Visar inlägg från november 2017

Tillbaka till bloggens startsida

Bättre förr?

Clemens Poellinger försvarar Svenska Dagbladets kultursida mot ett angrepp från Johan Lundberg (Svd 21 nov.). Som alla förstår så handlar det inte så mycket om Svenska Dagbladet. Johan Lundberg tycker givetvis inte sämre om Svenska Dagbladets kultursida än om andra kultursidor. Det är den nutida förflackningen han är ute efter. Det var bättre på 80- och 90-talet när Lundberg själv skrev på sidan.
Poellinger parodierar Johan Lundberg på följande sätt. ”Vi lever i en tidlös parallellvärld, en fyrbåk i mörka hav där vi icke låta oss bekomma av samtidens bränningar”. Förlåt min svarta själ, men är det inte den hållningen man ofta nog kan längta efter. Poellinger förespråkar i stället en journalistisk attityd till kultur. Jovisst, det är den utvecklingen vi har sett. En kulturjournalist är en journalist som skriver om kultur. Men har man inte nog med journalistik överallt annars i tidningen? Det enda journalistiska som borde krävas av en kulturskribent är förmåga att skriva, medryckande och engagerande. Kunde inte ett viktigt daglig samtal om väsentligheter vara på sin plats, i stället för denna nervösa bevakning av kulturhändelser och intervjuer med efemära kulturkändisar? Där grundlig lärdom premierades framför näsa för det säljbara. Där man samtalade om och med det bästa och djupaste som skrivits, de litterära och filosofiska klassikerna. Och där man sneglade åt samtiden mest för att markera distans. För är det något som saknas i förhållande till samtiden så är det distans.
En annan effekt av journalismen är jakten på läsare. Man måste få så många som möjligt att läsa. Men är det viktigt? Tidningarna måste överleva ekonomiskt i denna svåra tid. Men om man erbjuds detsamma på kultursidorna som i den övriga tidningen, vem vinner på det? Kunde det inte vara så att en annan sorts dagligt samtal kunde fylla ett behov hos tillräckligt många?
Visst, ingen tvingar en att läsa kultursidor. Tycker man att det ter sig förflackat kan man läsa annat. Den klassiska litteraturen kan man alltid läsa på egen hand. Liksom själv söka det svåra och väsentliga. Men nog har det känts bra att intelligenta människor, som en liten del av ens vardag, för en nödvändig och inte alltför tidsbunden diskussion vidare. Ger tips om och väcker intresse för hägrande läsupplevelser. Nog gör ett sådant dagligt samtal att man känner sig mindre ensam.
Nu tycker jag inte man skall vända ryggen åt samtiden. Debatten behövs. Den förs på ledarsidor och opinionssidor och med framgång också på kultursidor. Det är behovet av förfinad nöjesjournalistisk jag inte tycker att det är kultursidornas uppgift att tillfredsställa.
Men visst. Det går inte att ändra på samtiden. Förlagen satsar på säljbarhet och kändisar. Allt fler läsare kommer från lutande tornet i Pisa. Och kan inte förstå vad man skall ha bildning till, när man kan googla. Det måste den folkbildare, som tvingas verka idag, ta hänsyn till. Det är dock ett misstag att tro att den sjunkande och förändrade bildningen har gått ut över intelligensen. Vad kulturjournalismen ropar efter är fler magistrar. Vem tror på allvar att Ebba Busch Thor skulle vara oförmögen att ta till sig August Strindberg, Selma Lagerlöf och Klas Östergren om någon kunde lyfta fram deras förtjänster. I stället för att moralisera över hennes grandiosa obildning borde man inse att det finns en bottenlös sådan också bland dem, där man mist anar det. Att vara partiledare är rimligen att tillhöra en elit. Hur många andra intelligenta och framgångsrika delar då inte detta predikament? Här finns en tomhet och brist att bekämpa.
23 nov. 17

Gammal konflikt

Hade jag varit ung hade jag nog vädrat morgonluft. Mitt i me too- kampanjen mot manligt översitteri finns det faktiskt ett embryo till en diskussion om sexualsyn. Ida Ölmedal säger i förbigående något mycket intressant i sitt senaste inlägg (Expressen 21 nov.). Jag citerar.
”För det här handlar inte bara om män som ´tillåts´ ge efter för sexuella impulser som ´alla´ har. För att alls ha sådana impulser krävs en hårt inarbetad avhumanisering av kvinnor”.
Det är två mycket innebördsrika meningar. Först förutsätter det något som jag tror är helt riktigt. Nämligen att på basis av tämligen formlösa sexuella drifter är det konventionerna som formar oss. På 70-talet grubblade jag över de psykosexuella skillnaderna mellan könen. Det tycktes mig kräva en diskussion, ett argumenterande. Jag ansåg att kvinnorna borde göra upp med det puritanska draget i sin sexualsyn. Och de puritanska feministerna ansåg att männen borde talas till rätta för sin avhumaniserade sexualsyn. Både de och jag var optimistiska om möjligheten till förändring. Jag såg mycket i den manliga sexualsynen som var skevt och som jag tyckte att man borde göra upp med. Men på en väsentlig punkt försvarade jag den. Lusten i sig är inte skamlig. Sexualiteten behöver inte vara kommunikativ för att vara godtagbar. Det är inte omoraliskt med ren lust.
Både jag och majoritetsfeministerna var konstruktivister, fast termen ännu inte hade myntats. Man talade vid den här tiden snarare om könsroller som kunde och borde förändrats. Detta har jag hållit fast vid. Men jag är nu medveten om hur djupa och internaliserade vissa traditionella uppfattningar kan vara. Lika djupa och personligt internaliserade som någonsin det vi föds med. Vem vill på allvar vara någon annan än den man är? Jag tror att det kopplat till mycket djupt rotade önskedrömmar. Att kräva förändring kan vara att kräva för mycket. Feministerna tyckte inte att saken behövde diskuteras, de hade ju rätt. Eftersom de hade rätt i kampen mot manschauvinism, översitteri och förtryck, så måste de också ha rätt om den puritanska sexualsynen. Jag trodde att man skulle kunna argumentera och diskussionsledes komma överens om en könsöverskridande sexualsyn. Den naiva rationalismen kräver sina offer. Men man kan inte komma åt människors lyckodrömmar och det som kanske för dem är meningen med livet, genom att argumentera. Inser jag idag.
Avhumanisering låter konstigt. Som om det var ett nytt tillstånd. Hårt inarbetad likaså. Som om det var något som krävde hård indoktrinering (från vem då?). Men det är väl olyckliga formuleringar. Vad Ida Ölmedal menar är väl snarare ett traditionellt synsätt som länge varit rådande och som hon menar är och alltid har varit omänskligt.
Vad är då det omänskliga i det hela? Det är att acceptera en lust som är icke-kommunikativ. Accepterar man inte detta måste man logiskt sett fördöma onani. Det är, som jag framhöll då, att vara extra obarmhärtig mot de sexuellt utslagna.
Sedan är det förstås Ida Ölmedals uppfattning om verkligheten. Om hon har rätt : var kommer den inomfeministiska kritiken av puritanismen i från? Skall vi underkänna Helena Granströms vittnesmål? En kvinna som känner fel, existerar helt enkelt inte. Det finns en tydlig generationsförskjutning här. Den kvinnliga puritanismen är inte längre så allenarådande. I någon mån påverkar diskussionen oss och förändrar oss. Liksom puritanernas dominans inom svensk feminism naturligtvis också har påverkat. Dess anknytning till traditionellt kvinnliga synsätt har givetvis också påverkat yngre feminister.
22 nov. 17

Claires knä

Under min studenttid älskade jag fransk film. Och i någon mån italiensk. Sedan kom den västtyska filmvågen och den schweizisk-franska rännilen. Amerikansk film försökte jag undvika. Endast när någon kvalitetsfilm var mycket haussad kunde jag tänka mig att se den. Det var bra, tyckte jag då ofta, men aldrig lika bra som europeisk film.
Eric Rohmer var min favoritregissör. Han möttes med vördnad men blev aldrig särskilt populär i Sverige. Det var för mycket dialog och för intrikata händelser för actioninriktad svensk publik. Av hans sex moraliska historier fick bara de tre sista svensk distribution. Det var ”Min natt med Maud” som var vägröjaren. Dess lite överlastade filosofiska resonemang gav den hög intellektuell status. Men hans två följande filmer ”Claires knä” och ”Kärlek på eftermiddagen” är egentligen bättre.
Själv levde jag i Rohmer-feber när hans filmer visades. Funderade kring dem, försökte komma till rätta med deras fascinerande kärleksintriger. Vem är uppriktig? Vilka är personernas egentliga drivkrafter? Jag prövade den ena tolkningen efter den andra. Jag såg alltid filmerna två gånger, blev aldrig klar med dem. Ingenting gjorde mig mer till engagerad än denna mångtydighet.
Filmerna har naturligtvis inte blivit lättare att få tag i i efterhand. Jag brukar säga att det enda främmande språk jag behärskar är danskan. Min engelska är dålig och har blivit ännu sämre av att jag skyggat för engelska efter skolan. Jag var i skolan egentligen ännu sämre i tyska, för att inte tala om franska. Men det är ändå språk som jag inte haft samma motstånd mot.
Jag har mycket riktigt Rohmers bästa film i serien ”Komedier och ordspråk”, ”Pauline på stranden”, inspelad med dansk text. Men tillgängliga Rohmer-filmer finns endast med engelsk översättning. När jag en gång skulle se om ”Flygarens hustru” på Södran i Lund fick jag den till min sorg med engelsk översättning och missade massor.
Men lite annorlunda är ju när man kan sitta hemma och repetera alla scener man ofullständigt har förstått och med tillgång till engelskt lexikon. Egentligen har man en chans som man inte hade när man såg dem på biografen. Varje scen kräver egentligen en tankepaus.
Så till min födelsedag önskade jag mig och fick alla sex av de moraliska historierna med engelsk text. Det innebär tre filmer som jag aldrig förr har sett och så tre som betytt mycket för mig. Det har varit min tröst under min prostataåkomma.
De moraliska historierna tycks ha samma tema. En man frestas att avvika från sin bestämda väg men faller inte för den lockande frestelsen. Men det är oklart var regissören har sina sympatier. Det kan lika gärna vara studier i hyckleri och förljugenhet. Att ambivalensen är stark är emellertid klart. Det är lockelsen i det aldrig realiserade, det mesta bygger på. Det är i det psykologiska spelet som Rohmer har sin styrka. I ”Min natt med Maud” där man diskuterar Pascal och valet och slumpen är det ändå det psykologiska spelet som är det verkligt intressanta.
I ”Claires knä” träffar en medelålders diplomat, Jerome, oväntat en gammal vän, en jämnårig författarinna, Aurore, som han känt i Bukarest. Nu bor hon i Paris och han i Stockholm och de träffas i en liten fransk by nära Annecy. Han är där för att sälja sin barndoms sommarhus och hon för att skriva. Familjen hon bor hos har två döttrar och en mamma, som Jerome vagt erinrar sig från sin barndom. Jerome, som uppenbarligen är en gammal Don Juan, skall nu gifta sig med en kvinna som han har hållit ihop med i sex år. De har inga ömsesidiga trohetskrav men han förmår inte på allvar intressera sig för någon annan.
Författarinnan vill dock använda honom som försökskanin. Hon behöver något att skriva om och hon har aldrig lyckats använda sig själv. Därför sammanför hon honom med husets unga dotter en skolflicka vid namn Laura. Och berättar ganska snart för Jerome att Laura är förälskad i honom. Han låter sig mer eller mindre motvilligt lockas. Men Laura väljer till sist att avvisa honom. Själv påstår han att han hela tiden varit kall och att han bara agerat försökskanin.
Men så blir han intresserad av hennes styvsyster. Uppenbarligen fetischistiskt lockad av hennes knä. Här har han en rival. En otrevlig och dominant typ, som Claire är mycket förälskad i. Jerome upptäcker emellertid, när han tillfälligt besöker en närbelägen stad, att rivalen går hand i hand med en annan flicka. Det visar sig sedan också att rivalen ljugit för Claire om var han befinner sig.
När Jerome berättar detta för Claire blir hon mycket riktigt förkrossad. Och under denna förvirring passar han på att massera hennes knä. Och därmed är den historien för hans del avslutad. Jerome menar att han gjorde henne besviken genom att inte gå vidare. Men man behöver inte ha dagens debatt i åtanke för att i stället se hennes passivitet som ett chock- och förlamningstillstånd.
Detta är händelseskelettet. Vad menar författarinnan med sitt experiment? Är det kanske ett försök att förhindra det tilltänkta äktenskapet? Det kan ju hända att även om hon inte är allvarligt intresserad av Jerome så tycker hon om att ha honom ogift. Och varför är han villig att låta locka sig?
Vad är egentligen Lauras hållning? Varför avvisar hon? Hon säger sig oförmögen att fästa sig vid sina jämnåriga, hon söker en fadersgestalt. Förmodligen litar hon inte på hans allvar. Hon har också blivit varnad för honom av Aurore. Det är ju också intressant att Aurore påstår inför Jerome att Laura är förälskad i honom, samtidigt som hon varnar Laura.
21 nov. 17

Blind fläck

Hanna Johanssons replik till Helena Granström (Expressen 16 nov.) innehåller något som alltid gör mig rasande. Det är när skribenter spärrar upp sina ögon och utbrister: Det här är det väl ingen som har påstått! Det har jag aldrig hört! Och så blir den egna bristen på kringsyn och skarpsyn ett argument.
Poängen hos Hanna Johansson är att hon aldrrig hör sexuella impulser skuldbeläggas. Det är sant att detta inte brukar drabba den kvinnliga sexualiteten. Snarare tvärtom. Man fördömer kraftfull och med största rätt den som använder ordet hora mot kvinnor som visar ett normalt intresse för erotik. Men nu är Helena Granström så uppriktig att hon bekänner ett sexuellt intresse lika häftigt som någon mans. Och den manliga lusten har inte varit fri från skuldbeläggande. Vem har inte hört talas om ögats våldtäkt. Vad är detta om det inte är själva lusten, själva impulsen, som skuldbeläggs? Eller det av 70-tals feministerna gouterade talet om objektivering och att betrakta någon som sexualobjekt. Det var visserligen inte helt lätt att exakt förstå meningen med detta besynnerliga uttryck. Men om att förvandla någon till sexualobjekt betyder att göra någon till föremål för sin sexualitet så är det utan tvivel lusten som skuldbeläggs. Möjligen kan man tänka sig att det var ett förkortat uttryck för att se någon enbart som sexualobjekt. Men inte heller detta synsätt går helt fritt från puritanska tendenser. Ligger inte bakom synsättet att sexualiteten inte får vara enbart sexualitet? Sexualiteten måste ha en ursäkt för att kunna bejakas. Sättas in i ett mänskligt sammanhang.
Den manliga blicken kan säkert betyda en mängd olika saker. Det kan betyda att beskriva ett skeende enligt ett psykosexuellt manligt mönster. Ensidigheten i detta är ju uppenbar, så mycket mer som det länge dominerat erotiska framställningar. Använder man begreppet i mera inskränkt mening kan det betyda en kritik av mäns sätt att rent konkret betrakta kvinnor. Att i första hand söka ögonkontakt brukar anses prisvärt. Det är ju att framhålla det kommunikativa i sexualiteten. Jag vill dock påpeka att autosexualitet är en god sak. Utan den vore sexualnöden större och den gör det möjligt för envar att leva ut sin sexualitet utan att kränka någon. De rena lusten har inget ansikte. Den som utestängs från kommunikation bör inte skuldbeläggas för att hen gör det bästa av sin situation. Därför har Helena Granströms artikel ett stort emancipatorisk värde. Men Hanna Johansson är enbart förvånad.
20 nov. 17

Tills vidare

Jag har nu skrivit åtskilliga bloggposter om En lundensisk litteraturhistoria och börjar känna mig lite trött. Det är en voluminös bok och den kan knappast recenseras utan att det blir parodiskt översiktligt. Bättre då att ta upp några författarskap och jämföra sina egna synpunkter med bokens. Så får de enskilda författarna någon chans att synas.
Till lundalitteraturen har jag hela tiden då och då återvänt under ett långt liv. Så jag tänker mig att det inte kommer att dröja så länge innan jag återvänder till boken.
Jag bör vid det här laget vara ganska klar över dess brister och förtjänster. Själva omfånget gör det till ett nästan omöjligt projekt. Sällan har jag varit så tacksam över att en så storslagen tanke faktiskt kunde genomföras. Även författare som är så sentida att de ännu inte hunnit bli klassiker finns med. I många gånger generösa presentationer.
Det är naturligtvis svårt att här ha en linje. Stora och välkända författarskap får sin speciella anknytning till Lund fokuserad. Medan andra författarskap presenteras i sin helhet. Det kan i det senare fallet ibland bli lite av berömda män som varit i Sunne över det hela. ”X var i Lund en termin (eller tjugo) men utan att ta minsta intryck. Men i övrigt är hen en känd svensk författare.” Ungefär så.
Åt detta är naturligtvis ingenting att göra när man har så många medarbetare. Men man blir lite oklar om vad som egentligen skall belysas.
Sedan tycker jag alltså att essäister och publicister skulle fått mer utrymme. Om det var lundensisk stil och lundensisk livshållning man ville belysa är naturligtvis dessa skribenter lika viktiga som lundensiska romanförfattare. Men man kanske inte är så intresserad av detta och anser att skönlitteratur utan alla omständigheter är viktigare än den flyktiga tidningsprosan. Detta kan man knappast invända något emot. Tro en man som inte bara skrivit i vatten utan också - som krönikör i radio - pratat i vädret. Och kanske anser man jakten på det lundensiska som ett jagande efter en chimär. Är man helt förutsättningslös – det lundensiska är det om eventuellt kan ha sitt ursprung i Lund - kommer saken i ett annat läge. Men då upplöses naturligtvis fantomen.
Den störa enskilda missen tycker jag är att Olle Hammarlund inte finns med. Jag tror vi är åtskilliga som fortfarande läser honom. Det är den enda person, vars död jag sörjt till tårar, utan att vara personligt bekant. Jag hörde honom dock en gång i Lund och satt helt trollbunden. Sedan läste jag förstås många av hans böcker. Så kan man också skriva essäer. Utan Frans G. Bengtsson - grandezza, i stället vänligt resonerade, ett samtal i ögonhöjd.
När jag pläderar för Waldemar Bulow är det mer en personlig upptäckt av en underskattad humorist. Jag tror att en relansering vore på sin plats. Men innan dess är det väl inte rimligt att kritisera hans försvinnande ur historien. Också Nils Eric Sandbergs vassa söndagskåserier i Dagens Nyheter förbigås. Som var betydelsefulla eftersom det var nästan den enda intelligenta liberala motvikten under vänsteråren och präglade av kulturradikal lundensisk ironi. Innan Buster von Platen kom till Svenska Dagbladet var ju den tidningen ingenting att hoppas på. Förstockelse och arrogans är aldrig i sig några argument.
17 nov. 17

Äldre inlägg

Nyare inlägg