Visar inlägg från april 2017

Tillbaka till bloggens startsida

Blixt och dunder

Det är möjligen överdrivet heroiskt att fortsätta att skriva om min Wodehouse-läsning. Bifallsstormen har ju hittills uteblivit och ingenting är för en sann entusiast mer nedstämmande. Så jag skall nöja mig med några korta ord och några citat.
             De som gillar Wodehouse – antag existensen av dylika – måste konstatera att Wodehouse knappast varit bättre än i Blixt och dunder från 1929. Jag skrattade högt under de svindlande slutkapitlen när farskarusellen snurrar. Men jag tänker mig att uppskattningen av situationskomik kan variera. Så jag skall i stället citera några lyckade formuleringar.
            Efter ett bråk på krogen konstaterar Wodehouse: ”Leopolds kapell spelade dämpat och stilla som ett kapell som skådat märkliga ting”. Och en annan penibel situation beskrivs så här: ”När man en gång varit utsatt för detta eller också nyss har hänt, att den flicka man älskar har gått och förlovat sig med en annan, börjar man förstå hur en anarkist känner det, när bomben råkar gå av för tidigt”.
         Följande bild är rolig bara genom sin absurditet. ”En mjuk baryton, med en klang inte olik den, som borde frambringas av ett fat gammal mycket torr sherry, om det vore utrustat med stämband”. Eller ”Som ett oxstyng jagade denna tanke honom genom markerna.”
         Men bäst tycker om två formuleringar om Lord Emsworth. När han hackar och stammar som vanligt heter det: ”Lämnad åt sig själv skulle denna mänskliga gökklocka ha kunnat fortsätta hur länge som helst.” Eller när han är hans älskade gris, det enda han värdesätter i världen, har blivit stulen och han står förlamad av insikten: ”Han såg ut som någonting som en preparator just gjort i ordning för att stoppas upp”.
            Vare det nog sagt.
21 april 17

Lena Andersson om Gud

Lena Andersson hade på påskafton (DN 15 april) en som vanligt en lysande artikel. Där lyfter hon fram rimliga skäl för ateismen. Människan har skapat föreställningen om Gud, inte Gud människan. Gud är bara en accessoar för att ge metafysiskt tyngd åt vad man tänker och känner. Gud är en projektion.
Om Gud existerade objektiv, utanför människan, så skulle bilden av honom inte så bekvämt sammanfalla med vad den moderna människan tänker och känner. Någonstans ligger denna tanke i förlängningen av det Lena Andersson säger.
Men tänk er en objektivt, evigt existerande, Gud. Som är allgod och allvis. Då måste ju bilden av Gud förändras med människans uppfattning av sant och gott. En allvis gud som på grund av den mänskliga utvecklingen ter sig mer korkad än människan, låter sig inte tänkas.
Gud skapade människan till sin avbild. Men vilken tids människa är Guds avbild? En allvis gud måste ha byggt in människans förändring i sin plan. Han måste vara relevant i alla tider. Det betyder ju inte att han förändras bara att människans gudsbild blir djupare och klarare. Tror vi på vetenskapen måste vi tro att mänskligheten gör framsteg på vetandets och insiktens område, att vi gradvis vet mer och ser klarare. Också moralsynen förbättras, även om den moraliska praktiken hos många brister betänkligt. Den som tror på en objektivt existerande gud kan då i stället tala om en allt insiktsfullare gudsbild. Någon garanti för att detta inte är en projektion har vi inte. Men det behöver inte vara det.
Nå, det bästa sättet för en modern människa att utesluta en alltför subjektiv gudsbild - eller i värsta fall en ren projektion - är en i långa stycken bokstavlig bibelläsning. Man får då andra problem eftersom inte heller bibelns gudsbild är entydig. Bibeln är ett voluminös och motsägelsefull samling böcker. Ser man inte det är man förmodligen förljugen. Men man får en starkare känsla att att Gud är något annat än jaget, eftersom han uppenbart har en annan syn på vad som är sant och vad som är gott. Det kan ligga en masochistisk fröjd i att reducera sitt tänkande och sin genomtänkta moralsyn till ett trotsigt barns. Ett behov av att ha en metafysisk förälder som bannar en. De som har det behovet har förmodligen auktoritära drag i sin personlighet.
20 april 17

Faukner och Ljungquist

När jag avslutat min läsning av sydstatsförfattare för den här gången vände jag mig naturligt nog till Walter Ljungquist. Mannen som började som en Hemingway och slutade som en Faulkner. Under tiden i sydstaterna läste jag om Faulkners Det allra heligaste, Memphis förekommer rent av i den romanen. Det är en riktigt bra bok, även om den kanske är enklare och mer ytligt spännande än de flesta av mästarens romaner.
Nå, för att precisera när det gäller Walter Ljungquist, hemmingwayinflytandet räckte inte länge än till debutromanen Ombyte av tåg och likheten med Faulkner skall inte överdrivas. Kanske är han mest lik Eyvind Johnson. Det menar i alla fall Gunnar Brandell och eftersom det stämmer med min egen uppfattning noterar jag det gärna.
Jag har alltid tyckt att Ljungquist är underskattad, att han är Sveriges störste bortglömde prosaförfattare. Min vän Bertil Pettersson torde ha samma ställning bland poeterna, men honom bugar man för på de stora kultursidorna i ögonblick av klarsyn.
Det verk jag av en slump väljer att läsa den här gången är Liljor i Saron. Titeln ger mig olämpliga associationer till Åsa – Nisse, men det är ett kort, väl sammanhållet, verk av yttersta lödighet. Det finns väl böcker av Ljungquist som är rikare, ”Nycklar till okänt rum”, ”Källan”, Resande med okänt bagage”. Men det här är en vemodig tillbakablick på ungdomens första kärleksupplevelser. Där två udda människor snuddar vid varandra och en ung man blir utnyttjad utan att han förstår det eller har kraft eller insikt att göra något åt det.
Om han liknar Eyvind Johnson, vad skiljer honom? Johnson är ju främst resonör, det är hans intelligens som är sofistikerad. Hos Ljungquist finns något drömskt, lyriskt, en blick för natur och växtlighet. I det senare finns en likhet med Faulkner. I New Albany hade man planerat en helt trädgård med träd och buskar som förekommer hos Faulkner. Dock var det ingenting jag tänkt på vid min faulknerläsning. Hos Ljungquist är naturen och naturens sommarstämningar i förgrunden. Det är en del av handlingen.
19 april 17

Sent uppvaknande

”Vi vet ju nästan inget om islam” har ledarkolumnisten på Expressen, Susanna Birgersson insett. (17 april). Det är väl inte tvärsäkert vad hon avser med vi. En del av oss är ju muslimer och är sannolikt mer välinformerade. Och när det gäller svenska debattörer så finns det en del som är experter på Islam. Men menar hon att alltför många svenska debattörer, alltför länge, har vetat alltför lite, så har hon rätt. Nyfikenheten på Islam har varit beklämmande liten. Man borde inte få vara svensk debattör om man inte var åtminstone hjälpligt informerad. Det är ju förutsättningen för att en debatt skall kunna uppstå och inte bara häpnad och expertutläggningar.
Men jag undrar om kunskap om Islam ger så mycket när det gäller att förstå extremism och terrorism. Där handlar det mest om fanatism. Och den företeelsen förklaras inte av något specifik religion eller av religion i största allmänhet. Om nu inte fanatismen, den glödande tron på egen rättfärdighet och alla andras orättfärdighet, skall beskrivas som en religiös känsla. Man kan säga: hen är så fanatisk att det är något religiöst. Men då handlar det bara om att man anser religiösa känslor vara starkare än alla andra känslor.
När unga muslimer blir islamistiska fanatiker handlar det sannolikt om ett behov av hängivenhet. Ett behov som många andra ideologier skulle kunna uppfylla. En längtan efter själva hettan och radikalismen. Reptilhjärnas ”vi och de” spelar naturligtvis också in. Vi är bra, de är dåliga. Fanatismens psykologi är i det här fallet bättre att studera än religionen Islam.
Fundamentalism, auktoritetstro, konservatism, är andra mekanismer som är viktigt att begrunda. När det gäller heliga skrifter som Bibeln och Koranen så är de motsägelsefulla. För att kunna vara fundamentalist måste man ha en viss förmåga att läsa selektivt, annars går det inte ihop. Den förutsättningslösa läsningen leder bara till förvirring, om man är alltför bokstavstroende. Men om man starkt betonar skriftens auktoritet och lanserar en selektiv läsning, kan man övertyga andra. Själv har man läst för att få en bekräftelse på sin agenda. Så uppstår denna sekteristiska avart.
Jag tycker också man skall studera Islam. Men av nyfikenhet på andras tänkande. Det kan vara en väg att förstå sin granne. Det främmande blir inte automatiskt ett hot, bara genom att vara främmande. Kunskap kan vara ett sätt att handskas med den egna främlingsrädslan. För politiskt-religiösa fanatiker har vi däremot all anledning att vara rädda. Eller för de uttryck en missriktad hängivenhet kan ta sig.
Det jag själv har svårast att för i Islam är betoningen av sed, regler, normer. Finns här egentligen något personligt gudsförhållande, annat än lydnaden? Det harmonierar snarast med de modernt auktoritära ideerna, västvärldens nykonservatism. Där lösningen ligger i det strikta och regelstyrda. Det blir ofta så att konservatism härigenom krockar med konservatism. Islamofascismen förhåller sig till Islam som fascismen normalt förhåller sig till konservatismen.
18 april 17

Evig långfredag

Att leva utan påskdag. ”Utan uppståndelse blir tron meningslös”, säger de kristna traditionalisterna. Och menar då att Jesus, den inkarnerade guden, måste ha kommit tillbaka till jorden i fysisk gestalt. Himmelsfärden är något annat. Den handlar bara om att han, som vi andra, lämnar det jordiska.
”Kan man tro på uppståndelsen kan man lika gärna tro på Jesu under”, resonerar många traditionalister. Jag är i och för sig inte så säker på det. Om Gud har blivit människa är kanske uppståndelsen en unik händelse? En unik historisk händelse som tycks följa andra lagar än de som vanligen gäller. Tror man även på under får man anta att allt i Jesu liv är unikt. Hur kan det då vara ett mänskligt liv? Kanske är det bara en gud förklädd till människa, en pseudomänniska? Är det inte vad många traditionalister tror?
Utan uppståndelsen blir kristendomen meningslös? Det finns en likhet mellan uppståndelse och under. En gud trollar för att göra sin sanning trolig. Men övertygas man av en gud som trollar? Pröva satsen: Utan en gud som trollar blir kristendomen meningslös. Invändningen mot ett sådant resonemang är inte i första hand förnuftsmässig. Det står ju vem som helst fritt att tro på trolleri. Men varför skall vi tro på just detta trolleri? Exakt på vad sätt skiljer sig detta från annan vidskeplighet?
Låt oss anta att man kan tro på uppståndelsen utan att tolka den fysiskt. I någon mening har döden blivit upphävd och hoppet har tänts. Är denna tro inte tillräcklig för att kristendomen skall vara meningsfull och sätta en gräns mot oss ateister, mot oss som lever utan påskdag.
Detta är inte möjligt, menar alltså traditionalisterna. Deras hållning blir självklar om man tar Guds existens och Bibelns sanning för givna. Men det är ju att anta vad som skulle göras troligt. Det är ett faktum att Bibeln är skriven av vanliga, och därför tidspräglade, människor för två tusen år sedan. Den kan möjligen innehålla eviga sanningar men allt kan inte vara sant i bokstavlig mening. De bibeltroendes paradox är att man tror på Gud därför att det står i Bibeln och på Bibeln därför att Gud (den kristne guden) finns. Men varför skall man tro något sådant?
Jag tror inte dessa invändningar bekymrar traditionalisterna, hur rimliga de än kan förefalla det oförvillade sinnet. Man är inte så intresserad av världen, Gud har visserligen skapat ateisterna, men de har vänt sig bort och får väl leva med sin otro. Vi har ju religionsfrihet här i landet. Det centrala är att bevara bibeltron och traditionen. Ty detta är ju sant. Vår enda chans är att bevara vårt salt till bättre tider. Och att hålla porten öppen för den som vill komma över.
Men en gud som inte bekymrar sig över den grasserande ondskan? En gud som bekymrar sig mer över rätt tro än över det onda som sker? Men kanske är det många traditionalisters gudsbild. Bibliska exempel på gudomliga besynnerligheter saknas ju inte.
Dessa saltbevarare dör kanske till sist i saltförgiftning. Tiden rår de inte på. Om det eviga inte är något som är höjt över tiden, utan snarare ett stelnat korrektiv till allt som hänt under 2000 år, ja, då har man ett för inskränkt evighetsbegrepp.
Men hur är det att leva utan påskdag? Det är ju att leva i en evig långfredag. Ja.
14 april 17
 
Ingen blogg på annandagen. Nästa bloggpost tisdagen 18 april.

Äldre inlägg

Nyare inlägg