Lars Westerbergs Blogg

Som gymnasist lät jag ofta mina favoritdikter ackompanjera mina stämningar. Mycket svensk dikt är tonsatt så jag både sjöng och läste för mig själv. När jag gick fria seminariet i litteraturhistoria i gränslandet mellan 60-tal och 70-tal, älskade jag fortfarande dikt. Mina kollegor hade vuxit ifrån detta. Fast de både var yngre och äldre än jag. Jag var i 25-års åldern.
Nu söker jag mig ofta till dramatik när jag vill ha snabb känslobefrielse. Hamlet är det bästa sättet att handskas med depressioner. Men minnen av andra dramer kan komma mig att återvända vid allehanda mer komplicerade känslolägen.
Just nu har jag läst om Misantropen av Moliere. Den uttrycker naturligtvis ingen misantropi av swiftska dimensioner. Alcestes svartsyn är helt föranledd av privata orsaker. Han reagerar mot den lögnaktighet som finns i sociala relationer. Vardagsvänlighet är egentligen något avskyvärt, vänskap måste betyda något. Det är lätt att sympatisera med hans sanningssträvan och hans avsky mot hyckleri. Men han ter sig naturligtvis fyrkantig och överdriven. Det centrala är ju att ingen förs bakom ljuset. Så länge man kan skilja djup från yta är det inga problem att vara vänlig och socialt hänsynsfull.
Men kanske fanns det starkare anledning att kritisera vardagshyckleriet på Molieres tid. Möjligen var det förgiftat av taktiska överväganden. Att säkra sin framgång genom att hålla sig väl med rätt personer. Uppenbarligen finns denna dimension också. Och den aspekten finns ju fortfarande.
Och när man tänker på facebookvänner får Alcestes kritik en ny dimension. ”Vad är det för vänskap?”, skulle han ha utbrustit. Man bekräftar för nöjet att bli bekräftad.
Men Misantropen handlar mindre om vänskap och mer om kärlek. Misantropen älskar en kvinna som är långt ifrån rak. Själv älskas han av två andra kvinnor. Den ena är en avundsjuk moralist som sannolikt känner igen sig själv i hans fyrkantighet. Den andra är någon som ser hans hänsynslöshet men uppskattar hans ärlighet. Hon har samma hållning som den vän som följer honom genom hela dramat.
Det här kärleksspelet får mig ibland att tänka på Eric Rohmers filmer. Där man alltid funderar över personernas verkliga känslor. Det är den psykologiska mångtydigheten som gör hans filmer så spännande. Det är alltså djärvt att jämföra med en klassisk komediförfattare som Moliere. Där just den överdriva ensidigheten bidrar till de komiska poängerna. Misantropen är Molieres djupaste drama. Alceste är möjligen komisk eller avser att vara det. Men är han enbart löjlig? Och själva kärleksspelet skulle kunna vara en råvariant av Rohmer. För vem passar man egentligen och för vem tror man att man passar?
Misantropens älskade blir till slut helt avslöjad. Hon har antytt kärlek till en hel mängd karlar, och roar sig med att satirisera deras rivaler inför var och en av dem. En genomförd falskhet. Misantropen förlåter henne dock om hon lämnar sitt ytliga societetsliv och följer honom ut i ensamheten. Men realistisk nog: Det vill och kan hon inte. Hon väljer att fortsätta som förut och Misantropen har bara att välja ensamheten. Den pryda och avundsjuka beundrarinnan har han genomskådat. Den blyga och taktfulla gifter sig med den likaledes förstående vännen.
30 juni 17

”Fuller av ångst och twijk”. Så karaktäriserar Stiernhielm en klassisk valsituation. Är det något jag har glömt? Hur var det egentligen i min ungdom? Jag var inte i takt med tiden. Är det inte egentligen samma sak nu?
Ingen hegemoni hindrar någon någonsin från att tycka fritt. Men, människor lyssnar inte, det kan ändå tidsandan åstadkomma. Man blir som en pelikan i öknen. 60- och 70- talet var en tid av likriktning bland de intellektuella. Men det innebar en likriktad offentlighet. Numera är likriktningen mera decentraliserad. En likriktad motoffentlighet. Som just genom sin likriktning blir en starkare motröst.
Intressant är förstås den högerintelligentia som jag kallat för populismens bakblåsare. Då minns jag att den marxistiska vänstern som sin tid var en helt generations intellektuella. Alla tänkande människor var kanske inte vänster, som det sas, men generellt var det de mest begåvade. De högerinriktade bakblåsarna tycks mig inte heller obegåvade. I Hynek Pallas artikel om Hannah Arent i söndagens Dagens Nyheter står det att Hannah Arent bekymrade sig över de intellektuella vännernas svek. Man ägnade sig åt ”intellektuella krumbukter”. Man sa ”fantastiskt intressanta och komplicerade saker” men ”gick i sina egna tankefällor”. Jag kommer ihåg att jag berömde Alice Teodorescu när hon ännu skrev i landsortspressen och ansåg Anna Dahlberg vara den mest hoppfulla av Expressens ledarskribenter. Jag hälsade med glädje när hon blev politisk redaktör. Och jag förnekar inte att de är stora kapaciteter. Jag är lika imponerad av dem som jag var av studentvänstern på sin tid.
Hur står det då till med den offentlighet, som skall balansera kamratgrupperna på nätet? Den offentlighet där man skall väga vad som är rimligt. Värderingsfri eller objektiv kan opinionsbildning aldrig vara. Men offentligheten har ett krav på intellektuell hederlighet som motoffentligheten inte behöver underkasta sig.
Uppenbart väljer man olika vägar. Göteborgs – Posten, Expressen och Kristianstadsbladet (med dess avläggare Ystads- och Trelleborgs Allehanda) förhåller sig på annat sätt till högerpopulismen än Dagens Nyheter, Sydsvenskan och Upsala Nya. Och större delen av en liberala landsortspressen har samma agenda som de senare. Den socialdemokratiska pressen stöder vanligen även detta, liksom kultursidorna, som är fristående, men marginaliserade. Aftonbladet och Dagens Etc. för en del vänsterdebatt och inte får utrymme i annan press. I synnerhet Dagens Etc. tycks mig ha åtskilliga bekräftelseartiklar. Där man egentligen inte argumenterar men bekräftar läsekretsens känslor. Det liknar nätgängens decentraliserade hegemoni.
Åsa Linderborg däremot säger emot också inom vänstern. I det fallet är hon en tillgång.
Den moderata pressen ter sig lite tandlös. En och annan ledarskribent går på Göteborgs – Posten/Expressen – linjen. Ivar Arpi på Svenska Dagbladet har ju gjort sig ett namn i det avseendet och Per Gudmundson är svårt att sätta på formel. Annars finns här både liberaler och stillsamma kulturkonservativa i moderat press och en och annan tuff högerprofil som Fredrik Haage i Smålandsposten.
Men vem är det som känner ångest och tvekan? Ja, jag funderar ju lite grann över min egen linje. Och huruvida min situation är annorlunda än den var i min ungdom. Jag hade alltså höga tankar om mina intellektuella motståndare. Mina meningsfränder i etablissemanget tycktes mig ganska kortsynta, tråkiga och korkade. Jag sa stillsamt emot mina engagerade generationskamrater men var naturligtvis betydelselös. I efterhand fick jag rätt, men det är ju en rent personlig tillfredsställelse. Ett facit över ett betydelselöst motstånd. Jag skrev ju i studentpressen vid den tiden. 68 intervjuade jag judar, kristna, marxister och konservativa. Först på 70-talet i en revolutionär nation skrev jag artiklar som förhöll sig till politiken. Men mest skrev jag om sexualitet, vill jag minnas.
Och idag? Min betydelse har knappast ökat. Så får jag i stället iaktta dem som har större betydelse. Kanske ser vi just nu ett etablissemang som alltmer börjar lyssna på oppositionen. De trosvissa har en viss överlägsenhet över de mer öppna. I söndagens Sydsvenskan (25 juni) skriver två liberaler att det var rätt att tala om volymer, när det gäller hur många invandrare som kunde tas emot. Vi får se vart det barkar hän.
29 juni 17

Jag funderar mycket på mitt eget förhållande till tiden. Tänker på en ungdom i otakt med tiden och undrar hur det är för mig idag. Hur underligt det än kan tyckas kan jag se vissa paralleller.
Föreställningen om ett ljugande etablissemang finns både i dagens högerpopulism och hos den gamla studentvänstern. Studentvänstern menade att etablissemanget ljög för att försvara systemet, kapitalismen. Det var egentligen inget fel på humanism, fördomsfrihet, upplysning. Det var bara det att dessa vackra ord dolde rå makt. Det fanns en vänsterpopulistisk strömning som naturligtvis påminner om dagens högerpopulism. Men det fanns också starka elitära strömningar. Folket var lurat och indoktrinerat, förstod inte sitt eget bästa.
Tanken var alltså att arbetarklassen hade vissa objektiva intressen. Uppfattningen om arbetarklassens förmåga att inse dessa objektiva intressen varierade inom studentvänstern. Enligt ortodox marxism var arbetarklassen den revolutionära klassen. Herbert Marcuse, en av de betydelsefulla ideologerna, trodde alltså inte på arbetarklassens historiska roll som revolutionärer. Revolutionen måste göras av klarsynta outsiders.
Men de flesta vänsterinriktningar behöll fokus på arbetarklassen. Här kommer vänsterpopulisternas betoning av ”folkets kultur” som en intressant parallell till talet om ”svensk kultur”. Alltså föreställningen om en moral, ett sätt att leva, som var bättre än en förfallen omvärlds. Den kommersiella masskulturen var naturligtvis inte folkets kultur. Men det fanns vissa vanor och tänkesätt, som var goda, därför att de var folkets, och som måste försvaras mot den internationella kommersialismen. Dessa vänsterpopulister var också nationella. Men framför allt liknar det ”svenska värderingar” i och med att man tar fasta på någonting som finns och försvarar det mot annat som också finns och präglar. Kapitalism och kommersiell okultur i det ena fallet, mångkultur och internationell påverkan i det andra. Det utopiskt förlegade var lättare att se hos vänsterpopulisterna. Folket var på 1970 - talet sedan länge hemfallet åt populärkultur. De mera sofistikerade försvararna av svensk kultur brukar medge att det inte finns någon ren svensk kultur. Det som är svensk kultur är den blandning av inhemskt och utländskt som råder i dagens Sverige. Strategin i försvaret av svensk kultur blir då något inkonsekvent, man tillåter och bejakar all utländsk påverkan fram till nu. Något annat är ju knappast möjligt. Varken Kristus eller Luther är svensk och har ju ändå påverkat svenska tankemönster sedan 1500-talet. Djupare än något inhemskt, vågar man påstå. Medan anhängarna av folkets kultur kunde gå tillbaka till det slutande 1800-talet och 1900-talets första decennier för att hitta den genuina arbetarkulturen. Medan nationalisterna inte kan vara så säkra på vilken svenskhet som skall försvaras. Allt som kan användas mot invandrare duger, om det så skulle vara upplysning och liberalism. Tycks det. En selektiv liberalism, visserligen, för att inte göra det hela till ett självmordsprojekt.
28 juni 17

Nu skriver även Anders Sjögren i Västerbottens – Kuriren (22 juni) om jantelagen. Han har läst en artikelsamling som behandlar jantelagen och tar upp den DN -artikel av Kajsa Ekis Ekman som jag bloggade om (15 juni). Till skillnad från Ekis Ekman är han negativ till Sandemose. Av referaten att döma är det ingenting jag längtar efter att läsa, menar kritikern.”En roman skriven på 1930 – talet, vars handling utspelar sig på 1910 – talet, och som är en furiös attack på småsintheten i ett påhittat dansk samhälle”. En ganska lättsinnig metod att sålla bort klassiker. Nå, man kan inte läsa allt och ofta leder intuitionen rätt när det gäller vad man personligen har utbyte av.
Ekis Ekman var mer positiv till Sandemose men ansågs att hans jantelag blivit missförstådd och missbrukad. Jag tyckte i min bloggpost att hon hade både rätt och fel, medan mina kommentatorer gav henne helt rätt. Hänsynslös självhävdelse på andras bekostnad är naturligtvis inte trevligt i synnerhet inte om det är förstärkt med härskartekniker. Medan det hos Sandemose handlade om rätten att vara annorlunda, att våga växa och göra revolt. Men, sa jag, samhället har demokratiserats och det kan tvinga fram ett visst hyckleri. Ser man hela samhället som ett kollektiv kan man väl applicera Sandemoses lag utan att göra sig skyldig till något större missförstånd. Det är ju rätten till växande det handlar om. Även om man inte har någon inre jantelag att dras med, får man alltid passa sig så att man inte blir för skrytsam i en värld där alla – formellt - är jämlikar. Det kan kännas plågsamt. Självhävdelsen blir ju lite noblare om man kan hänvisa till andras missunnsamhet.
Jag kom att tänka på Ferlins dikt ”En liten konstnär”. ”Vinden är vresig kölden sträng”. När vi diskuterade Ferlin vid släktens midsommarfirande var det någon som tyckte att Ferlin var trist och negativ. Och det är han förstås, desillusionen är ett ständigt tema. I denna dikt är det konstnärsdrömmen som tenderar att gå upp i rök. ”Fryser sig fast – precis som vi, och aldrig bli stor och berömd och fri. Utan bara får gå där dag efter dag, som vi med förgrämda anletsdrag”.
Hos Ferlin handlar det ofta om jantelagen. ”När skönheten som till byn då var klokheten där och då hade de bara törne och galla”. Här är det byns jantelag det handlar om, de sakförståndiga realisternas. Men när det gäller ”En liten konstnär”: ”Önskar han något för egen del är det bara ett Magdeburgerspel”. Ett vackert gammalt ord för dragspel. Det folkligaste av alla instrument. Kan man inte tänka sig att det är de mer avancerade litteraturvetarna och kritikerna, som menar att Ferlin är alltför enkel, som den här gången representerar jantelagen.
Det finns några poeter, Nils Ferlin, Dan Andersson, Evert Taube, Gustaf Fröding, som varit mycket älskade av gemene man. Men riskerade att betraktas som alltför enkla av kännarna. Hur det är i dagens värld, vet jag inte. Vi har blivit så nivellerade att det inte finns några vanliga människor länge.
Taube kommer väl alltid att bäras på sångens vingar. Men popen tycks mig sofistikerad och närmast arvtagare till modernismen. Kanske är det lättare att intressera ungdomen för William Blake och Charles Baudelaire än för Nils Ferlin? En dikt har dock den stora fördelen att man kan citera den. Därför går det inte att avvisa Ferlin på samma grunder som Sjögren avvisar Sandemose.
27 juni 17

Den wodehousebok jag senast citerade ur, Blixt och dunder, kom alltså 1929. Åska i luften från 1933 är en direkt fortsättning. Samma memoarer som väntas diskreditera män med positioner och status, samma älskade gris som man kan kidnappa, samma älskande par som måste få gifta sig. Både Blixt och dunder och Åska i luften ingår i den bonnierserie, ”10 av Wodehouse bästa” och är fullt värdiga denna utmärkelse. Åska i luften är måhända något svagare än sin föregångare.
Billie och hennes friare kom på svenska 1933 och kom på Fritzes förlag. En av de mindre renommerade böcker som jag lyckats få tag på men den är ovanligt rolig och fyndig. Tack Jeeves från 1934, ingår också i nämnda bonnierserie. Den är inte helt tråkig, men en del av lustigheterna vilar på att människor dyker upp med ansiktena svärtade av skokräm (s.k. black face). Samma trista poänger som utmärker klassikern Farbror Fred på vårhumör. Man bör nog inte vara alltför hård vid bedömningen av ett 30-tal när rasismen var allmän. Men man kan tycka att komiken blir lite väl grov. Att Bertie råkar ut för en psalmsjungande kommunistisk betjänt, som vid berusning gärna tar till kniven är dock inte så illa.
Allright, Jeeves, från samma år, innehåller en ödleliknande man, själv expert på ödlor och en blyg och stillsam vegetarian. Dock styrker han sig för att kunna fria till den flicka han ägnar sin blyga dyrkan, vilket har ödesdigra konsekvenser för ett skolavslutningstal om har tvingats hålla. Det är rätt kul när han gör skandalsucee och förolämpar rektor och andra potentater.
Kärlek i hönsgården, på Saxons förlag, som kom på svenska 1936, handlar om en annan klassisk wodehousegestalt, Ukridge. Det är nog den enda roman jag stött på honom, men ser i novellurvalet, Alla tiders Wodehouse, att Wodehouse har återkommit till honom i flera sammanhang. Han är dock en tråkig gestalt, en optimistisk gåpåare, som jag finner enbart olustig. Och boken är nog den tråkigaste wodehousebok jag läst. Undvik den om möjligt.
Så har jag gjort en snabb sammanfattning av min senaste Wodehouse- läsning. Så slipper jag besvära mina läsare men alltför ingående rapporter. Än har jag fyra böcker kvar från 30-talet.
26 juni 17