Lars Westerbergs Blogg

Käre läsare! Det är dags att outa ”julprofilen”. Vårt pressetiska avgörande den här gången beror på att en annan person med anknytning till julen har fått många att ana det värsta. En gubbe, alltid på jakt efter snälla barn, drar lätt på sig misstankar. Men det måste sägas: Den här gången är jultomten oskyldig! Julprofilen däremot är naturligtvis julbocken. Han har stark anknytning till julen, vilket gör att alla julens figurer, som sannolikt känt till bockens sexuella trakasserier, har anledning att modernisera sina rutiner. Det duger inte att leva i en julbubbla, en s.k. pomla. Verkligheten tränger på.
För att undvika snällism och godhet och understryka svenska värderingar skall jultomten avkanoniseras. Sanka mig hit och sankta mig dit! I stället skall han ersättas av en liten argsint, rent svensk tomte, som biter dig i benet om han inte får gröt. Gröt skall det vara, inte hommus! För övrigt samlas allt fler av de svenska tomtarna på loftet. Människan är ond och förvirrad och bör alltså vara ond och förvirrad. Det är realism. De tidningar som på ett tidigt stadium konstaterade detta kan tillskriva sig segern.
Det är på tiden att göra upp med vår judiska religion. En svensk gud bör bära spjut och framför allt vara enögd. Alla svenskar vet att det inte är någon risk att vara vis och intelligent om man bara är enögd. Visa män från österlandet tror vi inte på. Bärsärkaraseri däremot.
Hen hade julklapparna i säcken men glömde att knyta till. Ingen kan äta samma gris två gånger. Ty det vore grymt.
Om alla, som visste och lät kulturprofilen hållas,skulle avgå, skulle det bli tomt i Svenska Akademien. Samtliga kultursidor i Stockholm och alla deras wanna-bees skulle också få dra sina färde. Man är så upptagen av familjegrälet ( norenjul i den svenska kulturfamiljen) att man inte ser att hela familjen är drabbad.
Debattvindarna svänger. Den som räknar med detta befinner sig alltid på topp. Se på Ebba Witt Brattström. Initierad akademiefru ena dan, bitter akademiekritiker nästa. Jag har större respekt för dem som faller med ullstrumporna på.
På DN-debatt anser man att TV:s julkalender ger en nidbild av en kvinnlig naturvetenskaplig professor. Redan på 50-talet lät signaturen MEM (Mats Erik Molander) en tomte säga: ”Tomten av Viktor Rydberg ger en falsk bild av våra levnadsvillkor.” Allt går igen, och nu är det jul igen.
Så, käre läsare, av hjärtat God Jul och Gott Nytt År. Vi hörs efter jul och nyår.
22 dec. 17
 
Bloggen tar alltså jul- och nyårsvila. Nästa blogg tisdagen 2 januari 2018.

Denna bloggpost beskriver min prostatabehandling. Människor som bara blir illa berörda eller uttråkade av sjukdomsrapporter kan alltså lugnt hoppa över dagens blogg. Jag försöker att så sakligt som möjligt beskriva det jag upplevt och upplever. Det är inte roligt. Jag bedömer underhållningsvärdet vara noll.
Alltså. Jag har den här hösten inte varit riktigt kurant. En prostataförstoring, som konstaterades i början av september tvingade mig att bära kateter. Manifesterat av en påse på benet som i fall av överbelastning fungerade som en fotboja. Jag fick tabletter, väntetiden till specialistläkare var två månader. Hustrun försäkrade mig tvärsäkert att detta var den maximala tiden som man skulle behöva vänta. Det skulle alltså betyda: allra senast inom två månader. Det blev i det närmaste tre. Näst sista november kom jag inför experternas ögon.
Hamnade då ur askan i elden. Befriades från min fasta kateter men skulle själv tre gånger dagligen införa en kateter. Tortyr tre gånger dagligen, alltså, exekverad av mig själv. Själva tanken att kateter förs in var naturligtvis skrämmande. Men sjukvårdspersonalen var duktig. Det blev en kort men häftig smärta. Det är smärtsamt på en fascinerande sätt. Det liknar ingen annan smärta. Det är en rysning som kommer från botten av ens fysiska varelse, känns på en gång existentiell och oerhört fysiologisk, bortompersonlig.
Detta genomgick jag redan när mina fasta katetrar sattes in. Jag gjorde ju om processen två gånger. Nu händer det alltså tre gånger om dagen. Jag misslyckas ofta och det känns som en inkompetensförklaring. Jag har inte tillräcklig kraft i fingrarna. Att vara stark i händer och armar är något annat. Att hålla fast detta slippriga rör, kraftfullt föra ner det och förhindra att det åker ner och upp. Smärtan är en tecken på att jag är på gränsen till att lyckas. Men den kan vara stark. En flod av blod är ingen ovanligt resultat. Med visst humor inser jag att mina skärande skrik påminner om hur smågrisar lät när min fader veterinären behandlade dem. Kastrerade dem, kanhända. De freudianska poängerna ger sig själva.
Men det är skönt att kunna röra sig fritt på stan att kunna bada i badkar. Och att sova utan en påse vid sin sida.
Galenskapen i det hela slår mig bara ibland. Jag urinerar inte helt utan svårighet, men så pass att jag slipper vara nödig. Så vartill tjänar denna tortyr tre gånger dagligen? Upplevelsemässigt kan jag klara mig utan den. Risken för urinvägsinflammation påstås vara stor. Hur stor har jag ingen aning om. Jag var, när jag först testades ett gränsfall, och om medicinen gjort någon nytta kunde man tänka sig att jag idag var på andra sidan gränsen.
Det anses alltså vara en bagatellartad åkomma. Man tycker det är för futtigt för att operera. Därför förses patienten med tabletter av starkare och mindre stark typ. Och får i övrigt kvacka på sig själv bäst han kan.
21 dec.17

Jag fäste mig vid en passus hos Johanna Ekström i DN (16 dec.) som skriver nyanserat om sina erfarenheter i ljuset av me too. ”Varför säger vi så ofta stropp när det redan är för sent?”. Men sanningen är att de aldrig för sent att säga stopp. Ni hör tidens beskäftiga kommentarer. Vad är det för en förnedrande manssyn som som ligger i detta? En man som inte kan stoppas. Är inte detta en förnedrande manssyn? Nej, det är en realistisk människosyn.
Filosofen, där förnuftet styr känslans vilda hästar. Hur ofta ser man honom/henne? Den sunda egoismen säger ju att det är mycket skönare att låta hästarna löpa. Vem vill självdisciplin, när bristen på självdisciplin ger en själv fördelar? Naturligtvis är det inte alltid så, att låta reptilhjärnan styra kan ibland på lång sikt drabba även det välförstådda egenintresset. Men det kan vara så att även på långt sikt gynnas jaget av tygellösheten. Makt är människans mål. Jag föddes att bekämpa denna målsättning.
Jag är en gammal man. Hur gammal går knappast att beräkna. Det är någonting i moderniteten som jag inte kan erkänna. Hur många talar idag om livshållning? Men jag ser framför mig hur filosofen leende griper tyglarna. Lugn, upphöjd, människovänlig. Att höja sig över livets gyttjebrottning. Är det bara en förmäten dröm? En naiv idealism (ånej, naiv är den väl knappast). Men jag skattar. Ni har ingen respekt för den andra människans frihet. Ni är dåliga liberaler!
20 dec.17

Kjell Grede är död. Det var en regissör med en alldeles egen ton. Och den samklingande med tidens. Harry Munter, Klara Lust och En enkel melodi. Det var en samhällskritisk tid, en vänstertid. Ett sätt att förhålla sig var att vara solidarisk med samhällets olycksbarn, de udda, de utslagna, de som inte passade in. Här var Gredes inlevelse absolut och poetisk. Ty det fanns ett skimmer över dessa människor.
Sedan slutade han att göra gredefilmer. Och tiden slutade att vara en gredetid. Hipp hipp, som hyllar livsglädjen, Godafton herr Wallenberg,
som tar sig an ett nog så allvarligt svenskt ämne, ingenting senare gjorde något intryck på mig. Hans debutfilm ”Hugo och Josefin” som jag aldrig såg när det begav sig är väl däremot en typisk gredefilm.
Om man återvänder till dessa filmer: Hur bra var det? Man kan naturligtvis se dem som flummiga och sentimentala, också detta något typiskt för tiden. Det fanns så många sätt att motivera en vänsterhållning. De udda bör naturligtvis inte glömmas bort, därför att de finns. Och har det naturligtvis problematiskt i vilket samhälle som helst. Kjell Grede hade en känsla för detta. Kanske romantiserar han, ondskan som finns överallt, också bland de udda, lämnades utanför bilden. Dock varje skapare bör bedömas efter det hen gör, inte efter det hen inte gör. Gredetonen var speciell.
Sedan kan man fundera på det där med tid och evighet. Något kan kännas viktigt och angeläget i en viss tid. Vad blir kvar till evigheten?
19 dec. 17

Det är åtminstone en positiv bieffekt av me too som jag bara sett uppmärksammad i vänsterpress som Dagens Etc. Varför har alla andra missat detta självklara uppslag? En främlingsfientlig myt är definitivt torpederad. När utifrån kommande människor, flyktingar, invandrare, begår sexuella övergrepp så beror det på att de inte tillägnat sig svenska värderingar. Den har vi myten formulerad. Och den omhuldas, såvitt jag förstår, inte bara av de främlingsfientliga utan av en stor del av deras underblåsare. Den är nu för evigt krossad. Verkligheten visar att en stor del av svenskarna inte heller tillägnat sig dessa värderingar.
Och det är samma sak när Kd går ut med ett förslag om kanon. De som kommer nya till vårt land bör ha tillgång till det mest framträdande litterära verken i vår kultur. Och så missar Kd-ledaren fatalt på tre av de allra mest kända och skattade svenska romanerna. Jag är inte den som vill utvisa någon på grund av brist på kännedom om den svenska litteraturen men hade man den bisarra policyn så är det åtskilliga etniska svenskar som skulle åka ut. Säkert också med språktest för svenskt medborgarskap. Ättlingar direkt från Tor och Oden skulle förlora sitt medborgarskap. Ordförrådet hos den sittande folkpartiledaren inger mig inte förtroende eftersom han inte förstår en del ord som jag själv har i mitt aktiva ordförråd.
Men annars är jag positiv till en svensk kanon. Den finns ju hur som helst. När man kodifierar den tänker man efter och försöker prioritera. Vad är egentligen allra viktigast? Om jag inte hade läst någonting vad skulle jag prioritera i första hand? Det är visserligen sant att bildning är något annat än att ta sig igenom en läslista. Det är att läsa böcker med kvalitet. Inte nödvändigtvis att läsa vissa böcker med kvalitet, snarare än andra böcker med kvalitet. Och att reflektera över det man läser och tillgodogöra sig det i sitt liv och sitt tänkande. Somliga av oss kan ha mycket gratis där, om vi tidigt fått börja med detta. Men en kanonlista är absolut en utmärkt tanke. För den slår hål på myten om bildning som något oåtkomligt. Läser man den listan har man börjat sin bildningsresa. Och man kan återvända till vissa verk i den, som man inte förstått, när man väl har läst mer. Och misstänker man att det här med bildning är bluff och snobberi, så har man en lista på de med orätt ansedda verk, som man kan läsa och kritisera. Det finner jag demokratiskt.
18 dec.17