Visar inlägg från oktober 2017

Tillbaka till bloggens startsida

Debatten och jaget

Vid den pågående debatten tänker jag tillbaka på min ungdom. Begick jag någonsin några övergrepp? Naturligtvis inte, men jag gjorde ju inget annat heller. Jag har läst och drömt och legat fruktansvärt länge vid ett universitet, det är vad jag har gjort. Jag lärde mig aldrig att spela något erotiskt spel och jag ville det inte heller. Allt jag ville var uppriktighet.
Någon gång, det måste ha varit hösten 77, blev jag tillfrågad av en kristen vän om jag ville lyssna på bland andra Gustaf Wingren och Bo Strömstedt i Västerkyrkan/ Micklagård. Det slog mig då, när jag träffade en del kristna ungdomar, att pojkarna verkade hämmade och flickorna frimodiga. Det har självklart inte ens anekdotiskt värde, men det fick mig att tänka, att om det var så, fanns det säkert ett samband. Jag tänker på detta med rolltagande. Man träffar en person som pratar mycket och man blir tyst. Man träffar en person som är tyst och man söker fylla tystnaden. Männen har ju av tradition uppgiften att ta initiativ. Hur kan man bejaka sin sexualitet när man från början måste koncentrera sig på att hålla på avstånd och springa undan? En mindre aggressiv manlig approach kan därför lämna större frihet.
Jag minns ett lundagårdsjublieum 1980 där min oförmåga till erotiska initiativ kom att diskuteras i en krets närstående. ”Du har säkert gjort många flickor besvikna genom din ovilja att gå till handgripligheter”, sa en vän till mig. ”Det kan vara så”, svarade jag ”men för mig är det viktigare att respektera min medmänniskas frihet än att nå erotisk framgång”. Jag sa det med hetta och jag läste i Örjan Björkhems ögon att han förstod mig. Lars Westerberg, denna ideologistyrda marsmänniska. Det kan inte vara på annat sätt för honom, så tänkte de klokaste av mina lundagårdsvänner. Och jag hör i bakhuvudet Christinas röst: ”Det var inte ideologi, det var feghet”.
Och visst, också detta. ”Ska jag våga ofreda universum? Gott om tid, på en minut, för de beslut och motbeslut som en minut kan stryka ut.”
Men för att återgå till det mer generella. Var det inte en galen tanke av mig att vilja ha ett samtycke så att säga på distans och på nykter kaluv? Är inte nästan allt vårt handlande förenat med risktagande och en pil i det blå.? Om eftertanken alltid kommer före, har vi inte då försämrat, om inte omöjliggjort, utsikten att upptäcka något nytt.
Hur kommer man till skott? Det enda erotiska förhållande jag haft utom och före hustrun kom inte till på mitt initiativ. Hon skrev i ett brev: ”Jag älskar dig!” och hon sa: ”Jag skulle vilja ligga med dig om bara jag vågade”. Och det var hon som ordnade så att det blev möjligt.
Med Christina var det mer komplicerat. Vi hade träffats och hon hade gjort mig illa berörd av det jag uppfattade som en moraliserande tendens hos henne. Nå, det var ju bara att stryka över och glömma och aldrig träffa henne mer. Men så tänkte jag att det kanske, ur hennes synpunkt, var bättre, att jag ändå försökte förklara varför jag inte vidare ville ha med henne att göra. Jag var i och för sig rätt tveksam till detta. Att två människor inte går ihop, kan ju inte skyllas på den ena parten. Bättre att då helt stilla gå sin väg, än att kanske kränka och förolämpa. Men ändå. Jag ville inte att hon skulle tänka: ”Han gick sin väg för att jag inte var intelligent, vacker eller trevlig nog”. Att två grundhållningar kolliderar är ju inte ett underkännande av den andra parten.
Jag väntade mig inget annat än tystnad på mitt brev. Eller kanske något arg och grälsjuk svar, som jag i min tur inte behövde besvara. Men hon ringde genast och ville att vi skulle prata. Den konfrontationen rev nog en mur som gjorde det lättare för mig att nalkas även fysiskt. Vår samtal slutade med att vi låg på sängen och vänslades och jag hade tagit av mig på överkroppen. Efter att ha frågat om det gick bra.
Men för att lämna den egna kammaren så är det säkert mer komplicerat i veklighetens värld. Där människor raggar och dricker och försöker bryta ner sina egna hämningar och andras. Om allt sker i ett rus hur skall man då veta vad som är tillåtet och vad som är möjligt? Är inte själva nykterheten, en smula distans, nödvändig för att allt skall gå ordentligt till? Jag har alltid drömt om den nykterheten, den genomtänkta människans fria vilja. Det är samma vilja till nykterhet som skapat min sexualsyn. Men är den realistisk?
24 okt.17

Sidotankar

Det är tankar som ligger lite vid sidan av som kommer för mig vid den senaste tidens debatt och sexuella trakasserier. Det ena är den mänskliga tendensen att vilja utöva makt, att uppfostra och å andra sidan tendensen att vilja ta hand om, trösta. Dessa båda mänskliga tendenser som av tradition varit särskilt starka hos kvinnor. Det brukar ju sägas att båda dessa tendenser är en drivkraft när människor väljer vårdyrkena. Den ena eller den andra och inte så sällan i en blandning. Kanske har det också betydelse för viljan att skaffa barn.
Viljan att förändra, att ha medmänniskan som livsprojekt. Är detta något gott eller något ont? Svaret är inte självklart.
God är däremot viljan att trösta, att ta hand om. Men det är väl den som ofta manipuleras vid förövarsituationer. Män beter sig illa och behöver sedan tröstas när de ångrar sig och känner skuld. Ni känner igen situationen från notoriska kvinnomisshandlare. Men förekommer alltså också ofta hos dem som begår sexuella övergrepp. Vad är det egentligen för poäng med en man som redan från början är juste? Han behöver ju varken uppfostras eller tröstas. Vad har man då för uppgift som kvinna?
För att sammanfatta. Jag tycker det är fint att se medmänskligheten som central. Det är inte fel att söka påverka sin medmänniska men man måste göra det med respekt för hennes integritet. Hyggligheten är enbart god, men kan lätt manipuleras av de skrupelfria. Man får akta sig för att bli så sentimental att man blir utnyttjad. Vuxna människor måste ta ansvar för sina handlingar, det ligger en fara i att se barnet i den vuxne. Man kan förlåta brott men man måste hindra att brott upprepas. Det som inte förstår att detta är den enda ånger, som är konstruktiv, förtjänar inte upprepad förlåtelse. Här gäller det att tänka klart. Och inte påverkas av att den andre inte är i stånd att göra det. Häftiga känslor kan bara mötas med lugnt resonerande.
Men naturligtvis kan jag känna en viss ambivalens inför det som pågår. Förutom att jag tvingas sjunga med änglarna, vilket aldrig ligger bra till för mig (å andra sidan består nog mina bloggläsare enbart av gubbar och det är inga änglar att sjunga för). Egentligen tror jag ju inte på straff och jag vill ingen syndares död är något jag alltid känner. Men det är klart rätt skall vara rätt och eftersom missbruket är så omfattande måste det stävjas. Det kommer att drabba en del, det är väl oundvikligt.
23 okt.17

Sexövergrepp

Jag läser att beträffande sexövergreppen i Hollywood så kräver en del debattörer att män kraftfullt skall ta avstånd. Själv brukar jag tycka att det är viktigt att muslimer tar avstånd från övergrepp i islams namn, kristna från övergrepp i Kristi namn, marxister från extremister och våldsverkare o.s.v. Det vore ju naturligt för den, som får det hen håller heligt, skändat och missbrukat. Varför känns det inte lika naturligt för mig här? Därför att min identifikation med manligheten inte är så stark. ”Hur kan någon på detta sätt dra skam över manligheten?” har jag svårt att tänka. Nog är jag man alltid och förmodligen har jag vissa drag som skulle kunna betecknas som manliga. Och visst kan vissa traditionellt manliga drag anses positiva. Men det mesta är inte så bra. Och det vore en hemsk tanke om min manlighetsidentifikation var starkare.
Men naturligtvis är det förfärligt med översitteri och sexuella trakasserier är en form av översitteri. Grundläggande är bristen på empati. Nyligen var det någon som opponerade mot pappafeminister med argumentet att män inte bara har döttrar, utan också tidigare i livet mödrar och systrar. Varför då vakna först när man blivit flickpappa? Det är faktiskt ett ganska dumt argument. Detta ständiga gående över ån efter vatten! Som om könsbarriären var omöjlig att överskrida. Det räcker ju med att tänka: ”Om jag vore kvinna, om det var jag?” Det var den tanken som gjorde mig till feminist någon gång i min avlägsna pubertet.
Det är två frågor som är intressanta. Makt och manlig heterosexuell sexualitet. Och jag tror makt, maktens tjusning, är det avgörande i det fall som startade diskussionen. Självhävdelse ”ingen skall sätta sig på mig” slår lätt över i ”jag har makt att sätta mig på andra”. Som jag levt länge med barn, har jag ofta funderat på hur lätt det är för vuxna att missbruka sin makt. Också för den vänligaste förälder: det är mina villkor som är viktigast. Du är ju maktlös, hur kan du vara lika viktig som jag? Tro aldrig den som säger att det är barn som tagit över makten, det är lika falskt som antifeministernas påstående att det nu är kvinnorna som förtrycker.
Det är mycket svårt att tala förtryckare till rätta. Det beror på att självrättfärdigande och självförsvar tycks vara en stark naturlig drift, medan självkritik anse försvagande.
Nu handlar ju inte bara problemet om makt. Sexuella trakasserier är vanligare än så, ja, tycks allmänt förekommande. De tycks som om kvinnor länge har funnit det naturligt och oundvikligt. Till och med för de direkt drabbade, kvinnorna, har det varit svårt att se det för vad det är, oacceptabla övergrepp. Äntligen tycks ögonen vara vidöppna. Nu återstår det bara att insikten når förövarna. En liberal, manlig, ledarskribent på Sundsvalls Tidning, Marcus Bohlin, börjar fundera. Han tror nog inte han är skuldfri, men han kan inte erinra sig något speciellt. Det är kanske en del av problemet. Att man beter sig illa utan att det sätter några minnesspår.
Själv gjorde jag en flicka ledsen genom att betrakta henne för närgånget när hon solat i en park och klädde på sig. Hon slängde några irriterade kommentarer till mig och jag bad så klart om ursäkt. Hennes gränssättning var en annan än min och när jag insåg det blev jag minst lika ledsen som hon. Ingen kräver att man skall blunda, men mitt intresse var säkert för närgånget. Utan att mena illa, likgiltig eller road, var den reaktion jag väntade mig, var det något som klickat hos mig.
Värre saker händer med mindre skygga gossar. Mannen är av tradition den initiativtagande både till erotik och till kontakt. Där finns en skräck att bli avvisad. Och jag tror att denna skräck ofta överkompenseras. Buffligheten blir ett sätt att visa sig stark och modig. Ingenting kan stoppa mig, för mig finns inga gränser. För att slippa ångesten för ett nej, ställer man inte ens frågan, varken direkt eller funderar på möjligheten av ett nej. Och får man ett nej tolkar man det som ett ja. Hur skall man kunna lyssna och orka med inlevelse när man är så rädd. Och många är ju också rädda med rätta. De som nästan ingen vill ha.
Ana Christina Hernandez i Jönköpings – Posten opponerar mot föreställningen att kvinnan inte vet vad hon vill. De flesta vet det ju mycket väl. Och beträffande de få som inte vet det, har hon en bra tumregel: Hellre att låta bli att ha sex med en kvinna som egentligen vill fast hon inte vågar säga det rakt ut än att förgripa sig på en som verkligen inte vill.
Mycket handlar naturligtvis om dumhet och aningslöshet och där hjälper det med upplysning. Människan är en social varelse, därför finns det saker som biter hårdare än argument. Nämligen att så gott som alla börjar värdera på samma sätt. Den nuvarande uppmärksamheten kan leda till attitydförändringar.
Kvar blir det mycket svåra fallen, de mycket rädda.
20 okt. 17

I fokus

Jag har läst en analys i Fokus av Ann Charlott Altstadt ( 6 – 12 okt.) som är så korkad att jag tvekar att ta upp den. Hon genomför ett analogiresonemang av det mera aningslösa slaget.
Hon utgår från nationalsocialismen och Nordiska Motståndsrörelsen. Inte finns det någon som resonerar så att de nazistiska illdåden inte säger något om nationalsocialismen. Varför menar man då att den muslimska terrorismen inte säger något om islamismen? Eller Baader Meinhoff om vänstern? Se där, Ann Charlott Altstadts djupa förundran.
Om man med islamism menar den islamofascism som är terrorismens grogrund så har hon naturligtvis rätt. Men knappast någon vill försvara denna form av militant och vettlös islamtolkning. Den är ond i sig. Det är möjligt att det finns andra former av politiskt islam som inte bör förväxlas med detta terroristideologi. Vad man däremot ofta hör är att terrorismen inte säger något om islam. Liksom Baader Meinhoff ändå inte är någon rimlig tolkning av marxismen.
Vad är det Altstadt bortser från i sin analogitänkande? Jo, nationalsocialismens speciella karaktär. Den är ond redan i ideologin, de onda handlingarna harmonierar med ideologin. Det finns ingen möjlighet att ur nationalsocialistisk synvinkel kritisera våldsutövningen. Man kan inte tänka sig en nazism med mänskligt ansikte. Det skulle vara sverigedemokraterna i så fall. Som mycket riktigt är kritiska till Nordiska Motståndsrörelsen.
Vad menar jag med det? Är inte också islam och kommunismen onda ideologier? Och menar inte nazisterna själva att de tjänar mänskligheten? Jo, det menar de. Men deras ideologi bygger på en omvärdering av alla värden, som vare sig kommunismen eller islam har gjort sig skyldiga till. Humanitet och medlidande är degenerationsfenomen. Den enda sanna människovänligheten är att utrota de svaga för att göra rasen starkare. Våldet är i sig något gott, den starke och lyckliges signum. Det är inte bara ett medel för att uppnå något. Att krossa de mindervärdiga är en prisvärd handling.
Det är givetvis utifrån som nationalsocialismen ter sig som ond. Det finns inga medel som behöver helgas av ändamålet. Nå, om man bortser från judeutrotningen. Men det var inte därför att den ansågs ond av nazisterna själva, utan för att den var påfrestande för utrotarna. Moralisk harmonierar medlen med ändamålet för nazisterna, det är den stora skillnaden. De andra bovarna måste hitta en ursäkt för sitt beteende inför vår humanistiska kritik. Det behöver inte nazismen.
Andra ideologier bygger ändå i grunden på mänsklighet. Och det kan man naturligtvis vinna lättköpta poänger genom att bortse från.
19 okt.17

Luppsala

Jag är intresserad av företeelsen luppsala. Den är naturligtvis vanligare än någon vill erkänna. En uppsaliensare som blir professor i Lund eller en lundensare som avslutar karriären i Uppsala. Det finns renommerade exempel på detta, liksom på personer som har en blandad studietid. Man kan också använda begreppet där samarbete mellan lundensare och uppsaliensare ger excellenta resultat på riksplanet. Har vi någon motsvarighet till Monty Pythons Oxbridge? Där tre av skämtarna kommer från Cambridge och två från Oxford och en är amerikan skolad i den Mad närstående tidskriften Hjälp? Naturligtvis: Mosebacke Monarki. Där fyra kommer från Uppsala och tre från Lund. Ulf G. Johnsons ursprung är jag lite osäker på men jag tror att det är Stockholm. Hasseåtage är ju redan en tvåmannakonstruktion från Luppsala.
I En lundensisk litteraturhistoria har jag redan hittat Linne och Stagnelius. Det finns exempel på signaturpoeter och studentsångare som jag återkommer till. En i tiden mycket omdiskuterad ekonomiprofessor Knut Wicksell, har tyvärr inget eget uppslagsord. Däremot finns Sigurd Agrell med, legendarisk på båda ställena. Juristen Karl Olivecrona, som var skolad i uppsalafilosofin och hägerströmsk värdenihilism, blev sedan en av de tyskvänliga professorerna i Lund under andra världskriget. Han förekommer inte alls i boken. Och detta trots att hans fru var författarinna. Hedenius gör upp med hans hägerstömtolkning i Om rätt och moral.
Men låt oss hålla oss till Sigurd Agrell och en stor skald som jag först nu blir varse att han hade en kort period i Lund, Johannes Edfelt.
Om Sigurd Agrell, professor i slaviska språk, som Anders Mortensen skriver om, kan man lugnt säga att han var rent rysk. Sådant gör intryck både i Uppsala och Lund. Bekant är anekdoten när han vrålande ramlar ner från ett träd i Lundagård. Det berodde naturligtvis på att han lekte vrålapa och föll ner när han försökte kroka fast sig i svansen. Och att han försökte roa sin omgivning genom att doppa sitt långa, svarta skägg i punsch och därefter tända eld på det. Mortensen berättar en annan anekdot där han försökte skydda en förföljd student genom att skuta med pistol. Mortensen anser att det förmodligen är en sann anekdot. Själv avstår jag alltid från att bedöma sanningshalten i lundaanekdoter. Ty i Lund är allt möjligt och ingenting säkert.
Nå, Agrell tillhörde i Uppsala Les quatre diables, tillsamman med John Landquist, Sigfrid Siwertz och Sven Lidman, berättar Mortensen. Jag har hört Landquist berätta i radio om denna märkliga krets. Under uppsalatiden reste Sigurd Agrell på somrarna till S:t Petersburg. Därför att pappa brukspatronen fann ryskan vara bra att kunna, för den som kommer att ägna sig åt handel och affärer. Men den förhoppningsfulle sonen blev alltså professor i slaviska språk i stället.
Hur viktig är han litterärt? Frans G. Bengtsson refererar ofta till honom, som någon man måste kontrastera sig emot.
Hur var det då med Edfelts korta tid i Lund. Det var bara en termin. Det är Ulla – Britta Lagerroth som berättar om det. Edfelt läste Lundagård och var mer imponerad av en Helge Granat än av Tristan Lindström och Frans G. Bengtsson. Och fick själv sin debutsamling sågad av en Erik Jönsson. Denne okände lundagårdsman som satt i Harries redaktion tillsammans med Tristan Lindström och Ingvar Andersson. Det är lärorikt att tänka på att Helge Granat och Erik Jönsson har försvunnit i glömskan. Medan Johannes Edfelt och Hjalmar Gullberg och Frans G. Bengtsson lever och är bland de största. Och Tristan väl åtminstone är en minor classic.
Nå, Johannes Edfelt lämnade med bitterhet Lund. Det enda han trivdes med tycks ha varit clarteisterna där Arnold Ljungdahl visade honom förståelse. Men sedan blev han bitter på Uppsala också. Sådant händer ibland och det brukar jämna ut sig med åren. Under helsingborgstiden umgicks han med lundensiska litteraturvetare och fann sig därvid väl till rätta.
18 okt.17

Äldre inlägg

Nyare inlägg