Lars Westerbergs Blogg

Efter min utflykt till förlundensiska nejder (bloggpost 23 juni) – då jag skrev om några romaner från barndomens Småland - har jag återvänt till mina kära lundensare. Böcker som jag inköpt för fem kronor på Clemenstorget. Så nu har jag kunnat läsa Ivar Harries biografi över Frans G. Bengtsson, Legenden om Bengtsson, på nytt. Ty nu äger jag den verkligen.
Harries bok står sig verkligen väl i genren lundensiska biografier. Kanske är Olle Holmbergs biografi över Tristan Lindströms den yppersta av det slaget. Samme författares bok om Hjalmar Gullberg är också lysande men jag tycker Carl Fehrmans är bättre. Också Sven Christer Swahns biografi över Piraten står sig mycket väl. Fastän den kom så sent som 1972.
Jag funderar ett tag på denna lysande lundensiska epok. Sällan har kulturpersonligheterna trängts som då. Och jag funderar på deras inbördes förhållanden. Piraten är lätt att avgränsa. Han kände inga författare, han umgicks bara med intellektuella. Det var först efteråt han kom att kopplas till sina samtida. Men han rekommenderades vid debuten till förlaget av den äldre lundensaren Frank Heller. Piraten anlände till Lund vid samma tidpunkt Frank Heller fatalt nog såg sig tvungen att lämna staden jagad av polisen. Det enda goda skäl jag känner till för att lämna Lund.
Fredrik Böök som också tillhörde en äldre tid, blev rikslikande kritiker i Svenska Dagbladet. Han hade inte varit lika noga som Frank Heller med att undvika docenten i hallonbuskar, Bengt Lidforss, men kom tidigt att vända sig mot honom, liksom Karl Gustaf Ossiannilsson gjorde. Medan Ernst Wigforss, som var en mönstergosse, men en tolerant mönstergosse, hade svårt att av det skälet hamna i harmoni med den farlige och geniale Lidforss. Frank Heller höll sig på avstånd, men var liksom Piraten senare nära vän med Sam Ask, den legendariske överliggaren.
Och Böök var alltså en äldre auktoritet, på Frans Bengtsson och de andras tid, efter att han som ung tjänat sina sporrar som vapendragare till Heidenstam under strindbergsfejden.
Men vilka var de andra, förutom Piraten, som alltså bara var samtida? Ja, Hjalmar Gullberg och Gabriel Jönsson. Ingvar Andersson, som var historiker och hamnade i akademien. Ivar Harrie förstås som var mycket nära vän med Hjalmar Gullberg. Tristan Lindström, det asketiska samvetet, och den muntre och okuvlige Bengt Hjelmqvist. Och Algot Werin, Olle Holmberg och den tidigt döde Göran Lindblad, alla litteraturhistoriker. Och den något yngre Karl Ragnar Gierow. Knut Hagberg förekom, man visste vem han var.
Den finns gott om lundensiska profiler och original. Den humoristiskt slagfärdige, med överdriften och den lysande formuleringen som signum, Frans G. Bengtsson, kan tyckas vara typisk. Men han ter sig genuint annorlunda. Det finns ett stort allvar hos honom. En filosofisk grundhållning av stoisk och i god mening ödmjuk vardagsheroism, en känslig romantiker med total distans till samtiden. Här finns förstås en motsättning, varför var krig romantiska innan de, som allt annat, fördärvades av moderniteten? Kanske för de var typiska för den vinter i vilken människan lever. Och därför kan demonstrera det enda vi kan hoppas på: ”Amor fati”.
Frans G Bengtsson tyckte inte om att Piraten insinuerade att han hade en nedärvd vördnad för adeln. Frans Bengtsson avskydde social diktning, men det var inte klass som för honom skilde människor åt. Piraten var cyniker och en skoningslös genomskådare av mänskliga brister. Bengtsson människosyn var väl lika pessimistiskt, men han intresserade sig mer för mänsklig storhet än för mänsklig svaghet.
Med Olle Holmberg blev han också ovän och relationen dem emellan blev respektfullt frostig. Varför får man inget svar på.
Och hur annorlunda ter sig inte Bengtssons konservatism mot Bööks nytra småborgerlighet. Böök var intresserad av sin samtid, han ser sig omkring med nyfikna och intresserade blickar. Och blir alltså imponerad av Hitler. Som för Frans G. Bengtsson bara var kulmen på samtidens idioti.
31 juli 17

Jag har alltid hävdat att man inte skall vara så engagerad i de ideologiska striderna att man tappar all distans. Ibland säger ju faktiskt ens meningsfränder något dumt eller meningsmotståndare något klokt. Det drabbade mig i DN i måndags.
Jag brukar nämligen försvara Svenska Kyrkan när den angrips för politisering. Jag tycker naturligtvis inte att det är kyrkans uppgift att engagera sig partipolitiskt, men jag kan inte förstå hur kristen etik och kristna värderingar skulle kunna undgå att få politiska konsekvenser. En helt världsfrånvänd kyrka vore en betydande konstighet och skulle med rätta bli föremål för hån, vackra ord ”Herre, Herre” aldrig omsatta i praktiken. Att protestera mot förtryck och uppenbar inhumanitet måste väl vara en kyrkans uppgift. Även när det är politiskt obekvämt.
Och jag tycker det är precis det som kyrkan gör. Sist jag diskuterade saken beklagade jag bara att engagemanget mot Israel och dess ockupationspolitik tyckes ta en oproportionerligt stor del av de samlade protesterna. Den israeliska demokratin beter sig inte väl, men en och annan arabstat är värd minst lika mycket indignation. För att inte tala om alla andra skurkar i världen. Kritiken av Israel är alltså befogad men ensidigheten är det inte. Vilket även Kyrkans Tidning hävdade igår (20 juli)
Nå, den kristna högern brukar framhålla Deutsche Christen, den nazifierade tyska kyrkan under tredje riket, som ett avskräckande exempel. Så går det om man politiserar kyrkan! Men inte heller motståndskyrkan, Bekännelsekyrkan, var ju fri från politisering. Deras kristendom fick politiska konsekvenser i en tid av avhumanisering, man såg konflikten till den nazistiska ideologin. Den som försvarade kristendomen måste vara mot Hitler.
Nu skriver alltså Elisabeth Gerle (17 juli) en besynnerlig artikel där hon menar att Deutsche Christen var politiskt neutrala. Så länge inte Hitler bråkade med kyrkan fick han accepteras. Enligt den lutherska tvåregementsläran, det är ingen kristen uppgift att angripa de politiska makthavarna. Men den hållning hon där tecknar är snarare den som utmärkte svenska kyrkan under andra världskriget. Det jag brukar kalla den eidemska-nygrenska linjen, efter dåvarande ärkebiskopen och den ledande teologen. Det förhindrade både medlöperi, vilket var bra, och protester, vilket var dåligt. Men Deutsche Christen var typiska medlöpare. Möjligen tyckte man ibland att Hitler inte skulle lägga sig i kyrkan utan låta den vara nationalsocialistisk på egen hand. Att förvanska kristendomen betraktade de måhända på sin höjd som kyrkans egen uppgift.
Så det är bekännelsekyrkan som försvarar kristendomen medan Deusche Christen är ett exempel på svårt politiserade kristna. Vad högern missar när man hänvisar till denna gamla kyrkostrid att bekännelsekyrkans linje fick politiska konsekvenser, ibland med martyrdöd som följd. Och politisk på detta sättet bör kyrkan vara och förbli.
21 juli 17
 
Bloggen tar paus en vecka på grund av resor och annat. Tillbaka måndagen 31 juli

Jag får i min hand en bok av den lettiska författarinnan Nora Ikstena. Den heter Livets fest. Jag citerar baksidestexten: ”Hennes berättelse tar sin utgångspunkt i Eleonoras död. Dottern Helena har aldrig haft nära kontakt med sin mor men respekterar hennes önskan om att sju för henne själv okända personer ska inbjudas till begravningen. Var och en av de sju bär på en skärva av Eleonoras förflutna och under natten efter begravningen berättar de en efter en om sin skärva. Helena får bevittna sju för henne själv okända sidor hos den döda.” Den sista meningen: ”Berättelserna ger henne ett nytt förhållande till sin mor, till sig själv och till framtiden”, verkar mest tillkommen för att få fram en konklusion. Att hitta en rörelse mot ett mål.
Nyckelordet i den beskrivningen är ”skärvor”. Det är en kort mycket förtätad bok. Och den avser inte att ge en bild av Helena eller Eleonora eller av hennes sju gäster. Däremot ger det en lyriskt förtätat bild av livet. En intensiv gestaltning av existentiella situationer och livslägen, människor under svält, människor i lek. Människans ondska och destruktivitet som en följd av människans oförmåga till kärlek och kommunikation. Människors förmåga att ge varandra glädje och kärlek. Fantasins skapande kraft och fantasins tröst. Fantasins bearbetning av verklighetens trauma.
Eftersom hållningen i boken är svärmiskt religiös utan att vara religiöst troende, tedde sig boken för mig till att börja med något flummig. Bristen på konkretion, det lyriska språket, bidrog också till det intrycket. Man får inte veta mycket om vara sig Helena eller hennes mor. Varför växte inte Helena upp med sin mamma? Det framgår att hon saknade och längtade efter en mor. Hon besökte henne tydligen regelbundet i vuxen ålder. Men modern berättade aldrig något om sitt förflutna. En för läsaren totalt okänd dotter får några skärvor ur en totalt okänds mors liv. Hur intressant kan det bli?
Begravningsgästerna är karaktäriserade som typer. Det är först när man förstår att de bara är klädhängare som man inser poängen. Det här avser inte att berätta om människor, men kanske om människan. I varje fall om livet som är människans, små skärvor av det vi alla vet och känner igen. Livets fest heter boken men det är mörkret som dominerar där glädjen bara är en vilopaus och en handling av motstånd.
20 juli 17

Så har jag läst också Evangeliet enligt Lukas. Min ursprungliga avsikt var att fortsätta med Markus. Men det finns väl inget starkare skäl att hålla sig till Bibelns ordningsföljd. Lukas tycktes mig mer omfattande och centralare, kanske det evangelium jag borde börjat med bland synoptikerna. Ske alltså, ty man vet inte när natten kommer då ingen verka kan.
Jag hade väntat mig att Lukas skulle innehålla detsamma som Matteus och åtskilligt därutöver. Men det finns intressanta skillnader. Matteus må sakna skattskrivningen och krubban men har i stället de tre vise männen och Herodes barnamord och flykten till Egypten. Och märk väl, det är en händelse som ser ut som en tanke. Antag att det gäller att förklara hur Jesus, som bevisligen var från Nasaret, kunde vara född i Betlehem. Jo, han var där för att skattskrivas. Eller alternativt: han bodde i Betlehem men flyttade sedan till Nasaret. Men varför flyttar man till Nasaret, till det perifera Galileen. Jo, för att dölja sig, gömma sig, Herodes är inte att leka med, det har barnamorden bevisat. Den kristna traditionen kombinerar berättelserna, båda förutsätts vara sanna. Men för den som fått för sig, att det gällde att förklara förhållandet mellan Nasaret och Betlehem, förfaller det betecknande att var och en av de båda evangelierna berättar just det som stämmer med den egna lösningen.
Även i övrig skiljer sig de två evangelierna från varandra. Johannes döparen huvud på ett fat berättas det inte om hos Lukas. Det nämns bara i efterhand att Johannes är död, vidare omständigheter relateras inte.
Undren och liknelserna intresserar mig måttligt. Man skall hata sina föräldrar, säger Jesus. Hata är ett starkt ord, kan man tycka. Att man kan vara tvungen att bryta med dem, om man skall följa Jesus är en annan sak. Hur går det ihop med att man älska till och med sina fiender?
På ett ställe sägs det att den som inte är med mig är emot mig. (Lukas 10). Men jag vet mig också ha läst motsatsen (Lukas 9).
Förvånande är också berättelsen om lärjungarnas två svärd i Lukas 22. Som Jesus uppmanar dem att skaffa sig och bejakar att de skaffat sig. Hur går det ihop med att vända andra kinden till och med Jesus som helar soldatens avhuggna öra?
Judas försök att ångra sig och hans självmord finns inte hos Lukas. Däremot beskrivs processen mot Jesus utförligare. Hur han skickas mellan Pilatus och Herodes och båda finner honom oskyldig. Jag hade en kristendomslärare som med vis min pekade på att Herodes och Pilatus tidigare varit ovänner, men därefter blev vänner. Detta begrep man kanske först när man blev vuxen, sa kristendomsläraren filosofiskt. Att de förenades i skuld för att de inte stått på sig, tror jag knappast. Däremot att de förenades av att vara rättänkare, som fått ge sig för en oresonlig opinion.
Lukasevangeliet avslutas med min favoritscen i Bibeln vandringen till Emmaus. Det är efter uppståndelsen och Jesus följer oigenkänd några lärjungar. Plötsligt, när han bryter brödet, ser de den fördolde guden, förstår.
Det är så mycket i Bibeln som ter sig tidsbundet. Så oerhört många empiriska bevis för att människor skall tro. För att bevisa för fariseerna att han kan förlåta synder, måste han framhålla att han kan göra det ännu svårare: bota sjuka och uppväcka döda. Den moderna troende, förtrogen med placebo och att människor faktiskt kan dö av woodoo, om de tror tillräckligt mycket, tycker kanhända tvärtom.
Men på ett ställe står det faktiskt: ”Gud är inte en Gud för de döda, utan för de levande, ty för honom är alla levande.” Hur kan de vara det, de döda är ju faktiskt döda, enligt kristen tro, i väntan på uppståndelsen? Jesus irritation över sadukkernas konkreta evighetstro är ju uppenbar. Här tänker man på K.G. Hammars tanke att människan finns i Guds minne. Jag fördrar att tolka det som en förebådan om en icke linjär tidsuppfattning. ”Så lever den evigt som lever i ögonblicket”, säger Wittgenstein. Eller med Piet Heins formulering: ”Det der gis af Evighet gaar vinkelret paa Tiden”.
19 juli 17

Johan Hakelius brukar vara bra på att punktera debattklicheer. Det är en ovärderlig förtjänst men tyvärr hemfaller han inte så sällan åt egna. Vilket skulle vara mindre besvärande om de var alldeles unika för Hakelius. För en egensinnig högerindividualist är det naturligtvis graverande om man skulle komma på honom med att upprepa den egna flockens bräkningar.
Som nu senast i Expressen (16 juli). Det är ju inte första gången man hör att om någon gör minsta historiska anspelning på nazisternas 30-tal så är hen hemfallen till grav hysteri. Vi är ju, resonerar Hakelius alla eniga om att nazismen är ond. Något nazistiskt machtubernahme står inte för dörren. Överdrifter alltså och falska anklagelser. Någon som har sett den debattklichen förr? I så fall läser man inte ledarssidan på den tidningen där Hakelius medverkar eller den på Göteborgs – Posten.
Ty det är sant att alla tycker att nazismen är ond. Dessvärre tror många att nazism bara är ett annat ord för ondska. Ett ord alltså som saknar sakligt innehåll men har ett känsloinnehåll som inte kunde vara gräsligare. Det är naturligtvis nazismens fruktansvärda gärningar som åstadkommit detta. Men många hedervärda personer gillade nazismens ideer. Det var först efteråt när lägren öppnades som man sa sig att detta hade man vare sig vetat eller velat. Fram till dess var det att betrakta som hysterisk gruelpropaganda. Det vet man ju hur det är i krigstider, vad kan man tro på där? När rykten florerar och alla är parter i målet.
Och också på den tiden värjde sig kloka svenskar mot överdrifter. Allan Vougt var ingen nazist. Han tyckte bara att man nyanserat skulle se det positiva med Hitler också. Inte ens Fredrik Böök var i strikt mening nazist. Och inte var Paul von Hindenburg nazist, det var bara det att han inte hade någon beröringsskräck. För att använda ett ord som börjar bli på modet. Det kan alltså gå galet och vara illa nog ändå. Och idesamband kan det vara klokt att belysa. Det behöver man inte bli hysterisk över. Högern måste själv bevisa sin anständighet.
18 juli 17