Lars Westerbergs Blogg

Jag läser att min favoritkonservativ Martin Tunström på Barometern har protesterat mot sverigedemokraternas intåg i Heimdal i Uppsala. Det är bra att den anständiga konservatismen reagerar. Vissa tider blir gränsdragningar viktiga. Som jag sagt tror jag att nationalismen är den avgörande faktorn. Nationalromantiken är den sublimerade främlingsfientligheten. Från känslan ”Du är inte som vi och som vi borde du vara!” till en dyrkan av det nationella förflutna, till tankar om en metafysisk nationell gemenskap. Det är väl för att befrämja den sublimeringen som Jimmie klär sig i folkdräkt. Men det kan också gå andra vägen. Från svärmeri för det egna till fientlighet mot det främmande. Det är faran med nationalismen.
Det är nationalismen som sverigedemokraterna återupptäckt. Den har länge varit borta från konservatismen. Det kan man skylla på liberalismen. Men internationalismen kan mycket väl hävdas på rent konservativa grunder. Arvet från Rom, Athen och Jerusalem väger tyngre än arvet från Birka. Det är västerlandets kultur det gäller, inte flintyxor och vikingaskepp.
Martin Tunström själv var innan han kom till Barometern på Smålandspostens ledarsida. Jag minns när Joakim Nilsson, nyliberalen som avslöjade Bamse som kommunist, rasande ringde mig efter ett Obs-inlägg. Jag hade visserligen rätt i att han var nyliberal. Men han menade att jag placerat honom i fel nyliberala sekt. Det kan mycket väl ha varit fallet. Det är en enorm ideologisk skillnad mellan Martin och mig, antydde han i förbigående. Ty han jobbade då på samma ledarsida som Martin Tunström.
Hade jag inte detta klart för mig före telefonsamtalet så kunde jag i varje fall i efterhand konstatera att han hade rätt. Jag tror f.ö. det var det obsinlägget som komikerparet Åsa och Gertrud parodierade när Obs en gång jubilerade. Bland annat härmade de min småländska på ett roligt sätt.
På Smålandsposten satt efter Martin Tunström Marcus Svensson som var liberal. Och nu är det åter en profilerad konservativ, Fredrik Haage. I Marlena Rydells reportage om Heimdal i Svenska Dagbladet avslöjas i förbigående att det var Fredrik Haage som skrev Göran Hägglunds herostratiska tal om ”verklighetens folk”. Som gjorde alla intellektuella så upprörda, utom den som skriver dessa rader. Det byggde på en del sammanblandningar mellan åsiktshegemoni och modern konst. Men annars var det ju rätt att vi haft en kulturradikal åsiktshegemoni efter andra världskriget och att detta rimligen är irriterande för den som tänker annorlunda.
Och Malena Rydell själv har fått DN:s Lagercrantzen. Hon säger att hon är uppvuxen i Ljungby och att där var tråkigt och för mycket skog. Tallskogen utanför Vaggeryd minns jag själv som ett barndomstrauma. Sävsjö däremot hade neonljus precis som Stockholm. Men Ljungby hade E 4-an, det var oslagbart. Så allt är relativt.
31 jan. 18

Håkan Boström har en slingrig artikel i Expressen (24 jan.) där han ifrågasätter kampanjerna mot fejk news. Hans argument är i korthet två: 1. All journalistik bygger på urval. 2. Alla ideologier bygger på ensidig verklighetsbeskrivning. Varför då bekämpa viss verklighetsbeskrivning?
Detta är att dra för stora växlar på det faktum att absolut objektivitet är omöjlig. Och dessutom är det stor skillnad mellan att bedriva hederlig journalistik och att skriva opinionsbildande artiklar.
Journalisten bör stäva efter det ouppnåeliga: objektivitet. Alla fakta hen förmedlar bör vara sanna. Urvalet av fakta bör vara så allsidigt som möjligt. Det är klart att här kommer det svåra begreppet relevans in. Man måste bortse från de fakta, som inte alls har med saken att göra. Här kan människor värdera olika, huvudsaken är att man kan motivera varför något hör till saken och annat inte gör det. Och sedan har man att söka allsidigt redovisa relevanta fakta. Någon total subjektivism handlar det inte om. Redan här är man en bit på väg. Direkt falska nyheter finns. Vissa saker har bevisligen inte hänt. Det är väl framför allt det man menar med fejk news. Men givetvis kan man genom ett ensidigt urval av fakta, ge en falsk helhetsbild. Journalistiken bör ge en helhetsbild, men den bör vara så hederlig som möjligt, inte propagandistisk eller vinklad. Väljer man en vinklad beskrivning, Boström exemplifierar med Uppdrag granskning, bör man åtminstone göra tydligt att den är vinklad.
Helt annorlunda förhåller det sig med opinionsbildning och ideologiernas verklighetsbeskrivningar. Här spelar värderingar en stor roll, objektivitet är inte eftersträvansvärd eller möjlig. Kampen mellan ideologiserande verklighetsbeskrivningar bör inte föras med polis utan med fri debatt. Inte heller här behöver man dock tro att det handlar om rent tyckande. Vissa argument är bättre än andra.
30 jan.18

Lars Anders Johansson har skrivit en magstark artikel i Svenska Dagbladets serie om konservatismen (26 jan.). Att konservatismen är en auktoritär och tvingande tanketradition är en nidbild av radikaler. Det är i stället radikalerna som är auktoritära.
Jaha? Det skulle inte vara vanligt bland konservativa att ropa på hårdare straff, mer disciplin i skolorna, striktare barnuppfostran. Att vilja att normer och traditioner skall styra individen, inte hennes självsvåld. Var finns en kritik mot den moderna individualismen om inte från konservatismen? När någon säger något absurt blir man lätt förstummad. Vare det nog sagt att Johansson inte verkar ha någon riktigt insikt i den konservativa traditionen.
Det är sant att marxismen är en minst lika auktoritär tradition som den konservativa – troligen auktoritärare. Johansson använder det vaga uttrycket radikaler. Det kan suggerera till marxistiska revolutioner och förtryckande utopier. Men hans egentliga måltavla är i det här faller socialliberaler och socialdemokrater. Vilka har en långt frihetligare tradition än konservatismen.
Varför finns det ingen motsättning mellan klassiska liberaler och konservativa? Här måste man diskutera förhållandet till staten. Konservatismen är i grunden statsvänlig. En konservativ stat har lättare att förtrycka medborgarna och är därför i grunden god. Sedan konservatismen förlorat sin hegemoni – den har haft en sådan, men den ligger mer än hundra år tillbaka, kanske vid det här laget hundrafemtio – har man naturligtvis blivit alltmer skeptisk mot staten. Visst är det bra om polisen, försvaret och de svenska värderingarna främjas, men det mesta som staten hittar på är destruktivt.
Den riktning man kallar libertarianer vill främst bekämpa det statliga förtrycket. Det finns inget annan förtryck för libertarianer, deras frihetlighet är alltså villkorad. Möjligen gör deras statsfientlighet undantag för polisen – och finner det alltså gott att staten beivrar att människor lever efter djungelns lag. Men jag förmodar att det finns extremister som tycker att staten inte skall ha något våldsmonopol, utan att den frie medborgaren må sköta sin egen rättskipning. Men eljest är alla statliga ingripande förtryckande för liberatarianen. Staten skall i övrigt inte lägga sig i den enskildes förtryck av den enskilde. Chefens förtryck av den anställde, föräldrarnas förtryck av sina barn, männens förtryck av kvinnorna. Konservativa som slutat vara statskramande, liberaler som inte hotar det enskilda förtrycket - ja, visst går de bra ihop. Men liberaler som vill bekämpa allt sorts förtryck är naturligtvis fiende till konservatismen i grunden.
Konservatismen inte auktoritär? Det kan ju hända att Johansson själv är auktoritär och det är det som grumlar hans klarsyn. Det man uppfattar som normala frihetsinskränkningar ter sig ju då i de egna ögonen föga auktoritärt. Kan det vara så illa att den moderna inkarnationen av furst Bismarck idag är en ung kille i keps som heterJohansson?
Men det skall vi väl inte tro. Hans enögdhet beror nog mer på okunnighet. Och på att hans perspektiv inte är tillräckligt långt.
29 jan.18

Jag läser en recension av Jan Holmbergs bok om Ingemar Bergman som författare. Hittar följande citat Bergmans arbetsbok efter sista hustruns död: ”Var mig nådig o herre! Ty hela dagen ropar jag på Ingrid men aldrig på dig.” Och jag tänker på Niels Lyhne som jag nyligen läst om. Där var problematiken den omvända. Niels hustru återvände på sitt yttersta till sin barndoms tro. Efter att ha varit fanatisk ateist som en del av kärleken till Niels. Och han kunde känna att den mänskliga kärleken sveks för den himmelska.
Troligen är återföreningstanken det som mest av allt drar människor till kristendomen. Att allt kommer att ta slut för ens egen del kan vara en smärtsam tanke. Att för alltid skiljas från någon som stått en verkligt nära är säkert ännu svårare. Jag har lätt att förstå Bergmans känslor. Ändå tror jag att det mest handlar om religiös folktro. Vilken form den mänskliga fortvaron får, enligt kristendomen, är väl mycket diffust. ”Att få träffa far och mor igen” som det står i den gamla sången är väl inte så grundligt teologiskt underbyggt. ”Må vi allesammans mötas efter slutad pilgrimsgång”. Enklast är väl att tänka sig det hela konkret och inte alltför ivrigt söka bibliskt stöd för denna tanke.
Själv finner jag tanken på utslocknandet allt rimligare. Att hela den värld som en människas medvetande är, bara skulle försvinna tycktes mig fordom vara en konstigt och upprörande tanke. Hur kan allt detta bara bli borta? Jag tror att detta var tankevanor som var förankrade i något djupt omodernt i min personlighet. Datorernas artificiella intelligens gör det lättare att se mer lidelsefritt på de mänskliga tankarna och känslorna. När maskinen har tjänat ut är det slut. Man fanns inte före sin födelse, existensen är en liten del av evigheten. Världslitteraturen bevarar dock ett stycke mänsklighet till alla levande. Möjligen kommer det att bevaras och bestå, som är värt att bestå. Man behöver inte sörja en utplåning som inte innebär någon förlust.
Men problemet med döden är ju inte den egna utplåningen utan den oersättliga förlust det innebära att förlora någon som man verkligen älskar. Inför den tanken är det svårt att vara lidelsefri. Dock är det våra villkor. ”Livet är ingenting annat än summan av sina ögonblick”, älskade jag att säga under en period. Lycka och olycka växlar. Att ohjälpligt förlora största delen av sin vanda lycka är naturligtvis det mest smärtsamma i livet. Att acceptera att man därefter lever halvt, om ens det, är synnerligen plågsamt. En meningsförlust så stor att den nästan är total. Det är väl därför man så gärna önskar en återförening.
26 jan. 18

Rohmers Suzannes väg är en hemsk och aktuell skildring av homosocialitet. Fast den kom redan 1963. Den tillhör alltså de rohmerfilmer som aldrig fick svensk distribution. Den handlar om Bertrand, blyg och undfallande, som beundrar sin mer självsäkre kamrat Guillaume. Han säger att han idoliserar honom och är för egen del tacksam för att Guillaume accepterar honom. Det senare är dock inte så konstigt. Guillaume är nämligen en mansgris, närmast ett praktsvin. Och han behöver någon som ser honom och beundrar hans erotiska framgångar och hans suveräna översittarfasoner mot kvinnor. Och som vid behov understöder honom i hans spel. Bertrand tror blint på Guillaumes oerhörda talanger som förförare men oroas något över att han väljer lättflirtade och lättcharmade kvinnor, som inte är hans förmåga värdiga. Något som filmpubliken mycket lätt förstår, då det väsentliga är att ha ett överläge.
Offret är en flicka som heter Suzanne. Guillaume träffar henne av en slump och bjuder henne genast till en fest han skall hålla. När hon kommer dit blir hon helt nonchalerad och Guillaume lägger i stället an på hennes kompis Sophie. Suzanne får servera resten av gästerna. Guillaume övertalar Bertrand att stanna kvar över natten, han vill inte bli ensam med Suzanne, som han också vill få att stanna. De tre pratar en del efter festen och sedan skickas den besvikna Suzanne i säng. Efter att ha skrutit ett tag för Bertrand går Guillaume emellertid in till Suzanne för att trösta henne. Bertrands känslor är kluvna. Han skäms över att ha dragits in i Guillaumes spel, han tycker synd om Suzanne. Samtidigt som han hatar hennes undfallenhet. Hon har ju egentligen sig själv att skylla. Han ger sig tyst i väg från det sovande paret, morgonen därpå.
När han träffar Guillaume, klagar Guillaume på Suzannes efterhängsenhet, samtidigt som han frågar Bertrand om han träffat Suzanne och om hon då sagt något om honom.
Dock går de tre ut tillsammans. Som en eftergift. Bertrand får då rollen som Suzannes förtrogna. Han hatar denna roll och han hatar den fnittrande flickan, som han hatar alla Guillaumes erövringar.
Sedan blir det värre. När de är hemma hos Guillaume daskar han Suzanne i baken och skrattar åt henne när hon blir kränkt. Han har sett till att han har Bertrand som åskådare. Suzanne beskyller honom för dålig smak. ”Hade jag inte dålig smak skulle jag inte gilla dig” säger Guillaume. ”Huvudsaken är att du tycker om mig” säger Suzanne. ”Jag har börjat tvivla på det” säger Guillaume. Efter ytterligare förnedringsbeteende får Suzanne nog och Bertrand är beredd att följa henne hem. Men än en gång låter hon sig övertalas och stannar hos Guillaume.
Sedan överger Guillaume henne. Men Suzanne stöter på Bertrand och vill ha med honom ut. Hennes väninna Sophie är nämligen intresserad av Bertrand. Bertrand är pank men Suzanne förser honom med pengar.
När Guillaume får reda på Suzannes generositet med pengar återupptar han kontakten i akt och mening att ruinera henne. En lång tid lever de båda vännerna på Suzannes generositet. Och slutligen smiter de från Suzanne på krogen och lämnar åt henne att betala notan.
Suzanne förlorar sitt jobb och blir själv fattig. På en fest hos Suzanne träffar Bertrand på nytt Sophie. Hon gillar Bertrand men tycker av förklarliga skäl mycket illa om Guillaume. Och Bertrand försvarar honom. När Suzanne skall lämna festen har hon inte råd till taxi. Bertrand erbjuder henne att sova över hos honom.
På morgonen skall han upp och tenta och lämnar den sovande Suzanne. Och när han kommer tillbaka har Suzanne måst ge sig av. Och hans gömda pengar är borta.
Han misstänker då Suzanne, fast publiken tidigare sett att det är Guillaume, som är tjuven. För att få kontakt med Suzanne måste han kontakta Sophie och det blir inledningen till deras förhållande.
Och det slutar med att Suzanne gifter sig med en annan man. Och Bertrand och Sophie blir ett par och badar i slutscenen tillsammans med Suzanne och hennes man. Bertrand grubblar dock fortfarande på Guillaume och hans kvinnoaffärer. Tydligen gillar Guillaume småväxta kvinnor medan han inte gillar storvuxna kvinnor som Sophie, reflekterar Bertrand. Fortfarande denna brist på klarsyn och denna fixering vid Guillaume. Men Bertrand inser slutligen att han känslor för Suzanne har varit ett skamset medlidande och att han betraktat henne enbart som ett offer. Medan att hon i själva verket bevarat sin självrespekt, själv valt sin väg och är en människa utan behov av prestige och stolthet. Hon står som den slutliga segraren. Det är en seger man verkligen unnar henne. Hon är varm, tolerant, humoristisk och välvillig. Bertrand irriterade sig över Suzannes underkastelse, men den fanns en gräns. Hans egen underkastelse tycks vara mer svårartad.
25 jan. 18