Visar inlägg från september 2017

Tillbaka till bloggens startsida

Värdeladdning

Rolf Ahlzen har en besynnerlig debattartikel i Kyrkans Tidning (7 sept.). Man kan se den som en sofistikerad variant på den vanliga åsikten ”Skall man inte kunna vara fascist här i landet utan att bli stämplad som fascist?” Så uttrycker sig visserligen ingen utan i stället ”skall man bli stämplad som fascist bara för att man har vissa åsikter?”. Det hela handlar naturligtvis om ordens värdeladdning och att värdeladdningen i vissa ord blivit så stark att deras sakliga innehåll har fallit i glömska. Fascist och nazist har blivit synonymt med ondska och vem vill bli stämplad som ond. Men nazismen och fascismen har sina ideer och historiskt sett sin fruktansvärda praktik. Dessa ideer har inte praktiseras av någon i efterkrigstidens Skandinavien utom möjligen av Anders Behring Breivik. Men idesamband och idenärhet kan alltid analyseras. Självklart bör man inte lättsinnigt använda invektiv. Det är ens skyldighet att argumentera.
Nå Ahlzen är mer bekymrad över konservatismen och dess dåliga rykte. ”Det borde inte vara svårt att inse att det i den konservativa idetraditionen finns värdefulla lärdomar som kan belysa dagens situation”. Detta borde alltså alla inse, även konservatismens motståndare. Det är tycker jag mycket begärt. Svenska Dagbladets kulturchef under den tid då det ännu fanns klassisk konservatism här i landet, fil.lic. Leif Carlson, talade tvärtom om ”den goda, hårda trätan”. Alla är inte konservativa och såg de goda sidor hos konservatismen skulle de naturligtvis bli konservativa.
Så tillvida har väl Ahlzen rätt som att ett samtal demokrater emellan kan ske med små bokstäver. Fienden är antidemokraterna. Den som inte understryker den demarkationslinjen får sannolikt finna sig i hårda ord.
Men konservativ är naturligtvis långt ifrån ett ord med lika dålig klang som nazist. Det beror ofta på vem man frågar. De konservativa själva använder frimodigt ordet och försöker formulera en modern konservatism. Det fenomen som Ahlzen tycker sig se beror väl på att konservatismens fiender är fler och mer dominerande i offentligheten än konservatismens vänner.
Själv har jag sett hur värdeladdningen i ordet kommunist förvandlas. I Tingstens mun var det utan tvivel ett skällsord. På 60-talet var det ett honörsord. Och nu är det knappast användbart.
Och hur är det med ordet socialdemokrat? Man säger ju att dagens moderater är bittrare motståndare till socialdemokraterna än de är till sverigedemokraterna. Det finns alltså en lång tradition av sossehat. Därmed sagt att värdeladdningen varierar med olika grupper.
Ingen missunnar Rolf Ahlzen hans konservatism. Det finns väldigt mycket i den konservativa traditionen som blivit förlegat och övergivet. Troligen är det också en tradition som bidragit till den negativa värdeladdningen i ordet. Frågan är om det positivt finns kvar är tillräckligt för att skapa en ideologi. Hur ser en modern konservatism egentligen ut?
Här kunde diskussionen börja. Men Ahlzen kräver alltså en rimlig respekt från sina meningsmotståndare. Men hur mycket respekt kan han rimligen begära? Att han tycker det är slappt att kalla högerpopulister för högerpopulister inger inte förtroende. Det är genom att avgränsa sig från högerpopulisterna som man vinner respekt som demokrat.
Men kanske bär han bara – välvilligt tolkad - på drömmen om ett mer konstruktivt samtal mellan ideologierna. Och menar att det inom kyrkan skulle finnas förutsättningar för ett sådant samtal. Men när det gäller politiska motsättningar speglar väl kyrkan världen. Kristendomen ger inte större politiskt förstånd. Gör inte människor förnuftigare, eftertänksammare och mindre känslostyrda. Det är bättre att kyrkan står för den humanitet och medmänsklighet som är alldeles oberoende av de politiska ideologierna. Det är väl där nazismen definitiv skiljer ut sig bland politiska ideologier, att den lämnat all rimlighet och all humanitet. Därför är det kristet att vara antinazist. Det är väl det enda som säkert kan sägas.
22 sept. 17

Hasse Alfredson

Så har även Hasse Alfredson dött. Sörjer man honom? Nej, man vet ju att han hade det bedrövligt de sista åren. I stället gläds åt att han var den han var. Så länge han orkade att vara det.
Varför var han så roligt? Jag minns att han 1965 kallades Sveriges roligaste människa och det gäller nog för hela hans liv. Vi som växte upp med honom präglades svårt av honom. I likhet med Povel Ramel var han barnslig och hypoman. Men Povel hade ett drag av kontroll och professionalitet. Hasse Alfredsson var den geniale improvisatören. I ett av de många minnesprogrammen hade programledarna svårt att tro på det. Det var nog inte så improviserat som det såg ut. Mest, skulle jag gissa, därför att de ansåg det för bra för att vara sant. Och det är väl osannolikt att allt föddes i ögonblicket. Men i stort sett tror jag på det. Han kände förstås ramarna, visste vad han skulle tala om, hade tänkt ut ett och annat skämt i förväg. Men sedan kastade han sig ut i fria luften. Han kom på att han kunde göra det och eftersom han kunde fortsatte han. Jag såg Povel Ramels Alla fyra på tältturne 1961. Där hade man diverse improvisationsövningar. Något som man lånat från USA och som hette ”Instant teater”. Publiken fick ropa ett ord och så skulle skådespelarna improvisera på det. Hasse Alfredsson visade sig vara den suveränaste. Här fick han nog uppslaget - och självförtroende nog - till att göra Valfrid Lindeman i Gröna Hund.
Trovärdigheten i detta visar sig i att han var ojämn. Det lyckades inte jämt. Men hans genialitet har något med värmen och munterheten att göra också. Hasse Alfredson var road på scen och han dolde det aldrig. Var orden sämre, än de brukade vara, var figurerna alltid roliga. Sättet att prata, mycket varierat, men ända på något sätt omisskännligt hassealfredsonskt. Man blev på gott humör bara man hörde honom. Så skulle man låta när man ville vara rolig.
Stig Järrel var också bra på att göra gubbar. Och han var också alltid järrelsk. Varför jag trivdes ännu bättre med Hasse Alfredson kan jag inte fullt förklara. Möjligen berodde det på att Kar de Mumma, som oftast levererade manus till Järrel, inte var någon Hasseåtage. Ett tag tänker jag på att det berodde på att Järrel var skådespelare, att det fanns en professionalitet i hans rolltolkningar. Medan Hasse var skolad hos studentspexarna i Lund. Men jag vet inte. Hasse Alfredson var ju mycket bra som skådespelare. Rollerna hos Bergman. Och byråkraten Siljeberg hos Jersild/Jonas Cornells Grisjakten. Där Sveriges roligaste människa spelar Sveriges tråkigaste människa – han formligen utstrålar tråkighet – utan att någon gång falla ur rollen.
Men den suveränaste rollprestationen är förstås den onde mannen i Den enfaldige mördaren. Det är inte någon demonisk gestalt. Det är snarare den belåtne översittaren.
Mattias Oscarsson i Sydsvenskan (12 sept.) menar att Hasse Alfredsons filmer var få men bra. Men jag tycker att hans filmer liksom hans böcker präglas av ojämnhet. Falsk som vatten tycker jag är hans näst bästa film och den är ändå långt från Den enfaldige mördaren. Bland hans roliga böcker att Gummitummen den roligaste. ”Varför är det så ont om Q” är en mycket skojig barnbok. Hans allvarliga produktion lämnar mig rätt oberörd. Men jag har inte läst allt.
Men det är förstås nödvändigt att nämna Tage Danielsson. Han var också rätt rolig på scen, med sin låtsade enfald, som dolde ett knivskarpt intellekt. Och som skrev lysande böcker och gjorde lysande filmer. Hasse Alfredson måste vara med själv med röst och kropp, för att det skulle bli verkligt bra. Minsta uppläsning av honom var en högtid.
Man har påpekat Hasse Alfredsons större svärta och hans sinne för absurda infall. Det senare tror jag är ett indirekt fakirenarv insupet i lundensisk spexmiljö. Sådana galna infall hade också Povel Ramel, som står i samma tradition.
Så alltså. Sedan filmen kom är de döda mycket mer levande. Det finns magasinerade upplevelser som man kan återvända till. Man kan leva med Hasse Alfredson den tid som återstår för en själv. Han kommer alltid att göra ens liv lite mindre tråkigt.
21 sept. 17

Välja kyrka

Det rådde inför kyrkovalet en viss förvirring. Många har kopplat samman Johan Sundeens ”68 kyrkan” med kritik av att politiska partier ställer upp i kyrkovalet. Sundeens tes är ju att personer som var intresserade av dialogen mellan kristna och marxister 68 sedan kom att dominera kyrkan. Och - underförstått - har tillräckligt kvar av sin gamla ideologi. Möjligen finns då den kopplingen att socialdemokraterna inom svenska kyrkan skulle vara någon sorts bleknade marxister. Den är kanske tanken bakom en kufisk ledare i Sydsvenskan inför kyrkovalet (14 sept.) med den fantastiska rubriken ”Marx eller Bibeln”. Men var är marxisterna? Det är väl aldrig socialdemokraterna som Sydsvenskan vill utmåla som kosacker?
Själv har jag inte säker på vad jag tycker om de politiska partiernas närvaro i Svenska Kyrkan. Man skall inte blanda ihop politik och religion, kan man tycka. Å andra sidan måste måste man ha grupperingar som står för något att rösta på. Varför grupperingar som är kända från rikspolitiken skulle utestängas är inte självklart. Andra grupperingar, som inte ryms inom partipolitiken, fanns ju också att rösta på. Det behöver inte nödvändigtvis handla om politiska värderingar. Men någon sorts värderingar måste det ändå handla om.
En helt annan frågan är om Kyrkans humanitära ställningstagande är någon sorts marxism light. Det tror jag inte det är, även om en radikal medmänsklighet kan stöta sig med intressen som ibland är partipolitiska. Så mycket värre för dessa intressen i så fall.
Johan Sundeen skrev en smart bok. Inte minst genom att han är så återhållsam med egna värderingar. Men dels kan det ju användas för att komma åt Kyrkans humanitära engagemang som en sorts marxism light. Dels kan det – värre - användas för att komma åt Kyrkans moderna och upplysta teologi. För de gamla 68:orna gjorde också upp med en konservativ teologi. Och i det fallet har de faktiskt förblivit trogna. Det är ingenting för en tidning som kallar sig liberal att angripa. Varken kvinnliga präster, bögar eller muslimer bör bekämpas.
Överhuvud tittar jag mig som gammal vänsterliberal omkring på världen med förvånade blickar. Hur skall man kunna polemisera mot vänstern när vänstern blivit vänsterliberal? Då är det lättare att polemisera mot högern som åter blivit konservativ. Det är samma vänsterliberala etablissemang som irriterar Sverigedemokraterna i såväl staten som kyrkan. Det bör man ha förmåga att se. Även om en borgerlig tidning reflexmässigt tycker illa om socialdemokrater.
20 sept. 17

Magnussons vrede

Lisa Magnusson i Dagens Nyheter är rasande (14 sept.). Hon har försvarat pornografi och blivit beskylld för att gå porrindustrins ärenden. ”Jag har aldrig varit med om något liknande”, skriver Lisa Magnusson. Det har däremot jag. Så har det låtit från puritanska anstrukna feminister sedan 70-talet.
Är man inte van vid svensk debatt kan det vara konstigt att när att man, t.ex. som när man i det här fallet hör kritik mot porrmotstånd, så angriper man alla kritiker i klump. Och så får den som är senast i raden representera gruppen. Det är därför som Lisa Magnusson tycker att de hittar på citat och blåljuger. Att de talar om våldsporr och inte tror att det existerar någon annan pornografi är typiskt. Våldsporr är ju alla emot. Den som är mot våld, men för sexuellt stimulerande framställning, får stå där med skammen.
Detta är majoritetsfeminismens stora bedrägeri. Att identifiera en viss sexualsyn som feministisk. Har man en annan sexualsyn kan man inte vara feminist. Detta var 70-tals feminismens ståndpunkt. Men om feminism är att vara för sexuell jämställdhet mellan könen kan det naturligtvis kombineras med en rad olika inställningar till sexualiteten. Därför har denna riktning hela tiden sagt att motståndet mot pornografi och prostitution inte handlar om sexualitet utan om makt. Man försöker i sin maktkritik dölja att motståndet också förutsätter en sexualsyn. Sedan blir man oerhört förorättad när man beskylls för att vara viktorian eller puritan. Detta senare ligger de något i har jag med åren kommit att inse. Själva tycker de att de inte på långt när är så pryda som viktorianer och puritaner. Man skall då inte beskylla dem för att vara det heller, när man bara menar att de gör samma grundläggande tankefel som viktorianer och puritaner.
Men de vill överhuvudtaget inte diskutera sexualsyn, det är obehagligt att tänka sig att något sådant finns. Man väljer att förutsätta den och betrakta den som självklar. På så sätt har man försökt smuggla på feminister en sexualsyn, utan att behöva stå för den, utan att behöva argumentera för den. Jag mår mycket bättre idag än jag gjorde på 70-talet då jag stod tämligen ensam. Som feminist av manligt kön var jag ju dessutom inte fullt trovärdig. Men sedan dess har unga kvinnliga feminister revolterat mot detta. Man kan försvara människans rätt till sexualitet utan att bejaka våld och könsförtryck.
Så inte är det Lisa Magnusson fått höra på något sätt nytt eller konstigt. Men man kan undra varför denna långa tradition av bedrägeri är så stark och levande.
19 sept. 17

Prostataförstoring

Så har jag levt en vecka med mina kateter och min prostataförstoring. Jag begrundar skillnaden mellan att veta, psykologiskt sett verkligen försanthålla, och att bara vagt föreställa sig. Jag har ju alltid vetat att prostata är en vanlig åkomma bland äldre män och vissa tecken kunde tyda på att jag också var drabbad. Men eftersom det inte störde mig något nämnvärt betraktade jag mig som fullt frisk.
Men så en helg när jag väntat lite för länge med att gå på toaletten knyter det sig för mig. Det varar två dagar när jag verkligen får kämpa. Sedan lugnar det ner och det är som vanligt igen. I det läget hade jag kunnat avvakta.
Men jag har tyvärr beklagat mig hemma. Så därför går jag till vårdcentralen. Det första beskedet är rätt hoppfullt. Man konstaterar visserligen prostataförstoring. Men den kloka läkaren antyder möjligheten att jag kan leva med det om det inte visar sig särskilt sinistert. Det är precis vad jag själv tycker. Jag har alltid haft inställningen att känner man sig frisk så är det rimligt att anse sig frisk. Jag tänker att det är så mycket en människa kan drabbas av, att var och en som dör hade haft möjlighet att dö i något annat. Och detta andra, som man varit lyckligt ovetande om, hade inte lämnats oåtgärdat om man upptäckt det i tid. Att veta att man har en dödlig sjukdom förbittrar ju ens liv. Det är något helt annat än att förmoda att man har en hel del
sjukdomar som man inte vet något om.
Och även mer harmlösa åkommor kan må bäst av att vara oåtgärdade. Med allt obehandlat finns det risker men också med åtgärder finns det risker. Så jag bestämmer mig för detta. Men jag får en ny tid på vårdcentralen.
När jag kommer dit visar det sig att jag fungerar lite för dåligt för att lämnas utan åtgärd. Medicinskt bedöms det som riskablare att lämna det obehandlat. Så då protesterar jag inte mot detta.
Medicin kan ju var och än ta och hoppas att man slipper biverkningar. Men de kateter som först måste sättas in? Jag har gammal kastraktionsskräck och tänker att detta måste vara fasansfullt. Men konstigt nog är jag inte alls rädd. Det har kanske med åldern och den avtagande erotiska lusten att göra. När gubben är så gammal att han är mogen för prostata är det inget stort problem längre.
Sedan är ju påsen en black om foten, det känns som att gå med fotboja. Men min vanliga thekonsumtion fylls den på ett kick. Bäst vore att sitta hemma och läsa men jag är inte tillräckligt handikappad för att jag tycker att jag kan unna mig det. Så jag ger mig av till biblioteket varje dag och handlar frukt och mjölkprodukter som jag brukar. Och försöker tänka strategiskt.
Jag gör många misstag i början. Påsen blir full under en kort busstur och när jag kommer av bussen kan jag knappast gå. Den hasar ner på benet, det är som att gå med fotboja. Var finns närmaste toalett? När jag kommer fram till Centralen fungerar naturligtvis inte toaletterna. Men en snäll man säger att han kan låta mig komma in efter honom. Jag är tacksam för att det ordnat sig så bra.
Jag köper mina tidningar och ger mig i väg till Stadsbibiloteket. När jag går på Knut den stores torg känner jag hur det rinner längs benet. Jag har glömt att spärra påsen. Jag inser att jag omedelbart måste stänga den. Sedan får jag bege mig hem med oförättat ärende. Jag söker ett prång där jag kan uträtta detta. Jag tänker på Jan Mårtensson, stadens journalist, som en gång kämpade för en student som blivit lagsökt för att han lättade sig på gatan. Jag är i samma situation fast tvärtom. Jag ämnar inte låta mitt vatten, jag ämnar få det att sluta rinna. Sedan är det bara att ge sig hem och byta byxor.
18 sept. 17

Äldre inlägg

Nyare inlägg