Lars Westerbergs Blogg

Det franska valet sätter igång en del tänkande. Carolin Dahlman i Kristianstadsbladet upptäcker (26 april) att Marine Le Pen är vänster. Så där kan man värna om sina honörsord, på det att ingen skugga må falla på högern. Men då skall jag berätta en hemlighet för Carolin Dahlman som man måste äga den djupaste bildning för att känna till. Med exakt samma argument kan man hävda att Hitler var vänsterpolitiker. Högerpopulismen har nämligen aldrig varit liberal och alls icke högerliberal. Frågan är vad man skall dra för slutsats av det. Troligen att konservatism och liberalism är oförenliga. Men högerpopulismen skiljer sig från konservatismen genom sin folklighet. Nationalism, både svärmisk och aggressiv, är däremot inte främmande för klassisk konservativ tradition. Inte auktoritärt statsstyre heller. Som bekant har borgerligheten upplevt en konservativ renässans och den håller just nu på att splittra Moderata Samlingspartiet i Sverige. Jag har för mig att Carolin Dahlman tillhör den konservatismens bakblåsare.
Greta Thurfjell hade den 25 april en liten notis på DN:s kultursida om det franska valet, som är intressantare än den ser ut. Är det så konstigt, resonerar hon, att Melenchon tvekar inför en liberal kandidat och en högerpopulistisk. Det måste ju vara som pest och kolera.
Pest och kolera? Det ger en del historiska ekon. När kommunisterna i weimartyskland drog nazister och socialfascister (socialdemokrater) över en kam. Och därmed försvagade motståndet mot Hitler. Den situation man fruktar nu är ju att högerväljarna som stod bakom Fillon hellre skall rösta på Le Pen än en vänsterfigur som Macron. Och att vänsterpopulisterna inte skall bestå provet utan rösta på Le Pen. Större skillnad var det alltså inte på vänster- och högerpopulister. Och då kommer ett obarmhärtigt ironiskt ljus att falla över alla behjärtade svenska vänsteranhängare som givit uttryck klassmässig förståelse för sverigedemokrater och trumpväljare.
Åsa Linderborg i Aftonbladet bär syn för sägen (26 april). Hon angriper Macron för att han är liberal. Hon vill gärna ha honom till populist, en politiker alltigenom pragmatisk (vad är skillnaden mot Le Pens opportunism?) men det skulle ju då omöjliggöra hennes ideologiska kritik. Man kan inte vara ideologilös och liberal på samma gång. Det är riktigt att Macron är en homus novus och det gör honom fri från etablissemangets belastningar. Men det gör knappast att man kan rubricera honom som populist i någon mer kvalificerad mening. Det är nog i Linderborgs ovilja mot liberalismen som skon klämmer. Att välja mellan liberalism och högerpopulism är som att välja mellan pest och kolera.
Märk dock Olle Svennings svar på DN:s kultursida (27 april). Good old Svenning! Han lyser med sitt vett, som så ofta förr.
28 april 17
 
Ingen blogg 1 maj. Nästa blogg tisdagen 2 maj.

Jag har funderat en del på känslomässiga reaktioner på terrorism. Det kan man inte skriva om direkt efter ett terrordåd, eftersom känslorna då flammar så högt. Det är så mycket annat som behöver analyseras snarare än de egna känslorna.
Det har skrivits att om man blir rädd har terroristerna segrat. Och man har invänt att det är naturligt att bli rädd. Vad är man egentligen rädd för? Döden, smärtan, sorgen.
Hur stort skäl har man att känna ängslan? Vi vet att det ligger i livets natur att något säkerhet inte kan ges. Död och smärta kan drabba och vi skall alla någon gång skiljas. Vår fruktan är sällan rationell. Själv har jag en betydande höjdskräck fast jag antagligen löper större risk när jag dagligen tankspritt rör mig i trafiken. Höjder känns läskiga, men jag befinner mig där så sällan och är då så försiktig. Förmodligen är risken för att falla offer för ett terrordåd försumbar medan risken för att snubbla i badkaret är underskattad.
Med det jag mest grubblat på är skillnaden mellan att bli offer för ett terrordåd och att råka ut för en olycka. Vid en trafikolycka kan andra människor vara inblandade. Deras agerande kan vara en bidragande orsak. Men det finns ingen ond vilja bakom. Det är något speciell att falla offer för en annan människas onda vilja.
Det är naturligtvis alltid en skillnad mellan det man kan påverka och det man inte kan påverka. Många människor är angelägna om att vårda sin hälsa. Endast inför det opåverkbara är resignation en rationell attityd. Terrorismen är liksom många andra olyckor något som man tror att man kan vidta åtgärder mot.
Men det sätter igång speciella känslor när det gäller handlingar medvetet avsedda att skada oss. Frågan uppstår naturligen: Vad skall man göra åt dessa förvända människor? Som fyller oss med rädsla som vi garderar med vrede.
Jag tror att gärningsmän är störda människor med låg självinsikt. Det värsta straff som kunde drabba dem är att de inser sin skuld. Annars kan man bara bekämpa det onda tänkande som legitimerar deras gärningar. Här tror jag på religionens positiva roll. Fromhetens röst mot fanatismen. Jag minns framsidan på Charlie Hebdo efter terrordådet. Profeten som gråter.
Och när man talar om känslor. Varför väckte inte Peter Mangs lika starka känslor som terrordådet i Stockholm? Här var ju terroristen länge på fri fot och fortsatte systematiskt med sin terror. Vilket rimligen var värre. Hur påverkade det att Behring Breiviks dåd bara indirekt var riktat mot muslimer, att det var norska ungdomar han mördade? Det tål att tänka på.
27 april 17

Jag står sedan länge i bibliotekskö till Johan Sundeens bok om 68-kyrkan. Jag hade förstås tänkt vänta med att yttra mig om den tills jag kunnat ta del av den. Men så läser jag något som Mathias Bred skrev i Göteborgs- Posten i går (25 april) som får mig att tänka: Jaså, detta var pudelns kärna.
Sundeen har alltså gjort med präster och teologer var Per Ahlmark tidigare gjort med intellektuella i största allmänhet (Vänstern och tyranniet och Det öppna såret). Det är ju vällovligt att människor skall få stå för de ställningstaganden de en gång tog. Det vi kallar för vänsterns skuld. Men varför koncentrera sig på kyrkan? Alla intellektuella var vänster, varför skulle inte kristna intellektuella vara vänster? Är det för att de spelade en så undanskymd roll i ett sekulariserat land att Ahlmark inte brytt sig om dem och därmed lämnat en lucka? Eller är det för att kristendom borde vara oförenlig med marxism? Eller för att kristna intellektuella varit mera trogna sitt vänsterarv än andra intellektuella? 68-generationen kom att dominera Svenska Kyrkan, nog måste det ha haft sin betydelse?
Ser man på dagens strider handlar det mer om en strid mellan vad som i brist på bättre kan kallas liberal teologi mot en mer traditionell. Kan aktualiserandet av gamla synder användas i den striden? Teologiskt sett var den politiska generationen ofta progressiv. Några få förenade, som Dag Sandahl, det politiska engagemanget med motstånd om kvinnliga präster och andra auktoritära och traditionella drag. Men han blev ju närmast varg i veum och fick inget inflytande.
Det var alltså 68-generationens liberala och upplysta teologi som segrade. Men det har ingenting att göra med deras politiska engagemang. Striderna i kyrkan har i stället handlat om motstånd mot homosexualitet som har underbyggts med bibelord på samma sätt som motståndet mot kvinnliga präster på sin tid. Och nu allra senast nödvändigheten av att dra en gräns mot muslimerna. Detta har för allt del kopplats till ett motstånd mot kyrkans politisering. Kyrkan är så upptagen av engagemang i världsliga ting, Guds vackra värld, att den sägs glömma andligheten.
Så kan alltså Sundeens bok användas i dagens debatt. Stalinism och maoism kan kasta tvivel också på teologiska ställningstaganden. Och rätt rimliga humanistiska och moraliska ställningstaganden i politiska frågor blir tvivelaktiga om det är gamla 68-or som står bakom.
Jag tror det är viktigt att kyrkan spelar en politisk roll. Att den vid sidan om partsintressen kan försvara humaniteten, att den kan vara en samvetets röst i politiken. Alternativet är ju att strunta i världen och människornas rika nöd och det kan aldrig vara god lutherdom. Strunt samma om de partipolitiska intressena blir kränkta. Men det betyder verkligen att man inte bör slösa med sitt moraliska kapital. Endast när det är mycket tydligt vad som är rätt bör kyrkan tala.
Jag skulle om jag vore kyrka vara mycket lågmäld när det gäller konflikten Israel och Palestina. Det är en sårig och komplicerad konflikt och kyrkan och kristenheten har dessutom ett tungt arv av antisemitism. Här finns kanske ett olyckligt 68-arv? Jag tänker på de teologer som på sin tid vittnade till förmån för antisemiten Ahmed Rami och Radio Islam.
Kyrkan och DDR är också ett intressant kapitel. Hur mycket som var naivitet och hur mycket som var genuin sympati för tyska demokratiska republiken borde utredas. Det finns en före detta biskop i Stockholm som har ett inte ringa syndaregister.
Om homosex har jag bara det att säga att kyrkan var en syndare som vaknade sent. Intellektuella inom kyrkan var länge på det klara med att homofobi är barbari. Men det vågade man inte gå ut med. Utan i stället utredde man i decennier. Så kom Ecce Homo – utställningen och den våldsamma reaktionära proteststorm den väckte. Och då tvingades kyrkan till ett ställningstagande. Man hade inget val. Då måste man välja humaniteten för att inte framstå som otidsenlig och reaktionär. Det var en omvändelse under galgen. Och sedan visade det sig att man inte alls hade behövt vara så försiktig.
Är kristendom och marxism oförenliga? Inte på samma sätt som kristendom och nazism. Intresserade man sig för världen och dess orättvisor kunde man i vissa stycken ha nytta av en marxistisk analys. Om man undvek dogmatism.
26 april 17

Så vaknar man en kall vårmorgon i ett klart ljus. Och inser att inte ens den självuppgörelse man lyckades prestera i gårdagens blogg har någon vidare intensitet. Det är naturligtvis alltid vanskligt att leva och livet består av tolkningar och omtolkningar. Tolkade jag de sammanhang jag befann mig i korrekt? Och hur klarsynt var min självbild?
En sak kan jag dock skryta med: jag var narcissist före alla andra. ”Ohyggligt sjävupptagen”, skrev Kvällsposten i ett ledarstick, ”navelskådande”, skrev det lokala vänsterbladet. Och det kan inte uppfattas som förtal. Jag gjorde vad jag kunde för att ställa fram mig själv i det kliniska ljuset.
På en viktig punkt känner jag igen mig hos Agneta Pleijel, som berättat om andra delen av sin levnadsbeskrivning i Babel. Skrivandet, den intellektuella verksamheten, upplevdes som oproblematisk, det var oförmågan till kärleksrelationer som gjorde mig förtvivlad. Det var inte att relationer misslyckades och tog slut i mitt fall, utan att de aldrig kunde etableras. Vem som helst kan förstå smärtan i att överges, att väljas bort. Men att aldrig komma på valbar plats? Kan det ligga någon smärta i att aldrig bli sedd? Den är förmodligen, trots allt, inte lika djup.
Jag tänkte mycket på detta. Problematiken med relationer som brister är nog vanligare. Men de förbiseddas problematik är nog mer förbisedd. Många kvinnor har säkert upplevt just detta. Och att stigande ålder medför minskad uppmärksamt har nog alla kvinnor erfarenhet av. Med tanke på mäns utseendefixering är det lätt att framstå som ointressant om man är en mindre vacker kvinna. Där tycks dock orsaken vara ganska självklar.
Själv funderade jag på varför jag inte dög. I några fall lyckades jag etablera ett samtal. Man kan knappast säga att de inte visste vad de gjorde. Felet måste alltså ligga hos mig. Det liknar kvinnors sätt att ta på sig skulden när relationer misslyckas. Men är ju faktiskt rationellt. Jag minns att jag i Lundagård utförde tanken: jag ser inga principiella skäl för att man inte skulle kunna älska mig. Men empirin väger tyngre. Det måste vara något jag inte ser här.
Mannen ser till kroppen, kvinnan till själen, så är schablonbilden. Denna bild är numera inte så präglande. Men länge skapade den nog ett visst hyckleri. Tabut att erkänna sitt sexuella intresse är kvinnor nog idag i hög utsträckning befriade ifrån. Man kan tydligare skilja lusten från det som går djupare. Jag vet att jag är en fysiskt mycket liten person. Och jag vet att rent utseendemässigt är detta det minst attraktiva för en man.
Jag var en man som struntade i mitt yttre och kan nog ibland ha verkat stötande förfallen. Ändå tror jag att mina själsliga tillkortakommanden vägde tyngre. Kompromisslösheten, oförbindligheten, distansen, ironin, är inga trevliga egenskaper. Det fanns en ovilja att anpassa mig som gjorde att man med rätta bedömde mig vara ett svagt och osäkert kort. För kvinnor med minsta lilla tendens att vilja leva ett normalt liv måste jag med rätta ha tett mig omöjlig. Numera brukar jag resonera som följer: Det skall mycket till för att vara den rätte. Nästan alla är ju felaktiga. Att väljas bort och att väljas bort med rätta, är en del av livet.
25 april 17

I en nyutkommen bok berättas om en artikel jag skrev i Dackekuriren i början av 70-talet. Jag har inget minne av denna artikel. Men det får mig att undra om jag inte är mycket förljugen.
Hur kan jag ha fått denna oväntade och osannolika påminnelse från ett glömt förflutet?
Varför i en bok berätta vad en okänd skribent i en okänd nationstidning en gång skrivit? Det har förstås sin förklaring.
Boken är en biografi över Jönköpings – Postens förre chefredaktör Stig Fredriksson. Så heter han och han är inte identisk med rysslandskännaren och etermediemannen med samma namn. Utan är en ganska anonym chefredaktör på en landsortstidning, 1970-1999, svärson till ägarfamiljen Hamrin. Han har dock fått en ingående biografi skriven av Karl Erik Gustafsson, ”På Stigs tid”.
Jag kom att intressera mig för boken eftersom Stig Fredriksson hade sitt ursprung i samma lilla smålandsköping, Vaggeryd, där jag tillbringade de första sju åren av mitt liv. Det visar sig att han var klasskamrat med min bror under folkskoletiden.
Men det är bättre än så. Han är även lundensare och bodde först snett emot Grand Hotell och sedan flyttade han runt på Dackegården. Det var ju inte ovanligt att man var troget sitt studenthus men fick allt bättre rum allteftersom terminerna skred. Endast jag bodde kvar på samma studentrum i 13 år. Och i Smålands Nations ännu äldre studenthus, Smålandsgården.
Men det visar sig också att Stig Fredriksson var grundare till Dackekuriren 1962. Att den fick just det namnet vittnar om att smålänningar var stolta över Nils Dacke.
Nå, Nils Dacke var ju populär också bland revolutionärer. Och där kommer min artikel in. Jag lär ha opponerat mot att studentspexarna skrev och framförde ett spex om Nils Dacke. Eftersom jag var kvar som skribent i ytterligare sex år efter det att vänstern tagit över nationen kan man lätt utpeka mig som en av revolutionärerna. Och så kan det förstås se ut.
Men kan jag verkligen ha varit så fyrkantig? Det är ju snarast ett exempel på vad jag brukar beskylla andra för att vara. Man får inte skämta om Nils Dacke. Min första bortförklaringsimpuls är att man missförstått min artikel. Den var egentligen ironiskt menad, tänker jag mig. Driver med en höger som inte drar sig för att i spexets form hylla revolutionärer. Men det får mig att ställa frågan, om vem jag var i 70-talets början. Och när jag rannsakar hjärtan och njurar så kan jag inte utesluta att jag verkligen menade detta.
När jag började skriva i Dackekuriren kände jag mig i stark opposition mot nationstjänstemän och kåraktiva. Själv kom jag från Liberala Klubben, en politiskt aktiv intellektuell, som med stor distans börjat skriva i en nationstidning. Jag brukar ofta säga att jag på den tiden inte förstod poängen med studentnationerna. Jag tillhörde inte heller spexhabitueerna. Ensam, allvarlig och skygg, kände jag stort avstånd till de sociala och glada. Det är dock ingen ursäkt intolerans och humorlöshet.
Det fanns nog en populistisk puritansk tendens hos mig på den tiden. Populist såtillvida att jag avskydde människor som utnyttjade de privilegier som maktens positioner som studentaktiv erbjöd. Jag var mycket noga med att inte utnyttja dem själv fast jag ofta fick erbjudanden att gå in gratis och få gratis läsk. Det gäller min tid både före och efter revolutionen. Däremot beundrade jag Lundagård och deras subtila och initierade ironier och hade inte förståelse för nationsmedlemmar som fann nationstidningen bättre, enklare och lättbegripligare. Så populist på det sättet var jag aldrig.
Smålands Nation var efter revolutionen en blandning av norrbottenkommunister och kristna socialdemokrater. Man kallade sig progressiva och försökte samla en bred koalition. Man bildade studentpartiet Progressiv Studentfront och lyckades en kort period få makten i kåren. Smålands Nations kurator (ordförande) den kristne socialdemokraten Bengt Ståhl hade varit en given kårordförande men den traditionella studentvänstern gick in och berövade honom posten till förmån för den mer radikale Anders Westerberg. Sedan styrdes nationen ett tag av enbart norrbottenkommunister tills studentvänstern tog över nationen. Mitten av 70-talet var Dackekurirens storhetstid, man var inte bara den bästa nationstidningen i Lund, utan vänsterns svar på Lundagård. Inget konstigt i det, alla intellektuella var vänster vid den här tiden. Och alla som var vänster sökte sig till Smålands Nation. De traditionella smålänningarna lämnade däremot med bitterhet nationen.
Till sist lämnade även jag efter tio år Dackekuriren. Offer för en av den döende studentvänsterns sista sektstrider.
Men denna påminnelse om min ungdom slår alltså hål på myten om min egen oföränderlighet. Jag hade haft fyra år som outsider i en traditionell nation. Hur det var att verka i en vänsternation hade jag ingen erfarenhet av. Det fick jag ju så småningom rik erfarenhet av. Det är ingen tvekan om att jag kände det som att komma in i värmen när jag övergick till Lundagård. Men redan när jag var kvar hade jag förändrats. Intolerans, humorlöshet och moralism var redan mina fiender.
24 april 17