Visar inlägg från augusti 2017

Tillbaka till bloggens startsida

Apostlagärningarna

Är Apostlagärningarna en central bibelbok? Nej, men den hänger nära samman med evangelierna och ger upplysningar om Jesu tid. Hur såg världen ut omedelbart efter det att den inkarnerade guden lämnat detta jordiska?
Evangelierna före den centrala passionsberättelsen handlar mest om två saker. Det ena är undren och det andra är förkunnelsen. Förkunnelsen är moralisk eller kanske snarare en förkunnelse och ett visande av en livshållning. Kärlekens livhållning. Moralen är den judiska, den som vi numera i stora drag anser giltig och allmän. Jesus bidrag är att säga: Kolliderar de moraliska principerna med kärleken, så gäller kärleken. Den som tycker illa om ordet kärlek kan ersätta det med humanitet.
I Apostlagärningarna fortsätter undren medan förkunnelsen är reducerad till en hänvisning bakåt till Jesus. Man tillägger ingenting där men fortsätter oförtrutet att göra under. Det är uppenbart att under har en starkt övertygande kraft men förutsätter inte en på jorden levande människoson. Det är alltså inte bara Jesus som kan göra under.
Och mer än så. Det förekommer också trollkarlar, människor som faktiskt kan trolla. Och därför kan te sig lika övertygande som de kristna. Det enda felet är att de saknar den rätta gudomliga inspirationen. Vid ett tillfälle handlar det om en trollkarl som länge hänfört folket med sina trollkonster. Var de består av nämns inte och trollkarlen omvänds till kristendomen. En annan gång är det en trollkarl som försöker driva ut onda andar i Jesus och Paulus namn. Men de onda andarna far ut och misshandlar trollkarlen så att han blir blodig.
Vad kan man dra för slutsatser av det? Man behöver inte vara gudomligt inspirerad för att göra under, men är man inte det, så kan magin slå bakut. Man hör ibland kristna säga: ”Jag tror på uppståndelsen och på den inkarnerade guden. Varför skulle jag inte tro på under?” Själv är jag en gammal skeptiker och vet att märkliga ting händer. Placebo fungerar, fast det inte borde göra det. Människor kan dö av voodoo bara de är tillräckligt övertygade om att de är dödsmärka. Min invändning mot under är snarare än fråga om smak. Varför skall man tävla med trollkarlar? Det måste väl ändå avfärdas som en gammal tids föreställningar?
Men hur går det då med uppståndelsen? Som fysisk realitet. Ja, Apostlagärningarna berättar om Kristi himmelsfärd. Man kan undra varför Kristi uppståndelse var nödvändig? Annat än att det hade en i samtiden övertygande kraft. Och sedan blir det problematiskt. Hur skall man skildra Jesu postpassionsliv. Det gör himmelsfärden på något sätt logisk, man kan knappast låta honom leva i frid och ro till sin höga ålderdom. Och dött har han ju redan gjort en gång. Man får låta honom försvinna i ett moln. Markerande att han lämnar jordelivet utan att dö en andra gång. Budskapet är: döden är upphävd. Det är det enda som återstår att visa efter Golgata. Men varför måste det ske på detta sätt? Om inte för att den tidens människor skulle få sin skärva av evigheten.
Men Apostlagärningarna handlar mest om Paulus missionsresor. Hur han och hans närmaste missionerar och förföljs. Hur Stefanus stenas och den nitiske Saul deltar med liv och lust. Han är nämligen farise och andas hat och mordlust mot de kristna. Men han omvänder sig på vägen till Damaskus. Och blir den tidiga kristenhetens mest ihärdige förkunnare. Så kan det gå.
Dopet är som vi vet ett inomkristet tvisteämne. Apostlagärningarna talarna om Johannes-dopet, han som döper med vatten, och Jesus-dopet, han som döper med helig ande. Båda dopen torde vara vuxendop. Men det finns alltså en skillnad. Och den låg ursprungligen inte hos de döpta utan hos döparen. Apostlagärningarna talar dock om en skillnad mellan att vara andedöpt och att bara ha hört talas om johannesdopet.
Och tungotalet vid den första pingsten? En symbol, kan hända, av att alla människor oavsett språk och raser hör ihop.
Jag tar med mig formuleringen ”nasareernas sekt” om de kristna. Det skulle ge värdefull historisk upplysning om man bevarade den formuleringen.
24 aug.17

Wodehousereflektion

Jag har inte slutat läsa Wodehouse om någon hoppades det. Fast läsarnas brist på entusiasm har gjort mig lite obenägen att skriva om min läsning. Dock jag har läst tre böcker, Hett om öronen som kom på svenska 1936, Bill erövraren från 1937 och Rörliga pengar som kom på svenska 1938. Bill erövraren glömde jag på soldäck på vägen mellan Riga och Stockholm. När jag återkom till soldäck många timmar senare var stolarna omkullblåsta och jag förstod att den tunna pocketboken blivit vindarnas och vågornas rov. Men jag återfick den i receptionen. Sedan råkade jag förlägga min mobil som fick fråga en andra gång på samma ställe. Det var aningen genant. Vad skall man läsa Wodehouse för, när man själv är lika tankspridd och mer förvirrad än Lord Emsworth?
Hett om öronen och Rörliga pengar är gamla böcker utkomna på Fritzes respektive B. Wahlströms förlag. De är mer litterära och genomarbetade, mindre hypomana, än typiska wodehouseböcker brukar vara. Det är charmerande trivselböcker, Hett om öronen, dessutom mycket rolig. Bill erövraren, handlar om en ung man som går miste om ett arv. Det tar han lätt, för tanken på att börja arbeta har redan slagit honom. Men det får mig att tänka på en annan sak.
Som en av mina kommentatorer påpekade blev Wodehouse för en tid illa tåld i England för att han skulle ha samarbetat med tyskarna under andra världskriget. Jag har svårt att få någon klarhet i hur graverande det var, det som han gjorde. Det blir lätt så när försvararna försöker bagatellisera och angriparna försöker skärpa kritiken. Sex kåserier av Wodehouse sändes mitt under brinnande krig i de tyska propagandasändningarna mot England. En känd landsförrädare som kallade sig Lord Haw Haw, egentligen hette han William Joyce, har jag för mig, sände regelbundet på England där han försökte undergräva försvarsviljan på bästa oxfordengelska. Nu hamnade Wodehouse på något sätt i samma sits.
Vad handlade hans kåserier om? Hur pass bra han hade det som tysk fånge, tycks det. Georg Svensson uppger att inspelningarna var för ett amerikansk radiobolag, men tyskarna spelade in det och skickade ut det mot Storbritannien. Wodehouse själv talar dock bara om tyska sändningar. Och han förnekar med emfas att han gjorde det för att få lättnader i fångtillvaron. Det berodde helt och hållet på att han råkade fylla sextio år och alla som var över sextio fick samma lättnader. Det är mycket möjligt att alla kan ha rätt. Det kan hända att Wodehouse från början behandlades rätt milt, han gavs möjlighet att skriva, fast det var svårt i början, när han levde i en stor barack med många människor. Man insåg väl redan från början att det var en fånge som det kunde ha ett propagandavärde att behandla väl. Dessutom ansåg man i Tyskland att han humoristiska böcker drev med engelsmännen i allmänhet och den brittiska överklassen i synnerhet.
Det var förstås illa nog att vara med i fiendens propagandasändningar hur harmlöst innehållet än var. Och hur harmlöst det var kan man alltså inte med säkerhet veta. Han försvarades av Malcolm Muggeridge, en känd och föga förtroendeingivande reaktionär, Gunnar Ungers idol här i Sverige och av George Orwell. Orwell säger att vänsterextremisterna fick chansen ”att utpeka en rik parasit”. Det är ett uttalande som inte heller väcker förtroende. (Uppgifterna har jag från Wodehouse om Wodehouse som kom till hundraårsdagen 1981 med förord av Georg Svensson).
Men det gör ju att man läser Wodehouse med stark observans. Jag har alltså hittat ett antisemitiskt utbrott i Pengar till skänks från 1923. I Bill, erövraren, beslutar sig en arvonkel att göra sina parasitära släktingar arvlösa. Och som sin arvinge ha en ung man ur folkdjupen som han kan uppfostra själv. ”Jag hyllar livligt Bernhard Shaws åsikt om nödvändigheten att grundlägga en ny ras, byggd på de fullkomligaste exemplaren av den gamla rasen. Horace här är en gosse med utomordentlig fysik, stor intelligens, präktig karaktär och utmärka anlag”, säger mannen som övertalat arvonkeln att göra släktingarna arvlösa. Onkeln skall grunda en familj som har en framtid i stället för ett förflutet. Det låter i varje fall som 30-talsideer.
Nu visar det sig förstås att ideologen är en gangster och den nye arvingen hans medhjälpare. När bedrägeriet avslöjas håller emellertid onkeln fast vid sin nye arvinge. Han kräver bara stryk varenda dag och hård övervakning för att bli en prydnad för samhället. Goda arvsanlag och fascistisk uppfostran kommer att göra susen.
Men det är ett rent undantag att det är så sinistert hos Wodehouse. Hans positiva hjältar har ofta god fysik och är idrottsmän. Mot intellektuella och i synnerhet modernister har han den populäre underhållningsförfattarens hela misstro. Men mycket värre än så blir det i regel inte.
23 aug.17

Cymbeline

I min jakt på olästa shakespearedramer hittar jag Cymbeline. Dåligt och aldrig spelat, menar Gunnar Sjögren i min gamla shakespearebok från 1967. Men jag finner det spännande och underhållande. Att Shakespeare är en queer författare är väl numera allmän insikt. Här förekommer det som vanligt en kvinna som en tid är utklädd till man. I själva verket var det pojkar som spelade kvinnorollerna. Och som alltså var utklädda till kvinnor som var utklädda till ynglingar. Undra på att det blir lite queer.
Längre tyckte jag att Shakespeare hade en progressiv kvinnosyn, hans kvinnor var så vasstungade, kvicka och salta, varje fall om man jämför med Gretchen i Faust som jag tycke var ett våp. Men troligen är det annat man bör berömma Shakespeare för. När han låter en gestalt ge ett råd till kvinnan, som skall spela man, säger han att det gäller att byta ut rädsla och förfinad chosighet – var kvinnas tjänare eller rättare var kvinna själv - mot sorglöst mod. Vad finns inte här, om inte en medvetenhet om könsrollernas konstruktiva karaktär? Och därtill en medvetenhet om hur djupt konstruktionen präglar. Och pojkidealet är ju inget dåligt människoideal. Varken det förkrympta kvinnoidealet eller den manliga auktoritära prestigebundenheten.
Nå, men handlingen. Vad handlar just Cymbeline om? Som vanligt om svartsjuka men här på ett lite intressantare sätt än både Othello och vintersagan.
Cymbeline är kung av England och omgift. Han är auktoritär och hans drottning är intrigant och manipulativ. Cymbeline har en dotter från sitt tidigare äktenskap, Innogen, och drottningen har en son från sitt. Ett mycket lämpligt par, alltså. Bara att gifta ihop styvsyskonen. Två söner har kungen förlorat, de försvann vid späd ålder och antas vara döda. Så det är dottern som är närmast tronen och vad är lämpligare än att hon gifter sig med kungens styvson. När dramat börjar har hon emellertid redan gift sig med en tapper och ädel man. Han landsförvisas och får bege sig till Italien. Men lämnar sin trogne tjänare kvar hos hustrun. Innan de älskande skiljs åt får han en vacker diamantring av henne och hon en armring av honom
I Italien träffar hjälten dramats skurk Iachimo. Hjälten berättar om sin hustrus skönhet och trohet. Detta retar italienaren som slår vad om att han kan förföra henne. Den som söker tidlöshet kan undra lite över detta. Varför blir den sexuella troheten något att skryta med? Kanske kan man se det som en insikt om att god karaktär och lojalitet är ovanligare och viktigare än skönhet. Men som enda karaktärsegenskap att lägga vikt vid, förefaller det lite futtigt, Och är inte vadet i största allmänhet osmakligt? I synnerhet som ringen, själva kärlekssymbolen, ingår i vadet.
Nå, skurken beger sig till England försedd med ett introduktionsbrev. Han förförelseförsök misslyckas naturligtvis. Han förtalar hjälten, antyder kärleksäventyr med lättfärdiga kvinnor, och hoppas att Innogen skall ta tillfället i akt att hämnas med ett eget litet snedsprång. Det går hon naturligtvis inte på, utan kastar ut honom. Då byter skurken taktik. Medger att han har ljugit och ber om ursäkt. Men han och hennes man och flera andra har köpt en dyrbar gåva till kejsaren som han är rädd skall bli stulen. Kunde hon förvara den åt honom? Jo, hon låter ställa kistan med gåvan i sitt sovrum.
Men i kistan finns i stället skurken själv som inväntar hennes sömn. Sedan stiger han upp och kan titta sig om i hennes sovgemak, stjäl hennes armring och lägger märke till en leverfläck under hennes ena bröst. Med de detaljerna kan ingen tvivla på att han lyckats i sitt uppsåt. Den historien har Shakespeare lånat från Boccaccio vilket förklarar saken. Men förutsätter ju att hjältinnan inte sov särskilt skyld.
När skurken återvänt till Italien kan han kassera in vinsten av vadet och försätter naturligtvis den äkte mannen i raseri mot den trolösa. Han skickar bud till sin tjänare att mörda henne. Hon är under tiden hårt ansatt av den försmådde styvbrodern. Han tål att höra att hon anser honom vulgär, värdelös och narraktigt. Men blir djupt kränkt när hon säger att hon älskar sin mans sämsta plagg mer än honom. Att inte nå upp till konkurrentens sämsta plagg blir för mycket för honom och fyller honom med hämndlystnad.
Tjänaren däremot tror på Innogen och försöker hitta en lösning. När han fört henne till platsen där han skulle mörda henne förslår han henne i stället att klä sig till man och försöka bli anställd som page hos den romerske befälhavare, som är på väg att invadera England. På så sätt han hon kanske komma i kontakt med sin man.
Först stöter hon dock på sina försvunna bröder, som vid späd ålder rövats bort av en landsflyktig förment förrädare och som vuxit upp som hans söner. En av bröderna kommer att göra henne tjänsten att döda den efterhängsne styvbrodern. Även hans mamma, den intrikanta drottningen, dör och sedan löser sig allt till det bästa. Sammanhang avslöjas, skurken bekänner, älskande återförenas.
Inte är väl detta stycke alldeles omistligt. Men jag läste det med aldrig sinade intresse. Och en bra formulering bär jag med mig. ”Ett tanklöst tal eller ett tal som ej kan lösas upp av tanken”. En bra formulering att använda när det dunkelt sagda närmar sig det otolkbara.
22 aug.17

Om Erik Jersenius

Säga vad man vill om Erik Jersenius men han är en stor tillgång för svensk kulturjournalistik. I vår förflackande och trendbesatta tid skriver han långa tunga artiklar om ämnen som inte nödvändigtvis ligger i tiden. Mannen är alltså kulturchef på Vestmanlands Läns Tidning och eftersom denna tidning ingår i Mittmedia kan man läsa hans artiklar i ett flertal andra tidningar. Medan landsortstidningar normalt tenderar att reduceras till bleka ekon av huvudstadspressen gör han någon som inte får utrymme i våra ledande debattorgan. Eller i varje fall alltför sällan. Jag förmodar att det finns en läsekrets som hungrar efter detta. Man skall nämligen inte tro att även om många är nöjda eller låter sig nöjas, så finns det också de som känner sig kulturellt undernärda.
Alltnog jag läser en artikel som publicerades i Sundsvalls Tidning i förra söndagen (13 aug.). Där han mycket riktigt framhåller att den skräck som finns nuförtiden över att människor skall få läsa något olämpligt, ändå är mindre motiverad än rädslan för att människor läser för litet. Många läser inte alls eller för lite och på fel sätt, framhåller Jersenius. Själv grubblar jag mycket på människan och undrar hur man får människor att vilja växa i stället för att självgott få sina förutfattade meningar bekräftade. Det är nog varken brist på självkritik eller ett alltför stort självhävdelsebegär som är problemet. Vilket jag tenderat att tro tidigare. Utan brist på självdistans. Oförmågan att kunna se sig själv utifrån. Jag tror att litteraturen kan vara en viktigt väg till detta. Man har möjlighet att förflytta sig i tid och rum med litteraturens hjälp. Att läsa är att värdera och att omvärdera, att brottas med klassikerna, att hitta nya klassiker och utmönstra gamla. Och att aldrig vara för snabb. Man kan invända en del mot Viktor Rydbergs beskrivning av romerna. Men Sinoalla är en mycket intressant roman om det omedvetna och bortträngda.
Däremot är det väl inte så mycket att bråka om att man censurerar Astrid Lindgren. Litteraturen har alltid barnanpassad. Den som läst högt för sina barn, högt upp i åldern så att säga, vet att man alltid riskerar att drabbas av förkortade versioner. Och få böcker är så bra att minsta ord och formulering måste värnas. Vore det så skulle vi inte kunna läsa översatta böcker. Och på scenen spelas sällan klassikerna ordagrant och rak upp och ner.
Det är inte nödvändigt att barn skall känna sig utpekade och kompisarna få sina fördomar bekräftade. Ändå undrar jag en del över detta. Varför är det så viktigt att alla skall vara lika? Är du annorlunda skall ingen få säga det och du själv skall kunna låtsas som om du inte är det. Varför lär man inte i stället ut att man har rätt att vara annorlunda och bör vara stolt över det? Är inte detta det som borde vara ledstjärnan i all uppfostran? Varför anses konformism och viljan till konformism som något självklart.
Nu kom min bloggpost i mycket att handla om annat än Jersenius artikel. Men ni kan ju läsa den själva. Och hålla ett öga på denna kulturjournalistikens fördjupare.
21 aug. 17

Ännu en vandring

Så kommer sjuttiotvåårsdagen, 16 aug., och jag ger mig rätt att vila från rutinerna för ännu en till intet förpliktigande lundavandring. Den här gången går jag Nygatan mot Stadsparken men svänger av vid Västergatan. Där ligger huset där Birgitta Trotzig bodde. Det är ganska märkligt. En av samtidens största svenska författare bodde här och man kunde se henne på stan. Och nu är det också förflutet. Nuet övergår omärkligt i historia.
Längre bort på Västergatan ligger Hjalmar Gullbergs lundaadress. Han bodde längre kvar i Malmö på Södra Förstadsgatan men flyttade slutligen till Lund. Jag noterar årtalen 28 – 35. Så svänger jag upp till Stålbrogatan, där Sigfrid Tristan Lindström bodde. Tiden är här mer obestämd. Början av 20-talet, upplyser skylten. Då bör han ha missat att bo nästan granne med sin vän Hjalmar Gullberg. Mitt emot Tristan bodde Lunds mest bekante överliggare Sam Ask med sin mamma. Men det var långt tidigare. Redan 1901 bör han ha flyttat till Lilla Fiskaregatan. Så är det lika bra att gå fram till Grönegatan och huset där Strindberg och Elin Wägner bodde. Och det finns ett annat strindberghus på samma gata, som dock inte är försedd med någon skylt.
Så jag går ner och passerar Katedralskolan där Paul Rosenius satt och viskade till Fakiren. Lidforss bör ha gått där samtidigt. Och Frank Heller tentade in som 12-åring och blev student som 15-åring. Den unge studenten hade hittills alltid gått i kortbyxor, nu fick han bära smoking och långbyxor. ”Folkets ögon vilade på mig, från domkyrkans torn hånlogo åtta århundraden åt min smoking och mina långa byxor.”
Mitt emot Katedralskolan finns en skylt om Amelie Posse, som bodde här 1899- 1904. Frank Heller bör ha bott i samma hus 1906. Berömdheterna är så många i Lund att några måste bo i samma hus.
Så kommer jag ut på Svanegatan och passerar huset där Tage Erlander bodde på 30-talet och i huset bredvid bodde Frank Heller 1909. Den förträfflige Fredrik Tersmeden har berättat för mig att det var vanligt att studenterna flyttade varje termin så boplatserna blir många.
Och så lyser förstås Piratens karaktäristiska hus på samma gata.
Vart tar jag vägen sedan? Jag går på vallarna precis som Herman Lange och hans älskade Ann Horthen gör i Tre terminer. Det gjorde jag varje natt under min studenttid. Slog ihop böckerna vid två- tretiden och gick från Östra Vallgatan fram och tillbaka till Stadsparken. Så där finns också mina egna minnen från en fördrömd studenttid.
Så går jag Södra Esplanaden och minns hur jag under kristerminen passerade Hospitalsgatan och besökte en behjärtad prästdotter som kanske räddade mitt liv bara genom att finnas där.
Så kommer jag upp till Östra Mårtensgatan och letar efter huset där Sam Ask bodde efter att han flyttat från sin mamma. Jag har varit mycket förvirrad när det gäller att finna det. Nu ser jag ett gammalt hus med numret 5 fullt synligt i putsen. Det är inget tvivel om att det är rätt hus.
Men då drabbas jag av en gåta. Piraten började läsa i Lund 1913 året efter det att Frank Heller flytt från Lund. Men de har båda skrivit om Sam Ask, förebild till gestalter hos båda författarna. Men så slår det mig att jag antecknat att Sam Ask måste lämna Lund redan 1913. Men när jag ser närmare så har Sam inte fast adress i Stockholm före 1917. Det var tydligen si och så med hans avflyttning. 13 till 17 är visserligen bara fyra flyktiga år. Men Piraten lämnade Lund redan 1918. Så det är i stort sett hela hans studenttid. Piraten, som mer än andra skrivit om studentrummel, var själv ingen evighetsstudent.
Frans G. Bengtssons skylt på Klostergatan uppger årtalen 1919 – 1939. Piraten gör i sina minnesord över Frans G. Bengtsson ett sammandrag av hans liv som innehåller vissa oegentligheter. När Frans G. Bengtsson mest ägnade sig åt att spela schack satt han inte på Håkanssons utan i det hus som på 70 – talet inrymde bokkaffeet. Så han umgicks nog inte heller med författare den här tiden, lika lite som Piraten. Sjuk och dödsdömd for han sedan hem till Rössjöholm. Det är när han återvänder till Lund som han blir skald och lärdomsgigant. Det är då han sitter på Håkanssons med sitt mjölkglas.
18 aug. 17

Äldre inlägg

Nyare inlägg