Visar inlägg från april 2017

Tillbaka till bloggens startsida

Terrorismdebatt

Ingenting är så frustrerande för en debattör än att se argument som han redan har bemött upprepas. Det är naturligtvis oundvikligt, om man inte tillhör försångarna – och det har jag aldrig gjort, och nu är jag inte mycket mer än en köksbordstyckare. Retligt är det dock. Och det är en lättnad om någon mer centralt placerad kommer med samma invändningar som man själv.
Nu har jag läst två artiklar som jag tycker är beundransvärda. Och de påpekar saker som jag ännu inte tänkt eller säger dem på ett klarare sätt än jag hittills lyckats göra. Dels Eli Göndör på DN, Debatt (11 april) som säger förnuftiga saker om terrorismen. Det är inte muslimerna som är fienden utan demokratins och öppenhetens fiender oavsett religion och etnicitet. Möjligen har jag en marginell invändning eller nyansering mot hans långa artikel.
”Europa i allmänhet och Sverige i synnerhet bör samtidigt mildra sin självkritik och återupprätta stoltheten över det många eftersträvar att uppnå. Det är inget att skämmas över. Den som ser något sådant som fascistoid nationalism blottar sin egen oförmåga att se gråzonerna mellan det absolut vita och det absolut svarta”. Säger alltså Göndör.
Min hustru tolkade det i en hastig vändning som att vi skall vara försiktiga i kritiken av Le Penn och andra chauvinistiska högerpopulister. Men det tror jag är en galen tolkning. Jag tror snarare att det är en släng mot alla oss som totalt avvisar nationalismen. Sverige är ett land genomsyrat av demokrati, tolerans och humanitet, varför skulle vi inte vara stolta över det?
Det är jag helt enig med honom om. Det är rimligt att försvara de västerländska värderingarna, att vara en stolt demokrat. Däremot förblir det av yttersta vikt att skilja demokratiska värderingar och demokratiska intressen från svenska värderingar och svenska intressen. Helt synonyma är dock inte begreppen.
Det är nämligen viktigt att helt frigöra sig från etnocentrism. Endast på så sätt kan vi visa att det handlar om människorätt och inte om etnochauvinism. Inte ge minsta fog för misstanken att våra principer bara handlar om gruppegoism.
En utmärkt artikel är också Rebecka Kärdes artikel på DN:s kultursida dagens efter (12 april). Utvisade invandrare är ett problem i sig. Men bara för att den nu avslöjade terroristen visade sig vara illegalt invandrare betyder det inte att alla illegala invandrare är potentiella terrorister. I en annan mening än att vi alla är potentiella terrorister. Deras situation är naturligtvis desperat och det kan naturligtvis öka risken för att spåra ur. Men någon automatisk koppling bör man inte göra.
Förra gången jag skrev om den aktuella terrorattacken fick jag befogad kritik av en av mina kommentatorer, Dag Wiberg. Jag menar fortfarande dels att man inte bör analysera med för dåligt underlag och dels att opinionsbildares uppgift kanske inte är att svara på psykologiska behov. Man kan låta kungen och statsministern tolka nationens känslor. Jag inser dock att behovet finns.
Dock borde jag inte själv varit för snabb. Så här ser nämligen terrorismen ut numera. Vi är långt från tvillingtornen och en välplanerad massdöd i nationens hjärta. Numera gör man sådana här godtyckligt valda mord på oskyldiga människor i hoppet att väcka rädsla och vrede. De har inte tvillingtornens omfattning och ambition, men är å andra sidan nästan omöjliga att stoppa. Jag tog upp att en ensam galning kan vara ideologiskt inspirerad och i den meningen inte så ensam. Men ingenting uteslöt i det läget förekomsten av en grupp eller en tät kontakt med ett världsomspännande nätverk.
”Den här tomten hade så vitt jag förstår lodad omkring i närområdet och hittat en bil”, säger Leif GW Pehrson till Aftonbladet i går. Det ser onekligen primitivt ut. Men varför göra det krångligare än det behöver vara? Om målet bara var att köra in i vilken folkmassa som helst. Då blir man rätt oberoende av tid och plats.
13 april 17

Kulturturistande

Vad är det egentligen för mening med kulturturistande? Författarna möter man ju i deras böcker. Själv har jag hållit på med kulturturistande, långt innan termen blev uppfunnen. Och då menar jag förstås inte att besöka museer. Utan att uppsöka författares barndomshem, titta på husen där de bott, även där både museer och minnesmärken saknas.
Sådant där har jag hållit på med så längre jag rest. Och termen ”kulturturistande” blev väl gångbar när turistindustrin upptäckte att allt fler turistade på detta sätt.
Själv prioriterar jag barndomshem. Gravar är egentligen inte så intressanta. Få författare har ett förhållande till sin egen gravplats. Undantag kan vara de författare som själva valt sin gravplats. Annars handlar det bara om, att här har kroppen hamnat. Ett speciellt förhållande är det med Birger Sjöberg som var begravningsreferent och troligen dagligen passerade över den kyrkogård där han är begravt.
Nästan lika tomt är det att stirra på födelsehus som författaren i fråga lämnade så tidigt att han knappast kan ha några minnen av det. Men har hen levat en lång barndom i ett hus, där kan man med förtröstan titta sig omkring och tänka att man ser något som var mycket välbekant för författaren. Där kan man tycka att man kommer nära.
Men det handlar också om viljan att se de miljöer. som man läst om. Jag hoppades mycket av Harper Lees Monroeville och Mark Twains Hannibal.
Harper Lees bok är en underbar barndomsskildring full av småstadsstämningar. Truman Capote bodde inte i Monroeville men hälsade varje sommar på i grannhuset, där han hade sina kusiner. Jag kände när jag läste boken att det ville jag se. Det överträffade alla mina förväntningar.
Harper Lees hus är borta. Och av huset där Truman Capotes kusiner bodde återstår bara en liten murrest. Men här gick gatan.
Och tingshuset finns kvar. Här är rättegångssalen och man kan gå upp på läktaren där Scout, Harper Lees alter ego, stod bland de svarta, medan hennes far, advokaten Atticus Finch, kämpande för den falskt anklagade svarte mannen. Men känner också igen den från filmen Skuggor över södern. Men det här är den verkliga miljön. Filmen har bara kopierat den och byggt upp den i atelje.
Hos Mark Twain hade jag velat stanna längre. Men det var det mest svårnådda målet på vår resa. Och också här kunde vi gå huvudgatan med museet och se tvärgatan där Mark Twain, Tom Sawyer, bodde. Mitt emot sin barnförälskelse Becky Thatcher. Och huset där hans far utövade sin verksamhet som fredsdomare.
Ett underlig episod berättas på en skylt utanför faders lilla rättegångssal (oerhört mycket primitivare än i Monroeville). Sam kommer en gång för sent hem och beslutar att övernatta i detta hus som ligger snett emot det egna hemmet. Han klättrar in och lägger sig och sover på golvet. Men blir stel av skräck, när han upptäcker att det ligger en död man med en kniv i ryggen i samma rum. Det kommer han underfund med när månen kommer upp och lyser in genom fönstret.
Full av skräck rymmer han ut genom fönstret. Något råkar han få med sig i handen. Varken Christina eller jag kan det engelska ordet och när vi googlar det får vi det till att han fick med sig någonting i stil med ett gehäng, kanske knivens slida. Jag får förklaringen först när jag efter hemkomsten läser Jerry Allens ”Mark Twains äventyr”. Det är fönsterhaken han råkar få med sig. När han flyr i panik genom fönstret är det lätt hänt att han glömmer att släppa det han hållit i handen.
Och varför låg det en död man i fredsdomarens ämbetslokal? Det var ett hårt liv i västern. Två berusade män hade bråkat och den ene hade stuckit ner den andre. När rättstjänarna skaffade undan kroppen, la man den över natten i fredsdomarens kontor.
Jag hade gärna gått i Tom Sawyers grotta, där han gick vilse och såg den fruktade Indian-Joes hand. Kan den scenen vara inspirerad av när han i månljuset såg den döde mannen? Det var först handen han såg. Och kan den i sin tur ha inspirerat Astrid Lindgrens Mio, min Mio? Mio drabbas ju oväntat av riddar Catos järnklo. Och dessutom hade jag gärna gått upp på höjden och blickat ner över Hannibal. Men vi får inte missa dagens enda buss tillbaka till St Louis.
Men på museet är det inrett en styrhytt för lotsarna från vilket man genom fönstret kan se ut över Mississippi. Illusionen kan inte vara bättre. Så stod han just vid denna hamn.
Och både Mark Twains eget hem och hans barnkärleks, Becky Thatchers, (Laura Hawkins) är museer. Det är alltså inte ett museum utan en samling museer. Ungefär som Astrid Lindgrens värld.
12 april 17

Svart historia

Hur var det med den där sockerplantagen vi besökte utanför New Orleans? Det var rena Borta med vinden. Vi får en god bild av den franska, koloniala slavägande familjen såväl som av slavarnas hårda villkor. Ett stort problem uppstod när dottern i familjen fick ungdomsfinnar och därför inte ansågs kunna bli bortgift. Hur skulle hon återfå sin forna skönhet? Ett effektivt medel mot acne anskaffades och plötsligt var hon lika vacker som förr. Men dagen efter dog hon. Medlet innehöll nämligen arsenik. Och så vårdades hennes minne med största pietet och man betraktade porträttet av den vackra flickan och beklagade hennes tragiska öde.
Det var stor skillnad mellan husslavar och arbetsslavar. En arbetsslav dog normal vid fyrtio års ålder medan en husslav kunde leva till åttio. Husslavarna delade de vitas liv, kunde vara mycket förtrogna, men betraktades aldrig som jämlikar. Att familjefadern fick barn med sina slavar var ingen ovanlighet. I denna familj låtsades den åldriga farmodern aldrig om sina svarta barnbarn. De betraktades som vilka husslavar som helst.
Slaveriets avskaffande var ingen jubelfest för de svarta. Det har sagts att de svarta stannande i tjänst därför att de hade det bättre där än på andra håll. Men tacka för det! På denna franska plantage hade de aldrig fått lära sig engelska. Hur stark är man då på arbetsmarknaden? Vad som hände var att de fick börja betala hyra för sina usla baracker. Och måste handlar i speciella affärer som kunde hålla höga priser. Det var inte av lojalitet eller sympati de stannande i tjänst. Man förlorade blott den omsorg som naturligen tillkom den egna egendomen.
Vi ser också det utmärkta Civil Rights - museet, inrymt i hotellet där Martin Luther King blev skjuten. Och ett litet museum ”Slave haven” som skapats och drivs av de svarta. Inrymt i ett hus där man gömde förrymda slavar. Slavtransporterna gick över Memphis men några lyckades fly. Och kunde gömma sig i detta hus för vidare transport norrut. Huset hade en mörk hemlig källare med möjligheter att via en gång krypa ut. Huset var beläget inte långt från Mississippi och kunde man ta sig ner till floden kunde man snabbt bli av med sina förföljare. Målet var Ohio eller Kanada. Där var man säker.
11 april 17

Terrordåd i Stockholm

Så sker det ett terrordåd i Stockholm. När jag var verksam i massmedia slogs jag av det paradoxala att någonting måste kommenteras trots att mycket litet fanns att säga. Det känslomässiga trycket från allmänheten att få detta analyserat och diskuterat stod i omvänd proportion till de banaliteter som kunde levereras. Jag tycker man borde diskutera på journalisthögskolorna hur rimligt det är att ge efter för allmänhetens tryck, i det här fallet. Bör inte den som ingenting har att säga vara tyst?
Jag förstår visserligen att det kan finnas ett behov av att få sina känslor formulerade. Men är det verkligen en uppgift för opinionsbildare att tillgodose det behovet.
Nå, först måste ju den empiriska bilden av vad som hänt ha kunnat klarläggas. Är det en ensam galning eller en välplanerad och ideologisk motiverad aktion? Vem kan säga det på ett tidigt stadium?
Nu i Stockholm måste det ju handla om en ensam galning. Så pass illa genomtänkt verkar det. Sedan är det frågan hur ideologiskt motiverad och medveten han är. Det är stor skillnad mellan en nedknarkad, kriminell person för vilket detta är en desperat sista utväg – den ideologiska motivationen är mer ett sätt att ge mening åt den slutliga kollapsen. Och tidigare händelser naturligtvis kan vara en paranoid inspiration till kopiering. Och å andra sidan en ensam galning som Behring Breivik, som är klart ideologiskt motiverad och stimulerats av näthets. Galningar finns det ju alltid. Det är hetsare i församlingar och på nätet som är intressanta.
Det där kommer väl att klarna. Ju mer tillräknelig förövaren är dess mer är det rimligt att se honom som ideologiskt inspirerad.
10 april 17

Om jantelagen

Det är nog så att våra kära debattestradörer gärna vill vara originella. Därför gäller det att hitta den udda vinkeln. Man löper därvid en viss risk. Sverige är nämligen oerhört konformistiskt. Därför gäller det att vara avvikande på rätt sätt.
Kanske har de, som vill hävda sig på andras bekostnad och satsa på sig själva, längre gjort det i opposition mot en förtryckande jantelag. Vad kan då vara på en gång originellt och konformistiskt än att börja se jantelagen som något positivt.
Det kan nog vara en smart strategi, av ovan anförda skäl. Men ur alla andra synpunkter är det dumt. Intolerans och missunnsamhet, brist på generositet, i värsta fall översitteri mot de som är annorlunda, kan aldrig vara något positivt. Däremot förtjänar det – inte minst idag – att påpekas att saken inte blir bättre om man säger ”du skall inte tro att du är bättre än jag”. I stället för ”vi” alltså.
De som tar munnen full med försvar av jantelagen gör det som en protest mot vår tid måttlösa självhävdelse. Men står samtidigt i linje en en annan av vår tids farsoter, den växande intoleransen och konformismen. Nationalism och främlingsfientlighet är granne med dessa företeelser. Befrielsen finns bara i generositeten och toleransen.
Självhävdelse på andras bekostnad är vår tids pest, det är riktigt. Men det är ingen bot att göra missunnsamheten kollektiv. Jantelagen bottnar sannolikt i en frustrerad självhävdelse. Man vill så gärna ta ner andra och kan man inte göra det individuellt så får man göra det kollektivt. Att gå sina egna vägar, att acceptera sina egna tillkortakommanden och glädja sig över andras framgångar, tycks mig vara den enda rimliga livshållningen.
7 april

Äldre inlägg

Nyare inlägg