Visar inlägg från januari 2018

Tillbaka till bloggens startsida

Bergmantolkning

Lena Andersson tycker sig ha fått en ljus ide (DN 20 jan.). Kanske handlar Fanny och Alexander om ett angrepp på folkhemmet. Den auktoritäre biskopen är en symbol för det övergrepp mot Ingmar Bergman som begicks i Sverige.
Nå, fantasilösheten och rationalismen är gamla måltavlor för Bergman. Sanningssägaren som hatar konsten. Finns t.ex. redan i Ansiktet och går igen i var och varannan bergmanfilm. Moralismen och fantasilösheten, som också medför ett hat mot konst, är ständiga måltavlor.
Självklart fanns också moralismen och sanningskravet i den luheranska fromhet som var Bergmans bakgrund. Kritiken drabbar Tingsten/Hedenius lika mycket som präster och prelater. Fyrkantigheten och fantasilösheten i 40- och 50-talens Sverige.
Den rationalistiska, konsensuspräglade, metafysik- och konstfientliga traditionen är naturligtvis typisk för det postluheranska Sverige.
Vi är alla präglade av denna tradition, inte minst Lena Andersson själv. Och jag behöver inte gå längre än till mig själv. Fast jag försöker hålla distansen till mig själv och balansera med fantasi och humor.
Den sociala ingenjörskonstens Sverige är naturligtvis präglad av det praktiska och fyrkantiga. Som jag ofta påpekat i samband med den svenska religionsfobin.
Paternalism präglar i hög grad folkhemmet. Men också ärlighet, demokratisk hållning och humanitet.
Fanny och Alexander är en konservativ film. Dubbelmoralens och ojämlikhetens värld hade sina goda sidor, ter sig också rolig och mänsklig. Den dogmatiska sannings- och renlighetsivern i biskopens gestalt är kusligare. Naturligtvis är vi präglade av vår lutheranska bakgrund. Ett alltför hygieniskt och rättvist Sverige kan te sig tristare. Där finns onekligen en parallell.
Så hållningen är inte ny hos Bergman och den uppstår inte efter hämtningen på Dramaten. Paternalismen i Sverige har ofta varit välvillig och bör vaken förnekas eller demoniseras. Hämtningen på Dramaten, för en sak som kunde ha klarats av med hans advokater, var oerhört rå och klumpig. Nå, misstag sker ibland. Det otäckaste var Aftonbladets ledarsida som av ideologiska skäl försvarade den. Regeringen var socialdemokratisk, alltså måste åtgärden försvaras. Lena Andersson citerar sin farmor vilket bra illustrerar svensk fyrkantighet. En ann är så god som en ann. Inskränktheten begär respekt. Hämtningen illustrerar vad Bergman kämpat mot hela livet.
Men det är en svensk mentalitet det handlar om. Välfärd och folkhem har gått hand i hand med denna mentalitet. Men mentaliteten är förstås inte begränsad till socialdemokratin. Att bygga upp ett jämlikt demokratiskt samhälle, sekulariserat och för en utomstående närmast chockerande fördomsfritt, förnuftigt och humant, förblir ett stordåd.
24 jan. 18

Konservativ renäsans

I söndags (21 jan.) hade Svenska Dagbladet ett reportage om föreningen Heimdal i Uppsala. Det sa mer om konservatismen än de många inläggen på kultursidan. Det var ett lysande reportage, signerat Malena Rydell, som utan att vara tendentiöst var mycket belysande. Man kan bli så konservativ att man börjar tona i brunt.
Heimdaliterna tycks ofta se SD som det enda konservativa alternativet och de ser inte så fel. Men vad skall man göra åt främlingsfientligheten och rasismen? Om man nu vill fortsätta att tillhöra den anständiga högern.
Den anständiga högern är rojalistisk och försvarsvänlig. Samt naturligtvis moral- och kulturkonservativ. Hur det är med pietet för religionen, vet jag inte. Pietet är en underligt omodern känsla, förmodar jag, också hos personer som eljest är traditionalister. Rojalismen är inte densamma för dagens rojalister som för dem som gick i bondetåget. Det inskränker sig till att man gillar och tycker det är tjusigt med kungafamiljen. Och försvarsmakten kan man tycka är både viktig och nödvändig, men att prisa krigaräran och ivra för anfallskrig är inte aktuellt. Det är alltså en krympt konservatism det handlar om. Disciplin och auktoritet kan man naturligtvis fortfarande gilla. Det får väl anses vara en del av moral- och kulturkonservatismen.
Elefanten i rummet är nationalismen. Kan man vara nationalist utan att slå över i främlingsfientlighet och rasism? Man kan naturligtvis bygga sin nationalism på medborgarskapet och hylla svenska värderingar. Det finns svenska värderingar, även om de allra flesta av dem inte är några rent svenska värderingar. Sverige har haft sin historia och en mångfald erfarenheter och utländska influenser har skapat dagens mentalitet. Det är bra om vi har något att samlas kring, invandrare som gamla svenskar. Vi behöver nationella symboler och gemensamma värderingar, kan man hävda från detta håll. Man behöver en föreställd gemenskap.
Men går man ett steg längre, talar om en metafysisk förbindelse mellan alla svenskar, en ödesgemenskap, och att denna förankring bakåt naturligtvis endast gäller de som i många generationer bott i landet, då är det logiskt att hamna i främlingsfientlighet.
Nationalismen av det här slaget blir naturligtvis kollektivistisk och populistisk. Om svenskarna bildar en metafysiskt förbunden gemenskap, måste naturligtvis klassklyftor bekämpas. Här finns SD:s ambition att bli de nya socialdemokraterna. Socialdemokrater som inte behöver bry som om internationell solidaritet, som lugnt i alla lägen kan kämpa för medborgarnas materiella intressen. Inte heller behöver den ta någon hänsyn till minoriteter. Det är majoritetens väl som gäller.
Den moderna högern, d.v.s. moderaterna, har lämnat nationalismen därhän och blivit liberalt internationell. Det spelar ingen roll om motivet, som man starkt kan misstänka, är ekonomiskt. Det är likväl en liberal tanke (eller för den delen socialistisk).
Och det är väl i den återuppväckta nationalismen man kan se konservatismens renässans. Det är tid för alla gränsgångare att precisera hur nationalistisk man vågar vara. Även moralkonservatismen kan slå över i diskriminering av minoriteter, vilket den långa, liberala, kampen mot homofobi belyser. Moralkonservatismen har ju många hängivna försvarare bland invandrare som ibland kan leda till mer eller mindre svårartat enskilt förtryck. Men moralkonservatismen har hela tiden funnits (den tid som jag personligen minns) bland kristna traditionalister. Nationalismen har länge lyst med sin frånvaro. Dess försvarare måste precisera sig och vi andra bör vara observanta.
23 jan. 18

Plikten att skvallra

Ibland blir man illa berörd av en artikel. Som i lördags (19 jan.) när Åsa Beckman i sin DN-kolumn inte bara försvarar skvallret utan påbjuder det. Den som inte skvallrar borde skämmas! ”Någon måtta får det vara på den kvinnliga chauvinismen”, säger hustrun som inte heller älskar kvinnligt skvaller.
Men låt oss precisera. Det handlar alltså om när minst två människor pratar om en tredje, som inte är närvarande. Det behöver inte alltid vara fel. Många goda och vänliga ord kan ju sägas. Men en viss form av objektivering är det alltid att tala om och inte till. Värre blir det ju när det handlar om ingående analyser av den frånvarandes personlighet eller en analys av ens egen relation till denna människa. Något av ett utlämnade är det alltid i detta. Varför talar man inte till i stället för om. Om man verkligen har diskuterat ingående med vederbörande och problemet är att hen inte förstår, så söker man kanske stöd för sin egen hållning hos tredje person. Det blir lätt ett känsloältande som inte för någonstans. Det förstärker ofta subjektivismen snarare än att mildra den. Tänkande och läsning torde vara bättre kunskapskällor.
Det kan finnas något begränsande i en överdriven respekt för integritet. Avskyn för skvaller kan ha ett sådan grund. Men det finns bättre sätt att bryta denna integritetsvall. Själv skrev jag ofta självanalyserande i min ungdom. Det var ett sätt att göra det mänskliga tydligare. Skvallret är ju privat. Det är att utlämna en människa utan att lämna det till offentlig kontroll. Även om det inte handlar om förtal eller ens om det som av den känsliga kan upplevas som förtal – och det tror jag inte Åsa Beckman avsett att försvara – så finns något tvivelaktigt i det intima analyserandet av en intim relation. Det kan vara att söka bot för ett främlingskapet i en relation genom intimiteten i en annan. Kanske bör man inte moralisera över detta. Men att moralisera över avhållsamheten verkar konstigt.
22 jan. 18

Lag och ordning

Det är många frågor, som bör hållas väl åtskilda, när man diskuterar brottslighet. Polisens tillkortakommande är naturligtvis ett problem. Är det så att polisen har svårt att bekämpa brottsligheten är det naturligtvis en brist, som alla måste ta på yttersta allvar. Och något som man med kraft måste ändra på. Det är viktigt att ha en fungerande polis. Endast den som vill avskaffa polisväsendet kan önska en ineffektiv polis.
Beror det hela enbart på resursbrist? Eller har det också något att göra med systemfel? Bättre utbildning, högre löner, ändrade arbetsrutiner. Det mest skrämmande är ju när upprätthållare av våldsmonopolet rent fysiskt är underlägsna en rustad gangstermobb. Samhället måste mobilisera resurser för att lagen aldrig skall behöva backa. Lokal laglöshet kan aldrig accepteras.
Det är bekant att polisen på grund av resursbrist struntar i småbrottslighet. Inbrott och andra stölder bokför man tydligen, men man har inte möjlighet att effektivt beivra dem. Det är ett problem eftersom denna småbrottslighet drabbar många. Man får inte ta lagen i egna händer och ingen annan tar sig an ditt fall. Anser samhället att man kan leva med att då och då råka ut för detta?
Alltså ökade ekonomiska resurser till polisen och en allvarlig fundering på om det också finns annat att göra.
Detta har alltså ingenting att göra med straffskärpning. Dessa krav framförs nu allt oftare. Finns det något skäl att tro att det skulle minska brottsligheten? Bortsett från det faktum att det blir ett slag i luften om polisen inte kan se till att de straff, som finns, verkligen verkställs. Ropen på straffskärpning är onekligen på ett annat sätt en ideologisk fråga.
Sedan undrar man naturligtvis hur det är med empirin. Människor är förmodligen mer oroliga än de har skäl att vara. Men det kan ju vara illa nog. Verkligheten är också svår att bedöma. Sanna siffror kan vara mindre relevanta för den enskilde. Den drabbade är sällan tröstad av statistik.
Det ropas nu mera på statistik när de gäller de invandrades överrepresentation bland brottslingar. Etnicitet tycks mig inte vara en relevant faktor, vilket däremot arbetslöshet, fattigdom och diskriminering är. Det vore naturligtvis intressant att undersöka om själva normkollisionen vid ett kulturbyte kan öka benägenheten för asocialitet. Jag tror det inte, men jag utesluter det inte heller. Kunde man undersöka det sedan man räknat bort faktorer som invandras överrepresentation bland fattiga, arbetslösa och diskriminerade, skulle man kanske kunna beräkna det. Men då måste man kanske också räkna bort de traumatiserande upplevelser tidigare i livet, som en del inom denna grupp har att kämpa med.
Många ropar nu på ”hårda tag”. Det är mer suggererande än klargörande, betyder vanligen såväl ökad effektivitet som straffskärpning. Men suggererar också att man är för förstående mot samhällets olycksbarn – jag ber om ursäkt för min pisshumanism, men jag har det från Hugo - i stället för att satsa på bestämda sanktioner. Men jag är rädd att realisterna här känslotänker. Att hämnd, rädsla och kränkthet och ett primitivt rättvisetänkande fördunklar det enda rationella. Att effektivt förhindra - eller åtminstone maximalt begränsa - destruktiva människors destruktivitet.
19 jan. 18

Högervindar

Det blåser en stark högervind. Det betyder inte nödvändigtvis att styrkeförhållandena mellan blocken i den svenska partipolitiken förändras. Utan att den allmänna meningen hos de pratade klasserna och den stora allmänheten förändras i konservativ riktning. Det är en annan konsensus idag än i går. Och detta gäller bland de intelligenta och tänkande människorna såväl som hos andra. Har man levt ett långt liv känner man igen fenomenet. Jag minns under 60- och 70-talet hur marginaliserad högern var – ja, konservatismen var marginaliserad redan efter krigsslutet. På sextiotalet steg vänstern fram och kritiserade liberalismen. De hade så många ord, de var så överens : alla tänkande människor är socialister. Bara detta att alla är överens, också de mest begåvade, skapar en oerhörd kraft. Den som tycker något annat känner sig lätt maktlös. Det är detta jag känner igen.
Man kan invända att min bild både av nu och då ter sig groteskt förenklad. Det var främst intelligentian som var vänster. Politiker och ledarskribenter lät sig inte ryckas med, än mindre den stora allmänheten. Och idag? Vad betyder egentligen Expressen och Göteborgs-Posten och i någon mån Svenska Dagbadet mot DN, Sydsvenskan och Upsala Nya? Eller för all del Aftonbladet. Men man har en känsla av att det är högern som är de drivande, agendasättande. De politiska partierna försöker fånga upp högervindarna. Tonfallen är optimistiska hos de konservativa, liberalerna känner sig lite trängda. Dessutom pågår en ideologimaskering. ”Konservatism och konservatism, det gäller att vara realistisk och förnuftig. Låt oss inte ideologisera frågorna utan lösa dem praktiskt.” En känsla av att konservatism har dålig klang men har värderingar som alltmer ter sig relevanta för dagens svenskar, gör det angeläget att undvika att kalla en katt för en katt. En lång period av triangulering och en viss allmän ovilja mot teoretiskt tänkande har berett marken.
I Svenska Dagbladets serie om konservatismen har, som Göran Greider påpekade igår (17 jan.), ideologilösheten varit påfallande. Möjligen är det, som han underförstår, nyliberalismen som är elefanten i rummet. Man hade önskat en genomgång av klassiska konservativa värderingar och en allvarlig fundering på vilka av dem och i vilken form de är möjliga idag. Det finns en auktoritär och chauvinistisk tradition som nog måste vara ganska modifierad för att vara möjlig idag.
Nå, det är alltså högerns ämnen och frågeställningar som står på dagordningen. ”Lag och ordning” är den sådan fråga och den skall jag ta upp i morgondagens blogg. Men mina minnen från vänsterns glansdagar har lärt mig hur svårt de är att motsäga sin tid. Man kan så att säga bara besvara de frågor som ställs och bemöta de argument som framförs. Först i efterhand ser man hela tidsandans besynnerlighet.
18 jan. 18

Äldre inlägg

Nyare inlägg