Visar inlägg från juli 2017

Tillbaka till bloggens startsida

En bortgöring

En gång gjorde jag bort mig på ett fasansfullt sätt. Jag ser att det var 2010 och det var kanske det sista jag skrev offentligt. Det var när Sydsvenskans dåvarande lundaredaktör, Eskil Fagerström, gav ut en samling kåserier från Lund, ”Ja, jag bor fortfarande i Lund”. Denna bok fick jag i uppdrag att recensera. Det var fem år före jag skrev texten till ”Två Lund” och mitt behov av att skriva om Lund kunde inte vara större. Det var Per Svensson som kontaktade mig och jag fick det intrycket att jag hade fria händer beträffande recensionens längd.
Jag läste och skrev med stor glädje. Dels berömde jag boken, som jag tyckte var bra. Dels fick jag egna associationer. Så är det ju för oss som varit länge i Lund och reflekterat över Lund. Boken var bra och det var jag noga med att framhålla. Men att jag kunde visa att den satte igång något hos läsaren var inte recensionens minsta förtjänst.
Men det där hade jag missuppfattat. När jag väl levererat recensionen fick jag höra att jag måste stryka ner den till hälften. Sådant är alltid smärtsamt. Skulle jag skära i mina utvikningar eller i det som i strikt mening höll sig till boken? Jag förstod att det justaste jag kunde göra var att döda mina älsklingar. Jag tog alltså bort allting som inte hörde till boken. En lysande recension hade blivit träigare. Men jag hade varit redligare mot författaren, inte låtit recensenten skymma boken.
En förstående kulturredaktion tog emot texten. Utan att ha reflekterat över mina val, man har sällan tid eller ork att reflektera på en redaktion, förstod man det smärtsamma i att skära ner en text. Och att skära ner den så kraftigt.
Men min olycka var inte slut med detta. Artikeln innehöll ett syftningsfel som varken jag, hustrun eller kulturredaktionen hade upptäckt. Normalt hade läsarna sett detta och konstaterat att det var ett slarvfel. Med i en tid när bildning ersatts av google verkade jag i stället fatalt okunnig. Jag jämförde med ett satiriskt utbrott hos Bengt Lidforss. Jag började beskriva innehållet i hans ironiska text. ”Det var en konservativ professor.........” Men tyvärr hamnade detta just efter det att jag hade nämnt namnet Bengt Lidforss. Det såg alltså ut som om konservativ professor syftade på Lidforss. Det föresvävade mig inte att man i Lund måste förklara vem Bengt Lidforss var. Det var naturligtvis aningslöst. Tidningen innehöll dagen efter en rättelse. Utan några förmodanden om hur felet uppkommit. Minnet av allt detta är förknippat med stark olust.
17 juli 17

En förändring II

Så skulle jag alltså flytta. Just när det såg som bäst ut. Det omintetgjorde inte bara mina nya – jag medger vaga – förhoppningar, det hotade också mina gamla värden. Jag såg tillbaka på mitt förhållande till barndomskamraten. Varje dag i sju år – och nu var det slut! Mitt minne var gott, monstruöst nog var jag ett tillbakablickande barn. Jag kunde alltså minnas allt som hänt under dessa sju år. Det var en vänskap som tycktes mig unik.
När jag träffade barndomskamraten som vuxen chockerade han mig med att bagatellisera vår vänskap. Han kunde inte minnas att han alls blev särskilt ledsen när jag flyttade. Det var för mig så obegripligt att jag trodde att han hade något dolt trauma beträffande mig eller min familj. Sedan dess har bilden klarnat för mig.
Barn lever i nuet och är vanligen osentimentala. Minnen måste ältas för att stanna kvar. Den som inte då och då blickar tillbaka minns sedan ingenting. Ett barn vill alltid bli äldre, att minnas när man var mindre och hjälplösare har ingen attraktion. Medan jag glasklart kom ihåg sju år var han förmodligen mer intresserad av nuet och framtiden. Jag var när jag flyttade fjorton och han var tolv. Det är möjligt att det var en tid som inte var den bästa för vänskapen. Då två år märks av. När den ene håller på att bli stor, den andre inte har nått dit.
Så kanske var det inte just då så mycket att förlora. Och framtiden verkade ju körd.
Men själv gick jag alltså i baklås. Ville inte vara där jag var i den nya staden. Men jag ville hålla liv i vänskapen. Vi träffades varje sommar under fyra veckor.
Efter fyra år tog det slut. Det blev inte någon femte sommar. Han hade inte möjlighet att träffa mig eftersom han skulle sommarjobba. Det var ett hårt slag. Men det hade hänt mig så mycket. Min mamma hade dött, jag hade blivit elevrådets ordförande. Och jag levde i en förbittrad konflikt med den människa som hade anställts för omvårdnaden om mig och min pappa.
Men hur var det med mina förhoppningar, glädjen av att leva i tonårskulturen? Kom jag någonsin in i gänget? Det blev på något sätt vemodigt att intressera sig för rockmusik när jag inte länge hade någon att dela det intresset med. Det var ändå en rik tid, med Tio i topp och Kvällstoppen. Och in i något gäng kom jag inte. Men jag undrar hur realistiska mina drömmar hade varit. Om de tre åren av tristess inte möjligen hade blivit lika trista om jag sluppit flytta. Jag ville ligga lågt och inte göra bort mig på det nya stället. Det var en annan grundhållning än att känna att man ingenting hade att förlora och därför allt att vinna.
Men jag minns grannflickan, blond och förtjusande. Jag kunde se in i hennes trädgård från vår altan. Men jag tog inte fasta på hennes mammas erbjudande att komma in och prata med henne. Vem behöver komma in i gänget, när man får en sådan chans? Och vem är man som inte tar den?
14 juli 17

En förändring

Jag var tretton år och hade börjat realskolan (högstadiet). När något förändras till det bättre blir man lycklig, den vanda lyckan är svårare att få syn på.
Jag upplevde något som alla skulle kunna känna igen. Barnets lycka över att ha blivit större. Till det kom omständigheter som är speciella för mig.
Vi hade flyttat när jag var sju år gammal. Mina syskon var nio, sju och sex år äldre än jag. Medan jag började småskolan började samtliga mina syskon i den nya platsens realskola.
De kom alltså hem och berättade. Farsartade historier om de nya lärarna. Jag fann det roande utan att det angick mig så mycket. Jag kände starkt att de levde i en anekdotvärld medan jag levde i en existentiell utsatthet. Jag var ett originellt och bisarrt barn.
Jag var ett barn så originellt att konformismen aldrig var ett alternativ. Jag lärde mig aldrig cykla under min mellanstadietid. Min kroniska öronsjukdom tvingade mig att även sommartid gå med mössan nerdragen över ena örat. Därtill kom min naturliga småvuxenhet som inte var ringa. Jag var ett överbeskyddat barn med inlärd hjälplöshet. Jag var ständigt ängslig och hade stor förmåga att göra bort mig.
Men jag hade min bäste vän som jag umgicks med varje dag. Han var två år yngre och han följde mig alla de sju år jag bodde på platsen. Vi hade träffats när vi var fem respektive sju år gamla. Detta var den vanda lycka jag knappast reflekterade över.
Efteråt har jag frågat mina folkskolekamrater hur de upplevde mig. Som vanligt intresserar ens brister mer en själv än andra. Jag var aldrig mobbad och man glömmer andras bortgörelser. Vid trafikdagar och cykelutflykter var jag naturligtvis ett problem. Annars brydde man sig inte så mycket. Min lärare sa till min mor att jag var populär. Det kunde jag känna, en lågstatuselev med viss popularitet.
Men nu hade jag alltså blivit stor. Jag hade slutligen hamnat i syskonens anekdotvärld och jag njöt av att ha lika roligt som de hade haft. Men det var ju också detta att bli stor. Jag var tonåring, det motsatta könet lockade. Min kamrat hade upptäckt rockmusiken. Min sex år äldre storebror var för gammal och konservativ för detta. Jag såg filmen Bernadine med Pat Boone som var en undermålig collegefilm. Men för mig var den stilbildande. Pat Boone gick omkring i hjortskinsskor, inte så olika sådana som man själv kunde skaffa sig, och plockade Coca Cola ur kylen. Det var en glamorös värld med swimmingpool och öppna bilar. Jag var ett barn av samma tid och samma tonårskultur. Och den kulturen var könsöverskridande. Men hur skulle jag som alltid hållit mig på min kant komma in i gänget?
En familj flyttar in på övervåningen i veterinärbostaden där jag bor och sonen hamnar i min klass. Han blir genast nära vän med mina gamla klasskamrater. Här kan det öppnas en möjlighet också för mig. Och just då flyttar vi.
Plötsligt förändras allting och ingenting kan någonsin bli som förr. Och det är ohjälpligt. Man kan inte säga: Så fort jag blir vuxen skall jag flytta tillbaka! Då är allt redan kört.
13 juli 17

Doften av en man

Lysande och fascinerande är Agneta Pleijels skildring av sin ungdom, Doften av en man. Berättelsen om barndomen i Lund, Spådomen, var bra. Den här boken är ännu bättre. Agneta Pleijel är kritisk och ifrågasättande, enkannerligen självkritik och självifrågasättande. Det är därför som läsaren engageras så starkt. Hon har inga definitiva svar men ser vilka intelligenta frågor som bör ställas.
Hon ber lite om ursäkt för att boken handlar om män. Men relationer är ju faktiskt det viktigaste som finns. Om man är heterosexuell kommer det följaktligen att handla om ens egna relationer till det motsatta könet. Det är kanske ett romantiskt drag hos mig att jag inte kan tillmäta vänskapen samma vikt.
Det stora mysteriet är huvudpersonens brist på självkänsla. Hon anklagar sig för att vara alltför anpasslig. Men det är ju egentligen inget fel att tänka på andras behov i första hand, att vilja att andra skall ha det bra. Jag känner igen den där önskan om att människor man tycker om och är viktiga för en också skall tycka om varandra. Men när går denna strävan för långt?
Hon har många sexuella förhållanden och menar att det speglar att hon inte tycker sig vara något värd. Det är en underlig fördom detta att sexuell aktivitet skulle öka eller minska ens värde. Däremot är det inte bra att gå med på handlingar som man finner likgiltiga eller rent av motbjudande. Det är när hon inte riktigt ger sig in i sexualiteten med allvar och sanning, som detta självtvivel uppkommer.
Men jag undrar lite grann vad hon söker i sexualiteten. Om närhet talas mycket, om lust knappast alls. Jag håller med om att närhet är viktigare än lust. Men kan man få närhet, utan att ha någon tillit? Och tillit saknar hon ju i hög grad. Nu beror det på vad man menar med närhet. Är det sinnlighet kan man väl åstadkomma det på rent fysisk väg. Den kroppsliga närheten. Flockdjurets behov av att nosa och vara intill. Intimitetens lycka.
Hennes far kastar hela tiden skuggor. Jag tror han är den gamla typen av man. Kvinnoförakt är ett för starkt ord. Men han förefaller med oreflekterad självklarhet ha uppfattat mannen som överlägsen kvinnan. Agneta Pleijel ger många exempel på hans goda egenskaper, charm, intelligens, kvickhet. Utifrån detta var det naturligtvis lätt att idealisera honom, i synnerhet som han är vänlig och kavaljeriskt mot äldsta dottern. Man blir stängt taget lyckligare om man älskar sina föräldrar eller någon av dem. Men dels kan man missta sig på djupet och karaktären av deras kärlek. Det finns ofta i föräldrakärleken ett nedlåtande drag, att vara god mot sina barn kan vara en del av självkärleken. Dels riskerar man att internalisera sina föräldrars brist på respekt.
Jag tänker på det brev som Agneta Pleijel skrev till sin far där hon rådde honom att skilja sig från hennes mor. Det var nödvändigt att en förändring kom till stånd, att klarhet skapades. Han följde hennes råd, men uttalade, till hennes besvikelse, ingen tacksamhet. Jag hittar på ordet ”omsorgsprestationsneurotiker”. Man kan och bör ge omsorg mot sina medmänniskor. Men man kan inte ta över deras liv. Och heller aldrig tillskriva sig deras segrar. Utan den ödmjukheten blir man besviken. Men visst finns lockelsen att tänka: ”Det var jag som gjorde det. Jag räddade den jag älskar”. Men de har gått själva uppför trappan. Man var på sin höjd ledstången.
Männen står i centrum. Det är befriande att slippa självbelåtna redogörelser för intellektuella segrar. Det är kärleken som är intressant. Ändå undrar jag över hennes relation till marxismen. Det var på den tiden en stark mening, svår att undgå, samtidens deciderade och pockande röst. Hon läser ”En ny vänster” av Göran Therborn och instämmer, hon är uppenbarligen vänster. Hon är också integrerad i vänsterkretsar, bekant med Kurt Aspelin och en lätt identifierad sociologiprofessor. Från 68 sitter hon på Aftonbladets kultursida och är alltså verksam i ett kulturklimat där Myrdals ”Samtida bekännelser av en europeiskt intellektuell”, Palms ”En orättvis betraktelse” och Sven Lindquists ”Myten om Wu Tao – tzu” sätter agendan. Och ändå denna frånvaro av marxistiska frågeställningar. Någon gång pustar hon över vänsterns fyrkantighet. Men hon verkar aldrig ha drabbats av kravet att ta ställning. Som det hette på den tiden.
Till sist blir hon med barn trots att hon vet att hennes dåvarande man ogillar det. Hon beslutar att abortera det av hänsyn till mannen. Tack och lov för den kloke Karl Vennberg som råder henne att behålla det. Det förvånar mig att man inte ser barnafödandet som ett biologiskt behov liksom man accepterar att sexualiteten är det. För kulturmänniskan är naturligtvis barnalstrande och sexualitet inte enbart biologiska behov, men de är det också. Och naturligtvis kan man trotsa sina biologiska behov, men blir man så lycklig om man gör det? Eftersom det är kvinnan som föder barnen bortfaller denna rent biologiska aspekt hos mannen. Jag läser den avslutande födelseskildringen med stark rörelse. Så mycket mer som jag inte har någon smärta eller fasa att minnas, men en stark glädje.
12 juli 17

Om Eyvind Johnson

Det finns inget författarskap som fyller mig med en sådan universell sorg över livet och människan som Eyvind Johnsons. Det är som en bekräftande insikt. Med någon sorts ödslighet inser man att det är så det är att vara människa på jorden. Hans romaner är kolossala läsupplevelser. Jag borde klarare kunna se varför.
Det är lättare att förklara andra författares inflytande. Hjalmar Söderberg, stilen och koncentrationen. Hjalmar Bergman hela desillusionsprocessen, intill utmattning och ofta där utöver. Dostojevskij den våldsamma spänningen, den nervösa, närgångna psykologin, det oväntade. Det osannolika hos människans själsliv som ändå framstår som sant.
Men Eyvind Johnson. Vad är det i det han berättar och sättet han berättar det på, som skapar denna känsla?
Hans största romaner är de sena böckerna. Innan dess är det bra, från och med Strändernas svall 1946 blir det svindlande. Hans nådes tid är hans bästa bok, Molnen över Metapontion är hart när lika bra. Men man kan bara rabbla titlarna: Drömmar om rosor och eld, Lägg undan solen, Livsdagen lång. Möjligen innebär den sista boken Några steg mot tystnaden en viss avmattning.
Men hur är det med hans tidiga produktion, de tjugo första böckerna? Att sätta en gräns vid Strändernas svall innebär naturligtvis ett visst godtycke. Det kan var en god tumregel om man söker efter det bästa, men någon absolut sanning är det naturligtvis inte. Den lilla nätta boken Stad i ljus var det första jag läste av Eyvind Johnson, jag gick nog inte mer än i realskolan (högstadiet) och Eyvind Johnson blev genast en favoritförfattare. Vilket betyder att Johnson också utan författarskapets sensationella höjdpunkt skulle stå sig gott.
Jag är inte så helt betagen i Krilon-serien eller Romanen om Olof (hans fyra självbiografiska romaner). Jag tror att de älskas av speciella skäl. Som antinazistisk motståndsdikt i det ena fallet, som proletärroman i det andra. Stad i mörker har jag också läst och den tyckte jag var riktigt bra. Jag minns berättelsen om den mörka staden som en lysande och satirisk småstadsskildring. Det är Boden som skildras i motsats till Stad i ljus som uppehåller sig i Paris. Just nu har jag läst den bittra romanen Kommentar till ett stjärnfall och jag tyckte den var mycket bra. Den efterlämnade en välbekant Eyvind Johnson känsla.
11 juli 17

Äldre inlägg

Nyare inlägg