Lars Westerbergs Blogg

Det finns en hjärtnupenhet i dagens debatt, fel sorts hjärtnupenhet. Det är så synd om de främlingsfientliga, ty de är så föraktade. De som tänker på flyktingar och invandrare, som står inför stängda gränser, som utvisas till länder där de har en betydande risk för att utplånas, är däremot offer för idealistiska och icke realistiska föreställningar och för banal godhet. Ändå lever den som fått lämna sitt land och flyttat till en helt annan kultur inget lätt liv. De utsätts visserligen inte för någon rasism från etablissemangets sida men det kan nog existera en viss vardagsrasism i Sverige, vågar man förmoda. Om man uttrycker sig ytterligt försiktigt.
Men det här med förakt? Jag tänker på det när jag läser Alice Teodorescu i Göteborgs – Posten (23 sept.) och Merete Mazzarella i Upsala Nya (23 sept.). Alice Teodorescu talar rent av om klassförakt (det gör Mazzarella också ser jag). Hur kan det vara det? När de främlingsfientliga förekommer i alla samhällsklasser. Den som ger sig på arbetarklassen för att den eventuellt skulle vara överrepresenterad bland de främlingsfientliga gör samma misstag som den som ger sig på invandrare med anledning av brottsstatistiken. Att det skulle ligga ett mörkat eller omedvetet klassförakt bakom hållningen är en obevisad och obevisbar hypotes och borde därför inte framföras. I synnerhet inte av människor som beklagar sig över att de är misstänkliggjorda av sina meningsmotståndare.
Men det här med godhet och idealism? Är det inte en synnerligen krass sanning: att det finns onda människor och korkade åsikter. Vill Alice Teodorescu och Merete Mazzarella förneka att det förhåller sig så? Hur realistisk är man då? Man kan naturligtvis säga att vi alla är mer eller mindre dumma och onda, det är en ödmjuk insikt som kan leda till ett visst hov. Men att förneka att det finns mycket stora gradskillnader?
Nå, det brukar sägas att ideer kan man hata men aldrig människor. Människan är alltid mer än sina ideer. Sant. Men människans ideer är inte heller något ovidkommande från personligheten. Även om det ibland kan tyckas så när man märker hur förvirrat och känslostyrt det ibland tänks. Jag menar alltså att envar har ett ansvar för sina ideer.
Merete Mazarella menar att vi behöver populisterna för att vi själva skall framstå som bättre. Det är en dum hypotes. Vi har inte behövt dem tidigare och vi skulle jubla om de försvunne. Att säga att vi alla har fördomar, d.v.s. förutfattade meningar, är som att använda påpekande av intelligensbrister (som vi givetvis alla har) för att fördunkla den tyvärr stora skillnad som naturen gör. Det är naturligtvis obehagligt att det är så och en svår tanke för demokrater. Men det finns ju gränser för vad man kan förneka i godhetens och idealismens namn.
Men jag är övertygad om att dumheten är ett mycket mindre problem än oviljan att använda sig av det förnuft man har. Därför att det är så mycket mer känslomässigt tillfredsställande att låta känslorna styra. Och att det då inte är de bästa känslorna som styr. Jag menar alltså att människan är fri och att hon har ett ansvar. Att hon skulle kunna välja annorlunda.
Själv är jag öppen för att jag kan missta mig om verkligheten men mina värderingar är både genomtänkta och genomkända. Det är en viss logik i att man tycker att man har rätt eftersom man väljer de åsikter man tycker är de rätta. Vissa värderingar finner man rysliga och vissa tankar korkade. Hur skulle det kunna vara på annat sätt?
Men vad kan man göra åt Mazzarella - problemet annat än att börja med sig själv? Skärpt självprövning, alltså. Var det bara detta Merete Mazzrella ville säga, kan jag ge henne rätt. Jag kände dock behov av att i denna krumbuktande tid säga några enkla och krassa sanningar.
29 sept.17

Det är tre stora klassiska författare som bara snuddade vid Lund. Befann sig här mycket kort tid. Carl von Linne, Erik Johan Stagnelius och Viktor Rydberg. Varför lämnar man Lund efter så kort tid? I Linnes fall därför att Lund ännu inte kunde konkurrera med Uppsala och kanske var det också skälet för Stagnelius. Rikssnillerna Tegner och Geijer är visserligen knutna till varsitt universitet på Stagnelii tid och Tegner är den bättre författaren. Ändå kan kanske Stagnelius haft skäl att flytta på sig. Det var juridik han skulle börja läsa. Viktor Rydberg är däremot fullt ursäktad, han hade inte råd att studera längre, utan fick återgå till journalistiken. Bitte Sjöberg berättar i En lundensisk litteraturhistoria att han fick tentera i lånade byxor, som han sedan, klokt nog, inte lämnade tillbaka.
Vad kan man då säga om Linnes korta tid här i Lund? Gunnar Broberg hittar ändå en del roligt. När Linne bodde hos Kilian Stobaeus hade han varsel. Det knackade kraftigt två gånger och eftersom hade bodde på vinden hade knackningarna inte kunnat åstadkommas på normal väg. För högt för att någon skulle kunna nå upp med en stång. Alltså dödsvarsel. Linne tror ett ögonblick att det är honom det gäller. Men två dagar senare får Kilian Stobaeus veta ett en förnäm och betydelsefull person dött. Stobaeus är läkare och borde alltså ha botat personen i fråga, man får anta att det var hans patient. Och tre dagar senare dör Stobaeus egen mor. Så tolkar jag den kryptiska texten. Linjen går till Strindberg som också hade ockulta upplevelser i Lund.
Sedan iakttar Linne två kopulerande daggmaskar på vägen mellan Malmö och Lund. Han ger en ganska noggrann beskrivningen av detta, men han medger att det gick fort. Det skall vara den klarögde Linne, som i två episoder sammanfattar Lund. Det är besynnerligt och ibland upphetsande.
Göran Bexell skriver fint om Stagnelius. Att han bodde på samma gata som Tegner är en intressant tillfällighet. Bexell citerar en betagande hyllningsdikt från den elvaårige Stagnelius till en person, fadern/prästens adjunkt, som var förhindrad att vara med när han skulle promoveras i Lund. De grekiska gudarna på väg till promotionen i Lund stannade nog till i Gärdslösa för att hylla den på Öland kvarblivne, tror den elvaårige hyllningsskalden.
Bexell säger att Stagnelius mytologi är främmande för moderna människor. Så är det. Men främlingskapet och den erotiska utstöttheten har gett honom själsfränder i modern tid. Själv kan jag ”Till förruttnelsen” utantill. Fröding hade samma problem, men Stagnelius är skoningslösare. En erotisk längtan som övergår i dödslängtan. Och som drömmare kan man också känna igen sig: ”När han vaknar en gång, vad ryslig tomhet skall hans lågande själ ej kring sig finna! Blott i drömmar Olympen stiger till dödliga ned.”
Om Viktor Rydberg framhäver Bitte Sjöberg hans radikalism. Det är helt riktigt och hon citerar en korrespondens med en uppenbarligen konservativare före detta lundastudent. Med dess blandning av ironi och självironi. Detta är du i mina ögon, men detta är jag naturligtvis i dina.
Att man ansåg Rydberg konservativ mot slutet av sitt liv tror jag ingalunda beror på misstolkning av hans texter. ”Vapensmeden” är rimligen ett reaktionärt verk. Dessutom hade han varit med om att kasta Hjalmar Branting i fängelse för hädelse. Rydberg angrep marxismen. Det är nu inget konstigt i att en liberal tar avstånd från socialismen. Men Rydberg har inte förstått marxismen. Och Vapensmeden har obehagliga auktoritära inslag.
28 sept.17

Tuulikki Koivunen Bylund har skrivit en bedrövlig recension av Johan Sudeens ”68 Kyrkan” i Svensk Kyrkotidning. Det är ett exempel på mitt gamla skämt, det är med högern som med vänstern, när man bara hör ena sidan blir man övertygad om att motsidan har rätt. Hon avslutar sin recension med att säga att mindre brösttoner och svada skulle gjort boken bättre. Sådana där invektiv kan man alltid vräka ur sig. Vad är svada? Innehållslöst pladder? Har Koivunen Bylund påvisat något sådant i sin kritik? Och när det gäller brösttoner är moraliskt patos inte alltid att förakta.
Nå, på en punkt sammanfaller hennes kritik med min. När de unga marxisterna var unga hade de inget inflytande på kyrkan. Och när de erövrat maktpositionerna var de inte längre marxister. Det som överlevt har varit ett ganska rimligt socialt patos och en liberal teologi. Vare sig den kristna medmänskligheten eller den liberala teologi bör kritiseras. Att kalla den vänster är en högerlögn.
Sundeen ger själv exempel på vad han menar vara vänsterarv. Antikapitalism, antiamerikanism, antinormativitet. Men vad betyder här antikapitalism? Menar Sudeen att man förordar planekonomi eller menar han att kyrkan intar en mittenhållning d.v.s. är kritik mot nyliberalismen. Vi är många som är anhängare till marknadsekonomi men menar att den behöver regleras för att bli mindre inhuman. Antiamerikansm? Vad går gränsen mellan normal maktkritik mot en stormakt och en besatt USA-fientlighet? Och har man sett något tecken på det senare? Och antinormativitet. Det är en liberal hållning. Därför att liberalism är att kämpa för egen frihet och andras frihet. Ett bra sätt är att kämpa för vidgade toleransramar. Vilket innebär att man bekämpar konventionernas förtryck.
Därför blir Sundeens anklagelse att kyrkan bär på ett antiliberalt arv bara nonsens. Men kanske är Sundeen liberalkonservativ och den enda liberalism han bryr sig om är den ekonomiska liberalismen. Antikapitalism är antiliberalism, är kanske hans tanke. Sundeen borde vara försiktig med att tala om antiliberalism. Det faller så lätt tillbaka på honom själv.
Men Toivo Koivunen Bylund är en sorglig person. Så här låter hon: ”Mea culpa. Jag skakades av kriget i Vietnam, rasismen och förtrycket, jag tog ställning för invandrare, lågavlönade, fångar. Folkmord visste jag inget om.” Hon låtsas vara förkrossad men berömmer sig själv. Och till sist kommer det klassiska: Vi visste inget.
Hon klagar på att Sundeen ibland drar för stora växlar på en bisats. Men människor med uppblåst självbild kan ibland oavsiktligt avslöja sig i sina bisatser. Det blir intressant vad de säger när de försäger sig. Det kan kräva en lång analys.
Tuulikki Toivunen Bylund försvarar sig med att man inte valde Jonas Jonsson till biskop på grund av hans maoism utan därför att han hade bred internationell erfarenhet, var en kunnig missionsteolog och bra på dialog med katolska kyrkan. Och samma sak med de andra: K.G. Hammar och Bo Nylund. Naturligtvis, det är väl ingen som egentligen tror att det var meriterna från studentvänstern som var avgörande. Men de valdes alltså trots sin bakgrund ur mer eller mindre obskyra vänstersammanhang. Det är självklart värre att vara maoist än att vara broderskapare. Men det hände att socialdemokrater vid den här tiden avstod från att dra en skarp gräns mot kommunismen.
Koivunen Bylund påpekar att mycket av vänsterinspiration kom från Katolska kyrkan. Det kan möjligen vara drabbande för Sundeen. Men att i ett försvar för vänstern framhålla att katolikerna var lika vänsterbelastade ter sig lite löjligt. I vilken kyrka den kristna vänstern hade sitt ursprung ter sig för en hedning som ointressant.
Följande utgjutelse säger mycket om den specifikt kristna vänstern. ”Fattigdomen i tredje världen berodde inte på att länderna där ännu inte nåtts av kristendomen utan på att vi och jag på ett avgörande sätt var ansvariga, kolonialismen och västerlandets politik som roffat åt oss tredje världens rikedomar”. Så Toivunen Bylund var ansvarig för utplundringen, trots att hon rimligtvis bara hade råkat födas i väst. Man godtar den marxistiska analysen men lägger till den personliga skulden för att känna sig hemma som kristen.
Men värst är hennes avsnitt om DDR. ”Jag hade vid mina besök i DDR sett ett samhälle där mycket fungerade bra till exempel barnomsorg och utbildning. I de två Berlin som skildes åt av muren, verkade den östliga mer sympatisk än den västliga med ohejdad kommersialism, prostitution och rovdrift på människor. Inte visste jag något om Stasi.”
Jag förmodar dock att ordet var bekant. Men eftersom Sverige hade Säpo och IB, var det väl inte mycket att säga om. Att DDR var ett angivarsamhälle, där halva befolkningen spionerade på den andra hälften, var kanske obekant.
Jag var tre dagar i östberlin på bröllopsresa och jag såg åtskilligt mer. Den auktoritäre järnvägstjänstemannen som skrek åt oss på tyska och tvingade Christina och mig att åka i skildra vagnar. Ordnung muss sein! På gatorna såg vi marscherande soldater med äkta preussisk benföring. Vi var över i väst och betraktade muren från den sidan och läste om hur många flyende man skjutit. Och Christina gjorde reflektionen: ”Vilka mördare vi bor hos.” Och när vi skulle åka hem trakasserade tågpersonalen en turist för att han betalat för lite för biljetten. När jag gick in och erbjöd mig att betala mellanskillnaden vägrade de att ta emot sin egen valuta. Utan jag fick betala i dollar. Ett demoniskt samhällssystem som saknar stolthet. Och vars makthavare är korrumperade. Men ingenting av detta såg Toivunen Bylund, trots att hon antagligen hade betydligt mer tid på sig. Det verkar som om hon fortfarande förlikar sig med marscherande soldater i utbyte mot en renhet som som befriar från prostitution och kommersialism. Det är hemskt att möta sådana Kristi lärjungar. Hon är uppenbarligen en genuint auktoritär människa. Inte bara då utan ännu alltjämt.
27 sept.17

Lagom till den lundensiska kulturnatten kom den: den stora 500 - sidiga lundensiska litteraturhistorien: ”En lundensisk litteraturhistoria”. Redaktörer Katarina Bernhardsson, Göran Bexell. Daniel Möller och Johan Stenström. Ett storverk i alla avseenden.
Men behövs verkligen något sådant? Nils Palmborg skev ju redan 1985 ”Litteratörernas Lund.” i mera normalt bokformat. Och sedan kom ju 1996 och 1997 Louise Vinges m.fl. ”Skånes litteraturhistoria” i två band där Lund naturligen har en framträdande plats. Men den nya boken koncentrerar sig på Lund. Och har samma höga kvalitets - och ambitionsnivå.
Är Lund så viktigt? Vi får väl se vad uppsverige säger. De litteratörer, bärare av lundensiska stilideal, som är mina egna idoler, är kanske inte nationellt och internationellt så betydande. Men många har fascinerats av Lund. Funnit den lilla staden gåtfull. Uppsala var den svenska universitetsstaden och Lund den inte fullt så svenska universitetsstaden. En alldeles egen atmosfär så långt från Stockholm. Och ett och annat geni har snuddat vid Lund. August Strindberg t.ex. och Birgitta Trotzig. Esaias Tegner var en hjälte för hela Sverige, men aldrig var han så älskad som i Lund. Han har väl bleknat en hel del med åren men inte så mycket som uppsaliensaren Geijer.
Men annars går boken fram till våra dagar. Och otaliga är de författare som presenteras. Anknytningen till Lund behöver inte vara så stark, generösa är principerna. Det säger sig självt att Lund kan uppbåda ett flertal av briljanta och välskrivande litteraturhistoriker och journalister som kan skriva inspirerande om sina författare och ämnen. Och av dessa är många av betydande intresse också utanför Lund.
Men främst är det naturligtvis en bok för dem som har sitt hjärta i Lund. Som jag bloggat om tidigare blev jag själv erbjuden att skriva i den, men med den författare som föreslogs mig förelåg ingen själsfrändskap. Christina däremot skriver om Elisabet Hjorth och Birgitta Trotzig. Jag var ledsen över att hennes eget författarskap saknades, när nu urvalet var så pass generöst. Men hon finns nu med. Det är Inger Littberger Caisou – Rousseau som skriver fint om henne. Därmed rankas hon inte som Lunds nu levande största författare. Men hon finns och bor i Lund.
Och fantastiskt nog - jag nämns också. I Per Svenssons artikel om lundensiska publicister. Vilket seger på ålderns dar! Äntligen har jag uppnått mitt höga mål att bli en fotnot i den lundensiska litteraturen, som i sin tur är en fotnot i världen. Och omnämnande inleder en artikel som handlar om mina idoler Stig Ahlgren, Allan Fagerström, Ivar Harrie, Bo Strömstedt, Gunnar Fredriksson, Dieter Strand, Buster von Platen, Mats Svegfors. Den enda jag saknar är väl Sander, Nils Eric Sandberg, som kåserade på ledarplats i DN varje söndag under senare hälften av 60-talet och 70-talet. Hans ironi och distans gör honom mycket lundensisk. Så det går att hitta glömda personer. Men lätt är det inte.
Naturligtvis är det ingen bok man sträckläser och jag har bara hunnit läsa ett fåtal artiklar så här långt. Men jag misstänker att jag här kan hitta stoff till åtskilliga framtida blogginlägg.
25 sept. 17

Jag tycker man börjar se ett uppvaknande hos det vänsterliberala etablissemanget. Den bagatelliserande attityden blir allt svårare att upprätthålla. Ni vet resonemang av typen. Sverigedemokraterna är många, så många att deras åsikter måste tas på allvar. Egentligen är de hyggliga killar, så många kan inte vara rasister.
Eftersom vi är ett hyggligt land. De marscherande nazisterna är en helt annan sak, men de är ju så få att man inte behöver ta dem på allvar. Vi måste värna vår demokratiska yttrandefrihet.
Men att de är få gör dem inte ofarliga. Människor av judisk börd, människor som suttit i koncentrationsläger, ryser vid anblicken. Och med goda skäl. Dessa människor må vara få, men de är farliga. Hur mycket elände kan inte en enskild ställa till om hen är tillräckligt desperat och fixerad. Man behöver inte vara många för att åstadkomma mycket ond. Varför inte lyssna på vad de säger och utgå från att de menar allvar.
Och det är någonting groteskt i att tala om yttrandefrihet. De skall ha rätt att framföra sin åsikt. Men för dem handlar det ju inte om frihet, utan om makt. Titta här hur många och farliga vi är, hur svagt och undfallande det liberala etablissemanget är. De kan inte stoppa oss. Allt fler kommer att ansluta sig till oss, som tröttnat på sverigedemokraternas mesighet. Se så många sverigedemokrater det finns, det är ju vad svenska folket egentligen tycker! De sympatiserar med oss, de saknar bara modet att lämna den slätkammade hycklaren Jimmy Åkesson. Men det kommer de att göra så snart de ser att man inte behöver vara välkammad och sitta i riksdagen för att ta makten.
Så långt deras självbild. Jag menar alltså att det är aningslöst att inte tro att det finns ett samband mellan marscherande nazister och sverigedemokraternas framgångar. De här psykopaterna skulle inte triumfera om de inte kände sig ha vinden i ryggen. Det tycker jag var och en som röstat på sverigedemokraterna bör betänka. Givet hen upplever sig som en, som inte är rasist utan bara menar att det var bättre förr när det inte fanns så många invandrare. Ogenerösa och egoistiska är vi lite till mans, det är moderaterna också. Men det är något helt annat än att vi skulle vara rasister.
25 sept. 17