Lars Westerbergs Blogg

Det vore bra om Merete Mazzarellas artikel om Robert E. Lee i Upsala Nya Tidning (26 aug.) blev allmänt känd. Historien är ofta mer komplicerad än vad den i efterhand kommer att symbolisera. Inbördeskriget handlade inte så mycket eller i varje fall inte uteslutande om de svartas befrielse, lika lite som trettioåriga kriget var ett religionskrig. Om man är en skurk eller hjälte måste alltid ställas i relation till den tid i vilken man lever. Är någon värre än sina samtida eller bättre?
Framför allt är det viktigt att komma i håg att den historiska sanningen är en sak, hur historien senare utnyttjas av en eftervärld en helt annan. Säga vad man vill om kamrat Lenins historiska insats men hans statyer symboliserar väl mest den sovjetiska statsmaktens övervåld, föga populärt bland underkuvade nationer. Därför är det inte ointressant att statyerna av Lee är resta,
inte efter inbördeskriget, utan vid en historiskt långt senare tidpunkt. Symboliserar mindre Lee och mer vad han kommit att symbolisera för en viss grupp av människor.
Och då blir det ju faktiskt intressant, vad många tycker att man inte skall göra, att fundera också över svenska statyer. Vad symboliserar våra kungastatyer? Kanske står de som minnesmärken över en äldre tids historiesyn. Historiska omvärderingar bekymrar naturligtvis inte en historielös tid. Annars kunde man tänka sig att kopparmärra i Göteborg, som föreställer Karl IX, borde ersättas av Sigismund. Men det går förstås inte i Göteborg. Stadens farfar måste hyllas!
Men för en historielös tid symboliserar dessa statyer, som sagt, ingenting. Utom för vissa extremister som tror att Karl XII är en lämplig symbol för aggressiv nationalism och främlingsfientlighet. Carl von Linne vore i så fall en något mindre långsökt symbol. Men man vill naturligtvis ha en kille med värja och inte en som luktar på blommor. Att Karl XII pekar mot Ryssland bör väl för extremhögern numera tolkas som att han pekar på en förebild.
Men jag vet inte. Sovjetväldet var en historisk parentes på hundra år. Det är aldrig självklart vilken historisk period som skall ha kvar sina minnesmärken. River man som i östra Berlin sovjetpalatsen och restaurerar det gamla slottet i stället så är man ju inte mindre historiskt pietetsfull.
31 aug.17

Jonas Lindberg har ännu en felslagen ledare i Kyrkans Tidning där han gissar att hat och extremism fungerar som ett religionssurrogat. Man längtar kanske efter något att tro på, resonerar han. Men det har man ju redan och precis den tro man längtar efter. Det finns ingenting religiöst i den tron. Den tro de sökt och funnit är den som rättfärdigar deras aggressivitet och självhävdelse i en extrem politisk åskådning. Den religiösa dimensionen kommer bara in som en ytterligare bonus av att få sin kamp metafysiskt rättfärdigad. Det gäller jihadister, men inte andra högerextremister. Det religiösa behovet är något annat, en längtan efter något större än människan, efter en mystisk dimension, efter kommunikation med ett högre väsen. Något behov av detta har de knappast, utan har i stället en tro på något annat som tjänar dem bättre.
På en punkt skulle emellertid religion tjäna dem och skulle undantrycka själva den psykiska störning som är en central del av syndromet. Nämligen genom att erbjuda en väg att acceptera sitt livsmisslyckande. Ett misslyckande är inte nödvändigt något som behöver kompenseras. Av Gud är man accepterad som man är. Man behöver alltså inte kompensera det i aggression mot andra. Men på den punkten finns det inget sjukdomsmedvetande.
30 aug.17

Är män bättre i litteraturen än i verkligheten? Ja, det tycker Agnes Lidbeck i Dagens Nyheter (26 aug.). Och det kan man ju tycka som kvinna. Och män kan naturligtvis tycka likadant om kvinnor, även om det vore mindre politiskt korrekt.
Men artikeln innehåller åtskilligt intressant. Och Agnes Lidbeck tar sin utgångspunkt i Borta med vinden och finner två manliga stereotyper. Den handlingskraftige och hänsynslöse Rhett Butler och den handlingsförlamade och tänkande Ashley Wilkes. Själv föredrar hon helt traditionellt Rhett Butler – typen, även om hon förstår charmen med Ashley Wilkes också. Den senare typen har ju länge varit omhuldad av främst intellektuella kvinnor. Ända tills han i det yttersta av dessa dagar avslöjats som kulturman.
Själv blev jag också charmad av Rhett Butler och lite irriterad på Ashley Wilkes. Det har nog något med vad författaren kommunicerar utan att skriva på näsan. Det kan också ur kvinnoperspektiv handla om en intressant motsättning mellan medvetet ideal och intuitiv drift. Jag tänker också på att våldsmän och förbrytare alltid har sina kvinnliga beundrare.
”En teori är att hemligheten i ett lyckat kärleksliv är att ge männen väldigt få repliker. Om de får uttala sig några gånger per hundra sidor, kan man fylla luckorna med egna fantasier om vad de säger mellan raderna”, skriver Agnes Lidbeck. Den som läst Lena Anderssons romaner vet hur farligt sådant kan vara. Men det beror naturligtvis på syftet. Om målet är att se klart på världen, är det sannolikt farligt. Om målet är lycka är det kanske rekommendabelt.
Ty visst har litteraturen ett övertag mot verkligheten. Förtätade repliker, förtätade ögonblick. Och inte dessa triviala dagar som kom och gick. Och ledan och tröttheten.
Vi har alla en tendens att tänka i enlighet med det gamla skämtet: alla tänker på sig, ingen tänker på mig. Något speglar sig detta i Agnes Lidbecks text när hon talar om självupptagna tråkmånsar. Det kloka är att fråga sig varför man själv är så ointresserad av sina medmänniskor. Intresset för andra är förvisso en bristvara hos oss alla.
Hennes framställning handlar ju om detta. Att kunna projicera sina önskedrömmar på litterära gestalter. I stället för att konfronteras med en bristfällig verklighet. Jag tror gärna att könet är en konstruktion. Det gör inte klyftan mellan den manliga konstruktionen och den kvinnliga mindre smärtsam. Det är därför litteraturen med sitt spelrum för den skapande fantasin känns så mycket mer tillfredsställande än verkligheten. Där vi verkligen måste mötas.
Det är väl en smärtsam insikt när medmänniskor visar sig trivialare än vad vi hoppats. Samtidigt är det förmätet att begära mer av en medmänniska än hon kan ge. Och jag vet av egen erfarenhet att man inte alltid behöver bli besviken. Möjligen ligger det delvis i betraktarens öga. Trivialiteten försvinner om man har förmåga att se. Men ibland är trivialiteten genuin.
Det är ju ett vanlig kvinnligt misstag att tolka manlig tystnad som bubblande passion under ytan. Och att besvikelsen blir stor när det inte fanns något under ytan.
Själv känner jag att jag är en person med stark hängivenhet. Jag tror dock att det speglar min livshistoria. Jag är en som längtat mycket. Hur mycket kan inte en litteraturförgiftad längta efter verklighet, efter mötet med en verklig människa. Jag kan aldrig glömma min längtan hur mycket den än uppfyllts. Då kommer det alltid att fortsätta att glöda under vardagens yta.
29 aug.17

Som du märkt, kära läsare, har jag varit lite debattrött. Jag läser mitt pensum alltmer stressat och tankspritt. Delvis beror det ju på att jag har funnit den senaste tidens debatter ointressanta. Det finns skäl både för och emot att bojkotta Bokmässan och jag håller med dem som säger att det är olyckligt om debatten handlar om hur man skall bekämpa nazismen. I stället för att enas om att man skall bekämpa nazismen. När det gäller nazidemonstrationer undrar jag om det inte vore mest konsekvent att förbjuda nazistiska partier. I stället för att vare gång särbehandla dem när de vill uttrycka sin lagliga åsikt genom exempelvis demonstrationer. Det handlar inte om att dessa åsikter är obehagliga, utan att de är intoleranta, inhumana och odemokratiska. Skall de åtnjuta de friheter de själva tar avstånd från?
Jag vet att detta omedelbart kommer att följas av ett krav på att förbjuda Vänsterpartiet. Men detta var inte aktuellt ens medan Sovjetunionen existerade och skälen har inte blivit starkare. Man skall förbjuda så lite som möjligt. Därför är inte sverigedemokraterna förbjudna, trots att dess ursprung är nazistiskt. Men rena nazister? Extremister är som vi har sett inget samhällshot, men det kan vara svårt, ja, omöjligt att skydda enskilda mot dem.
Jag tycker det är lite orättvis att Anna Kinberg Batra fått gå. Nya partiledare är alltid fel som personer tills de lyckas sitta tillräckligt länge för att bli älskade. Det som fällde henne var väl öppningen mot sverigedemokraterna. Nu är läget faktiskt lättare sedan hela etablissemanget i praktiken närmat sig sverigedemokraterna i frågan om invandring. Sannolik är den bäste partiledaren för moderaterna en person som är klart konservativ. Men stålhård med att avvisa samarbete med sverigedemokraterna. Och med den vanliga moderata balansakten, en som undviker att frondera mot liberalismen. Man flyttar bara på ett trovärdigt sätt en del av emfasen till konservatismen. Och det är inget konstigt med en konservatism som inte offrar ett jota till främlingsfientlighet. Så tar man tillbaka de konservativa väljarna från sverigedemokraterna och låter de mer eller mindre främlingsfientliga stanna där de är.
28 aug.17

Det finns pjäser vilkas handling gör att man stegrar sig. Shakespeares ”Slutet gott, allting gott” har ett innehåll som gör att man skakar på huvudet. Konstigt nog gör det inte så mycket. Gränsen mellan omedveten och medveten cynism kan ofta vara flytande här i livet.
Hade rollerna varit omvända, hade det handlat om än man som försökte tvinga en kvinna till kärlek och triumferande lyckats, hade det förmodligen blivit ett lätt byte för modern indignation. Nu är det lyckligtvis tvärtom.
Alltså i korthet. En kvinna älskar en man som inte vill ha henne. Hon är en stor läkares dotter och själv läkekunnig och lyckas tack vare denna talang befria kungen från hans fistlar. Ulf Gran anmärker kyskt i noterna att fistlar på den tiden inte nödvändigtvis satt i ändtarmen. Nå, som tack för detta kan hon få en önskan uppfylld och hennes önskan är att välja vilken man hon vill. Och mannen hon väljer är förstås den som avvisar henne.
Han går alltså inte med på att äkta hene. Hans skäl till avvisandet är att hon har för låg börd. Och även i övrigt är han en riktig slampa ( här är det väl mer korrekt att behålla den feminina formen än att tänka sig att skapa ordet slampe). Vilket man emellertid, som god feminist, vet inte är någon ursäkt för otillbörlig maktutövning. Nå, han vägrar att bli fast i hymens band och drar ut i kriget trots kungens onåd. En allierad stat har vädjat om hjälp i ett krig som det för, men kungen har inte velat gå in i det kriget. Men gjort det möjligt för frivilliga att få tillfredsställa sin stridslust.
Nå, hjältinnan avstår då från sina krav. Hon vill ju inte gärna bli skuld till hans död. Han måste tryggt kunna återvända hem. Nu finns det en reservation i avslaget som har tydlig boccacciokaraktär. Om hon har barn med honom och fått hans ring då skall han gå med på att gifta sig med henne. Varför han alltså formulerar något som är omöjligt förstår man inte, men det är ju en förutsättning för en erotisk anekdot.
Och naturligtvis sker just detta. En flicka, som han får lust att ha ett äventyr med, när han är borta i kriget, lockar honom till ett kärleksmöte. Och så går hjältinnan in vid själva rendezvouset och får både ring och havandeskap. Slutet gott, allting gott.
Det finns alltså en del att invända mot storyn. Men man kan ha roligt åt Boccaccio, som har lånat ut anekdoten till Shakespeare, och bör nog inte ta det allvarligare.
25 aug.17