Lars Westerbergs Blogg

Ibland blir man lite beklämd av religiös debatt. Den 13 februari slår tidningen Dagen upp hur Migrationsverket försöker snärja afghanska konvertiter. Det vill säga människor som övergått från islam till kristendom. Eftersom det är farligt att vara kristen i Afghanistan – i synnerhet för före detta muslimer - får man alltså ett gott asylskäl genom att konvertera.
Migrationsverket jagar alltså ouppriktiga omvändelser. Fejk eller inte, kan man tycka, säger man sig vara kristen i Afghanistan, ligger man illa till. Så det verkar något felslaget att Migrationsverket håller husförhör.
Men så är det ett juridiskt ombud, Rebecca Ahlstrand, som tycker att Migrationsverket brister i objektivitet när de bestämd hävdar att muslimer och kristna tror på samma gud. Det neutrala Migrationsverket skall vara teologiskt objektivt och inte hävda sina egna åsikter.
Men att kristna och muslimer tror på samma gud är ingen åsikt, utan ett historiskt faktum. Att det finns människor som förnekar detta förändrar ingenting. Det finns nämligen också människor som förnekar att Förintelsen ägt rum. Den som hävdar att Förintelsen ägt rum har ägt rum, har inte tagit ställning i en kontroversiell vetenskaplig fråga. Hen har hävdat en objektiv historisk sanning.
På samma sätt går det inte att förneka att Islam bygger på den judiska och kristna religionen. Man kan, om man så vill, tycka att Islam förvanskar och förvränger bilden av gud, men man kan inte påstå att Islam dyrkar en annan gud än den kristna. Det finns ingen möjlighet.
Det juridiska ombudet resonerar ytterligare. Om kristna och muslimer tror på samma gud blir ju omvändelsen ”meningslös och kan inte heller utgöra grund för asyl.” Men den slutsatsen följer ju inte.
Att kristna och muslimer tror på samma gud betyder inte att det är samma religion. Att vara kristen betyder att tro att gud har blivit människa i Jesus Kristus. Och det är för en kristen en helt avgörande skillnad. Och det kan också den utomstående betraktaren se. Uppenbarligen finner man en omvändelse tillräcklig för att förfölja någon i Afghanistan. Även om hen omvänder sig till en religion tillhörig Bokens folk.
Jag tror att tidningen Dagen också inser det meningslösa i att förneka historiska fakta. Därför får man nöja sig med att slå upp ett juridiskt ombud med hennes krav på teologisk neutralitet. Ett stackars ombud som själv tycks vara religionshistoriskt okunnig. Fy å sig, ombudet!
28 feb.18

Det har förts en debatt om flygskam. Jag vet ingenting om miljökatastrofer. Så mina reflektioner blir högst allmänna.
Hur förhåller sig den enskildes försök att spara på miljön mot strukturella förändringar, det vill säga politiska beslut på global nivå. Jag läste någon sammanfattning av debatten som gick ut på att man måste arbeta på båda nivåerna. Både den egna livsstilen och de politiska besluten måste till. Det var naturligtvis en klok sammanfattning och det som hela tiden väntade på att få uttalas. I en demokrati vet vi vikten av att rösta, det är vår enskilda handling. Men vi vet också att vår röst är en droppe i havet. Det är inte hur vi själva röstar som avgör valet, det är hur alla andra röstar. Alltså röstar vi för att visa att vi tycker att det är bra att så många som möjligt röstar. Och sedan valvakar vi. Eller låter bli. Ty det räcker med att höra de första prognoserna. Sedan blir det inte klarare förrän valet är över.
Nå, det är alltså viktigare vad som händer på den övergripande politiska nivån än hur den enskilde agerar. Ändå har det senare självfallet någon sorts indirekt betydelse. Alltså: vilka politiska förändringar är nödvändiga? Och hur får man människor i en demokrati att acceptera försämringar, minskad rörlighet, minskad bekvämlighet? Om det kan man väl bara säga att förändringar är möjliga. Man kan vänja ner sig. Mängder av människor i västvärlden har slutat röka. Det är ingen lätt sak. Men det gick, när man insåg hur befogat det var. Den som blir sjuk får underkasta sig mycket. Många tvingas hålla stäng diet eller underkasta sig annan plågsam behandling. Själv var jag som student, på grund av mina usla studieresultat, mycket fattig. Jag fick avstå från att gå på bio, jag avstod från pålägg på smörgåsen. Det gjorde det lite tråkigare att leva. Men jag var inte genomgående olyckligare. Min största olycka var min frustrerade längtan efter kärlek. Den gråhet som resursbristen förde med sig var en, i det ljuset, marginell försämring.
Kan man förbjuda flygtrafik? Eller åtminstone försämra tillgängligheten? Göra alternativa transportmöjligheter attraktivare. Jag har läst att en stor del av problemet är näthandeln. Kan man förbjuda den? Är inte detta ett ingrepp i den heliga marknaden? Sådan är säkert angelägnare att diskutera än den enskilda flygskammen.
Men vi vet alltså att människor kan acceptera försämringar, underkasta sig obekväma restriktioner. Blir man fattig rättar man mun efter matsäcken. Vad skall man annars göra? Själv kastrerar jag mig två gånger dagligen och nöter på min penis. Den sjuka underkastar sig behandlingen. Man omvänder sig inför galgen.
Så det är väl bara att arbeta med politiska förändringar. Fundera på miljövänligare alternativ. Vi andra får sopsortera och leva med vår flygskam. Till den verkan det hava kan.
27 feb.18

Det är inte konstigt att det blir debatt om transsexualiteten. Det är nämligen oerhört svårt att förstå. Det finns personer med snopp, vars driftsprofil är inriktad mot personer med icke-snopp. Men de är likväl kvinnor. Och inte av fritt val, utan av tvingande inre nödvändighet. Då kan man undra vad det betyder att vara kvinna, exakt vad är det man så starkt och ofrivilligt identifierar sig med? Jag vill inte gärna diskutera vad som är medfött och vad som är förvärvat. Det intressanta är ju att man i djupet av sin själ är bestämd för något. Det är ganska enkelt när det gäller driftsprofil. Det är sexuell lust och lust till sexuella handlingar, som mycket bestämt styr en i en viss riktning. Men vad är det för kvinnohandlingar och manshandlingar, där man styrs och känner som avgörande. Vad betyder i det här fallet identitet?
Och å andra sidan vad är det för manlighet som skrämmer Kajsa Ekis Ekman och Ebba Witt- Brattström? Vad är det för manlighet man måste mota i grind? Vad är det för fel på just dessa systrar att de inte kan ingå i systerskapet. Är inte rädslan att de skall vinna dam OS och ta över kvinnorörelsen lite komisk? Några måste ändå vinna dam OS och vara ledande i kvinnorörelsen. Vad är det som diskvalificerar just dessa personer? Snoppen? Att de inte behandlats som kvinnor hela livet? Men då ligger ju könsbytare lika illa till. Kan det vara så att Kajsa Ekis Ekman och Ebba Witt Brattström helt enkelt är lite konventionella?
Och naturligtvis är det upprörande att Kajsa Ekis Ekman inte får tala på Roks. Dessutom i ett helt annat ämne. Förvånande är det knappast. När intoleransen griper omkring sig varför skulle inte de som var kända för sin massiva intolerans långt innan det blev opportunt, vara sina mått trogna? Ebba Witt Brattstöm kommer att tänka på 70-tals marxisterna. Det gör jag också. Som liberal såg jag det alltid med jämnmod när dogmatiker rensades ut av de som var ännu värre dogmatiker. Kanske är det rent av en nyttig upplevelse. Man blir till sist offer för sin egen ofördragsamhet. Man kunde önska att det hade en uppfostrande verkan. Men Kajsa Ekis Ekman och Ebba Witt Brattström tycker förstås att det är en helt annan sak när de själva drabbas.
26 feb.18

Ärligt talat, är det inte rätt bedrövligt det som hittills skrivits om Ingmar Bergman detta jubileumsår? Johan Sjögren i Svenska Dagbladet och Upsala Nya (18 feb.) menar att Bergman gjorde upp med en falsk gudsbild. Som jag påpekat tidigare betyder det bara att Bergman hade en annan gudsbild än den sjögrenska. Leif Zern (DN 1 feb.) menar att problemet med Bergman är att han är lutheran eller kanske snarare har lutheranska åkommor, vilket inte behöver bekymra den som är jude eller katolik. Och Bo Gustavsson (Upsala Nya, 4 feb.) menar att Bergman är ointressant eftersom religiös problematik inte är något som bekymrar dagens sekulariserade människor.
Jag tycker också att den religiösa problematiken är central hos Bergman. Och hans utveckling bort från den är fascinerande. Säkerligen har han en gudsbild som skapar problem för honom och det är gott att han befriar sig från en sådan gud. Det har alltid tycks mig att om man från barndomen bär på en destruktiv gudsbild - präglad av tvång och skräck – så är det psykologiskt lättare att komma till rätta med detta genom att bli ateist, än genom att revidera sin gudsbild. Det säger sig självt, att om Gud existerar objektivt så kan man aldrig vara säker på hurdan hen är. Att Gud finns, tror man fortfarande, och då måste det vara oerhört svårt att förankra i känslan att Gud är helt annorlunda än man tidigare uppfattade. Man måste riva ner en tro och bygga upp en annan. Det är lättare om man inte längre tror att Gud finns.
Det är lätt att tala om en antropomorfistisk Gud. Men frågan är hur opersonlig gud kan bli utan att bli meningslös. Är ens religiösa liv främst tradition, rit och tillhörighet blir väl frågan om Gud knappast brännande. Varför Bergman aldrig var religiös på det sättet har nog att göra med hans individualism.
Mest grotesk är Håkan Lindgren i Svenska Dagbladet (17 feb.) som menar att Bergman slagit igenom först åtskilliga år efter sin död. Efter Det sjunde inseglet tvivlade ingen på Bergmans storhet, han var vårt stora filmiska geni och fick en oerhörd frihet och en oerhörd makt. Han skapade det ena mästerverket efter det andra. Det var udda att tvivla på Bergmans geni. 60- och 70-talskritiken var politiskt motiverad. Bergman var det förhatliga borgerliga själslivet personifierat. Det ansågs inte bra att vara inåtvänd i stället för världsförbättrare. Det var den borgerliga finkultur han representerade som det var fel på.
Men Håkan Lindgren har naturligtvis rätt när det gäller hans breda folkliga popularitet. Den har kommit sent. Många hatade Bergman för att han var svårbegriplig och skapade känslomässigt obehag. När hans sista biofilm Fanny och Alexander på julen visades i TV, samlade Svenska Dagbladets populistiska kåsör Kerstin Hallert, folkets röster. Vilket nidingsdåd av TV är fördärva julen för en intet ont anande allmänhet, genom att visa den normöverskidande Bergman. Och så blev det tills sist den filmen som kom att älskas av flest människor. En utmärkt julfilm, anser man numera.
Victor Malm poängterar i Expressen (21 feb.) att Bergman är underhållande. Han har själv sagt att han strävar efter att vara underhållande och då får man tro honom. Det finns en brist på självhögtidlighet hos Bergman och det beror på att han är en konstnär som tar sitt skapande på allvar. Han är inte nöjd med allt han gjort men det är viktigt att fortsätta att skapa. Underhålla kanske han vill, men framför allt vill han beröra, skaka om, väcka känslor. Och det beror, tror jag, på att han är en intensivt kommunicerande människa. Han vill nå fram och det är grundförutsättningen för att kunna angå på djupet.
Och det här kan man också koppla till hans religiösa liv. Är det något man förknippar med Bergmans religiösa filmer så är det Guds tystnad. Intellektuella kristna idag finner nog Guds tystnad fullt normal. Tror man att Gud hela tiden lägger sig i den enskildes liv är det risk att man hamnar i Knutby. Än mindre tror man på Gud som önskeuppfyllare. Samtalet med Gud måste nog vara kravlöst. Men utan en personlig gud, inget samtal alls.
Men kanske är konflikten mellan skapande fantasi och förtorkad rationalism och moralism ett väl så intressant tema hos Bergman som det religiösa.
23 feb. 18

När jag första gången såg Rohmers årstidsfilmer tycke jag att En vintersaga inte var fullt i klass med de andra. Men min misstanke bekräftas. När man finner Rohmer poänglös kan det bero på att man missat något. Jag tittar alltså nu på Rohmers filmer med engelsk översättning. Och min usla engelska tvingar mig till ständiga omtagningar av de enskilda scenerna. Man tvingas till det tålamod som Rohmer kräver. Dialogen är central och det är därför som svenska kritiker alltid klagade på att man pratade och pratade i Rohmers filmer. Även i Bergmans filmer är dialogen central, kan man invända. Men kanske håller de våldsamma stormarna och häftiga känslokasten intresset vid liv. Det är det nedtonade och subtila, svenskar inte står ut med.
Vintersagan har en enkel handling, enkel och osannolik. Hjältinnan, Felicie, förlorar kontakten med sin älskade Charles. Hon ger honom av misstag fel adress och han glömmer att ta hennes. Kvar har hon några fotografier och den dotter som föds efter nio månader. Den egentliga handlingen börjar fem år senare. Felicie lever med en man, som hon just är i färd med att överge. Men det fungerar inte med den nya kärleken så hon återvänder hem. Men genom båda hennes förhållanden finns drömmen om den första kärleken. Hon diskuterar den med sina båda män, som är förstående, men nog inte kan tänka sig annat än att det måste förbli en dröm. Men slutligen möter hon Charles av en slump på bussen. Billigare och osannolikare kan en film knappast vara. Så mycket mer som hennes intellektuelle sambo, Loic, är mycket sympatisk, medan hennes försvunne och återfunne Charles, aldrig hinner bli känd för tittaren. Det första intrycket är knappast det av en lysande film.
Nå, kopplingen till Shakespeares En vintersaga är just osannolikheten. Loic och Felicie ser den på teatern och Felicie blir mycket gripen. Hos Shakespeare handlar det om en staty som plötsligt får liv. Detta drama är känt för sin osannolikhet och man tror att det var därför Shakespeare kallade det en saga.
Men det visar sig alltså att Rohmer lyckas kontrastera livshållningar och attityder på ett spännande sätt. I Felicie har han tecknat den intuitiva och romantiska människan. En människa som styrs av sina romantiska drömmar. Hon är hårfrisörska och hon avskyr bokmalar och intellektuella. Därför känner hon att det inte stämmer med Loic. Han ter sig också otillräckligt manlig, alltför söt och rar. Det är därför hon bryter upp, för en bestämdare och mer dominant man, Maxene, som är hennes chef. Han skall bryta upp från sitt äktenskap och öppna en ny salong i Nevers. Och då beslutar Felicie att följa med. Han är ingen bokmal, han är en intelligent människa som lärt av livet, precis som ungdomskärleken Charles. Det hon saknat hos Loic hoppas hon finna hos Maxene. Men han är ingen Charles. Endast Charles förenar det bästa hos Loic och Maxene.
Intressant är också hur hållningarna speglas i förhållande till religionen. Loic är en rationalistisk katolik. Har svårt för under och mirakler. Felicie är inte troende. Men hon har en romantisk tro på öde och nödvändighet. När hon beslutar att bryta upp från Maxene får hon en plötslig klarhetsupplevelse i en kyrka. Hon beskriver det som att hon grubblat länge och varit sömnlös och så känner hon en plötslig befrielse. Hon behöver inte välja, hon är fri att låta sig styras av en inre nödvändighet. När Loic analyserar henne finner han motsvarigheter hos hennes hållningar hos Pascal och Platon. Sannolikheten spelar ingen roll, träffar hon Charles på nytt vore det en sådan lycka att hon skulle kunna ge sitt liv för detta. Loic ser en koppling till Pascal resonemang att man bör satsa även om det ter sig osannolikt, om vinsten är tillräckligt stor. Dessutom blir man lycklig av själva förhoppningen. Och hon tror på det eviga livet, liksom Platon på livet före detta. Känslan när hon mötte Charles för första gången var en upplevelse av återerinring, ett återseende, som bevisade existensen av ett liv före detta.
Visst kan man känna sympati för Felicie. Den känslostarka och intuitiva människan, människan som är klok utan att intellektualisera. Som genast blir uttråkad av intellektualiseringar, boklärdom utan liv. Jag utgår från att Loic är ett självporträtt från Rohmers sida. Rohmer nekar sig inte att parodiera flummet hos två av Loics spiritistiska vänner. Men han nekar sig också enkla poänger. I Felicie tecknar han en alternativ livshållning och han tar alltså fram det bästa i denna hållning.
22 feb. 18