Visar inlägg från februari 2018

Tillbaka till bloggens startsida

Två problem

Svensk debatt har två problem, som ger humana liberaler huvudvärk. De två cheferna för Göteborgs-Postens respektive Expressens ledarsida, Alice Teodorescu och Anna Dahlberg. Det är inget fel på deras begåvning, jag berömde dem innan de nått sina positioner. Dock i den lilla, föga uppmärksammade lokaltidning, där jag alltjämt skriver, Smålänningen i Ljungby. Teodorescu var på den tiden kolumnist i Barometern, jag hade även läst henne i Skånska Dagbladet. Anna Dahlberg tycktes mig som den mest hoppfulla bland Expressens ledarskribenter. Men vad hände?
På Alice Teodorescu är jag knappast besviken. Hon var liberalkonservativ. Vad är då naturligare att stödja på det konservativa benet, när vindarna blåser så. Och mer än så, hur når man popularitet i breda lager och väcker förargelse i andra? Jo, genom att vara soft mot sverigedemokrater och gå en del av deras ideer till mötes. För alla som är sverigedemokrater framstår man då som bästa möjliga i svensk press. Dessutom får man sympatier från dem som gillar just mellanställningen. Jag har hört åtminstone en folklig röst säga att det ideala är att varken sympatisera med sverigedemokraterna eller med dess motståndare. En mer extremistisk person, som ansåg sverigedemokraterna vara för mesiga, kände sig också uppmuntrad av GP:s ledarsida. Man kan inte säga annat än att Teodorescu har lyckats med att göra sig bemärkt.
Anna Dahlberg tycker jag är sorgligare. Expressen har haft många glansperioder, senast under Bo Strömstedt. En vänsterliberal ledarsida som alltid – folkligt – tog parti för den lille mannen. Och nu denna anpassning till högervindarna, denna närhet till högerpopulismen.
Hur kom det sig? Föregångaren var Anna Dahlbergs företrädare som chef för ledarredaktionen, PM Nilsson. Han gick vidare till Dagens Industri och profilerade om sig. Men först sedan han lämnat Expressen. Han efterträdare profilerade samtidigt om sig i liknande riktning. Ann-Charlotte Marteus på ledarsidan svängde snart efter. Bad om ursäkt för allt vad hon sagt tidigare, sedan hon kommit till insikten att chefen hade rätt. Det är naturligtvis hederligare än att ändra åsikt utan att låtsas om det. Någon förklaring har jag inte, jag vet inte vad som sker i det som synes ske. PM Nilsson blev ju av vänstern skälld för bombhöger för att han sympatiserade med USA:s invasion av Irak, när man lyfte bort Saddam Hussein. Kanske var det den stämpeln som fick honom att orientera sig högerut. Men jag tror knappast det är någon rimlig förklaring. Varför hans gamla ledarsida plötsligt börjar traska i hans spår är ännu gåtfullare. Att man anpassar sig efter chefen, om man vill behålla sig jobb, är mer än förklarligt. Att vara ledarskribent är ju ändå en sorts legoknektsyssla.
Men beklämmande är det med Ivar Harries och Bo Strömstedts tidning. Harry Hjörne – arvet är inte mycket att svika, tycker jag. När Mattias Hagberg en gång skrev om saken i DN fick han låtsas som om Göteborgs- Posten hade del av arvet från den nerlagda konkurrenttidningen, Handelstidningen med dess legendariske chefredaktör Torgny Segerstedt. Detta för att hitta ett arv som förpliktade.
21 feb. 18

Nya systrar

Det har en längre tid förts en besynnerlig debatt bland feminister om transpersoner skall kunna betraktas som kvinnor. Jag tänker på den gamla felöversättningen från engelska: ”Den tanken krossade min hjärna.” Det är så jag känner när jag läst det som skrivits i denna debatt. Jag reder gärna upp tankar, om jag kan, men det här är en smula för besynnerligt för mig. Nå, man kan ju hålla sig till de inlägg som är någorlunda klara och vettiga.
Jag har alltid menat att själen inte har något kön. Kroppsligt sett skiljer sig människor åt genom olika typer av könsorgan. Detta har tycks mig som ett förnuftigt sätt att se på saken.
Nu tycks man vilja skapa utrymme åt transfeminister. Detta gör att deras teoretiker vill vända på steken. Kön är en rent själslig företeelse. Medan könsorgan och andra kroppsliga skillnader betyder föga. Det mest prövande inlägget var en man som menade att det var vetenskapligt bevisat att könet sitter i hjärnan. (Aftonbladet 1 feb. Henrik Bränden). Men det är ett lustigt sätt att prata. Vad är det att vara kvinna i hjärnan? Statistiskt finns det väl vissa psykiska skillnader mellan män och kvinnor. Det ligger ju inget konstigt i att en man har samma dispositioner som en genomsnittlig kvinna. Men skall man kalla honom kvinna för den skull? Man kan vara kvinna i själen fast man har manliga könsorgan, resonerar artikelförfattaren. Och detta är vetenskapligt bevisat, menar han. Men man föds inte med egenskaper, möjligen med talanger, potentialer och dispositioner. Det förefaller egendomlig att först undersöka hur dispositioner varierar mellan de med snopp och snippa och sedan låda de statistiska skillnaderna definiera könet.
Nå, jag har större förståelse om det varken handlar om psykologi eller biologi. Utan om ett socialt val. Man identifierar sig av oklar anledning med ett kön och så blir man av omvärlden behandlad och betraktad som detta kön. Kajsa Ekis Ekman tycks ha vissa invändningar mot detta. Skall de snoppförsedda delta i damidrott så får de orättvisa fördelar. Och här finns alltså kvinnor som är förklädda män som kan ta över kvinnorörelsen. Risken torde vara försumbar. Att transkvinnorna på något sätt skulle utgöra ett hot mot den sanna feminismen tycks mig vara en smått hysterisk tanke. Att transkvinnorna tenderar att överdriva könsrollen, kan kännas kontraproduktivt om man strävar mot en emancipation från stereotypa könsroller. Och hur skall man kunna föra kvinnokamp om man inte kan skilja på kvinnor och män? Själv tycker jag inte att det skulle vara något större problem, den som definierar sig som kvinna hamnar väl i samma position som andra kvinnor. Det är väl mest en känslomässig bundenhet till iden om systerskapet, som gör det svårt att acceptera detta. Systrarna ser som bekant olika ut, somliga är homosexuella och andra hetero, somliga föder barn och andra inte. Så det är väl bara att utöka systerskapet en smula, så är det problemet ur världen. Till systrar med snopp.
20 feb.18

Ohlssons bekymmer

Jag förmodar att Bengt Ohlssons artikel i DN (18 feb.), präglad av halvhjärtad olust, behöver en motvikt. Jag kommer osökt att tänka på ordet bondånger, när jag läser honom.
Jag kan nämligen förklara för honom vad det handlar om. Politisk korrekthet är något bra. Skoningslös kamp mot fascistiska tendenser. Är det opportunt eller inopportunt? Varför ens ställa den frågan? Det varierar på var och i vilka kretsar man befinner sig. Det ser lite olika ut i ett i någon mening vänsterpräglat kulturliv och den opinionsbildning som bedrivs av politiker och ledarskribenter. Förskjutningen i samtalstonen är påfallande och högertendenserna uppenbara.
Men det finns en stark hyperkorrekthet bland vänsterinriktade intellektuella och den är destruktiv. Det är lätt att se varför den har uppkommit. Vem vill vara blaskigt halvradikal? Att angripa rasister är väl ingen konst. Men att avslöja de förment antirasistiska som rasister, det visar att man är lite godare och lite smartare än andra. På 60- och 70-talet gällde det att vara vänstrast. Vänster var väl alla människor, men vi är ett spjutspets, resonerade de superradikala. På liknande sätt idag. Att bara vara politiskt korrekt är att inte ha ansträngt sig tillräckligt.
Men det där med ”rädslan”, det där med bristen på ”mod”. Som tenderar att tysta den hugade debattören. Beror det inte på den egna konflikträdslan? För all del, det enda problemet är inte självcensur hos den enskilde skribenten. Är problemet inte i hög grad en fråga om makt? Att avvikande åsikter inte får komma till tals. Också den som säger: ”Jag är inte rädd för att väcka ovilja, jag är inte rädd för att bli utstött”, måste naturligtvis rent cyniskt räkna med att inte bli publicerad, antagen eller uppförd. Den verkliga självcensuren däremot är bara en rädsla för vad andra skall tycka.
Det påminner mig om en marxistisk ide jag funderade på under min ungdom. Det är intresset, klassintresset, som styr våra ideer. I ett visst samhällssystem får vissa ideer hegemoni. Det är hegemonin som avgör vad som tänks. Kloka marxister sa då att det där inte får tolkas för fyrkantigt. Man kan alltid tänka fria mottankar. Det är bara det att de inte får något genomslag.
Ingen tror på marxismen längre. Men det är svårt, i ett så konformistiskt land som det svenska, att gå mot rådande värderingar. Vilka värderingar som är de tongivande kan visserligen variera från grupp till grupp, men konformisten är densamma.
Svårt att gå mot rådande värderingar? Då är det en bra fråga, varför skulle man? Det är ju bara ibland de rådande värderingarna är så usla att man måste gå mot dem. Är man för dem är det bara att stillsamt värna sina meningsmotståndares rätt att tycka annorlunda.
Men det är viktigt att förbli en allvarlig tänkare. Att argumentera ärligt och klart. Det gör inte så mycket att man blir utstött. Att man blir sammanförd med Marcus Birro och Katerina Janouch. Idag säger människor till mig att jag är vänster. Det opponerar jag mig inte mot. Det är riktigt att jag är vänsterliberal och alltid har varit det, pisshumanist och borgerlig individualist. Den gränslinje mot marxismen som präglade min ungdom är inte längre aktuell. Så vitt jag förstår är vänstern vänsterliberal nu för tiden. Men den politiska hyperkorrektheten, identitetspolitik och liknande, bekämpar jag givetvis. Jag tror jag var bland de första. Sedan blev den insikten allmän på många liberala ledarsidor.
Så det enda som behövs är mod att skriva fritt. Så får man se vad det väcker för indignation och vilka censurmekanismer det sätter igång. Men då kan det vara viktigt att man vet med sig att man är en allvarlig skribent. Jag citerar Bengt Ohlsson: ”Man kan tycka vad man vill om Staffan Heimerson. Men man borde ha klart för sig att han är en retsticka. En provokatör. Det är hans funktion i offentligheten”. Funktion i offentligheten? Dra på trissor och kom igen på hjul, man tager sig för pannan. Som om det viktiga offentliga samtalet var någon sorts djävla rollspel. Staffan Heimerson är en djupt reaktionär människa och han bör behandlas med respekt och hans åsikter bör tas på allvar. Det vill säga skoningslöst angripas. Retsticka?
Det säger något om Bengt Ohlssons problem. De som sitter i sandlådan riskerar alltid att få sand i ögonen. Så kan han i bästa fall gnugga sina ögon i Dagens Nyheter. Men lösningen är att resa sig ur sandlådan. Och bli en allvarlig och vuxen människa. Då vågar man följa sitt allvar. Fast mot en värld.
19 feb.18

Iris och löjtnantshjärta

Jag läser då och då Olle Hedberg. Inte för att jag tycker det är stor litteratur. Vilket jag alltmer har börja tycka att Walter Ljungqvist är. Nästan i klass med Eyvind Johnson. Ändå är Ljungquist numera mest känd för att vara glömd.
Men Hedberg är vass och lättläst. Jag började läsa honom för att jag läst ut alla H.K. Rönbloms böcker. Något av samma träffsäkerhet i skildringen av 50 - talets borgerliga miljöer. Själv skriver jag ju resonerande texter. Och inspireras följaktligen av andra resonörer. Då gör det inte så mycket att Hedberg på ett pratigt sätt förklarar och beskriver sina personer i stället för att gestalta. Att han var en bestsellerförfattare, en senkommet skott på 1910-talets resonörsprosa, och redan på 60-talet ansågs passe. Självklart läser jag hela tiden tyngre litteratur parallellt.
För den som upplevt 60- och 70-talet är det fascinerande att läsa Iris och löjtnantshjärta som jag nyss har gjort. Det är som vanligt borgarklassen som skildras och det är inte någon vacker bild av borgerligheten. I det här fallet tar det upp klassföraktet. Inte bara det råa och uppenbara utan också det mer subtila, ja, ibland omedvetna. Boken kom 1934 så det skildrar en förgången värld. I hembiträdet Iris har Olle Hedberg skildrat en intelligent och fin människa. Jag kan inte nog beundra realismen i den bilden. Och jag tänker på alla skildringar underifrån, som av vänstersinnande anses bättre och sanare. Iris hos Olle Hedberg är en människa som inte drivs av revanschlystnad eller klasshat. Men hon genomskådar borgarklassen. Hedberg behöver inte understryka med något revolutionärt budskap. Han har i stället försett hembiträdet med den genomskådande outsiderposition som var hans egen.
Iris är en människa man kan beundra. Och så har den borgerlige författaren gett en mänskligare och vackrare proletärskildring än någonsin klasskämparna. Att godheten och klokheten är klasslös kan vara en viktigt påpekande. Som här inte behöver skymmas av andra ambitioner.
16 feb.18

En vårberättelse

Eric Rohmer gjorde tre filmserier som nog är hans mästerverk. Andra filmer som legat utanför dessa har jag inte alls tyckt om. Då har han ofta använt sig av en litterär klassiker, mer eller mindre känd, som förlaga. Det kan bli elegant men sällan inspirerat. Som när han filmatiserar Heinrich von Kleists ”Markisinnan von O......” ”Sex moraliska historier”, där Min natt med Maud är den mest berömda filmen, har jag skrivit om. Sedan gör han fyra filmer om ordspråk och talesätt. Pauline på stranden, som jag sett många gånger, är den bästa. Jag minns alla utom Fullmånenätter som riktigt bra. Men när jag finner en Rohmer dålig misstänker jag alltid att jag missat något. Så subtilt är det. En replik som man missat kan förändra hela tolkningen. Och slutligen gör Rohmer en serie på fyra filmer om årstider. En vårberättelse, en höstberättelse o.s.v.
I En vårberättelse är handlaget mycket lätt och intrigen banal. Men det är en lysande film.
Hjältinnan Jeanne är filosofilärare. Hon bor med sin pojkvän men har också en egen lägenhet. Men när filmen börjar är hon på sätt och vis hemlös. Pojkvännen är bortrest och hon står inte ut med hans oordning när han inte är där. Och sin egen lägenhet har hon lånat ut till en kusin.
Sådant är utgångsläget när handlingen startar. Jeanne accepterar en inbjudan till en fest mest för att ha någonstans att ta vägen och väl där är hon ensam och uttråkad. Men då träffar hon en ung musikstuderande, Natascha, vars pojkvän har blivit tvungen att lämna festen och som känner sig lika ensam och vilsen. De båda kvinnorna finner varandra och Natascha föreslår att de båda skall övernatta i hennes pappas våning. Som också är Nataschas hem. Pappan är bortrest. Han flyger och far mycket i sitt yrke som kulturbyråkrat.
Sedan växer vänskapen mellan de båda kvinnorna. Nataschas föräldrar är skilda och pappan har haft åtskilliga flickvänner sedan skilsmässan. Det är en mycket hård konflikt mellan Natascha och pappans nuvarande flickvän. Bl.a. anklagar Natascha henne för att ha stulit ett smycke som hon skulle få ärva på sin 18-årsdag. Flickvännen har fått låna smycket och just till födelsedagen är det borta. Natascha tycker att den lugna Jeanne skulle passa pappan mycket bättre. Och det ser ut som hon försökte gifta bort dem med varandra. Fadern dyker oväntat upp för att hämta en kostym när Natascha har lektion och Jeanne är ensam i hans lägenhet. En kort, lite genant, episod.
Sedan fortsätter konflikterna mellan Natascha och flickvännen. Med starka känsloutbrott och rasande uppbrott. Jeanne intar en medlande roll. Vilket också gör att Natascha anklagar henne för svek.
Intressant är när fadern blir ensam med Jeanne. Faderns flickvän har lämnat sommarhuset i vredesmod efter ett gräl med Natascha. Och Nataschas pojkvän har sedan oväntat dykt upp och Natascha har försvunnit med honom. Och då försöker Nataschas pappa närma sig Jeanne. Jeanne menar att det största hindret mellan dem inte är åldersskillnaden utan att han är pappa till hennes vän. Och pappan blir slutligen avvisad. Jeanne menar att om han verkligen älskade henne skulle han inte ha försökt förföra henne. Tanken är väl att han skulle väntat tills känslorna hade hunnit fördjupas. Han svarar att han kanske kunde komma att älska henne om han på detta sätt fick närma sig henne. Han följer sina impulser, det finner han mest naturligt. Dessutom vill han slå sönder hennes strategi att förvandla deras förhållande till något asexuellt, antiseptiskt.
Men så ringer den flyktande flickvännen och pappan ljuger om att han är ensam. Då förstår Jeanne att hon borde ha givit sig av för längesedan. Och drar i väg.
Morgonen därpå träffar Jeanne Natascha när hon hämtar sina saker. Det blir en uppgörelse mellan dem. Natascha känner sig misstänkliggjord. Hon förmodar att Jeanne tror att hon försökt para ihop henne med fadern och att hon själv gömt smycket för att misstänkliggöra faderns flickvän. Jeanne finns det lite rörande om hon velat para ihop henne med fadern och förnekar att hon tror något alls om smycket.
Men på slutet hittar Jeanne smycket när hon river ner en skokartong när hon skall ta sina kläder. Förmodligen har smycket glidit ur faderns ficka och ramlat ner i ett par sällan använda skor. Sedan har han ställt upp kartongen med skorna innan han saknat halsbandet.
Som sagt, en ganska banal handling. Det är porträttet av Jeanne som fascinerar. Jeanne är lugn, skärpt och kontrollerad. Hon tänker allvarliga och klara tankar. En ödmjuk men uppriktig tänkare. Filosofiskt skolad. Men hon använder sin kunskap för att bättre förstå livet och människorna, inte för att bravera. Ändå finns det något sårbart hos henne. Hon närmar sig vänligt och försiktigt människorna men känner sig ofta som en inträngling. Det lyser om hennes flärdfria skönhet.
15 feb.18

Äldre inlägg

Nyare inlägg