Visar inlägg från juni 2017

Tillbaka till bloggens startsida

Småländska böcker

Jag läser två böcker från min barndoms trakter. Böckerna är Björn Öijers deckare ”Gudruns raseri” som utspelas på landsbygden utanför Ljungby och Peter Törnqvists Kioskvridning 140 grader som utspelar sig i Svenarum mellan Vaggeryd och Sävsjö. Det är ganska prövande. Jag längtar hela tiden tillbaka till min normala läsning av lundalitteratur.
Gudruns raseri är skriven av poeten Bruno K. Öijers småborgerlige broder. Han var nämligen med i SKP och filmkritiker i Gnistan när det begav sig. Nu är han sommarsmålänning.
Det är en ganska trevlig bok. Den är inte ett dugg spännande, vilket möjligen är en invändning mot en deckare. Men den skildrar vanliga människor på ett realistiskt och igenkännligt sätt. Den stora litteraturen skildrar ofta undantagsmänniskor och just därigenom lär den oss något om hur det är att vara människa. Mera anspråkslösa genrer kan nöja sig med porträtt som är sociologiskt intressanta, som träffar samtalston och mentaliteter. Öijer är en bra vardagsskildrare men får det besvärligt när han skall skruva upp dramatiken. Därför är den dramatiska upplösningen det sämsta i boken. Men som skildring av Ljungby med omnejd fungerar den ypperligt.
Jag bodde alltså i Vaggeryd tills jag var sju år och skulle börja skolan. Då flyttade jag till Sävsjö. Numera är Vaggeryd större än Sävsjö men då, 1952, var det alltså att flytta från en nybliven köping till en stad. Utom det sista halvåret var Vaggeryd alltså municipalsamhälle. Geografiskt ligger de båda platserna nära varandra. Men för mig är det skilda världar. Är familjen inte särskilt rörlig spelar den geografiska närheten inte så stor roll, en ny plats är en ny plats, med andra människor och förhållanden. Och så bidrar åldersförskjutningarna till att det blir skilda epoker i minnet.
Sävsjö var alltså stad, men Vaggeryd låg närmare Jönköping. Det är oklart var isoleringen var störst. Är Jönköping den urbana räddningen får man inte ha stora pretentioner. Men sådan var min barndom.
Svenarum ligger närmare Vaggeryd än Sävsjö. Däremot tillhör det samma härad som Sävsjö, Västra Härad av Njudung. Medan Vaggeryd ligger i Östbo i Finnveden liksom Värnamo.
Den här romanen som blev augustnominerad när den kom. Den är en smula bisarr. Den är skriven på dialekt och det är helt klart min barndoms dialekt. Författaren reflekterar över hur man skriver på småländska utan att bli åsanissig. Så mycket mer som det är en landsbygdsskildring, grotesk och burlesk. Det är knappast Selma Lagerlöf eller Sara Lidman. Mer åt det vulgära hållet, är det avsett att vara roligt, så är det lågkomik. Men språkligt är tonträffen exakt. Man kan emellertid förvåna sig över frånvaron av sociolekter, men kanske är det så, långt ute på landet.
En genomgående linje finns och det är hatet mot all kristendom. Där är upproret allsidigt. Huvudpersonen avskyr sina auktoritära föräldrar. Kristendomen är förknippad med skrämsel och det görs ingen skillnad på olika kyrkor. Huvudpersonens skuldkänslor och förstörda nerver är det enda som bryter raden av av groteska anekdoter. Och det gör det naturligtvis mänskligt intressant. Säkerligen är det så att fantasifulla och känsliga barn kan skadas av auktoritär kristendom. Huvudpersonens pappa är mellanstadielärare, styvmamman lågstadielärare. Jag har för mig att författarens far skulle vara präst, men jag kan inte hitta något som bestyrker det. Handlingen utspelar sig på 70-talet, vilket var en förhållandevis upplyst tid. Men det har ju i vår tid visat sig att de mest skilda kyrkor och riktningar kan förenas i en traditionell, konservativ kristendom. Då betyder inte pingstvän eller katolik så mycket. Tillhörde författarens föräldrar - eller huvudpersonens - någon av kyrkans konservativa riktningar fanns det väl ingen anledningen att skilja dem från den svartaste delen av frikyrkligheten. Då gällde i hög grad kristen som kristen. Då finns det inga nyanser i den auktoritära omgivningen.
Men det är underbart med en författare som så exakt och korrekt kan återge min barndoms dialekt. Själv har jag aldrig talat fullt så utpräglat. Men det berodde nog mindre på mitt ursprung i borgarklassen. Och mer på att mitt lilla Grönköping vårdade sin förnämitet gentemot den omgivande landsbygden.
23 juni 17

Boscanin och terrorism

Det händer att man diskuterar sådant som jag redan behandlat i en bloggpost. Nu är det Aleksandra Boscanin i Göteborgs – Posten (16 juni) som diskuterar det som jag tog upp 27 april. Nämligen skillnaden mellan att oroa sig för terrorism och att oroa sig för olyckor.
Boscanin ser liksom jag att det är skilda saker. Det vill säga de känslor företeelserna väcker är inte desamma. Men jag frågade mig varför. För den som är offer borde det inte göra någon skillnad.
Och Boscanin lyckas inte riktigt motsäga detta. Att det gör skillnad för förövaren i skuldfrågan om avsikten är illasinnad eller bara en följd av ovarsamhet visar ju inte att att det bör göra skillnad för offret. Boscanin talar om att den illasinnade verksamheten, kriminalitet såväl som terrorism, får man anta, hotar samhällets stabilitet till skillnad från olyckor. Här skulle jag vilja ha ett förtydligande.
Det som gör skillnad är naturligtvis vad man kan påverka och det man bara måste underkasta sig. Men möjligheten att gardera sig är väl oberoende av förövarens intention. Olyckor som att halka i badkaret beror dock inte på någon annan än ensjälv. Hur det påverkar ens möjligheter att gardera sig kan man fundera över.
Att det är rimligt att bekämpa onda ideer är naturligtvis sant. De förgiftar säkert samhället. Men bör de påverka den enskildes rädsla? Mycket kan drabba oss i denna osäkra värld. Vår riskbedömning är aldrig riktigt rationell. Vore den det skulle annat än terrorism bekymra oss mer.
22 juni 17

Om rasism

Ett påstående framhålls ofta i debatten som en självklarhet som man knappast kan ifrågasätta. Det förekommer titt som tätt när man vill förklara och förstå sverigedemokraterna. ”25 % av svenskarna kan inte vara rasister”. (procenten varierar med de aktuella mätningarna, men procenttalet är alltid alldeles för högt för att något sådant skall anses möjligt). Och man kan analog använda det när man diskuterar varför så många invandrare stöder sverigedemokraterna. Detta påstående sväljs, utan att ifrågasättas, just av människor som beskyller andra för att vara godtrogna och naiva och ha en för optimistiskt människosyn. Men jag undrar varför detta skulle vara omöjligt.
Logiskt sett skulle naturligtvis 100 % av befolkningen kunna ha en viss åsikt, även om det vore osannolikt med en så stor enighet. Men i övrigt kan ju majoriteter och minoriteter - logiskt sett – fördela sig hur som helst. Men även bortsett från logiken, varför är det osannolikt att många människor är rasister? Det är som om det vore fruktansvärt onormalt att vara rasist. Men det fordras ju tvärtom en hel del upplysning och förnuft för att inte vara det. Att så skygga för tanken att svenskar skulle kunna vara rasister tycks mig vittna om en starkt idealiserad nationell självbild.
Dock får jag ett uppslag till förklaring av denna brist på ifrågasättande. Det är när jag läser Alice Teodorescus artikel i Göteborgs – Posten (20 juni). Här talar hon om ”främlingsfientliga fascister” och ”högerextrema monster” som synonyma begrepp. Pröva påståendet ”25 % av alla svenskar kan inte vara monster” och påståendet blir plötsligt sannolikt. Nu är ”främlingsfientlig fascist” och ”rasist” inte heller synonyma begrepp. Främlingsfientlig är en mildare form av rasism, fascism är något mycket mer speciellt. Många vet inte vad fascism är, en okunnighet som hindrar dem från att vara medvetna fascister. Och eftersom de tror att fascist är detsamma som monster kan de bli oerhört kränkta om någon anklagar dem för fascism.
Det måste alltså sägas att många anhängare av Hitler inte skulle velat löpa linan ut om de ställdes inför kravet att begå monstruösa handlingar. Ty om man ännu kan välja fritt så fordrar monstruösa handlingar i en mening ett monster. Ropet ”vi visste inte”, från många tidigare hitleranhängare när koncentrationslägrens verklighet avslöjades, är ett tecken på det. Detta hade man egentligen inte velat eller anat, menade man. Men rasismen var en bärande bjälke i nationalsocialismen. Ser man att man delar många, alltför många, av nationalsocialismens ideer, bör man bli betänksam. Men då måste man ha ett visst intresse för ideer och inte bara för ords känslovärden.
Detta tycker jag bör sägas. I övrigt gör Alice Teodorescu samma analys som Patrik Kronqvist i Expressen (9 juni) när det gäller att förstå varför så pass många invandrare sympatiserar med sverigedemokraterna. Och detta behandlade jag i en bloggpost 12 juni.
21 juni 17

Kyrkans tidning och ny ordning

Ibland läser man häpnadsväckande saker. Senast är det en ledare i Kyrkans Tidning av Jonas Lindberg som får mig att ta mig åt huvudet (15 juni). Sällan har skillnaden mellan en liberal antiauktoritär hållning å ena sidan och den rena hållningslösheten å den andra varit så tydlig.
Den långa kampen för frihet mot auktoritära hållningar reduceras av Lindberg till en generationsfråga. Visar sig auktoritet vara på modet hos en ung generation kristna så är det väl bara att avstå från att vara generationschauvinistisk. Det är onekligen en lättsinnig hållning. Så slapp får man inte vara när det gäller grundläggande ideologiska frågor. Inte blir det bättre av att Lindberg gör en försåtlig koppling mellan det icke-auktoritära och det oäkta. Men man är inte mindre uppriktig för att man är liberal.
Däremot är det sant att en oförändrad kristendomstolkning för den som är enkel i huvudet kan te sig pålitligare än den som tar hänsyn till att två tusen år har gått sedan guden blev människa. Den allvise och över tid oföränderlige guden måste så vitt jag förstår räkna med att människan förändras över tiden, att vi vet mer idag än på Jesu tid. Vill han ha ett budskap som är giltigt för alla tider får det inte vara alltför präglat av en tid. Inte ens av den tid då Gud råkade bli människa. Och det blir det oundvikligen och det blir för detaljerat och konkret.
Men om auktoritära tendenser utmärker en ny kristen generation är det allvarligt. Jag har många gånger varnat för att det nyvaknade religiösa intresset i själva verket bottnar i en konservativ back lash, en flykt från friheten. Åtminstone till viss del. Då är det väl risk för en kristen bunker. De självvalda katakomberna.
Mot det kan man väl invända att den nykonservativa vågen ingalunda är begränsad till de kristna. Den är stark i samhället men är lyckligtvis ingen ungdomsföreteelse. Det tycks mest vara gubbar som är nykonservativa. Men den goda trätan mellan frihet och ofrihet kommer aldrig att kunna reduceras till en generationsfråga.
Skäms, Kyrkans Tidning!
20 juni 17

Om Gdansk

Så är vi alltså två dagar i Gdansk. Ena dagen har vi dagsregn, andra dagen är måndag och museerna stängda. Dessutom har vi svårt att hitta. De nyöppnade andra världskriget museet hittar vi inte den dag det har öppet och det är osäkert om det gjort någon skillnad. Rusningen är nämligen så stor att man måste boka plats i förväg. Solidaritetsmuseet hittar vi efter mycket irrande och där kan vi tillbringa några timmar i regnet.
Jag tänker på en poet från lundavänstern som när det begav sig påstod att det var CIA som låg bakom det polska upproret. Även den tiden hade alternativhållningar som genomskådade etablissemangets lögner. Fast då var det vänstern och inte högern som levde i sin egen lilla värld.
Det är ingen lång resa och den bestäms med ganska kort varsel. Att Gdansk spelar en viktigt roll i andra världskriget inledningsskede har jag för mig, men kommer inte till någon klarhet före resan. Danzig och korridoren föresvävar mig svagt.
Det är först när vi – det allra sista vi gör i Gdansk – hittar en fri guidning med en engelskspåkig och mycket intelligent och pedagogisk guide som alla bitarna faller på plats. Då har vi samma dag besökt det polska postmuseet, som spelade en stor roll i andra världskrigets begynnelseskede.
Danzig var alltså en del av västpreussen.
Och efter första världskriget blev det en tysk fristad. Enligt vår guide var polackerna en mycket liten minoritet. Och nazisterna hade alltså tagit över Danzig redan innan Adolf Hitler fick makten i Tyskland. Det säger sig självt att den polska minoriteten var trängd.
Och runt om Danzig utbredde sig Polen. Och Adolf Hitler sökte Lebensraum. Det gällde att lägga under sig det ena landet efter det andra. Fanns det tyskar någonstans i landet hade man det att skylla på. Och nu efter Molotov - Ribbentrop- pakten såg det illa ut för Polen.
Det var därför som posthuset blev centralt. Det var därifrån den polska minoriteten kunde telegrafera efter hjälp. Givetvis anföll tyskarna samtidigt de polska skyddsstyrkor som var stationerade utanför Gdansk. Och gjorde också ett anfall sjövägen.
Min beskrivning av förloppet är kanske förenklad, rent av felaktig. Men det är den berättelse jag tills vidare stannat för. Eftersom den ger begriplighet och sammanhang.
Gdansk har tre märkliga historiska gestalter, Arthur Schopenhauer, Gabriel Daniel Fahrenheit och Gunther Grass. Schopenhauer är uppvuxen i Hamburg men är alltså född i Danzig. Vi letar upp hans födelsehus och guiden visar oss också ett hus med en sköldpadda på taket som tydligen var familjens köpmanshus. Fahrenheit, vars hus guiden visar oss, var sedermera verksam i Nederländerna. Men han ursprung var alltså här.
Och i och med att hans mätmetod segrat i USA så torde han inflytande vara väl så stort som Anders Celsius.
Och Gunther Grass. En nobelpristagare som emellertid var tysk. Hur skall man se på honom? Hur känns det för dagens polack att leva i en polsk stad med tyska rötter? Ja, Hansan är det är nog ingen svårighet att vara stolt över. Gdansk är en mycket vacker stad. Jag har tidigare varit tveksam till om man bör restaurera förstörda städer. Men varför inte? Vem vill gå runt i moderna städer, där endast fragment anger hur det en gång såg ut. Nu ser det ju ut som det en gång sett ut. Bortsett från en destruktionsperiod ser staden ut som den bör se ut. Förutom att jag tycker återuppbyggnaden är en moralisk prestation. Människoandens okuvlighet.
Men Grass? Tysk har han ju hela tiden varit, även om hans mamma var kasjubiska. Jag läser på nätet att nazisterna spelade ut den kasjubiska nationalismen mot den polska. Grass är alltså barn av Tyskland och inte helt pålitliga separatister. Hans sena erkännande av sitt naziförflutna påverkade utan tvekan min läsning av Katt och råtta.
19 juni 17

Äldre inlägg

Nyare inlägg