Lars Westerbergs Blogg

”Blandar begär och minne” heter det i T.S. Eliots Det öde landet. Det där känns välbekant och ofrånkomligt. Det starka känslan av vår och förnyelse har många diktat om och Eliots är inte först med att upptäcka vårens skoningslöshet: ”April är grymmast bland månader”. Det är däremot en tvivelaktig sanning eftersom våren inte kommer så tidigt till Ultima Thule. ”Driver syrener fram ur de döda markerna”. Jag har alltid funderat på var denna april utspelar sig. Efter att ha upplevt mars med sju minusgrader i Missouri tvivlar jag på att det kan vara St Louis. London kan det knappast vara. Troligen är det Paris.
Geografiskt och årstidsmässigt flyttar sedan dikten på sig. Redan i slutet av första avdelningen är det vintergryning i London.
Men åter till våren. Eliots april skulle kunna vara nu. Även om sommaren i Starnbergersee kanske redan har fallit över oss.
När jag gick på fria seminariet en vår träffade jag en man från Uppsala. Jag var förälskad i kurskamrat och våren var bedövande vacker i Botan och Lundagård. Men han var gift sedan längre och han hade inget sinne för Lunds vårar. Våren som han mindes, den fanns i Uppsala. Men för mig blandades begär och minne.
Men när jag träffade Christina många år senare var det höst. Det var inte den lätta dansande våren. Då kunde jag äntligen förälska mig livslångt. När hon skulle flytta blev hon mycket arg på mig. Men hon behärskade sig. Eftersom hon visste att vårt förhållande inte skulle bli varaktigt avstod hon från ett utbrott därför att hon ville låta mig få behålla ett vackert minne. Det kan jag inte tänka på utan att bli upprörd. För mig framstår det som en blandning att romantik och cynism. Det vackra minnet hade gjort mycket ont.
Nå, i februari samma vinter kom jag underfund med hur hon tänkte. Det ledde till en omedelbar brytning från min sida och i två dagar var jag i helvetet.
Sedan fortsatte vi, utan garantier men inte utan hopp. Det hoppet var det enda jag begärde.
31 maj 17

I söndags var det mors dag. Det tål att tänka på.
Det är något konstigt med roller man ärver. Min egen födelsedag får sin laddning av att jag minns den lycka och spänning den var förknippad med i barndomen. Därför tycker jag att jag har hamnat på fel dag när det är Fars dag. Och där uppstår också en annan paradox. Sina barn älskar man förbehållslöst medan föräldrarna aldrig kan bli föremål för samma entydiga kärlek. Jag minns inte att jag under barndomen upplevde Mors dag och Fars dag som särskilt viktiga dagar.
Och hur skulle de då kunna bli det idag?
När jag tänker på Christina är det inte i första hand som mina barns mor. Men hon är naturligtvis det också och det är en stor lycka att ha varit medförälder med henne. ”Min bättre hälft” är ju en gammal skämtsam kliche som stämmer rätt bra med min bedömning. Hon har samma hållning som förälder som jag, men hon är förnuftigare, tänker längre, tar större och mer övergripande ansvar. Hon har både möjliggjort och tillåtit mig att fritt utveckla min relation till sönerna. Också på detta indirekta sätt har hon skänkt mig stor lycka.
Men mors dag var förstås i barndomen förknippad med min egen mamma. Hon var till skillnad mot min far ingen stor berättare. Därför vet jag inte så mycket om hennes barndom och ungdom. Det var ett barnrikt hem och välbeställt. Hennes pappa var handelsadvokat, hade varit vice häradshövding och borgmästare i Sigtuna. Han var sträng och konservativ, religiöst var han fritänkare, frimurare. Jag har aldrig fått någon klarhet i vem han var. Det är det öde som drabbar många av oss. När vi är döda lever vi bara hos dem som minns oss och få är tillförlitliga vittnen. Om mormor vet jag inte ens så mycket. Jo, bonddotter från Västmanland och vid upprörda tillfällen kunde västmanländskan bryta igenom.
Men hur var det med mamma? Munter, nöjeslysten och snäll, ett barn av det muntra 20 – talet. Hon var hemmafru och att det inte var någon rolig roll, märkte jag tydligt. Det är en viktig del av föräldraskapet att släppa taget när barnen blivit vuxna. Hon dog när jag var 17, så riktigt vuxen var jag ännu inte. Men jag upplevde tonåren som ofria. Jag hölls fast i någon sorts inlärd hjälplöshet. Det är kanske det det handlar om när jag talar om att jag var överbeskyddad. Och kanske har detta också med inre bundenhet att göra. Man lämnar inte fängelset trots att dörrarna är öppna.
Men som en hyllning till den gammaldags hemmafrun och modern vill jag citera grönköpingsskalden Nils Hasselskogs bästa dikt.
 
Å Mors Dag
Ej lyser ditt namn i bemärkt ”Vem är vem?”
ej heller i ”Rikstelefon”.
Men jag kommer ändock å var årsdag hem,
så förunderligt dragen din son.
Den doftande Peter på sängen
och tårtans och blommornas prakt
behålla kring känslosträngen
sitt grepp med rent säregen makt.
 
Ack, mor, där omkring mig bland rosor och blad
du ömhänt och ömfotad går,
jag ville, jag visste jag vet inte vad
att säga, så bäst du förstår.
Hur varm känns min tacksamhet icke,
var gång jag blir bjuden så här,
att mor, när tillbake vi blicke,
du gjort mig till den som jag är!
 
Väl skakar du mor, ditt försilvrade hår
och min lyra dig helt slår ifrån.
Och dock huru gått med den hela furor
därest du icke fött mig till son?
Vad diktkonstens glansperioder
av tysta små mödrar berott!....
Ack, mor, lilla mor, lilla moder,
du väger långt mer än du trott.
 
Här har vi kulturmannens grandiositet. Kvinnan har stor betydelse genom vad hon indirekt betyder för mannen. Och kanske kan vi också se det som en spegling av allas vår egocentricitet. Att se medmänniskans uppgift i att tillfredsställa vårt bekräftelsebehov. Det senare tycks inte ha blivit förlegat, det är på det högsta a la mode.
30 maj 17

Johan Hakelius i Expressen och Alice Teodorescu i Göteborgs – Posten var i lördags inne på samma linje (27 maj). Man skall inte svara på terrorism med kärlek, man skall svara med vrede. Nu löser en känsla ingenting, det är hur man förhåller sig och hur man agerar som betyder något. Men Hakelius menar att vrede kan leda till konstruktiva handlingar. Det kan leda till motsatsen också, till rasism och islamofobi. Kärlek förefaller ofarligare. Om man nu alls skall rekommendera en känsla.
Och apropå islamofobi. ”I kampen mot den islamiska terrorismen behöver vi gå till botten med varför alla dessa dåd begås i en och samma religions namn?” säger Teodorescu en passant i samma artikel. Får jag föreslå Alice i underlandet att det är en historisk slump. Tittar man nämligen på saken historiskt så kan vi se fasansfulla teokratier som ingalunda är knutna till en och samma religion. Just nu tycks ett antal skurstater använda islam som ett lämpligt politiskt kitt, en möjlighet att skilja onda från goda och etablera ett vi och dom - tänkande och som en ideologi som skall ursäkta och legitimera förtrycket. Som bekant fungerar den religiösa övertygelsen även utmärkt till att hetsa mot fel sorts muslimer.
Är det då religion i allmänhet det är fel på? Europas två stora förtryckarsystem i modern tid har varit ateistiska. Och en religion som används politiskt i förtryckets tjänst kan knappast bli så diskrediterad som en politiskt ideologi som alltid tycks leda till förtryck när den prövas empiriskt. Vilket ju har varit marxismens bittra öde. Detta apropå Adam Cwejmans artikel på G.P.:s ledarsida 24 maj.
Samtidigt förskjuts hela tiden debatten. Och de som från början kämpade för en sådan förskjutning jublar och ser det som ett tecken på att de hade rätt. Och fortsätter att klaga på att legitima åsikter och rekorderliga människor stämplas som bruntonade. (Petter Birgersson i Ystads Allehanda 27 maj). Nå väl, vad som anses legitimt och rekorderligt varierar med tiden.
Kanske borde dessa förfasare i stället betänka sitt eget ansvar.
Till min förvåning läser jag denna morgon (29 maj) att Lars J Eriksson på Skånska Dagbladet vill ha erkännande för att han upptäckt motsättningen mellan shia- och sunnimuslimer. Han känner sig länge ha varit ensam om den insikten. Han säger också att det är tydligt ”vilken gren inom islam som hotar liv och säkerhet i stora delar av världen.” Men sanningen är ju den att både shia- och sunnimuslimer har sina extremister och skurkstater. Rushdie-affären, som väckte mitt eget intresse för islam, gjorde att jag till att börja med, trodde att shiamuslimerna var de verkliga bovarna. Sedan såg jag ju att både huvudinriktningarna hade sina onda och goda. Men islamiska staten är sunnimuslimer, så långt har Lars J Eriksson rätt.
29 maj 17

Vad jag fruktar mest av allt när jag skriver blogg är att drabbas av klassrums-känslan. Jag har, som måhända är bekant, också varit lärare. När man skriver artiklar riktar man sig till alla och envar. Jag är naturligtvis underkunnig om hur tidens röster brukar låta, vad som är tabu, hur aktuella jargonger och tankeklicheer brukas, och jag skriver i fullt medvetande om detta.
När man är lärare råder andra lagar. När man inte undervisar bör man stimulera eleverna till diskussion. Då är den kvalitet i den egna insatsen som efterfrågas, just detta att vara igångsättande. Sin klass känner man ju, man vet vilka de är och hur de resonerar. Lyckas man, blir det en bra diskussion och en del av framgången beror i så fall på ens kännedom om eleverna. Men allt stannar inom klassrummets väggar.
En bloggare kan lätt få en klasrumskänsla när han regelbundet kommenteras av samma människor. Den är väl aldrig helt rättvisande, de som lyssnar är alltid sannolikt fler än de som talar, men dock. Man känner sig lätt begränsad till det gensvar man möter. Till och med tystnaden ger mindre intryck av instängdhet.
Som offentlig debattör deltar man i en offentlig debatt. Där ser man sig själv som en bland många. I bästa fall kan man påpeka något som inte redan sagts i debatten. Se något som andra inte ser. Det förutsätter en stor kännedom om vad som sägs i debatten, en ambitiös daglig orientering. Man kan visserligen göra den pessimistiska reflektionen att debatten kanske inte har den kvalitet att det är befogat med så mycket möda . Men i alla fall.
Det är sällan min ambition att pseudoakademiskt opponera på en uppsats. Utan att lyfta fram det jag finner anmärkningsvärt i debatten som helhet. Det kan ibland vara en detalj i en artikel. Det behöver inte vara en detalj som är särskilt framlyft eller som läsaren har lätt att se. Att kritisera mig genom att hänvisa till vad som i övrigt står i artikeln är alltså inte relevant. Bortsett från om det påverkar min tolkning på ett sätt som jag inte observerat.
Jag är privat inte särskilt diskussionslysten. Familjediskussionerna i mitt föräldrahem deltog jag i tills jag kom upp i realskolan. Sedan undvek jag dem. När jag kom till Lund märkte jag att intelligenta diskussioner kunde ge stoff till eget tänkande, göra att man såg saker och ting klarare. Vanligen avstod jag från att delta själv i diskussionerna. Jag hade ett större behov av att begrunda än av att tala.
Säkert finns denna typ av tysta tänkare bland mina läsare. Det är inte säkert att de är mindre kloka än dem som pratar. ”Jag är hellre tyst och anses vara dum än jag öppnar munnen och undanröjer varje tvivel” brukade en av mina vänner citera sin far. Jag tror citatet stammar från någon bekant humorist. Här finns bland läsarna i alla fall reaktioner som jag inte känner till, en zon av ovetbarhet. Som jag påpekade ovan, läser man många artiklar, vet man vad som är kontroversiellt respektive gångbart i vår tid. Tiden gäller det alltid att trotsa. På samma sätt får man inte låta sitt skrivande påverkas av dem som råkar vara inlåsta i samma cell som man själv. Vare sig negativt eller positivt. Att skriva för dem och inte för envar begränsar bara synfältet.
26 maj 17

I den allmänna uppgörelsen med 68-vänstern står av naturliga skäl maoismen i centrum. Men det finns något mycket besvärande med maoismen – för högern! I en tid av högerpopulism är det intressant att granska gammal vänsterpopulism. Jag hävdade redan när det begav sig att skillnaderna inte var stora. Bortsåg man från marxismen kunde maoisterna gälla för vilka högerpopulister som helst. Bara detta att de kallade sig nationella socialister. Jag spelade nämligen hitlerkortet redan då. Efter ett långt liv med antimaoisthets blev jag beskylld för att vara maoist - i en fascisttidning. Det tyckte jag förstås var kul. Det var sannolikt Per Engdahl som stod för denna snillrika analys.
Men alltså bortsett från populismen. Så torde nationalism, kultur- och moralkonservatism vara klassiska konservativa värderingar. Uppenbarligen var antisovjetismen, starkare hos maoisterna än hos ytterhögern, en tillgång när de gamla maoisterna försökte etablera sig i borgerlig press. Högern förstod ingenting. Till och med Jan Myrdal, till och med X och Y, måste erkänna dessa högervärderingar trots att de är vänster, utropade man förtjust. Det måste väl om något bevisa att högern hade rätt, om man bara ärligt tänkte igenom saken. En mycket rörande enfald.
De konservativa värderingarna delades av maoisterna. Det diskrediterade maoisterna i mina ögon. Men borde göra det komplicerat med en konservativ maoismkritik. Lösningen är ofta att man som liberalkonservativ för tillfället inte låtsas om att man också är konservativ.
Med den svenska maoisterna var det som med mången nationalsocialist, i synnerhet under nazismens tidigare skeden. Man får skilja på hurdana maoisterna var i Kina, nazisterna i Nazityskland, och hur de uppfattades av sina svenska anhängare. I vilken mån gillade man nazismen och i vilken mån missförstod man den? Vad var det man inte såg och vad ställde man sig verkligen bakom? Själv utgick jag från de svenska maoisternas självförståelse och angrep den. Det var illa nog med maoism i denna idealiserade form. Den romantiska folkligheten, antiintellektualismen, bekämpandet av den akademiska eliten, det repressiva paternalistiska förtrycket i gemenskapens namn.
25 maj 17