Visar inlägg från maj 2017

Tillbaka till bloggens startsida

Biskop Carlzon

Efter att ha läst Johan Sundeens långa och vetenskapliga bok om 68-kyrkan och givit ett grundat omdöme om densamma kan man kanske kosta på sig några fria associationer. Biskopen Lars Carlzon som tog ställning för DDR fascinerar mig. Och jag undrar vem han var? Sundeen lämnar inga uppgifter om att han skulle tillhört studentvänstern. Man undrar vad i hans förflutna som kan förklara honom.
Som förklaring till engagemanget för DDR lämnas en uppgift om att han en gång som ung såg DDR bli orättvist behandlad vid en idrottstävling. Det ter sig ju närmast komiskt. Påminner om den där skrönan om Aksel Sandemoses bror som blev antinazist därför att en tysk soldat skrattade åt honom när han halkade. Jag kan inte tro på en så löjlig förklaring.
Sundeen påstår också att DDR bedömdes mer positivt än andra öststater. Det är så vitt jag förstår inte sant. Studentvänsterns idolländer var Kina och Cuba. Moskva betraktades med misstro och ansågs vara en black om foten. Förtrycket där var lite för uppenbart för att helt kunna förnekas.
Inga öststater nådde alltså Cubas och Kinas popularitet. DDR framstod i mångas ögon som den kanske värsta av Sovjets satellitstater. På grund av muren och dess dödsskjutningar.
Det som mildrade kritiken av Sovjet och dess satelliter var kålsuparteorins bedrövliga föregångare. Öststatskommunismen var usel men åtminstone rätt i princip. Det onda var kapitalismen, den kunde inte vara god. Öststatskommunismen var det goda som korrumperats och gått vilse. När kålsuparteorin slog igenom, Moskva eller Washington - samma dynga! -, var den faktiskt ett framsteg. Moskva hade naturligtvis sina reservationslösa anhängare men de var inte representativa för sin tid. Synnerligen udda bland den intellektuella vänstern.
Hoppades man på något i öststatsmarxismen så var det oortodoxa tänkare i Prag och Warszawa. DDR älskades bara av ortodoxa moskvakommunister.
Men naturligtvis var det annorlunda bland teologer. DDR var ju Luthers land. Man var helt enkelt tvungen att ägna detta land uppmärksamhet. Det var ju den protestantiska gemenskap man hade ansvar för. Här ger Sundeen intressanta inblickar. Unikt i sin naivitet är Martin Linds upptäckt 1986 av den östtyska militarismen. Tre år före murens fall! Allting i östtyskland tydde ju på att de var arvtagare till det auktoritära Preussen. När jag var på tre dagar besök i östberlin 1981 var det militärer jag såg överallt. Man till och med marscherande på klassiskt vis med parodisk hög benföring, något som jag tidigare bara sett i skämtteckningar. Och hela staten utstrålande ju auktoritet. Ett undertryckande som man inte, som i Kina, kunde bortförklara med att underkastelsen gjordes för att inte vara egoistisk utan solidarisk med massorna. Aldrig sett maken till blind biskop.
Det har kommit ut en biografi om Stellan Arvidsson. Den gåtfulle Carlzon återstår att förklara. Mycket kan förklaras av att han föredrog handling framför tänkande. Men det förklarar inte allt.
24 maj 17

Sundeens bok 68-kyrkan

Johan Sundeens bok 68-Kyrkan håller hög klass. Den gör det genom författarens vilja till rättvisa. När Per Ahlmark i sina två böcker, där han granskar den intellektuella vänstern, i stort sett nöjer sig med att citera och förfasa sig, går Sundeen mer på djupet. Man får en god bild av denna kristna vänsters självförståelse. Sundeen skall ha en stor eloge för sin vilja till objektivitet, men som den hedersman han är, inser han att det är svårt. Han redovisar Sven Stolpes bindningar till extremhögern (Contra) vilket gör Stolpe till den kristna vänsterns naturlige fiende. Att Dagen får beröm för att ha stått de kristna vänstertendenserna emot bör dock ses i ljuset av att fader Lewi explicit försvarade USA:s krig i Vietnam. Samt att KDS, som det hette då, uppstått som ett kristet och antiliberalt parti, ur denna krets. Inget under att den kristna högern står emot den kristna vänsterns lockelser.
Men varför skriva en bok om den kristna vänstern? För att det inte gjorts förr, är ett giltigt skäl, så långt det räcker. Dock. Jag uppfattade den kristna vänstern som mjuka revolutionärer, ofta var de inte något annat än vänstersossar. Och som liberal demokrat har jag aldrig haft lust att bråka med socialdemokrater. Gränsen går mellan diktatur och demokrati. Och gjorde det särskilt i en tid när marxismens ohållbara och i grunden antidemokratiska ideologi gjorde sig bred.
Man kan naturligtvis undersöka hur naiv etablissemangets vänsterflygel var och hur överslätande mot de marxistiska diktaturerna. Men då gör man något annat än nagelfar revolutionärerna. För all del, det fanns en betydande ohederlighet hos revolutionens bakblåsare bland de intellektuella. Man citerade ordförande Mao och berömde vänstertendenser för att i efterhand säga att man inte aldrig varit något värre än radikala socialdemokrater. Det fanns ett dubbelspel här: Per Olov Enquist, Sven Delblanc, fellow travellers som aldrig blev riktigt tydliga. Att Aftonbladets kultursida inrymde folk från vardera sidan av gränsen, gjorde dess kollektiva yttringar (Innerspalten) svåra att bedöma ideologiskt. Den kluvne Karl Vennberg inte minst, en pendling mellan entusiasm och skepticism.
Men varför kristen vänster? Har kyrkan någon ansvar för att teologer och prästämnen var röda i sin ungdom? Det finns egentligen inga stora invändningar att rikta mot Sundeen bok. Men man får se upp med hur den används.
Många av dem med röd ungdom blev nämligen makthavare i Svenska Kyrkan: K.G. Hammar, Anders Wejryd, Martin Lind, Sven Thidevall, Eva Brunne, Jonas Jonsson. Eller teologiprofessorer med stort inflytande på blivande präster: Carl - Henric Grenholm, Per Frostin, Erik Amnå, Henry Cöster, Kajsa Ahlstrand, Bengt Kristensson Uggla. Men de var ju inte lika röda när de väl kom till makten. Svenska Kyrkan har ju inte precis präglats av marxism. Ett visst humanitärt medmänskligt engagemang kan man visserligen spåra, ett visst intresse också för jordelivet. Men sådant förutsätter inte någon röd ungdom. Ibland väcker ett sådant engagemang partipolitisk förargelse. Och då har det väl något funktion av salt. Annars tycker jag det mest är lika kontroversiellt som kungens nyårstal brukar vara. Han brukar säga viktiga saker men knappast något som vi inte är överens om. Det är mera en nyttig påminnelse om hur det är.
Intressant är ju frågan om teologi. Det finns marxistisk teologi och marxistiskt influerad teologi, befrielseteologin är väl en sådan, men kan man verkligen påvisa att en dylik teologi influerat 68 års män och kvinnor när de väl kommit till makten. Är det inte snarare en allmänt liberal sekulariseringsteologi?
Och här har vi ägget. Kyrkan har utkämpat två strider i upplysningens tjänst och håller på med en tredje. Den första var kampen för kvinnliga präster. Den andra var kampen mot homofobin, den är idag vunnen, men jag tycks vara den ende att påpeka hur sen den var och hur långt inne den satt. Och den som pågår nu är förhållandet till Islam. Hur konstigt kan det vara att erkänna att muslimerna tror på Gud men inte på Jesus? Med den möjlighet till dialog som detta medför. Upplysningens fiender fablar om synkretism och hävdar att Jesus är enda vägen till frälsning. Jag tycker att denna kamp för upplysning inte har det minsta med marxism att göra.
Den som hävdar att Svenska Kyrkan tar ställning politiskt på ett sätt som inte kan motiveras teologiskt, må fortsätta att hävda detta. Det är kanske bara i mina ögon som ställningstagandena ter sig humana och vettiga och inte alls speglar någon kryptokommunism. Liksom de som vill hävda en mer konservativ teologi än Svenska Kyrkans, må göra det. Men försök inte komma åt den motsatta hållningen genom att diskreditera den politiskt.
Johan Sundeen skall inte anklagas för hur han bok används. Dock må det tillåtas mig ett längre citat. ”Kvarlåtenskapen i Svenska kyrkan från det röda decenniet har efter kommunismens fall i hög grad artikulerats i anti-termer: Antiliberalism, antikapitalism, antiamerikanism och inte minst antitraditionalism och antinormativitet. Den marxistiska samhällskritiken försvinner inte från agendan enbart därför att utopin bleknar, men den får en mer implicit karaktär”.
Man drar efter andan. Antiliberalism, antikapitalism och antiamerikanism skulle vara implicit marxism? Tvärtom är det begrepp som är mycket vidare än marxism. Begreppen innefattar både marxism och antiliberal icke – marxism. Och mutatis mutandis kan resnemanget tillämpas på antikapitalism och antiamerikanism. Men det är inte det som får mig att dra efter andan. Det är förstås påståendet att antitraditionalism och antinormativitet skulle vara implicit marxism. Det är i stället implicit liberalism. Här ser man den ideologiska förvirring som det långa äktenskapet mellan liberalism och konservatism fört med sig. En hel högergeneration som tror att liberalismen är konservativ och konservatismen liberal. Den tankeförvirringen kommer jag att bekämpa till min död.
23 maj 17

Oskrivet

I fjor våras fick jag två skrivuppdrag som jag tackade nej till. Det första som ringde var Smålands Gille som planerade en bok om smålänningar i Lund. Jag blev genast entusiastisk och tänkte på Tristan Lindström och John Karlzen, två småländska lundaförfattare som jag förnyat bekantskapen när jag skulle skriva texten till Två Lund. Där skulle det vara roligt att fördjupa sig. Men det var nu inte den saken det gällde den här gången. Jag fick i stället erbjudande att skriva om en skolkamrat, som blivit rektor för universitetet. Jag tycker mycket om honom och han har betytt mycket för mig. Det var han som en gång värvade mig till Dackekuriren och det är ju där allting börjar för min del. Men mina minnen från Ljungby och Lund tycktes mig otillräckliga och jag skämdes över att inte ha något att säga om honom som professor och rektor. Så jag tackade nej med en visst tveksamhet. Då föreslog uppringaren i stället en för mig helt obekant person. Det ledde till ett missförstånd. Interlokutören uppfattade att jag var helt avvisande till förslaget om skolkamraten men åtminstone kunde reflektera på det andra förslaget. I själva verket var det ju tvärtom. Det var säkert jag som var otydlig. Men jag tänker inte så snabbt. Dessutom älskar jag bara de döda, jag känner mig mer samtida med dem. Resultatet blev att jag kom att avstå från båda förslagen.
Nå, det var två skrivförslag, som egentligen var ett, ett med alternativ. Det andra var ett erbjudande att medverka i en jubileumsbok från Lunds universitet där man skulle skriva om lundaförfattare. Jag blev föreslagen att skriva om Katharina Mazetti. En författare som jag inte alls läst eller ville läsa. Christina, som också blev tillfrågad, kom dock att skriva om Birgitta Trotzig och Elisabeth Hjorth. Den boken har inte kommit ut än. De visar sig när vi ser korrekturet att boken är mycket heltäckande när det gäller författare med anknytning till Lund och därför är frånvaron av Christinas eget författarskap uppseendeväckande. Så mycket mer som hennes andra bok var en kritikersucee. Svenska Dagbladet och Aftonbladet hade fantastiska recensioner, Expressen och Göteborgs – Posten positiva. Men kanske läser man bara Sydsvenskan, där Eva Ström var kraftigt negativ.
Nå, nu har i alla fall Smålands Gille kommit ut med sin bok. Den hade jag lyckan att få tag i tack vare en medlem, som jag är nära vän med. Vacker och innehållsrik. Rätt summarisk om äldre tider, men Tristan Lindström behandlas. Dock inte John Karlzen eller Olle Holmberg.
Men annars är det korta biografier om nu levande lundensare. Vem hade anat att det fanns så många bemärkta smålänningar, så att säga mitt ibland oss, som legat i Lund?
Och man skriver om Smålands Nation. Sympatiskt nog inte bara om den klassiska nationen utan också om den revolutionära. Med tanke på mina tio år som krönikör i Dackekuriren tyckte jag i förstone att det var konstigt att mitt namn inte nämndes. Men viss eftertanke säger att det nog var rimligt. Både mina fyra år i den klassiska nationen och mina sex år i den progressiva präglades av betydande outsiderskap. Jag hade ingen betydelse för nationen, jag hade bara betydelse för mina läsare. De är väl till stor del döda vid det här laget och det är som sagt en helt annan historia.
Men till boken ”Bak hängbjörkens slöja” återkommer jag förmodligen när jag läst vidare.
22 maj 17

50-tals visdom

Den första schlager jag engagerade mig för var Månskenskyssen. Jag kallade den ”Månen i det blå” eftersom det var en framträdande fras i sången. Min barndomskamrat, sex eller sju år gammal, varnade mig för att använda en inkorrekt beteckning när jag skulle inhandla ett vishäfte i cigarraffären. Annars skulle biträdena stå som frågetecken. Det var ett viktigt steg till social anpassning.
Nå, denna schlager varnade flickor för att vara för lättillgängliga. ”Per han gick han. Ja, han lämnade sin vän. Men till flickan kom han dan därpå igen.” Nämligen så länge han inte fått det han ville ha. När han väl fått det, byts sista raden ut mot: ”Men till flickan kom han aldrig mer igen”. Och så slutar schlagern. Slutsatserna ger sig själva.
Nå, låten handlar om en kyss, ty om samlag talade man inte på den tiden. Men lyssnarna fattade ändå. En nutida lyssnare blir konfunderat över varför något, som rimligen bara är första steget, leder till reträtt. Det borde väl ha tolkats som en uppmuntran i stället. Men den tidens lyssnare visste vad som kunde sägas i en schlager och hade lättare att begripa vad som underförståtts.
Sången är logiskt uppbyggd. Med månen i rollen som den grekiska kören, någon som utifrån kommenterar skeendet. ”Månen i det blå. Han tänkte: ”Dårar små. Vad tjänar till sånt hyss, blott för en liten kyss”.
När kyssen verkligen inträffar så ser han rodnande på. Ty till och med månen var pryd på den tiden.
Fem år senare tävlade låten Augustin i Eurovisionsschlagern. Den har egentligen samma tema, karlar skall hållas på halster. Men är mer feministisk vinklad, det är inte en moraliserande förmaning, utan en maning att stå på sig. Det handlar om en självbelåten man som inte krusar. ”Augustin väntar aldrig på en flicka som är kär. Han är ung, han är kung, han är grann och populär”. Dramatiskt skildras hur den stackars flickan kommer för sent till mötet. Men då blir Agustin orolig. Han fick nämligen vänta tills han själv blev lika kär, vilket var nyttigt för honom. ”Ty det man inte får, just är det som man vill ha, om ni mig rätt förstår”. ”Ja, så går det för den som är för pösigt maskulin. Och det glömmer aldrig Augustin”.
Den kvinnovänliga tendensen retade tydligen. Ty den skrevs en motsång ”Tuffe Sven”
”Tuffe Sven är på flickor som en riktig jätten Gluff. Han är allt, han är salt, han är oemotståndligt tuff.” Det är ju rätt roligt: ”på flickor som en riktig jätten Gluff”. Men jag minns också raden: ”Tuffe Sven gjorde schlagerns visdom till en löjlig bluff”. Jag var då redan tretton, fjorton och mitt förtroende för schlagerns visdom var betydligt undergrävt. Formuleringen ”schlagerns visdom” tycktes mig pretentiöst pekoralistisk lång utöver föremålet för parodin.
19 maj 17

Från barndomen

”Det var en gång en gosse, ej värre än de flesta. Men gnällmåns fick han heta av mamma för det mesta. Ty jämt han pep och skrek när han ej sin vilja fick. Och nu skall ni få höra hur det för honom gick”.
Detta fasansfulla stycke älskade mina, sex till nio år äldre, syskon att mobba mig med. Småbarn gnäller, som bekant, och jag var dessutom ett s.k. öronbarn som är kända för att vara gnälliga. Och vad är mer irriterande för äldre barn än tjatiga, gnälliga småsyskon.
Men versen var hemskare än så. Gnällmåns råkar ut för en häxa. ”Så räta gumman på sig, som om hon tycktes växa och visade sitt trollspö, för gumman var en häxa”. Jag tror att versen stod i någon läsebok för småskolan där häxan också var avbildad. Obarmhärtiga storasyskon jagade sin skrikande lillebror med boken och den hemska bilden på häxan. I stället för att stoppa gnället drev det upp det till ett crescendo.
Mina snälla föräldrar använde sig, så vitt jag minns, aldrig av denna brutala saga. För storasyskon var den naturligtvis oemotståndlig.
Detta var 50-talets allra första år. Sådant förekom alltså i läseböckerna. Möjligen var sagan bortrensad redan när jag själv började småskolan 1952. En helt del av vad som stod i dessa läseböcker daterade sig från 10-talet, 20-talet, 30-talet.
Och det är ju en rätt hemsk vers. Det är ju mamman i dikten som använder ordet gnällmåns. ”Så räta gumman på sig, som om hon tycktes växa”. Har man sett makten till vuxen maktfullkomlighet! Trotsar du mig, kan jag nog tala om, att det är jag som har makten!
Själv låg jag på sjukhus våren 51. Jag fick beröm för att jag åt all mat och inte spydde när sjuksystrarna kom in med maten. Det hade jag gjort under en tidigare sjukhusvistelse som treåring. Min moral hade alltså avsevärt förbättrats under mellantiden. Själv tror jag snarare att jag blivit klokare, kunde handskas bättre med min olycka. Lika ledsen men inte lika hjälplös.
Men så tänkte man ännu på 50-talet, moraliserande i stället för insikt. En gång var jag kissnödig och hade ont i magen. Det var två saker som borde meddelas personalen. Eftersom kissnödigheten var mer trivial började jag med att meddela att jag hade ont i magen. Sjuksystern blev lite bekymrad tills hon frågade mig om jag inte var kissnödig. Det var jag alltså och hon kunde inte förstå varför jag inte talat om detta. Men själv var jag okunnig om att det kunde finnas ett samband. Jag hade ofta varit kissnödig, det hade aldrig gett mig ont i magen. Jag tror det är misstag som vuxna fortfarande kan göra. När man utgår från att det som är självklart för en vuxen också är självklart för barnet. Möjligen var sjuksysterns häpnad i efterhand en spegling av en psykologiskt aningslösare tid.
18 maj 17

Äldre inlägg

Nyare inlägg