Lars Westerbergs Blogg

Me too bara rullar på. Jag hör min svåger, Kent R. Andersson, i en panel i radions P 4 från Göteborg, där han påpekar att vi är många män som stöder me too och upplever det som en befrielse. Optimism ligger inte för mig, så jag anar inte om vi är en majoritet. Med tanke på de många vittnesbörden borde skam vara en vanligare manlig reaktion än entusiasm. Men det är ändå otroligt viktigt att vi inte är alldeles få. Kvinnorna plus sina manliga allierade blir i varje fall en klar majoritet.
Det sägs att även män har nytta av att patriarkatet störtas. Det låter som önsketänkande i mina öron, mera som: Frukt är godis. Nytta är njutning, vill det beskäftiga Sverige gärna hävda. Men det finns ju en viss självhävdelse som är statistiskt överrepresenterad bland männen. De små pojkarna slår en med spadarna i huvudet från sandlådeåldern och framåt. Det är de vassa armbågarna som gäller. Det är en mentalitet som är förfärlig också hos kvinnor och jag kan inte med en populär omvänd sexism prisa den ens när den förekommer hos kvinnor. Själv är jag lite mer som Jane Austen jag gillar inte - är kanske oförmögen? - att tränga mig fram. Utan föredrar att moralisera över dem som gör det. När jag som kulturkvast i radio gick till rätta med den svenska kultureliten sköt jag in mig på prestigebundenhet och positionsförsvar. Jag var ju en munter outsider, som inte tyckte mig ha mycket att förlora. Men allt jag sa var inte lika bra. Jag slog ofta vilt omkring mig, varav precisionen blev lidande.
Nå, denna avskyvärda uppblåsthet är vanligare bland män än bland kvinnor. Jag gillade att ha kvinnliga chefer, när det någon gång förunnades mig. Jag fann dem skarpsinniga och osentimentala liksom de manliga, men utan att vara psykologiskt trubbiga. Pris vare Malin Krutmeijer och Lena Brundenius.
Nu klagar vissa män på att det efter me too har blivit svårt att flirta och ragga. Vågar man närma sig den oberörbara utan att riskera att begå ett övergrepp? Den frågan viftas bort av mången feminist, men det är nog inte så insiktsfullt. Men två saker är viktiga att hålla i huvudet. Även om de finns gränsfall så finns det övertydliga övertramp. Och det har alltid funnits gränsfall, det är inte me too som skapat dem. Det som förändrats av me too är att medvetenheten har ökat om gränsfallens existens. Och det är bra. ”Är hon med på noterna?” är ju något man alltid måste undra. Även det försyntaste närmande är underkastad denna undran. Och de viktiga är inte vad som skrivs i pressen utan att medmänniskan framför mig inte far illa. Själv har jag alltid känt mig osäker och velat undvika att någon drivs av tillfälliga sinnesstämningar. Jag har alltid försökt rikta det kliniska ljuset mot mitt ansikte. Jag minns att jag bekände min osäkerhet om hennes bevågenhet, när jag träffade Christina. Och jag vet sedan några år tillbaka genom hennes dagböcker att hon fann det bedrövligt med en sådan ängslighet. Det finns inga enkla lösningar.
30 nov.17

Det fanns en artikel på DN:s kultursida (28 nov.), skriven av Ludwig Schmitz, som jag faktiskt tycker att man borde refuserat. Den belyser den s.k. kulturprofilens destruktiva verksamhet. Men artikeln är inte särskilt upplysande och den fyller läsaren med undran. Ty vad berättar mannen? Att han varit anställd hos kulturprofilen. Han har under denna tid varit fylld av olust. Han har inte direkt något att peka på, men han mådde inte bra. Han nämner i förbigående att man tafsade på honom men menar ändå att ha kom undan eftersom han var man.
Artikeln handlar alltså om hans olust, störd nattsömn o.s.v. Men ingenting om vad som föranledde denna olust. Om artikelförfattaren såg något och inte slog larm, har han ju skuld. Om han inte såg något, var kommer hans olust ifrån? Är det kanske det gamla fenomenet att man, när man fått höra att någon är skum, i efterhand slogs av tanken, att man nog anade att det var något fel på honom. Utan konkretion står läsaren undrande.
I värsta fall kan det handla om alibism. Att ha varit anställd och inte slagit larm är ju inte så bra. Men skriver man om det och berättar hur olustigt det var, har man kanske tryggt placerat sig bland offren. Men då gäller det att göra detta troligt utan att konkretisera.
För all del, samtalstonen, atmosfären kan ha varit olustig nog. Varför protesterade ingen annan? Om jag reagerade med olust, hur var det då för dem som verkligen visste något, resonerar artikelförfattaren. Att atmosfären var olustig kan ju vem som helst gissa. Och att någon kan ha känt och lidit av detta finns det heller ingen anledning att betvivla. För det ovetande läsaren infinner sig emellertid tanken att betonandet av olusten är ett sätt att distansera sig och hålla sig skuldfri.
Och så står Dagens Nyheter där. Det är ju hot stuff med kulturprofilen. Och om någon berättar hur det var måste det ha högt läsvärde. För en tidning gäller det dock att hålla huvudet kallt. I det skick som artikeln står där, borde den aldrig ha publicerats.
29 nov.17

Också Göran Greider i Dagens Etc (22 nov.) ger upphov till några sidokommentarer. Han är och lyssnar på uppläsningen på Södra teatern av trakasserade teaterarbetares vittnesmål. Men då får han tillfälle att han titta på publiken i foajen. ”Luften vibrerade av statustänkande. Människor gick omkring med bubbel i glasen och såg värderande på varandra – är den eller den värd att talas med?”.......”För det är i den här minglande statusmiljön som hierarkierna syns till och hålls vid liv: Vem har ett värde? Vilka viktiga personer är här?”
Ingen miljö är så hemsökt av auktoritetstro, statusjakt, dominansförhållanden, påstår Greider. Så långt är jag helt enig med honom. Det är när han söker förklaringen som han slinter och förfaller till klasstänkande. Endast den som är uppväxt i medelklassen känner sig hemma i en sådant miljö.
Men det är inte klassbakgrund som gör att man avskyr strebermentalitet och statusjakt. Somliga med arbetarklassbakgrund känner sig som fisken i vatten, somliga med medelklassbakgrund känner avsky. Klassresenären har sin problematik väl värd att diskutera, men den är inte tillämplig här.
Långt viktigare är att det kulturella människor presterar är svårt att värdera objektivt. Ditt värde beror på om andra människor värderar det du skriver. Det gör att det blir extremt viktigt att hålla sig väl med andra kritiker. Man kunde naturligtvis tänka sig att någon blev så hyllad av folket att kollegornas omdömen skulle gälla för intet. Men det är ju tvärtom ofta rena populister, som kommer fram på detta sätt. Linda Skugges alltför långa karriär var ju ett sådant exempel. Hon var säljbar ett tag genom sina tomma provokationer. Normal är det kollegorna som håller en om ryggen. Att man platsar bland de viktiga. De omdömesgilla läsarna, de allvarliga sökarna, skulle väl kunna vara en motvikt, mot kollegornas makt. Men åtskilliga läsare är wannabees mer imponerade av kulturetablissemanget än de som befinner sig innanför, vilka åtminstone privat kan kosta på sig en viss cynism. Och själva vanan avtrubbar också det självständiga omdömet. Man är van att höra vissa röster, alltså är man också nöjd med att höra dessa röster. Nej, det finns ingen väg ut ur kollegornas makt. Små segrar kan man vinna. Kanske genom att vara verksam i public service. När min filosofiprofessor Sören Hallden hade sin uppgörelse med svensk kulturliv, boken ”Humbugslandet”, lyckades jag ändå på ett förunderligt sätt slår en bräsch genom den kollegiala muren. Men självklart handlade det om att kämpa med en knappnål mot många svärd. Den framgång man kan nå är mycket begränsad.
Men tack ändå Göran Greider för detta ögonblick av klarsyn. Glöm det aldrig!
28 nov.17

Det är många tankar lite vid sidan om, som me too kampanjen genererar. I DN i fredags (24 nov.) finns det tre artiklar som förtjänar en del reflektion. Lisa Magnusson skriver om det mer subtila kvinnoförtrycket som inte alls behöver vara tydligt eller ha det minsta med sexualitet att göra. Jag har varit tillräckligt mycket outsider i svensk kulturliv för att förstå problematiken och finna den olöslig. Hur kan man påstå att man medvetet tigs ihjäl? Jag gav upp att försöka påvisa detta, eftersom jag visste att alla skulle förneka det, om det fanns minsta möjlighet att göra det. Tänk er en arbetsplats där någon behandlas som luft. Hur kan man påvisa det? Och än mer hur kan man påvisa att det beror på att hen har fel kön? Det kan ju lika gärna bero på att man anses dum i huvudet, att man alltid är knasig och irrelevant. Kort sagt, att uppleva sig som utstött är en sak, att verkligen vara det en annan. Och är man verkligen utstött kan man aldrig veta varför. Det mesta handlar om makt och hierarki, i synnerhet på arbetsplatser där det råder en viss konkurrens. Det kan man väl generellt våga påstå.
Men att belägga att det gäller i det enskilda fallet verkar hart när omöjligt.
Malin Ullgren betonar de tigandes ansvar för de sexuella övergreppen. Inte bara förövare är intressanta utan också de som blundar. Också här finns det många orsaker. När något plötsligt händer kan det ta tid innan man finner sig. Esprit de l´escalier är inte förbehållet den förlösande repliken. Inför det oväntade är vi ofta förlamade. Sedan gäller det ju att man rätt tolkar situationen. Och så kan ambitionen, att inte ingripa i onödan, verka återhållande. När grannarna bråkar, exakt när är det läge att ringa polisen? Sådana mekanismer finns, även om det i fallet med akademimannen knappast är en ursäkt för någon. Bekvämlighet är nog den största orsaken. Varför skulle jag ställa upp för andra när det är bekvämast för mig själv att låta bli? Och paternalistiska förhållningssätt upplevs inte alltid som en hjälp. Varför tror du inte att jag kan försvara mig själv?
Åsa Beckman funderar över varför snäll inte upplevs som en attraktiv egenskap. Det kan bero på att den ofta har sällskap med mesighet och feghet. Som ju definitivt inte är något bra. Själv berättar hon om någon som var snäll utan att vara mesig eller undfallande. Det är en upplyftande historia. Jag tror att det är för att den kombinationen är så ovanlig, som snällhet kommit i vanrykte. Jag vill plädera för något ännu mer långtgående. Man måste våga ta på sig att vara oattraktiv och oälskad. Ens patos för rättvisa bör inte ha minsta spår av opportunism. Så är det idealt. Få av oss lever väl upp till det.
Det är intressant det där med manligt och kvinnligt. De små pojkarna sitter i sandlådan och slår varandra i huvudet med spadarna. Ofta nog har jag känt igen mönstret bland vuxna män. Och jag avskyr det. När jag ser en liten pojke truta med läpparna och skjuta fram bröstet är min spontana reaktion raseri. Medan hustrun känner ömhet och tänker på att det är ett litet barn. Hon kan däremot bli rasande på små flickor som är koketta och behagsjuka. Det har jag däremot lättare att överse med.
27 nov.17

Vad man strävar efter? Jag träffade nyligen i affären en person som läst mig redan i Lundagård. Det gjorde mig förstås glad. ”Vi diskuterade dig på korridorerna, man tyckte att man kände dig”. Så sa han. Hans ord blev kvar hos mig resten av den dagen.
70-talet blir alltmera avlägset. Få är de som är kvar och minns. Lethe, glömskans flod, slukar det mesta. Att min röst en gång var tydlig kan inte skydda den mot förgängelsens lag.
Hur har jag förvaltat mitt pund? Det är ju uppenbart att jag inte blev särskilt framgångsrik. Min tid på Expressen blev kort och därefter var jag på fallrepet. Lyckligtvis räddade mig Willy Josefsson till Obs och Per T. Ohlsson gav mig tolv år som kolumnist på Sydsvenskans ledarsida. Det är kanske en hygglig framgång. Någon riktigt ledande debattör är man då inte, men det är ändå inte så illa. Radion stod i skuggan av televisionen och före datorernas tid var det dessutom radioordet lättflyktigt. Och debattörer i huvudstaden bryr sig föga om Malmö. Per T. Ohlsson själv är väl den ende som lyckats slå hål på huvudstadsarrogansen. Så lite återglans föll väl på hans kolumnister, kan man hoppas.
Lena Brundenius gjorde en stor insats för att förlänga mitt offentliga liv när huvudstaden ville bli av med mig. Så även om mina framgångar var rätt måttliga så har jag förekommit länge. Platsen i solen är ofta kort. Den ständiga närvaron i halvskugga är kanske att föredra.
Vi är ett litet land och våra begåvningar har knappast internationella mått. Dock har mina måttliga framgångar förvånat mig. Men jag tänker att många drar sig ur denna verksamhet av ekonomiska skäl. Att jag har kunnat hålla ut där andra segnat ner beror på hustrun. Hustrun som är författare, fil.dr. i litteraturvetenskap, präst och terapeut och som fött fyra barn. Den större begåvningen kan hålla den klenare begåvningen under armarna. Jag kan inte säga att jag skäms över detta, jag finner det rent av vackert. Jag vet att jag haft min betydelse, då behöver man inte vara bättre än andra.
Ibland tröstar mig tanken att jag har levat i humbugslandet med oanfrätt integritet. Trogen den egna rösten och trogen de egna stjärnorna. Det är ändå en prestation. Men på senare år har jag slagits av tanken att man överlever på sin talang och inte på sin karaktär. Kappvändare som jag moraliserat över kommer sannolikt att överleva mig. Det är viktigare att man har något intressant att säga än en aldrig så stor oförvitlighet.
Och nu sitter jag alltså med min blogg. Och diskussionslystna vill gärna aktivt delta till frågornas belysning. Man kan alltså läsa mig för att genom sina kommentarer själv komma till tals. På nätet finns inga publicistiska makthavare som kan stoppa en. Bara ens eget omdöme kan avgöra om det man skrivit är bra eller dåligt.
Hos andra kommentatorer kan jag se en mer sympatisk ambition. Att läsa mig för att vara ett stöd, en bot för min och egen ensamhet. Det är gott nog och av behovet påkallat.
Men kanske har jag ännu någon läsare som läser mig utan baktankar. Inte för omedelbar reaktion utan för långsam eftertanke. Ett perspektiv man vill ha utan att det nödvändigtvis behöver vara ens eget. Det som blivit så ovanligt i vår tid och är så ovanligt på nätet. Onekligen är jag i det fallet lite ensam om min hållning.
24 nov.17