Lars Westerbergs Blogg

Så är det dags för det stora blogguppehållet. Det är tilltaget med viss råge, fullt så länge är jag inte borta. Men att det omfattar hela Mars gör det lättare att komma ihåg. Och det är bra för mig att ha några dagar att ställa om mig.
Det är till USA jag skall resa, till sydstaterna. Jag har alltid varit intresserad av sydstatslitteraturen vilka de som läst min blogg länge har kunnat märka. Att det, alltsedan resan blev bestämd, varit ett dominerande litteraturval är förstås ingen slump. Så brukar jag förbereda mina resor.
Att det naturligtvis hade varit fullt möjligt för mig att medföra min dator och skriva resebrev är givetvis sant. Med det är mitt hjärta främmande. Jag kommer inte heller att läsa några svenska tidningar medan jag är borta. Däremot kommer jag att skumma vad som sagts i debatten när jag kommer hem.
Det är till Memphis i Tennessee jag kommer först. Sedan räknar jag med att åka kring lite i södern. Memphis, Elvis Presleys stad. Det är alltså drömresan för många som vuxit upp på 50-talet. Det känns stort och lite oförtjänt att få komma till just Memphis.
Mitt förhållande till rock´n roll är huvudsakligen nostalgiskt. Förknippat med ett intensivt intresset under mitt lyckligaste uppväxtår. Inget återkallar tiden starkare än Elvis röst.
Men själv höll jag mig till harmlösare idoler, smörsångaren Pat Boone t.ex. Det är först efteråt jag tänkt på Elvis Presleys sensualism och farlighet. Och att han representerade ett nytt manlighetsideal. Som bröt med träaktiga hårdhetsideal, cowboyhjältar med stenansikten.
Sorgsna och olyckliga revoltörer av typ James Dean var en tredje typ. Men Elvis representerade den farliga sexualiteten. Han är kanske inte alla den generationens kvinnors hemliga dröm, men mångas. Motreaktionen är säkert en puritansk reflex.
Nå, hur är det svenska debattläget nu när jag tar paus? Det var anmärkningsvärt att jag, när jag skrev om min blogg i torsdags, inte alls nämnde det som mest karaktäriserar min blogg nämligen dess karaktär av debattkommentar, åsiktsjournalistik. Jag har en ganska god bild av debattläget i landet och det borde inte bekymra mig att de som alls kommenterar debattfrågor i min blogg notoriskt säger emot mig. Det är klart att det är angeläget att göra sin röst hörd om man har motsatt åsikt och de representerar bara sig själva. Men det bidrar naturligtvis till känslan av meningslöshet att den enda för mig märkbara reaktionen är att jag motsägs. Erik Wijk som kommenterade mig en gång sas sig dock, trots att han är meningsmotståndare, uppskatta min konsekventa hållning.
Carolin Dahlman i Kristianstadsbladet anser att det liberala inbördeskriget försvagar liberalismen. Men det har fått henne själv att grubbla över sin liberalism och försöka klargöra sin hållning. Det är snarare en styrka än en svaghet när liberalismen angrips utifrån. Fredrik Haage i Smålandsposten är inte bara icke-liberal, utan antiliberal. I likhet med vänstern vill han gärna skylla populismen på liberalismen. Som Lisa Magnusson i DN påpekat torde öppningen mot SD från moderaternas sida leda till att liberalerna försvinner från partiet till centerpartiet och att de invandringskritiska inte ser något skäl att stanna kvar i ”SD-light”. Inför detta logiska och svåremotsägliga analys har Susanne Birgersson i Göteborgs – Posten (23 feb.) ingenting annat att säga än: ”Dumt, dumt, fel förstås, men framför allt så fruktansvärt dumt”. Och sedan följer inga argument. Sällan har jag sett en maktlösare ledarskribent.
28 feb.17
 
Nästa blogg alltså, måndagen 3 april.

En man, som är så mycket barndomskamrat med mig att jag betraktar honom som mitt favoritsyskon, skänkte mig, en av mig helt oläst Wodehouse. Den heter Sam hos tidningskungen och kom 1925. Den passar alltså bra in i min kronologiska wodehouseläsning. Jeeves klarar skivan från samma år, Pengar till skänks från 1928 och Mr Mulliner har ordet från 1929 har jag redan berört. Och från tjugotalet är nu Blixt och dunder likaledes från 1929 det enda som återstår.
Jag skall inte trötta er med någon innehållsredogörelse, men med ett par saker som anknyter till vad jag redan skrivit. Jag upptäckte i Jeeves klarar skrivan ett par formuleringar som min far brukade citera. Min far, veterinären, citerade ofta ur litteraturen. Klassiska dikter av Heidenstam och Snoilsky och Tegner. Det mesta har jag sedan mött och införlivat. Någon gång minns jag ett citat som jag inte kan placera och får googla. Alltnog, min far var en bildad borgare och hans främsta tillgång var ett sinne för formuleringen. Att förstå helheter, att analysera tunga verk på ett djupsinnigt sätt, nej, för detta hade hans muntra väsen ingen sinne. Han var alldeles fri från prestige, han, kyrkohederns förvärldsligade son, hade ingen ambition att vara duktig och överlägset beläst. Han läste det som roade honom. Och han hade en utmärkt öra för den humoristiska formuleringen. Hans favoritförfattare var Piraten och Frans G. Bengtsson. Annars läste han till vardags Olle Hedberg, som andra borgare vid denna tid. Och i någon mån 10-talisterna, Sigfrid Siwertz och andra.
Av Frank Heller brukade han citera ”i den aromatiska skuggan av en sykomor”.
Vad citerade han från Sam och tidningskungen? Jo, Sam deltar i en fest och känner sig mycket förvirrad och om gästerna sägs det: ”Genom någon slags dimma blev han medveten om en ung man med ett ansikte som en kanin, en annan ung man med ett ansikte som var likt en annan kanin, ........”. Det är rätt kul om man tänker efter. ”Som också liknade en kanin” hade inte varit lika roligt. Att två personer båda liknar kaniner förstärks av att även kaninerna har sin individualitet. Man kan lätt tänka sig hur man i festvimlet slås av två människors likhet med kaniner utan att de nödvändigtvis liknar varandra.
Den andra tillbakablicken gäller Wodehouse likhet med den svenska barnboksklassikern Ture Sventon. Hos Wodehouse finns en återkommande gangstertrio. En man och hans vampiga hustru å ena sidan och deras opålitlige kompanjon å andra sidan. De samarbetar men försöker samtidigt lura varandra. Det var kompanjonen, som jag jämförde med Ture Sventons kriminelle motståndare Vilhelm ”Ville” Vessla. ”Chimp” Twist är en liten, mustaschprydd man, med olycksbådande utseende. Schimpans i stället för en vessla, alltså.
Men ”Chimp” Twist maskerar sin brottsliga verksamhet genom att också arbeta som privatdetektiv under namnet J. Sheringham Adair.
Och för att slå blå dunster i ögonen på kunderna fejkar han telefonsamtal till Scotland Yard, precis som Ture Sventon. Den klassiska repliken ”Använd pitolerna endast i nödfall!” kommer ju från en sådan situation.
Det finns en förstudie till gangsterparet redan i Flicka i fara. Fullt utbildade förekommer de i Sam hos tidningskungen, i Pengar till skänks och i Pengar på banken från 42. Men jag kommer säkert att stöta på dem på nytt vid min fortsatta wodehouseläsning.
30 feb. 17

Carson McCullers ”Bröllopsgästen” är en mycket bra liten bok. Det är inte hennes mest kända bok, jag minns de andra böckerna som mycket svartare och mer upprörande. Jag läste Carson McCullers efter det att jag läst Flannery O´Connor och till den skoningslösheten når ingen annan upp. Men så vitt jag minns finns gott om mörker också hos Carson McCullers.
Men den här barndomsskildringen får mig att tänka på Harper Lee. Hjältinnan är tolv år på det trettonde och det är inget lyckligt år. Hon sitter i det trånga köket med den svarta hushållerskan och den sexårige pojke, som är henne kusin. Det är en udda trio men de är liksom hänvisade till varandra. Och de samtal de för är inte ointressanta.
Här finns en paradox. Ty det genomgående är huvudpersonens längtan bort, hennes intensiva upplevelse av att sitta fast. Och på samma gång känner hon sig avskild, i en kontaktlöshet. Hennes bästa vän har flyttat, hon har blivit utestängd från kompislivet därför att de andra har utvecklats mer än hon, hon har ingen tillhörighet. Därför gör hon sig stora förväntningar på sin brors bröllop som hon är inbjuden till. Brodern är soldat och bor inte hemma och hon blir liksom förälskad i tanken på hans bröllop. Hon föreställer sig att hon aldrig skall återvända hem efter bröllopet utan följa med brudparet på dess bröllopsresa och sedan fortsätta ut i världen. Hennes fantasier och lynneskast, tidig pubertet, är väl skildrade och man tror på detta utsnitt ur verkligheten. Just så hopplöst kan
livet kännas.
Den svarta hushållerskan har ett hjärta av guld, men det är robust vardagshygglighet utan pjåsk eller självutplåning. Man känner ändå att dessa tre människor betyder något för varandra och trivs med varandra. Problemet är väl att de är hänvisade till varandra. De betyder mer än de kan leva upp till.
Bröllopet blir förstås en besvikelse och efteråt gör hjältinnan ett misslyckat försök att rymma hemifrån. Det är inte så lätt att komma loss när man är tolv år. Vi har alla erfarit att man sitter där man sitter i många år.
Utlevelsen och desperationen är en smula våldsammare än jag givit intryck av. Hon går ibland och bär på sin pappas pistol, hon viftar med en kniv vid ett tillfälle och hon går med en soldat upp på rummet och är nära att bli våldtagen. Och hon blir utslängd ur smekmånadsbilen och tjuter våldsamt när den kör i väg. Hon är en mycket egensinnig flicka.
Och i sista delen får man ett kort glimt från ett år senare. Hjältinnan går nu i åttan i stället för sjuan, hon har hittat en kompis som är hennes själsfrände. Hon skall flytta med sin far till förorten. Den svarta tjänarinnan följer inte med utan beslutar att gifta sig. Den lilla pojken dör i hjärnhinneinflammation. Men inget av dessa saker betraktas som avgörande tragedier. På det hela taget är hjältinnan nöjd. Livet skiftar, som det gör under uppväxten, annat har kommit i förgrunden. Så osentimentalt fungerar ofta barn, människor har den betydelse man tillmäter dem.
Men bokens tyngdpunkt ligger på det olyckliga året. En sommar av bakvatten och en liten bit av hösten. Så var det, just då.
24 feb. 17

Regnet faller tungt och ihållande. Jag skall snart göra ett månadslångt blogguppehåll. Jag hade tänkt börja uppehållet vid månadsskiftet. Anledningen är en längre resa som jag skall göra. Vem vet hur det kommer att bli när jag är tillbaka. Blir maskineriet kallt eller kommer jag tillbaka med ny energi?
Det har länge känts en smula tungt att pennan röra. Regelbundenheten och förutsägbarheten har varit mitt måtto. När man tror att man skall hitta en text, skall man kunna hitta den. När det inte är någon ordning tappar man, som läsare, lätt lusten. Men det medför ett visst tvång för skribenten och det går lätt rutin i textproduktionen. Mycken ansträngning för få läsare.
Ett dilemma som jag levt med hela livet, ligger i textproduktionens och inte i bloggens natur. Man är vanligen mer eller mindre missnöjd med resultatet av sina skrivarmödor. Skulle man någon gång vara mycket nöjd, tänker man på hur få läsarna är och på hur kortvarig fröjden. Man dränks av de texter som produceras samtidigt. Och i morgon är ens text glömd eftersom man själv publicerat en ny och betydligt uslare text.
Jag upplever mig som en udda person med udda intressen. Jag lanserade som ung uttrycket ”the unhappy few” om mina läsare. Det var en travesti på Stendhals uttryck ”the happy few”, de som är lyckliga nog att förstå mig. Mitt uttryck betydde inte bara ”de som delar författarens taskiga smak” utan, eftersom det i hög grad var en skildring av ett privat elände, ”de som känner igen sig i eländet”. Men den tragiska figuren förvandlades med tiden till en töntig, men lycklig, dagispappa. ”Andra gången som fars”, skulle Marx ha sagt.
Så hur läsvärd är en skribent med udda intressen? Som konsekvent skriver om fel ämnen. Jag hade en lång, ensam ungdom. Själva oförmågan till tillfredsställande relationer gjorde att jag funderade mycket på relationer. Det var på den tiden mest kvinnor som skrev om relationer och det är det fortfarande. Därför skriver jag ofta om detta på min blogg, när någon skriver något i ämnet, som jag kan anknyta till.
Men så tänker jag att jag har en begränsad krets som läser mig. Och det är ingen djärv gissning att det är gubbar som jag själv.
Men är det för en liten, fast läsekrets (av gubbar) man skriver, blir träffytan mindre för det som kan intressera. Kärlekens turer intresserar nog mest ogifta kvinnor. Men mitt ointresse för TV-serier gör mig också till en främling i tiden. Jag har inte sett ”Skam” och kommer inte att göra det. Och för detta skäms jag naturligtvis.
Att mina wodehouseläsningar väcker starkt ointresse är inte mycket att göra åt. Det beror väl på att mina läsare är för få för att träffytan skulle vara tillräckligt stor för denne en gång populäre humorist.
Så tänker man på läsarna blir det svårt att motivera min blogg. Men som vanligt tänker jag mest på mig själv.
23 feb.17

Medan jag låg och dog av William Faulkner är alltså en annan bok som handlar om oändlig vedermöda. Men den handlar om mer än så. Den handlar om lojalitet och auktoriteters förmåga att skapa underkastelse. Men den handlar också om lojalitetens motsats, om svek. Och om fromhet, äkta och hycklad. Om fixeringar.
Det handlar alltså om en kvinna som ligger för döden, om hennes död och begravning. Och om den långa transporten av liket. Hennes man har nämligen lovat henne att hon skall få vila bland sina släktingar i Jeffersson. Därför måste man ta liket dit för att efter begravningen gravsätta det där. Där far alltså mannen och fem av hans barn följer med. Det är översvämningar och oväder. Broarna över floden har rasat samman, vid ett vadställe välter man och den äldste sonen bryter benet. Liket i kistan ruttnar alltmer under färdens gång och man förföljs av gamar. När man når fram till Jeffersson och begravt modern hittar fadern en ny kvinna, i huset där han lånade spadarna. Sonens ben har man under resan försökt gipsa och det har gjort saken värre. Det är oklart om han måste amputera benet men det är i alla fall för alltid skadat. En av sönerna, som anlagt en brand hos en familj de rastat hos, blir bortförd till mentalsjukhus.
Det är inte helt lätt att förstå vad som händer. Och man kan grubbla mycket både på de yttre händelserna och de inre sambanden. Historien är alltså berättad genom en serie monologer som bokens personer utför växelvis. Där kommer alla centrala gestalter till tals men även bigestalter, som man möter på färden, får relatera sin lilla del av historien. Min bloggkommentator, Einar Jakobsson, har skickat en länk till sina läsningar av denna bok och De vilda palmerna, för övrigt helt lysande recensioner, som var och en bör läsa. Både min upplagas baksidestext och Einar Jakobsson har missat att barnen egentligen är sex. Det finns alltså två döttrar i familjen.
Den döda kvinnan får bidra med en tillbakablick på sitt liv. Det är en monolog som ligger rätt sent i boken men får tänkas ligga tidigare i kronologin. Där visar det sig att hon haft en lång otrohetshistoria med den pastor som begraver henne. Och det förklarar mycket av de relationer som finns inom familjen. Hon tycks älska en son, Jewell, med en obegriplig kärlek som han inte alls tycks besvara och det är otrohetsbarnet. Som är hennes fjärde barn i ordningen. När pastorn är på väg till hennes dödsbädd är han beredd att erkänna eftersom han tar för givet att han hon annars kommer att förekomma honom. Inför döden måste man bekänna sina synder. Men på grund av ovädret kommer han för sent, när han kommer fram är hon redan död. Hon har inte bekänt och då behöver han inte heller göra det.
Den äldste sonen, Cash, gör hennes kista. Hon kan, när hon ligger på sin dödsbädd, höra honom såga. Han verkar i sina monologer närmast autistiskt inriktad på att såga och mäta och beräkna. Det är därför konstigt att han mot slutet av boken gör ett något annat intryck. Hans yngre bror Darl verkar länge vara den vettigaste i familjen, men det sägs att han av omgivningen anses konstig och det blir alltså han som i slutet av boken blir mordbrännare och interneras. Det är som om Cash i slutet av boken får överta hans roll som bokens resonör. Skall man inte se detta som en brist hos Faulkner, han förändrar en persons karaktär, därför att han fortsatt behöver en någorlunda auktoritativ berättare, får man anta att det finns något annat skäl. Den bortglömda flickan är Cora. Hon är religiös och moraliserande. Hon är det enda av barnen som är gift. Hon är därför inte med vid kisttransporten. Hon har blivit till när otroheten började, men är inte älskarens barn. Hennes man, Vernon Tull, följer däremot med familjen fram till vadstället och katastrofen där.
Jewell, det fjärde barnet, även han en monoman, vars tidigare mödor för att skaffa en egen häst skildras utförligt. Men fadern säljer hans häst för att ersätta de mulor som drunknat vid vadstället. Den yngre flickan, Dewey Dell, är gravid och söker under vägen få ett fosterfördrivningsmedel. Men hon lyckas inte, blir förolämpad och utnyttjad. Och pengarna hon fått av mannen som gjort henne gravid tar fadern slutligen ifrån henne. Och den yngste sonen Vardaman är utvecklingsstörd. Han borrar hål i kistan så att mamman skall kunna andas och skadar då också hennes ansikte. Och den tekniske storebrodern får göra perfekta pluggar för att fylla igen borrhålen.
Det är mycket som på ett rent yttre plan är svårt att förklara. Att den nya frun presenteras som mrs Bundren, vilket är den sörjande familjens eget efternamn och det hus där hon bor kallas mrs Bundrens hus, är mycket förvillande. Hur hänger det samman? Förmodligen att den döda ägde ett hus i Jeffersson och dess hyresgäst presenteras som den nya Mrs Bundren.
Jag släpper det mysteriet och funderar på om fadern hela tiden hycklat. Bundit sina barn med sentimentala haranger. Det var kanske för att skaffa en ny hustru, inte på grund av löftet till den döda hustrun, han var så angelägen att komma till Jeffersson.
22 feb.17