Lars Westerbergs Blogg

Nu i stilla veckan är det kanske inte så dumt att ställa den fråga som Maria Schottenius gjorde i Dagens Nyheter på blåmåndagen (26 mars). Vad tror egentligen Svenska Kyrkan? Och om man fattar allt övernaturligt symboliskt, reduceras budskapet inte då till en etisk lära? Då är det, säger Maria Schottenius, inte längre någon religion.
Men kristendomens poäng är existentiell. Den ger en mening åt det meningslösa och en mening åt etiken. Den bär på ett stort eller kanske litet, men avgörande, hopp. Det kan ju ibland vara svårt att se var gränsen till det övernaturliga går. Är ”Gud finns” ett påstående om det övernaturliga? Inte nödvändigtvis. Men att denna gud är så personlig att hen är i stånd att bli människa är det definitivt. En opersonlig gud är en meningslös gud. Den tron klarar sig kristendomen inte utan.
Men jag menar kanske att det är en definitionsfråga. Den som inte tror att Gud har blivit människa bör definieras som något annat än kristen.
Vad handlar hoppet om? Att kärleken skall segra, att rättvisa skall skipas. Denna groteskt snedvridna existens skall rättas till. Och eftersom kärleken kommer att segra så är det inte meningslöst att kämpa för det goda, att stå det onda emot. Kristendomens enda bidrag till den judiska etiken är att om etiken kolliderar med kärleken så gäller kärleken. Det finns något symboliskt i hela kristendomen eftersom den bygger på Jesu liv. Det är inte en lära utan en livshållning den lär ut.
Vad betyder det att döden är besegrad? Maria Schottenius framhåller helt riktigt att tanken på ett evigt liv inte nödvändigtvis ter sig lockande. Men det kan bero på brister i den mänskliga fantasin. En form av evig fortsättning av jordelivet, men berövad all plåga, kan ändå verka futtigt. Men för många är det förskräckligt att medvetandets lampa släcks. Skall allt detta bara utplånas, vilken konstnär förlorar inte världen i mig? Att medvetandet i någon form skulle fortleva är knappast avskräckande. Men inte alla finner det nödvändigt.
Lidandet är något som kännetecknar denna värld, det visste både Kristus och Buddha. Jesus har del i det mänskliga lidandet. Han har både förstått och känt och hjälplöst delat det. Det är den enda tröst den kristna har. Gud är med oss, hen vet allt och en gång kommer vi att leva i evigheten. Vilket kanske betyder att vi kommer att uppleva ett ögonblick av tidlöshet då allt försonas.
Och hur ställer sig världen för oss som inte tror? Vi får leva utan mening. Stå det onda emot utan hopp om att det tjänar något till. Och leva och dö oförsonade. Vi plockas bort ur det oresonliga livet, vår egen lampa slocknar. Och världen förblir sig lik.
29 mars 18
 
Bloggen tar nu påsklov. Tillbaka tisdagen 3 april.

Vad skall man egentligen dra för slutsats av Benny Fredrikssons självmord? Finns det så stor anledning till skuld och självrannsakan? Ett självmord kan ha många orsaker. Men om en tidigare hyllad person har utsatts för så hård kritik att han känner att han måste avgå, så är det rimligt att anta att det finns ett samband. Samt troligen ett inslag av hämnd: Detta har ni drivit mig till! Skammen är er!
Men me too var en bra sak. Utmärkt att sextrakasserade äntligen protesterar. Speciellt är den helhetsbild som uppstår ur det enskilda fallen intressant. Även om man vet att några rimligen är överkänsliga och några rimligen ljuger. Är det så många så är det ett mönster. Något har tolererats och bagatelliserats som inte bort tolereras eller bagatelliseras.
Drevjournalistik mot enskilda är en annan sak. Där bör man alltid vara lite försiktigt och minnas att en skurk bara är ett enskilt fall. Hur viktig är en syndares död? Samtidigt är det ju centralt att belysa maktmissbruk. Att gräva fram och blotta oegentligheter är journalistikens uppgift. Men här sker alltför ofta övertramp. Och det är naturligtvis lika illa när det inte leder till självmord. Det är graden av övertramp som är intressant och att det medför ett betydande lidande. Inte hur den enskilde sedan handskas med sitt lidande.
I fallet Benny Fredriksson handlade det bara indirekt om sexuella trakasserier. Han skulle ha varit en av de chefer som blundade. I övrigt handlade det om att han varit en dålig chef. Att lysande resultat uppnåddes på bekostnad av de anställda. Det klagas nu på att bilden inte var mera balanserad. Men om man lyckas få fram bevisliga missförhållanden så är det inte mycket att rapportera att inte alla märkt några sådana. Det var väl tvärtom en del av kritiken att det fanns både älsklingsbarn och styvbarn under Fredrikssons egid.
Så en viss reflektion när det gäller drevjournalistik kan ändå vara påfordrad. Den har sitt mänskliga pris. Och som sagt, en generell besinning mitt i drevet är alltid bra. Även den som klarar skammen har tillfogats lidande och stigmatiseras. Man kan ju inte bortse ifrån att just drevjournalistik säljer. Lockar fram det sämsta hos läsarna. Då är det frestande att ta ut svängarna.
Allt detta betyder inte att jag bortser från den ohyggliga tragedi en människas död är för de närmaste. Men jag tänker ofta när jag läser nekrologer att vi behöver både de närmastes perspektiv och de mer utomståendes för att rätt kunna värdera vem vi varit. Under me too och under diskussionerna om det manliga geniet har jag ofta tänkt. ”Ur ett längre perspektiv vilket är det viktiga: att ha varit en oförvitlig människa eller att ha åstadkommit något bestående? Vad Benny Fredriksson betytt för svensk teater kan ingen ta ifrån honom.
26 mars 18

Av en slump råkar Peter Englunds bok ”Jag kommer ihåg” falla i min hand. Den består i spridda minnen, små noteringar med aforismens korthet, radade på varandra. Alltså typ ”Jag kommer ihåg Familjen Flinta”. Varefter författaren övergår till nästa minne. Det kan man tycka är parodiskt, men det tar ju inte långt tid innan man inser att ett sådant förfaringssätt har sina fördelar.
Dels kräver det ju ingenting av läsaren. Man behöver inte vara van vid att läsa böcker. Det enda som krävs för att det skall fungera är att man är någorlunda jämnårig med Peter Englund och har vuxit upp i samma land. Englund är tolv år yngre än jag, men han börjar minnas tidigt. Det har ju alltid slagit mig hur fritt från regionala skillnader detta land var. Hur enhetligt. Det finns en viss skillnad mellan storstad och småstad och att växa upp i bondemiljö. Men har man bott i Grums på 50-talet så har man samma minnen som den som vuxit upp i Sävsjö. Man såg samma TV-program, man lyssnade på samma radio, omgavs av samma kändisar och idoler. Ibland är den igenkänning, som Englund förmedlar, bara beroende av att han minns hur det är att vara barn, hur barnets blick färgar upplevelsen. När han nämner en ljusblå pyjamas av syntetmaterial, kan jag bara förundras över att han som är tolv år yngre minns samma pyjamas som jag själv. Jag vet att min barndomskompis också hade den. Varav man kan dra slutsatsen att också konsumtionen i landet var ganska likriktad.
Men ibland undrar jag om det verkligen kan stämma? Men måste väl bero på att TV-program som sändes i TV:s barndom återkom efter några år uppehåll. Perry Mason t.ex. minns jag från 50-talet. Och med 50-talet menar jag tiden före mars 1961, då jag försågs med TV.
”Humle och Dumle” var absolut borta från TV vid den tiden, men Englund var kanske en minnesgod 3-4-åring. Men hur kan han minas Snoddas, som slog igenom i Karusellen i början av år 1952? Och som hade en berömmelse som bara varade några år. Men det är mycket vänligt mot den som är tolv år äldre att Englund har en del prenatala minnesbilder. Det man inte minns med hört berättas kan ju stå väldigt levande för en.
Ett minnesfel kan jag beslå den minnesgode med. ”Kyllä” (finska för ja), som blev ett bevingat ord, härstammar inte från 10000- kronors frågan utan från ett internordiskt frågeprogram. Internordiska TV-program, så kallad Nordvision, förekom synnerligen frekvent i TV:s barndom. Jag minns den norske programledarens ”Vi kutter ut utfordreren!”, från samma program.
TV sänder varje år i januari ett minnesprogram om det år som inträffade 50 år tidigare. I år handlade det om 1968. Men detta årliga program har jag följt sedan 2005. Jag har dock märkt att minnesprogrammen förändrats. Man är mera intresserad av personliga berättelser än att fungera som en traditionell årskrönika. Men privata minnen är alltid privata. Det offentliga däremot har vi alla del av. Eller snarare har haft möjlighet att minnas. Det kan vara nöjsamt att lyssna på andras berättelser, det kräver egentligen ingen delaktighet. Och man hoppas väl från programmakarna att få tag på starka berättelser. Men för den som vill ha sina egna minnen väckta fungerar Peter Englunds lilla bok bättre.
27 mars 18

Det har kommit ut en bok om diplomaten Sverker Åström skriven av Anders Sundelin. Jag har en del offentliga minnen förknippade med diplomaten ifråga och på sätt och vis också med författaren.
Jag läser samma dag recensionerna i Dagens Nyheter och i Sydsvenskan (23 mars). Vilket också blir ett exempel på hur olika man kan lägga upp en recension. Och hur det varierar hur mycket klokare läsaren är efter läsningen.
Det är Johan Croneman som recenserar i DN. Först vräker han beröm över Sverker Åström. Han var intelligent, snabb, kvick, beundrad och respekterad. Dessutom omtalas att han kom ut som homosexuell. Tanken är väl att han hade svårigheter att kämpa med som gör honom ännu mer beundransvärd. Sedan övergår Croneman till att ösa beröm över bokens författare. Fenomenal stilist, noggrann, ärlig, uppriktig med dramaturgisk känsla. Men Croneman vet inte riktigt vad Sundelin gjort i sin bok. Bara att det är väldigt bra.
Han nämner sedan att Åström i sin ungdom tillhörde högerkretsarna bland de nazivänliga studenterna i Uppsala. Hur hamnar han där, frågar sig Croneman. Och varför blir han kvar där så länge? Det är kanske inte den intressantaste fråga man kan ställa sig. Sannolikt av övertygelse, får man förmoda. Så länge man inte har någon anledning att anta något annat. Långt senare i livet blir han misstänkt för att vara spion för Sovjetunionen. Men att han verkligen var det lyckas Anders Sundelin inte med säkerhet slå fast. Men det är förstås intressant hur sannolikt det ter sig.
Helt annorlunda ter sig Christoph Anderssons recension i Sydsvenskan. Han tar fasta på Åströms högernationella bakgrund. Påpekar att han sedan studerade i Kiel och Munchen under en tid när judiska akademiska lärare rensades ut och förföljdes. De var i nazityskland Åström förvärvade de meriter som blev grunden till hans diplomatiska karriär. Andersson observerar också att Åström 1990 hade en främlingsfientligt debattartikel i DN. ”På ålderns höst landar man kanske åter i ungdomens tankebanor”. Ja, eller också har det funnits latent hela tiden.
Hur mycket klarare uppfattning om boken får man inte av recensionen i Sydsvenskan. Åström tysknationella bakgrund är känd sedan tidigare, men något som sällan lyftes fram. Det är som om Croneman ville värja sig mot den insikten. Att han genom att våldsamt berömma Sverker Åström ville tona ner obehagliga fakta. Och genom att våldsamt berömma författaren ville undvika anklagelser om att ha lagt fel emfas när det gäller innehållet.
Och mina egna små öden då? Satirtidningen Egget innehöll en artikel av Mats Gellerfelt där han med stort äckel och förakt beskrev ett homosexuellt närmande från Åströms sida. Den uppenbara homofobin i artikeln gjorde mig rasande och jag gick hårt till rätta med Mats Gellerfelt i radions Obs. ”Det är sällan man hör dig så allvarlig”, sa Crister Enander, som var en av tidskriftens redaktörer. Jag bevarar ett vykort med ett anonymt tack efter den kulturkvasten.
Men också debattartikeln i DN läste jag. Och den här gången var det Åström jag gick till rätta med. Jag fann att det var en artikel full av obehagliga 30-talsekon. Man var inte så härdad på den tiden. Och intressant nog, jag hade vid den tidpunkten ingen aning om hans högerextrema bakgrund. När kunskapen om detta nådde mig, kom det som en bekräftelse.
Om Anders Sundelin minns jag att han kom till Alingsås och angrep Sovjetunionens krig i Afghanistan. Det var någon gång i perioden mellan Bresnjev och Gorbatjov. Som maoist var Sundelin naturligtvis observant på Sovjetunionens brott. Som person framstod han som rigid och auktoritär. Men är måhända bara en spegling av mina liberala fördomar. I sak hade han ju rätt.
26 mars 18

”Texten jag skriver blir suddig och grå”, heter det i en dikt av Hjalmar Gullberg. Det tycks igenkännligt och är förmodligen välbekant hos nästan alla skrivande människor. Ni vet det där tillståndet av djup nedstämdhet där allting liksom faller sönder. Och det kan få en att reflektera över förhållandet mellan livsstämning och stil.
Stark förtvivlan kan ge en uttrycksfull stil. Men också en låg, vemodigt uppgiven livstämning, kan resultera i en lysande stil. Annars vore Hjalmar Söderberg otänkbar. Han talade ju om att sätta lite stil på sin olycka. Som om själva uppgivenheten drev fram en exakt och tydlig stil, en klar artikulation. Så illa ute är man att man måste tala tydligt. När man drabbats av något som gör att det kommer något futtigt över alla beklaganden, återstår bara att vara nedtonad och exakt.
Men i det fallet räcker energin till att ge stilen vitalitet. Suddigheten i stilen inträder när sorgen får en att falla sönder. När man inte orkar uppbåda en stilens motkraft. Man kan inte ens rädda sina texter från att flyta ut i gråhet och upplösning. Livets olust blir stilens olust.
Jag tror att det i dessa dagar av senvinter är det många som känner igen modlösheten. Vårens närhet borde stimulera, men tröttheten efter att ha kämpat sig igenom en grå höst och en tung vinter gör lätt att man känner sig på upphällningen. Själv lever jag med min prostataförstoring, där plågorna numera är vanda och endast förgråar en redan grå värld. Det är väl som det är. Men det vore tråkigt för läsarna om också texten misstänkt kom att likna en bläckplump.
23 mars 18