Lars Westerbergs Blogg

Envetenheten hos populismens försvarare är uppenbar. De är egentligen inte så många men jag läser dem med uppmärksamhet. Deras argument är alltid desamma. Historien upprepar sig aldrig, att jämföra med 30-talet ger en förenklad bild, och vittnar om brist på nyanser.
Och sedan uttrycker man sin sympati för de trängda fattiga vita, människor på marginalen, i en efterbliven landsbygd, som väljer den till hjälte som utmanar eliterna. Argumenten kan gälla de svenska populisterna såväl som Trumps väljare.
Ja? Jag skulle bra gärna vilja veta varför inte samma försvar kan tillämpas på 30-talets nazisympatisörer. Det var ju också folkets uppror mot eliterna. Varför bör man se med förståelse på högerpopulismen idag, när man tar avstånd från högerpopulismen då? Det är generellt sant att historien aldrig upprepar sig exakt, att inga historiska situationer är exakt identiska och att man därför generellt skall vara försiktig med historiska paralleller. Men detta påpekande blir verkligt effektivt först när man konkretiserar. Varför är världen så annorlunda att den gör alla historiska paralleller meningslösa? Hade weimartidens plågade tyskar mindre skäl till missnöje? Och visst finns det utvisningar till livsfarliga länder, som det vore lika optimistiskt att lita på som att lita på att det går bra för judar, som nekas en frizon och sänds tillbaka till Nazityskland.
Och argumentet för flyktingstoppet är att vi måste värna vårt. Då som nu. Hade Sverige bättre råd på 30-talet, är det det som är skillnaden? Talar man om stängda hjärtan utan rasism, så är det sant idag, men var lögn då, kan man hävda. Och det är sant att rasismen var råare hos extremisterna och mycket mera allmänt omfattad än idag.
Men det gemensamma för människor som stöder högerpopulismen är inte den sociala situationen. Det gemensamma är främlingsfientligheten. Och den är klassöverskridande. Det gällde nazisympatisörerna då och det gäller högerpopulisterna nu. Det är sant att det finns en misstro mot eliterna, etablissemanget, men där är det svårt att säga vad som är hönan och vad som är ägget. Man tycker extra illa om eliterna för deras positiva inställning till främlingarna och extra illa om främlingarna för att de omhuldas av eliterna. Är politikerföraktet större än invandrarhatet?
Så man läser och suckar. Charlotte Levy i Nya Wärmlandstidningen (18 feb.) önskar tillbaka postmodernismen. Det var fel när lättkränkta människor hävdade en subjektiv sanning. Men nu när vissa högerpopulister börjar tala om alternativa fakta, förstår Levy poängen med postmodernismen. Men det som var sant då, är sant nu. Man kan faktiskt skilja på sant och falskt. Däremot kan det ju alltid diskuteras vilka fakta som skall anses relevanta. Någon absolut sanning finns inte här, men man kan ge mer eller mindre starka skäl för vad som är rimligt. Och hur människor värderar är naturligtvis subjektivt.
En ledarskribent i Göteborgs – Posten framhåller att om Sverige inte var så onödigt upplyst skulle det inte tjäna så bra som avskräckande exempel för Trumps populistiska väljare. (Anna von Bayern 16 feb.). Antipopulismen tjänar på det sättet populismen, är väl tanken. Här häpnar man inte över värderingarna utan över hur korkat man får resonera på en svensk ledarsida.
Och Fredrik Haage får en helsida i Smålandsposten (18 feb.) för ett hårt angrepp på liberalismen. Det drabbar med förödande kraft också liberalerna inom moderaterna. Det kommer inte att bli lätt att göra Moderaterna till ett rent konservativt parti, att utrota liberalismen inom partiet och återinsätta en auktoritär patriotism. Men det kan ju hända att högerns intelligentia utvandrar till andra partier. Resten kan väl bli ett stödparti till Sverigedemokraterna. Haage för ett språk som får en att undra över hans eget avstånd till högerpopulismen. Ett stilprov: ”Någon talade om det lyckliga äktenskapet mellan den klassiska arbetarvänstern och den moderna kulturradikala vänstern. Snarare har relationen varit av skräckfilmskaraktär: en politisk korrekt vänster som hållit arbetarna inlåsta i källaren och leende fortsatt att språkas vid över det rättvisemärkta vinet utan att låtsas om de dova ljuden nerifrån”.
En kuslig bild, inte sant? I synnerhet som man anar att artikelförfattaren sympatiserar med det inlåsta vilddjuret. Så modern är inte kulturradikalismen. Kulturradikalism och humanism har varit socialdemokratins linje från Hjalmar Branting och framåt. Och det var en linje som förankrades genom folkbildning. Det är snarare fördomarna som är det nya. Och något har det säkert att göra med bildningsförfallet till höger och vänster.
Som sagt. Det här är fortfarande motröster. Och bättre än så är det inte. Men jag antar att det ändå har en viss opinionsbildande verkan. En helsida på Smålandspostens ledarsida betyder väl något, åtminstone i Växjö. Man får breda ut sig där man kan.
21 feb.17

Åsa Beckman tycks slutligen vara överens med sin dotter om att tjatromantik inte är bra. (DN 17 feb.). Frågan är dock om det inte bara är en skenbar enighet. Det är inte enträgenheten i den manliga uppvaktningen som Beckman tycker så illa om. Utan endast den uppvaktning som är på fel sätt. Men vem önskar sig en påträngande klumpighet, enträgen eller inte?
Så vitt jag minns var det Åsa Beckman som introducerade begreppet kulturman. Och hon hade svårt att vara lika entydig i sitt fördömande som eftersägande systrar. Bedräglighet är naturligtvis alltid av ondo men bedragare som utnyttjar sitt kulturella kapital i bedrägliga syften har för den intellektuella kvinnan en farligare charm. Tänk att väcka litterära associationer, att bli jämförd med romantiska romanhjältinnor. Tänk att vara sådan att man väcker sådant. Kanske är det bara fel när syftet är manipulativt.
Men är det alls bra med uppvaktning? Vad är uppvaktning? Och är det bara mannen som får, kan uppvakta? Det är väl den första frågan man måste ställa sig, innan man tar ställning till enträgenheten.
Är det inte snarare den ömsesidiga dialogen som är viktig? Är inte kulturmannens brister snarast självupptagenheten, förtjusningen över det egna snillet som utesluter ett allvarligt intresse för andra människor. Den som uppvaktar och uppvaktar utan gensvar är inte särskilt lyhörd.
Den, som fortsätter att uppvakta den, som visar tydliga tecken på att vara negativ, är en knöl.
Däremot är naturligtvis frånvaron av ett starkt positiv gensvar inte nog skäl att förtröttas. Att någon förhåller sig vänlig och en smula smickrad skall man visserligen inte dra för stora växlar på. Men det finns i det läget inget skäl för att inte fortsätta.
Jag tror att Åsa Beckman egentligen finner själva enträgenheten prisvärd. Att vara så angelägen att man fortsätter trots brist på tydligt gensvar. Det är något som tilltalar henne i detta, som hon, trots läpparnas bekännelse, har svårt att frigöra sig från. Att få tid att lära känna och komma underfund. Att från smickrad långsamt utvecklas till förälskad.
En bra fråga att ställa sig är: Vad söker han? Vad ser han av mig? I Amanda Svenssons ”Allt det där jag sa till dig är sant” blir kvinnan utsatt för en projicering, tilldelas en roll, blir en manlig fantasi.
Själv var jag som mycket ung offer för en annan romantisk fantasi. Att den uppriktiga, tålmodiga kärleken, skulle segra. Att framhärda trots hopplöshet. Kärleken var inte, borde inte vara, villkorad. Inte ens villkorad av ett gensvar. Men vad är den kärlek som inte baserar sig på ömsesidighet och samspel?
I dag ser jag det som en sorts självupptagenhet att inte vara förutsättningslös.
Det är viktigt att lära känna utan att störas av egna önskedrömmar och fantasier. Jag minns en flicka jag var förälskad i. Hon besvarade inte mina känslor men medgav att kanske ingen annat fått ett sådant brev som det jag skrev. Och jag minns att det föll i god jord att jag i en sommardikt jämförde henne med prinsessan Nausikaa i Odysseen. Men själv var hon försiktig med att berätta om sig själv. När hon äntligen berättade något personligt om sig själv, en traumatisk händelse, blev hon illa berörd när jag brevledes försökte kommentera den. Hon berättade den när hon var på väg till en fest och gick innan jag hunnit reagera på den. Det var tydligen något känsligt och bortträngt. Varför hon alls berättade det, vet jag inte. Kanske var det ett sätt att avbörda sig något inför festen hon skulle på. Kanske var hennes berättelse ofullständig, där fanns något som jag intuitivt borde förstå, men aldrig förstod.
En annan flicka som jag prisade i ett brev, framhöll att hon inte alls kände igen sig. Kanske var den bild jag gav av henne alltför långt från hennes självbild. Kanske var det mycket hos henne som jag inte såg eller ville se. Hennes ärlighet här var befriande. Vi umgicks dagligen och stundligen i två terminer. Var förhållandet till Nausikaa, som att jaga efter en skugga, var det här ett förhållande där det inte saknades material för reflektion. Men man kan ju se fel ändå.
Så jag tror man gör klokt i att inte vara enträgen. Att genom enträgenhet besegra motstånd är väl mest ett förlegat manlighetsideal. Även kvinnan är och bör vara en fri aktör. Det tror jag en ung generation har insett bättre än sina föräldrar. Heja, dottern!
20 feb. 17

Mina favoritböcker av William Faulkner är De vilda palmerna och Medan jag låg och dog. Det är ingen tillfällighet. De handlar båda om människans förspillda möda. Oändlig tycks mödan vara och tjänande till ingenting. Man skulle kunna säga att de handlar om sisyfosmöda. I den ena boken handlar det om att klara en översvämningskatastrof på Mississippi och i den andra om en gravtransport med förhinder.
Ofta skriver Faulkner om sjukliga och groteska särfall, skrev Tore Zetterholm i den minilitteraturhistoria som jag läste som barn. En bok som kom ut 1959. Det har gjort mig observant på skoningslösheten och svärtan i sydstatslitteraturen. Det första jag läste av Faulkner var Det allra heligaste som mycket riktigt handlade om en undermänsklig gangster.
De vilda palmerna innehåller två berättelser, som berättas växelvis, utan att någonsin nå varandra. Det är den ena av berättelserna, som skildrar översvämningen, och den delen av boken kallas Den gamle. Vilket syftar på Ol´ Man River, just Mississippi.
Den andra berättelsen, som heter De vilda palmerna, precis som boken i sin helhet, handlar mer om att vara trogen en romantisk dröm. En man reser bort med en gift kvinna och syftet är att vara trogen passionen och inte förvandla den till en äktenskapsliknande trygghet. Då går det som det går. Älskaren, som är nästan färdig läkare, gör en abort på hustrun, som dödar henne. Det är just kärleken som gör att han misslyckas. Han har lyckats med en tidigare abort som inte var lika känsloladdad för honom. Han blir dömd till livstids straffarbete. Kvinnans äkta man som fortsatt att älska henne ställer upp för älskaren, trogen ett löfte till hustrun. När han inte kan rädda honom från straffet, skaffar han gift för att ge honom möjlighet att ta sitt liv. Men älskaren beslutar sig för att leva vidare för att åtminstone bevara minnet från kärlekssagan. ”Ja, tänkte han, gäller det sorgen eller ingenting så tar jag sorgen”.
Att palmerna och floden fått ge namn åt de båda berättelserna är väl en symbol för ödet, det utommänskliga. Det som är starkare än människans vilja, det som driver oss med sig. Det är mycket faulknerskt. Ändå genomför straffången i berättelsen Den gamle sin uppgift med nästan övermänsklig vilja. Han är utkallad från straffanstalten för att rädda människor från översvämningen. Sedan får han i specialuppdrag att rädda två personer. Och trots att han förföljs av otur och elementens aldrig upphörande raseri och inte heller får någon hjälp av andra människor när han försöker ta sig i land, så levererar han den kvinna som han har lyckats hitta och återvänder till straffanstalten. Och får sitt straff förlängt på grund att han formellt har rymt. Man har under tiden dödförklarat en levande fånge och det är ett tjänstefel man vill dölja. Det är själva maktlösheten som gör viljan gagnlös.
Faulkner är ingenting för otåliga. Man måste läsa med koncentration, ge sig in i stilens böljande rytm. Då uppstår en sällsam magi.
17 feb.17

Jag ser Bo Widerbergs Victoria och funderar på det där med att göra fel val i livet. Jag tror det är en manlig önskedröm att den som gjort en till en bortvald kommer att straffas och ångra sig grymt. Det finns i en folksaga, bröderna Grimms Kung Trastskägg. Jag kallar den manlig eftersom mannen har varit den aktiva parten historiskt sett. Numera kan det ju lika gärna vara kvinnor som vill och frågar. Och får uppleva det kränkande i ett nej eller irriteras av en otydlig och ambivalent hållning. Som Ester Nilssons historia visar i Lena Anderssons böcker. Fast där handlar det inte alls om ambivalens utan om att hjältinnan ser en ambivalens som inte finns. Det är naturligtvis subtilt det där vad man känner och vad man medvetet eller omedvetet kommunicerar. Och vilka känslor som går djupast. Här slår det ofta fel i mänskligt samspel.
En av mina vänner förvånade sig över att en flicka blev rasande på honom därför att ett samlag inte fick någon fortsättning. Det kan man fundera en del på. Det är ju inte så förvånade att besvikelse utlöser vrede. Det intressanta är att man kan uppfatta ett samlags symboliska betydelse på olika sätt. Man kan alltså diskutera min väns eventuella ansvar. Var han så oskyldig som han trodde? Han hade ju ingenting lovat. Dessutom är ju alla relationer till att börja med tentativa. Man prövar om man passar för varandra och kan när som helst komma underfund med att så inte är fallet.
Och där har vi åter en tragik i människolivet som inte alls behöver ha med sexualitet att göra. Den ene finner en konversation storartad, en kommunikation som fungerar utmärkt, och den andre finner att den hela tiden slinter.
För att inte offra till gamla sexuella fördomar, sexualitetens nödvändiga och nära koppling till djupare känslor, så finns det ju något speciellt med intim och handgriplig närhet. Inte så sällan är ju sexualiteten också förknippad med sårbarhet. Frågan är dock om denna sårbarhet bara beror på konventioner, speglar en äldre tids sexualförtrollning. Kanske finns det ingen rimlighet med att vara mer sårbar på sexualitetens område än på andra områden.
Den fysiska intimiteten, beröringarna, nakenheten, jo, det är någon sorts uttryck för närhet. Dock ganska primitiv i jämförelse med själslig förståelse, inlevelse, delaktighet.
För egen del känner jag inte alls någon hämndlystnad inför dem som valt bort mig. Det var ju en evigt tur för båda parter, kan jag tänka idag. ”Det är ju synd om Westerberg, men man måste förstå flickorna också”, som jag formulerade det redan i Lundagård. Den enda som jag kan tänka mig som valt fel när det gäller mig är hustrun. Fast jag tröstar mig med att ett val så livsavgörande bekräftar sig själv. En gång väljer man och till sist blir det lika meningslöst som att fundera över som vem man hade varit om man haft andra föräldrar eller ett annat liv. Och det förstärks naturligtvis om man har barn. Vem kan tänka sig att de inte hade funnits?
Och dessutom anser jag att hon valt rätt om man ser till det väsentliga. Men vad som är det väsentliga för henne vet naturligtvis bara hon. Att säga att man är speciell kan låta som inverterat skryt om det inte är en eufemism. Men man kan väl säga att jag är dysfunktionell på ganska många områden. Det skall mycket till för att kompensera det.
16 feb.17

När jag skrev om att åldras kom jag att tänka på en annan frågeställning. Vid vilken ålder är en människa mest sig själv? Det självklara svaret är naturligtvis: nu. Det är bara nuet som är, det förflutna har varit. Så kan det se ut ur ett jagperspektiv.
Det är jagperspektivet som gör döden så obegriplig. Att allting kan upphöra. Det går nästan inte att tänka. Funderar man däremot på vad man är för andra, på tidens och historiens gång, är det lätt att tänka sig en framtid där den enda skillnaden till en början bara är att man inte själv finns med. Som gammal student, som bott länge på studenthus, vet man att människor flyttar ut från korridoren. Men inte alla på en gång. När den siste av det första gänget lämnar, är man redan sedan åratal bekant med de nya. På samma sätt lämnar människor livet medan andra tills vidare är kvar.
Själv ser jag mycket gammal film med sedan länge döda aktörer. Kan alltså se deras första filmer och deras sista. När är Gunn Wållgren mest sig själv? Vem skall jag tänka på när jag tänker på personen? Hon som spelar i Flickan och djävulen, 1944, (den mest underskattade svenska filmen) eller i Fanny och Alexander, 1982? Att det i båda fallen handlar om lysande rollprestationer är irrelevant för frågeställningen. Inga Landgre, som alltjämt lever, är mycket betagande i en ungflicksroll i Hasse Ekmans Medan porten var stängd 1942, men har inte legat på latsidan på 2000-talet heller.
När är man alltså mest sig själv? Kanske när man var som bäst. Så långt handlar det ju bara om prestation, kan man invända. Men jag vill gärna tro att konstnärlig verksamhet inte bara handlar om att vara bra, utan om förmåga att betyda och beröra. Men det är så mycket annat än åldern som avgör när man är som bäst. Somliga konstnärer är påfallande mer kreativa under en viss period av livet. Men när denna period infaller växlar från konstnär till konstnär. Andra förblir kreativa hela livet och andra åter åstadkommer mästerverk med jämna, men kanske mycket långa, mellanrum.
Men när är man hyggligast och bäst för sina medmänniskor? Ofta är ju förutsättningen för den förmågan att man inte är alltför missnöjd med sig själv. Jag tror också, i enlighet med den psykoanalytiska traditionen, mycket på de tidiga årens betydelse för den man blir sedan. När man väl har blivit vuxen varierar väl inte människan så mycket på den punkten. Men ålderdomen har naturligtvis en tendens att skärpa ens värsta sidor. Betänkliga tendenser riskerar att skärpas till det parodiska. Det bör alla vi åldringar ha i minnet.
15 feb.17