Lars Westerbergs Blogg

Debatten om me too fortsätter vilket jag tycker är bra. Det har sagts både att det långsiktigt kommer att förändra något och att effekten snart kommer att klinga av. Jag hoppas och tror det förra.
Maria G. Franke i Sydsvenskan (27 okt.) skådar visserligen redan en manlig backlash. Har inte Erik Hörstadius, Alexander Bard och Leif G W Persson uttalat reaktionära åsikter. Det kan man tycka är ett starkt gäng. Eller ett inte så starkt gäng, kan man också tycka. Alexander Bard är en kuf med storhetsvansinne. Och Leif G W Persson är en man som blivit folkkär genom att vara politiskt inkorrekt. Erik Hörstadius har väl länge levt i en barmhärtig medial tystnad. Det var ett tag sedan jag hörde något av honom. Nu har man förmodligen letat upp honom därför att vettlösa åsikter anses ha en medialt uppseendeväckande chockverkan. En mental nakenchock så att säga. Ty det är i vår tid inte så viktigt att dumheten är ohållbar, det viktiga är att människor kan känna igen sig. Och hur många känner inte igen sig i dumheten? Och de andra kan ju ta det som underhållning.
På 70-talet förvånade jag mig över att män nonchalerade den högljudda feminismen. Att man inte ens gick i svaromål utan låtsades att den inte fanns. Jag kände mig rätt ensam, som man, i att intressera mig för den och reagera på den. Då ofta i stark polemik mot den erotiska puritanism som var ett starkt inslag i 70-tals feminismen. Jag var dock noga med att jag kritiserade puritanismen inte tanken på könens jämställdhet.
Eftersom me too just handlar om sexuella trakasserier berör det indirekt också sexualliberalismen. Jag retade mig alltid på när man från feministiskt håll fick höra att den gamla moralkonservatismens patriarkala kvinnosyn - präglad av ett hänsynsfullt gentlemannaideal - var kvinnovänligare än sexualliberalismen. Den tanken kommer tillbaka till mig nu.
Sexuella övergrepp har ju tidigare använts som slagträ av invandrarfientliga. Som om de sexuella övergreppen berodde på brist på anpassning till svenska beteenden. Därför jublar man nu i Dagens Etc och säger att me too – kampanjen indikerar att sexuella övergrepp ingalunda är ovanliga i Sverige. Dock förblir det väl en sanning att vissa kulturmiljöer är mer patriarkala än andra.
Men där kan man tänka tillbaka på 70 – tals feminismens påstående. Den som är klädd i burka och inte tar män i hand när hon hälsar är förmodligen mer fredad. Där kan det ju ligga något i att frihet kombinerad med fortsatt ojämlikhet är den mest förödande kombinationen. Det var jag troligen medveten om redan på 70-talet men menade att det i så fall var ojämlikheten och inte friheten som skulle angripas. Dock anade jag inte då omfattningen av översitteriet. Den som är fixerad till debatt och opinionsbildning kan lätt tro att världen är mera upplyst än den är. Att något är tabu i debatten betyder inte att det är tabu i verkligheten.
31 okt.17

Det finns reella problem och det finns pseudoproblem. Det påmindes man om när man läste Niklas Orrenius i DN i lördags (28 okt.). Det talas mycket om integration och anpassning till svenska värderingar när det gäller invandrare. Och det leder till märkliga och småsinta debatter om hälsningsseder och klädedräkt. Där det uppenbarligen inte handlar om något annat än svenskars konformism och intolerans.
En mera verkligt problem är när människor i auktoritära miljöer känner sig förtrycka. Det tycker inte att deras familjer lever upp till respekten för individens frihet och en självklar jämlikhet mellan könen. De skulle hellre vilja att samhället ingrep kraftigt mot sådana tendenser. Lever man i ett fritt land borde ofriheten i det gamla länderna vara ett minne. Men, tyvärr, påtvingad frihet leder inte till något gott, revolten mot kultur- och moralkonservatismen måste komma underifrån. När man själv är vuxen kan man sluta att föra de auktoritära mönstren vidare.
Det förblir naturligtvis problematiskt. Att problemen upphör efter en eller två generationer är en ringa tröst för den generation som hamnar i kläm. Vi har som bekant bara ett liv. Och den som försöker slå sig loss måste kunna lita på samhällets stöd. Dessvärre är det ju så att vårt välordnade land hellre talar med grupprepresentanter, förhandlar med ledare snarare än med individer. Därmed stöder vi konservatismen snarare än frigörelsen.
Men det finns en sak som aldrig får accepteras och det är rasismen. Det odlas en del myter om svennehat som döljer det verkliga problemet. Det verkliga problemet är inte hat mot svenskar utan att man importerar etniska konflikter till sitt nya hemland. Och där kan det vara fråga om urskillningslöst hat.
Den mest groteska formen och så vitt jag förstår den allvarligaste är antisemitismen. Man brukar kalla miljöerna för muslimska men jag förmodar att de snaraste borde kallas arabiska. Grotesk därför att det drabbar alla judar, även sådana som varit svenskar i otaliga generationer och även sådana som inte har minsta relation till staten Israel. Det gör det groteskare. Även om all förföljelse och allt översitteri är fullständigt vämjeligt. En minoritet får aldrig förföljas bara för att deras traditioner och politiska sympatier retar mobbarna. Denna intolerans måste mötas med total intolerans. Var och en kan visserligen kritiseras för sina politiska sympatier, var och en måste tåla kritik av sina värderingar. Förföljelse och mobbing är en annan sak. Att det starka samhälleliga tabut mot rasistisk förföljelser gäller även den som själv tycker sig rasifierad måste vara fullkomligt klart. Samhällets hållning handlar inte om makt, hur mycket näträtt man kan tillvälla sig. Utan om att värna rätten.
Sverige är inte hotat av främlingar. Men Sverige måste kunna försvara sina minoriteter.
30 okt. 17

I min ensamma ungdom, de där vackra somrarna i mitten av 70 – talet, fungerade ofta sexualiteten som tröst och trygghet. För den ensamme är erotiken naturligtvis bara en dröm, en lycklig fantasi. Något att fly till från verkligheten. Mindre blida män – och kvinnor – har nog ett starkare inslag av aggressivitet i sin sexualitet. Min resignation, men förmodligen också något ursprungligt kvietistiskt i min läggning, skapade någon sorts sexualförsjunkenhet, som blev ett med sommarens ljuvlighet, med solens stillsamma gång på himlen.
Och hur är det nu på min ålderdom? Jo, det fungerar på samma sätt. Hur mycket som är betingade reflexer vet jag inte.
Men så kom den här hösten med prostataförstoring och kateter. Kan man i det läget finns tröst i sexualiteten? Det faller på sin egen orimlighet, är den första tanken.
Jag tänker på mannens förtjusning i kvinnans kropp som så ofta går hand i hand med kvinnans missnöje över sin egen kropp. Sant att säga tänker jag aldrig på min kropp och aldrig på mig själv som kropp. Jag brukar säga att jag är bäst som text och det är inte bara omvärldens rättvisa dom, utan också min egen upplevelse. En kringvandrande syntax, en virvel av bokstävlar. Jag läste någon gång i min ungdom att mannens mest attraktiva yttre egenskap är att vara lång. Jag har alltid vara medveten om att jag är fysiskt föga attraktiv. Vill man vara vänlig kan man kanske beskriva mig som en späd och nätt liten man.
Men går man omkring med kateter känner man sig frånstötande. Lyckliga erotiska fantasier kan man ändå trösta sig med. Men det blir fantasier om någon annan än den man är nu. Någonstans finns ett rike där man ännu har en plats i solen. Där gräset är grönt och sommaren är oändlig, där kvinnorna är goda och vackra och där min vidrighet inte längre är. Och hon som jag älskar ser på mig och i det ansiktet finns glädje och tröst. Det är bara inte här och nu.
27 okt.17

Jag hade som sagt tänkt skriver om de klassiska lundaclarteisterna. Men de är ganska styvmoderligt behandlade i En lundensisk litteraturhistoria. Inger Littberger Caisou - Rousseau skriver visserligen fint om Arnold Ljungdahl. Men de övriga: Stellan Arvidsson, Per Nyström, Per Meurling och Stig Ahlgren nämns bara i förbigående. Och Melker Johnsson inte alls, trots att han både var dramatiker och essäist. Och har skrivit en klassisk uppgörelse med Nietzsche. Värdefull bland annat genom att den refererar till nietzschesynen hos nazityska vetenskapsmän. Vilket snarare lyfter fram det bortträngda än sysslar med det förlegade.
Det är lite synd det här. Per Meurling måste ha varit en fascinerande gestalt, slagfärdigheten torde ha gjort honom till en underhållande polemiker. Och den unge Stig Ahlgren, var han briljant redan då? Arnold Ljungdahl själv, tedde sig väl mest som en kraftfull rese. Lång och blond och radikal. Hans ”Marxismens världsbild” är usel som tankeprestation men litterärt förtjänstfull, enkel och pedagogisk. Hans bok om barndomen i Dalsland, ”Oavslutat porträtt” bör den ha hetat ser jag på google, läste jag när jag bodde i Alingsås, men sina år i Lund har han aldrig skildrat.
Alltnog, är äldre klassiker ett bättre ämne? Vad sägs om Tegner och shakespeareöversättaren C.A. Hagberg? Med dessa båda har man källan till åtskilliga bevingade ord på svenska. Hagberg har visserligen ingen egen artikel. Men Göran Bexell skriver om Thomander och Louise Vinge om ”Översättare och översättningar” och det ger väl en så fylliga bild av Hagberg, som någon kan önska.
Hur är det egentligen med vår vidunderlige Tegner? Förvisso den förste store lundensaren och säkerligen ett lyft för den akademiska bondbyn. Uppsala präglades av Geijer. Lund fick den mer lysande och populäre skalden och fick äntligen ett rennome i paritet med Uppsala. Richard Schönströms skriver om Tegner i En lundensisk litteraturhistoria, dock något läroboksmässigt och konventionellt. Det högstämda, idealistisk/abstrakta och fosterländska är inte precis något man vill förknippa med Lund. Det ligger kanske nära till hands att se Tegner som ett monument behängt med ordnar. Men det är lätt att se sprickorna hos Tegner, bildspråket havererar ibland och fosterländskheten är villkorad. Om napoleonska maktmänniskor och deras maktutövning tycker han i skilda dikter olika. Och det är ju bakom fasaden, som spirituell brevskrivare, han framstår som framåtpekande lundensisk.
Men visst. När vikingapekoral och högstämda hyllningar till nation och nationalhjältar bleknat så fräter fortfarande de bittra dikterna ”Nyåret 1816” och ”Mjältsjukan”. Den senare är en favoritdikt som jag kan utantill och brukar citera. Med stor teatral inlevelse.
Hur är det då med Hagberg. Göran Bexell, som skriver om Thomander, menar att Hagberg avsevärt förbättrat Thomanders utkast till shakespeareöversättningar. Däri har han rätt. Men det är också en tacksammare position. Och kanske slås man snarare av att så mycket av kvaliteterna finns redan hos Thomander.
Bexells essä är för övrigt lysande med synnerligen välvalda citat. Han har god hjälp av Karl Ragnar Gierow som skrivit en bok om Thomander och bidrar med knivskarpa formuleringar. Och särskilt gläder jag mig åt en påhopp på Thomander levererat av ingen mindre än Carl Adolph Agardh, Tegners vän och Frödings morfar, när Thomander sökte posten som domprost. Redan då kunde man vara så vass och så rolig i Lund. Elakheten blir förödande därför att den levereras med sådan lätthet och munterhet.
26 okt.17
 
Nätet borta hela dagen. Därför denna sena bloggpost.

Hur stark är den politiska radikalismen i det vi kallar lundensiskt? Studentmössan var en klassymbol ansågs det 1968, när man rituellt brände den. Men naturligtvis finns det en radikal tradition i Lund, inte mindre lundensisk än den konservativa. Jag skall göra några nedslag i En lundensisk litteraturhistoria för att belysa det.
Bengt Olle Bengtsson skriver om Bengt Lidforss och Sverker Oredsson om Den unge gubben och Den yngre gubben. Jag skall sedan gå vidare och se vad jag kan få fram om 20- och 30-talets lundaclarteism.
Bengt Olle Bengtssons artikel om Bengt Lidforss är lysande. Bättre och mer rättvisande har Bengt Lidforss aldrig beskrivits. Det är lätt att förstummas inför all denna briljans men det finns ju ett par frågeställningar att föra vidare.
Själv kan jag känna igen mig i Bengt Lidforss och hans krets hädiska nihilism. Uppgörelsen med borgerliga fördomar och konventioner. Bengt Olle Bengtsson säger att när han kom till Lund 1965 – samma år som jag – mötte han en lidforssbeundran som baserade sig på hans förmåga att formulera anti-borgerliga elakheter. Och Bengtsson tillägger att det i vår bloggande värld blivit så vanligt med personinriktade elakheter att Lidforss insatser inte framstår som så märkliga. Det är en tanke som jag själv har slagits av många gånger. En vacker polemisk tradition Palmaer- Strindberg- Lidforss har så att säga blivit skämd och svåranvändbar, sedan näthatet visade sitt ansikte. Men jag tänker också på den kulturradikalt nihilistiska tradition som började i Den unge gubben. Och jag tänker på Håkan Wiberg – om vars hädiska sång om Jungfru Maria jag hörde berättas, ofta med skräckblandad beundran, – om Klas Hellborg, grundaren av LOSK- Lunds okristliga förening, som skulle sjunga hädiska sånger utanför domkyrkan och kanske också på Daniel Kallos. Sedan kom 1968 och man fick annat att göra. Hellborg var så vitt jag minns med i Domkyrkan och sjöng ”We shall overcome” i protest mot ett besök av en sydafrikansk diplomat.
Dock, den stora svenska polemiska traditionen kan vara utomordentligt elegant. Näthatet går kanske i samma personinriktade stil men håller inte den kvaliteten. Men jag förstår Bengt Olle Bengtssons olust.
Desto underligare är det att Bengt Lidforss fortsatte att vara beundrad långt in på 70-talet. Hans bekanta uttalande om ”lössen i den röda fanans veck” citerades ofta i polemik med rivaliserande vänstergrupper. Men detta var ju en högersocialdemokrats försök att hålla rent åt vänster. Den av lundavänstern ofta föraktade revisionisten Hjalmar Branting fick här eldunderstöd av Bengt Lidforss.
Bengt Olle Bengtsson sticker inte under stol med Lidforss rasbiologi och antisemitism. Men här kan det ju finnas ett negativt arv från Lidforss och hans krets. Adolf Petren var mannen bakom de svenska tvångssteriliseringarna. Biologiprofessorn och växtförädlaren Herman Nilsson – Ehle var en av de tyskvänliga professorerna i Lund. Han ingick inte i Lidforss krets med blev professor vid samma lärosäte. Det är svårt att säga hur mycket Lidforss betytt för en olycklig riktning inom biologin. Överhuvud tror jag att mycket av fenomenet beror på att vänsterradikalismen vid den här tiden också rymde högerradikalismen. Allt som opponerade mot kristendom och tradition, var radikalism. Följaktligen var Nietzsche och Spencer populära bland radikaler.
Men jag kan inte helt frigöra mig från tanken att ett olyckligt högerarv, paradoxalt nog, utgår från Lidforss och hans krets.
Naturligtvis är detta en betoning av negativa sidor gjord utifrån eftervärldens perspektiv. Det var hans radikala åsikter och hans bristande moral i livsföringen som av samtiden lades honom till last. Det borde ha varit irrelevant när det gällde att bedöma hans vetenskapliga meriter. Det verkligt stora skurken i dramat är Gottfrid Billing, prokansler för Universitetet, som inte respekterade den akademiska friheten. I detta har Bengt Olle Bengtsson rätt. Liksom envar fördomsfri iakttagare måste konstatera detsamma.
Det var Lidforss livsföring som stötte de båda lärjungar som avvek åt höger, Ossiannillson och Fredrik Böök. I Ossiannillssons fall var det nog mer avgörande med Lidforss brist på verklig uppskattning. Men både Böök och Ossiannilsson var prydliga småborgare. Liksom Ernst Wigforss som också stod främmande för Lidforss. Det tycks mig en smula alltför milt när Sverker Oredsson talar om Wigforss nykterism och Lidforss backanaler. Det var ju fråga om en fördomsfrihet driven till total nihilism i livshållningen. Det måste ha stött envar rosig idealist.
Intressantare är Frank Hellers avståndstagande. Han söp med Sam Ask, i stället för Bengt Lidforss, vad är egentligen skillnaden? Och vad är skillnaden mellan Bengt Lidforss radikala nihilism och Frank Hellers konservativa nihilism? Det är min övertygelse att homofobin, uttalad eller omedveten, spelade roll i de många avståndstagandena från Bengt Lidforss.
Och än en gång - skillnaden mellan Bengt Lidforss och Knut Wicksell. Knut Wicksell var en verkligt fördomsfri människa, en person huggen i ett stycke. Han var inte kvinnoföraktande eller antisemit, han ägde inte Lidforss kluvenhet. Han var bara rak och kompromisslös i sin radikalism. Lidforss uppskattning av Wickell var tempererad, skriver Oredsson. Undra på det. Här var ju inte motpolen en småborgare, utan en radikal utan vank.
25 okt.17