Visar inlägg från december 2017

Tillbaka till bloggens startsida

Efter me too

Vad händer efter me too? Maria Sveland i Dagens Etc (11 dec.) förväntar sig en stark back lash. Det tror jag inte ett dugg på. Jag tycker bara det liknar vänsterns gamla föreställning att vid en revolutionär situation kommer borgarklassen att väpna sig och börja använda våld. Vilket i sin tur motiverar ett visst motvåld. Är – som jag tror – icke-gärningsmännen i majoritet bland männen, så är det svårt att tro på en back lash.
Man hör också allt fler röster som talar om nödvändigheten att hålla distans och att hindra att me too urartar. Distans är ju alltid bra och när det gäller namngivna män får man akta sig för häxjakt. Man kan ju till exempel använda sin distans till att dämpa de egna hysteriska reaktionerna inför skräckbilder av en häxjakt som slutar i lynchjustis och pöbelupplopp. En kvinna skrev nyligen i Aftonbladet att me too blivit lite too mutch ( Dominika Peczynski, 7 dec.). Det är väl bara den vanliga debattröttheten och ingen man hade vågat skriva det. Vad jag egentligen menar är att ingen stor tidning hade velat trycka det, om texten varit skriven av en man. För vi skall väl inte tro att man är skamlös nog att göra om fallet Heimerson. Trycka först och få många klick och sedan sparka.
Jag läser till och med en bisarr artikel på Göteborgs - Postens debattsida (8 dec.) där me too misstänkliggörs. Det verkar konspirationsteori lång väg. Eftersom det uppstått på nätet är det kanske inte sant och i varje fall orkestrerar och styr gammelmedia denna opinion. Det är ingen äkta gräsrotsrörelse, säger man i debattartikeln, vad som nu kan menas med det. Det är förmodligen föreställningen om folkets äkta röst i motsättning till mediala aktörer med dold agenda. Man häpnar över att sådant kan tryckas, men Göteborgs – Posten är ju känd för en liberal linje mot högerpopulister.
Själv har jag svårt att tro att effekterna av me too skulle bli dåliga. Det enda man kan frukta är väl att de goda effekterna inte blir tillräckligt djupa.
15 dec.17

Påfallande ohederligt

Det är så olyckligt. Just när man är som mest förtvivlad över den grasserande svenska antisemitismen. Finner den vara att gigantiskt nederlag. Att det svenska samhället inte kan skydda sina minoriteter mot rasism. Brutal rasism just från de grupper som för sitt liv och trygghet är beroende av den svenska toleransen och antirasismen. Reptilhjärnan styr och man hör inte sin egen avgrund skratta.
Och så skriver Benjamin Katzeff Silberstein en artikel i Svenska Dagbladet (13 dec.) som verkar unik i sin intellektuella ohederlighet. Judehatet handlar inte om Israel, slår han fast. Läser man vidare tycks han snarare
mena att konflikten Israel- arabvärlden, som varit långvarig, har skapat en antisemitism som sedan många år blivit en del av traditionen överallt i arabvärlden. Även hos stater och länder med ganska stort geografiskt avstånd från Israel. Aktuella händelser i konflikten spelar alltså mindre roll. Så kan man hyfsa Katzeff Silbersteins resonemang. Men det är ohederligt att påstå att arab- Israel konflikten är irrelevant. Ohederligt att påstå något som man inte rimligen kan mena. Även i hyfsad form är det en djärv hypotes. Att starkt engagerade människor inte alls skulle följa med vad som händer och på olika sätt påverkas av det? Det är en smula osannolikt, även om man kan tro att det är de grundläggande fördomarna som styr.
Än mer besynnerligt blir det när Katzeff Silberstein påpekar att varje kritik av Israel får antisemiter att jubla. Naturligtvis är det så. Så Israel borde vara helt skyddat från kritik på grund av detta?
”Det finns inget annat land som svenska politiker talar om i samma tonläge som Israel”, påstår Katzeff Silberstein. Det är säkert sant i någon mening. Alla länder är unika och tonen beror av så mycket. Bedöms inte Nordkorea, Kina, Saudiarabien och Iran lika hårt? Kanske inte, kanske känns det inte lika meningsfullt. Man kan ju inte bortse från att man vet att Israel är fullt av liberala intellektuella som avskyr sin regim. Människor som du och jag, lätta att identifiera sig med. Hur man tänker i arabvälden är betydligt svårare att förstå. För att inte tala om auktoritära stövelknektar, utanför mellanöstern, som bara väcker ens förundran.
Sedan kan man ju tycka att arab- Israel konflikten är komplicerad. Och inte lämpar för hurtiga ställningstagande som förekommer hos regering och kyrka.
14 dec. 17

Me too och 68

Ann Lingebrandt skrev något intressant i Helsingborgs Dagblad i lördags (9 dec.) som tyvärr inte publicerades i Sydsvenskan. Man skulle kunna kalla hennes tema me too och 68. Eller me too och sexualliberalismen.
Jag blev tidigt engagerad för ateism, sexualliberalism och feminism. Detta var ofta återkommande favoritteman hos mig. När marxisterna kom ifrågasatte man inget av detta. Men man fann det löjligt och småaktigt och framför allt borgerligt att tjafsa om detta när klasskampen och världsrevolutionen
krävde all uppmärksamhet. Därför är det alltså för mig besvärande när en eftervärld buntar ihop sexualliberalism och 68.
Jag minns studentrevolten som en genuint manlig värld. Så oerhört macho. Man talade om kollektiv, om att underordna sig kampen och gruppen, att lämna all borgerlig individualism därhän. I själva verket var personkulten betydande, de ledande kamraterna framstod som hjältar, ofta omsvärmade av kvinnliga kamrater. Det var inte konkurrens i vanlig mening men platsen i gruppen var viktig. Handlar det om kvinnans sexuella integritet får man inte bara lägga vikt vid det första ordet. Integritet var något oerhört löjligt och borgerligt.
Jag har framhållit som den sexuella revolutionens största svaghet att den ansåg att allt som hade med sex att göra var positivt. Allt annat var hämningar som man borde bearbeta, tydde på närmast moraliska svagheter hos en själv. I detta fanns en inbyggd intolerans som jag reagerade mot.
Grupp 8 är ganska tidig. Men de ledande manliga kamraterna fortsatte att vända ryggen till.
Lägg märket till parollerna klass och kön. Det var ett försök att legitimera sig. Vi tillhör också vänstern, vi är också en del av klasskampen. Det ger en del att reflektera över. När en ideologi får så stor hegemonisk genomslagskraft att man måste förhålla sig till den, vara en del av den för att överhuvud höras. Men ännu på 70-talet var en manlig vänster döv och ett manligt dominerat kulturliv föraktade kvinnliga självbiografier. Var det bekännelseböcker man kallade dem?
För all del, när sekterna härjat färdigt, hamnade det mesta av vänstern i Vänsterpartiet. Och nu fanns det utrymme för feminism.
Vad min framställning går ut på är att problemet inte var för mycket sexualliberalism utan för lite feminism. Vilket ter sig eufemistiskt uttryckt. I själva verket handlar det om ett stark och självklart kvinnoförakt.
Och jag är säker på att den råa, inhumana ton som den tidiga vänstern tillät sig – borgarsvin, pisshumanist, skjut klassfienderna! - var en manlig retorik. Det är inte bara uttryckssätten utan tänkesätten som är inhumana.
Kjerstin Noren har föreställningen att vänstern hade en tidig period som var god. Då man förde ett antiauktoritärt uppror i frihetens tecken. Det är sant att man hellre slogs än tänkte. Tankeförvirring förhindrar visserligen dogmatism, men garanterar inget annat. Fanatisk och intolerant var man tidigt. Avbröt och tystade meningsmotståndare.
Ann Lingebrandt uppmärksammar något väsentligt. Kan man inte hänvisa till sin integritet och är det gammalmodigt att inte ställa upp på allt, så har man inte mycket att sätta emot. Så långt tycks bilden vara klar. Det var mycket långt till me too. Längre än för stillsamma liberaler som var skolade av Eva Moberg.
13 dec. 17

Alternativa förklaringar

En del frågor som väckts av me too har kommit mig på nytt att fundera över kvinnohat och kvinnoförakt. Är det inte så att vackra unga kvinnor är speciellt utsatta? Hela det här förbluffande hat som vackra, unga kvinnor som är verksamma i medierna väcker. Det handlar naturligtvis om mannen och hans sexualitet? Han känner sig intensivt attraherad, någon utövar erotisk makt över honom, och mot detta kan han bara värja sig med förakt och nedvärdering. Jag gjorde själv den reflektionen som student att när korridorens vackraste flicka kom ut i köket så blev det spännande. Och varför, egentligen? Vad hon hade att säga var ju oberoende av hennes utseende. Fanns här en illusion så fanns den hos mig. Det var jag själv som styrdes för mycket av mina primitiva drifter. Resonerade den lille stofilen.
Jag minns en mycket vacker skaldinna som jag var nära vän med. En man sa att han inte alls var så imponerad av henne som diktare och intellektuell men att han gärna skulle vilja knulla henne. Detta behöver inte nödvändigtvis förklaras av att den intellektuella nedvärderingen var ett sätt att värja sig mot den sexuella attraktionen. Det bottnar också i gamla mansmyter. Hora eller Madonna, upphöjd kvinnlig intellektuell eller någon som väcker min lust.
Sedan är det sant att det mesta av kvinnohatet och manshatet bottnar i erfarenheten. Kommer man varandra inpå livet finns det alla möjligheter att såra varandra. Jag tror att manshat spontant är lika vanligt som kvinnohat. Det patriarkatet, vilket inte betyder något konstigare än att män varit det tongivande könet i sekler, har gjort är att det just är nedvärderingen av kvinnan som slagit igenom på ett helt annat sätt. Och ibland internaliserats av kvinnor.
Det är filosofens uppgift att befria sig från illusioner och fördomar. Det är inte alltid det går så bra. Men försöka duger.
12 dec.17

Övergrepp och makt

Ivar Arpi på Svenska Dagbladet (8 dec.) kan inte skilja på skuld och ansvar. Jag har en viss förståelse för det, ty emedan skuld är en tydlig term blir ansvar otydlig, om den inte preciseras. Det är rimligt att värja sig mot ett ansvar så däri störa allmänhet. Att man bara för att man är man skulle ha ett ansvar för hur andra män beter sig.
Det ansvar man har är att kraftfullt reagera mot kvinnohat och kvinnoförakt när man stöter på det. Att reagera mot beteenden man tycker är ovärdiga. Det är inget konstigt med det. Och betyder inte att man har något oklart ansvar för manliga beteenden.
Ibland sviker man sitt ansvar för att man inte orkar bemöta dumheten. Det är samma sak med homofobi och rasism. Men som regel blir man spontant förbannad. Då är det snarast så att man inte kan låta bli att reagera.
Me too har handlat väldigt mycket om makt. Varför missbrukar människor sin makt? I en understreckare i Svenska Dagbladet ( 7 dec.) av Clarence Crafoord kunde vi lära att män med extrem makt eller en enorm beundrarskara lätt förlorar verklighetskontakten och slår över i det direkt sjukliga. Nå, män med så extrema maktpositioner är sällsynta, men män med makt finns på alla nivåer. Och allt maktmissbruk kan ju inte avfärdas som sjukligt.
Nåja, män helt utan makt är väl de flesta. Men det handlar inte bara om att missbruka den makt man har, det handlar också om att ta sig makt. Jag tar mig makten över dig. Du är snygg och du lockar mig men du skall inte tro att jag måste respektera dig. Det handlar inte så mycket om min lust utan om min självhävdelse, om min makt. Här är det inte en megalomani som tar sig sjukliga uttryck. Det är den vanlige lille killen från sandlådan som brukade slåss med spadar. Är det symptom på något är det väl infantilitet.
Och där tror jag den stora mängden av trakasserier finns. Någon helt marginell företeelse är det väl knappast. Där kan man också hoppas på förändringar efter me too. Även om det kan vara mer fascinerande att fråga sig varför människor med extrem makt och massor att förlora, kan ta sådana idiotiskt stora risker.
Om makt och självhävdelse handlar det och inte om erotik. Man kan knappast tänka sig en karl så dum att han tänker: Jag tar henne på brösten, det uppskattar hon nog. Ändå tar han henne på brösten. Därför att det är viktigare att ta sig makt än att söka lusten.
Men mången har makt utan att missbruka den. Och mången maktlös finner det infantilt att låta sin självhävdelse ta sig sådana uttryck. Låt oss ändå tro att vi är i majoritet.
Att fråga sig varför somliga missbrukar sin makt och andra inte, är förstås meningslöst. Det beror på att människor är olika.
11 dec.17

Äldre inlägg

Nyare inlägg