Visar inlägg från januari 2017

Tillbaka till bloggens startsida

Gudmundsons upptäckt

Ledarskribenten på Svenska Dagbladet, Per Gudmundson, har fått en insikt (14 jan.) Här talas det vitt och brett om svängningar inom högern, men vem har lagt märke till svängningarna inom vänstern? Förr var EU något dåligt, men efter Brexit kan man inte nog prisa europatanken. Efter Tump börjar man hylla frihandel. Det gick bra att ha förståelse för Ryssland innan sverigedemokraterna bestämde sig för att vara putinkramare. Kort sagt: alla klagar på att högern förändrat sig och svikit sina gamla ideal. Men vad skall man då inte säga om vänstern?
Grattis Gudmundson till den upptäckten. Det är riktigt att delar av klokvänstern har gjort en sådan resa. Det går väl an att angripa liberalismen när det är sjuttio år sedan andra världskriget. Men så dyker hotet från högerpopulismen upp på nytt. Då står man inför ett större hot, fördomarna och antihumanismen grinar en i ansiktet. Då får man retirera och nöja sig med att hålla rent mot de värsta excesserna.
Ingen reaktion är naturligare och vettigare. Tyvärr är den inte så allmän inom vänstern som den borde vara. Det är svårt att släppa tanken på liberalismen som huvudfienden. Egentligen är högerpopulismen marknadsliberalismens fel. Den auktoritära högerpopulismen har rätt i sin känsla av att det är något fel, det är bara protesten som blivit något missriktad. Dessutom är många av högerpopulismens anhängare arbetarklass. Och klasskänsla är alltid klasskänsla. Det är knappast någon klok hållning när det mörknar över sjön.
Per Gudmundson insikt liknar aha-upplevelsen hos den som angriper ett djur och då finner att detta djurs aggressivitet är obeaktad. Bärarna av det nyauktoritära vurmandet för lag och ordning - ibland med ett av övertalningsskäl semantiskt fasthållande vid termen liberalism - kan naturligtvis inte vara mer förvånade. Att liberalismen i sak får stöd av vänstern är naturligtvis förargligt när det äntligen kommit en kraftfull högeropposition mot den förhatliga friheten!
Förlåt mig, Per Gudmundson, men jag känner igen konservatismen när jag ser den. Som din gamle idol Gunnar Unger brukade säga. Vilken ordning som helst är bättre än ingen ordning alls. Vilket torde inkludera en ordning med organiserat judemördande.
17 jan.17

En hedersdoktor

Ni har väl sett att Per T. Ohlsson, Sydsvenskans mångårige chefredaktör och briljante kolumnist, har blivit utsedd till hedersdoktor vid Lunds universitet. Det skriver han medryckande om i tidningen i söndags (15 jan.).
Det är något upplyftande med Per T. Ohlsson. Den unge studenten är fortfarande igenkännlig hos honom, en ton av uppriktighet där andra är stöddiga och prestigebundna. En kontrast till den självhögtidliga uppsvenska offentligheten.
Han är naturligtvis en publicist med dimensioner. Med rätta fruktad, en Tingsten för vår tid. Han gick hårt fram mot vänstern, de som råkat ut för honom kan tycka ett och annat. Men hans ideologiska hållning skapade tidigt ett bålverk också mot auktoritärt högertänkande. Det är de traditionerna som gör att hans tidning ännu i dessa yttersta dagar kan vara ett bålverk mot högerpopulismen. Och mot mumlet från högerpopulismens intellektuella bakblåsare, som blir alltfler och allt mer sofistikerade. Man känner sig för, man påverkas. Redlighet är inte utmärkande för tiden. Men det finns motröster.
Per T. Ohlsson talar själv om sin skånska marginal. Men hans röst har faktiskt lyckats att bryta igenom. Vad det kostat honom i arbetsinsats kan ge en lätta rysningar efter ryggraden. Men i alla fall. Han har blivit en viktig röst i svensk offentlighet. Vilket är en triumf för alla oss som retat sig på stockholmsdominansen. Per T. Ohlsson kan sitta i Malmö och betyda något på riksplanet.
Om sitt förhållande till forskarna skriver han fint. De som gör de tunga insatserna utan att ha publicistikens stjärnglans. De bör ha den cred de förtjänar. Men viktigare är att det finns publicister, som vasst och lättillgängligt och med egna reflektioner han lyfta fram forskningsresultaten. Det är insikten om detta som gjort Per T. Ohlsson till hedersdoktor. Där tycker jag Lunds Universitet hedrar sig. Samtidigt som det för Per T. Ohlsson blir en välförtjänt heder.
16 jan. 17

Om otrygghet

Jag funderar på det där med otrygghet och rädsla. Katerina Janouch har i tjeckisk TV presenterat en bild av Sverige, som alla svenskar vet vara osann, men som stämmer med vanliga reaktionära fördomar om Sverige (replikväxling med Hynek Pallas i DN 12 jan.) Det är försåtligt, en svensk bör ju känna till hur det är i Sverige. Hon har ju inga speciella skäl att ljuga om Sverige. Att det inte stämmer med den officiella svenska bilden, visar alltså hur förljugen denna är. Myndigheter vill naturligtvis alltid ge en positiv bild.
Men det finns alltid knäppskallar som, förhoppningsvis i god tro, är beredda att bekräfta fördomarna om ett land. Det kan vara bra att minnas i analoga situationer.
En uppgift är att många svenskar beväpnar sig för att försvara sig mot kriminella. Janouch belägg för detta är att alltfler svenskar begär jaktlicens. Det är en illasinnad tolkning. Har hon rätt i sin illasinnade tolkning finns det anledning att bli förskräckt. Inte på grund av den förment ökade otryggheten utan den mentalitet det speglar. Att riskera att döda sin medmänniska för att slippa riskera att bli dödad. Det är en kuslig mentalitet. Själv tror jag och myndigheterna, som utfärdar jaktlicensen tror likaledes, att det handlar om intresse för jakt. Men skulle det spegla en dylik brutalisering så har något sorgligt hänt med svenskarna.
Men det var om otrygghet jag skulle skriva. Petter Larsson (Sydsvenskan 12 jan.) förundrar sig på samma sätt över att oron ökar när kriminaliteten minskar om man undantar de datorrelaterade bedrägeribrotten.
Men jag funderade också på vilken rädsla som är befogad, när man i början av 80-talet diskuterade kärnkraften. Där var det speciellt svårt att göra en avvägning. Risken för ett kärnkraftshaveri måste vägas mot det ödesdigra i katastrofen om den väl inträffar.
Vad är det befogat att vara rädd för idag? Miljökatastrofen, utan tvivel. Där tycks alla seriösa bedömare vara överens. Men det förvånar mig inte att terrorism och kriminalitet skrämmer mer. Kanske också de personliga olyckor som kan drabba envar. När det gäller terrorism och kriminalitet är det illasinnade medmänniskor som tillfogar oss skadan. Rädslan är här förknippad med vrede. Mot personliga olyckor hjälper det bara att vara försiktigt. Men att någon vill en ont är något man tycker att man borde kunna bemöta.
Vi lever säkert historiskt och geografiskt sätt i en närmast övertrygg värld, jämför med den som lever under djungelns lag. Kanske är oro och rädsla något inbyggt, som i någon mån lever kvar också när civilisationen gjort den obehövlig. Jag tycker det ofta är så med känslor, snarare än att ha en klar och tydlig orsak, söker känslan sin orsak. Som om det alltid måste finnas en viss mängd av ängslan. Därmed har jag naturligtvis inte förnekat att påverkan från medier och människor spelar sin stora roll.
Själv känner jag mig alltid trygg i Lund medan det kan kännas otryggt i Malmö. Det vanda ger alltså en fiktiv trygghet.
13 jan.17

Mer om Wodehouse

Jag har faktiskt inte tänkt sluta att skriva om P.G. Wodehouse. Den allmänna åsikten hos den fasta läsekretsen tycks vara att andra humorister är roligare. Jag hoppas dock på att det finns fler därute. Visst är jag en gammal man och min litterära smak är föråldrad. Min humoristiska, är kanske ännu äldre. Men humorister brukar ha sina hängivna och en och annan har väl överlevt. Vänta bara tills de får tag i mig!
Jag har alltså samlat på mig 44 wodehouseböcker, puls en skolskildring, en stor antologi och en självbiografisk bok. De har jag läst osystematiskt och utan mycket eftertanke. Någon sida medan jag väntar på bussen, något kapitel före Morfeii armar, för att somna munter.
Men så fick jag infallet att läsa mina wodehouseböcker kronologiskt. Det visade sig inte helt lätt. En del av mina obskyra antikvariska fynd saknar uppgift om när boken kom på engelska, så jag har fått gå efter min svenska översättning. Min antologi, Alla tiders Wodehouse från 1950, innehåller en del tidiga och tidigare otryckta wodehousenoveller. Där fick jag också kännedom om att en översättning från 40-talet, Picadilly - Jim, kom ut första gången 1918.
Det tidiga wodehouseböckerna är alltså:
Guldklimpen 1912
Det våras på Blandings 1915
Picadilly - Jim 1918
Flicka i fara 1919
Ett upp för Cuthbert 1922
Psmith ordnar saken 1923
Jeeves klarar skivan 1925
Pengar till skänks 1928.
 
Där befinner jag mig i min omläsning. Och skall ta itu med Mr Mulliner har ordet, 1929, och dymedels introduceras för ytterligare en wodehousekrets, historieberättarna på Metarens Hvila.
Picadilly - Jim återknyter bekantskapen med den osympatiske milionärssonen Ogden Ford från Guldklimpen. Han är en av Wodehouses mest fascinerande gestalter. Suverän i sin grandiositet och integritet, ful och förfallen, älskad endast av sin mor och med ett klart intellekt. En hård nöt att knäcka för de wodehouska hjältarna. Dock är Guldklimpen en bättre bok än Pickadilly – Jim.
I ”Jeeves klarar skivan”, som är noveller, berättas om när Jeeves kommer till Bertie Wooster. Ändå finns det tidigare jeevesnoveller. Själv finner jag samlingen lite blek, men jag återfinner saker som min pappa brukade citera.
Här ställs för första gången frågan: ”Äter ni mycket fisk, Jeeves?” Som förklaring till den formidable betjäntens osannolika intelligens.
Men den frågan återkommer i senare böcker.
Det andra är berättelsen om en person som är starkt överbeskyddad av sin moder och van att leva försiktigt. Han är nykterist och vegetarian. Den ömma modern lämnar honom i Berties och Jeeves vård. Men han smiter genast ut och lever rövare i New York, där Bertie och Jeeves tillfälligt befinner sig, och återkommer i ett bedrövligt skick. När man tar hand om den redlöse mannen utspelar sig följande dialog.
”Jag betraktade honom ännu en gång.
´Jeeves´ sa jag, ´någon har givit honom kött!´
´Förlåt,sir?´
´Han är stäng vegetarian. Han måste ha hittat en stek eller någonting. Ring efter en läkare!´
Detta fann min pappa tydligen så roligt att det stannade i hans minne. Och för all del, att med kuslig intuition förslå en mindre sannolik hypotes, när saken tycks vara uppenbar, är rätt kul.
Det är i Pengar till skänks som den antisemitiska förlöpningen förekommer. Det gör ett mycket obehagligt intryck, men är upplysande. Boken i övrigt har en ganska roande handling. Och här förekommer för första gången en gangsterpar och deras apliknande kompis, måhända förebild till Ville Vessla, som kommer att dyka upp i senare romaner. Det är den vampiga kvinnan som är hjärnan i bandet.
Men nu är det hög tid att jag beger mig till Mr Mulliner.
11 jan. 17

Problematisk godhet

Hur kommer man undan godhet? Är det något den senaste månadens debatt lärt oss, så är det att godheten inte får ifrågasättas. Samtidigt måste man undvika att påstå att man själv är god. För då är man ju självgod.
Nå, det började med att Ann Heberlein skrev en dum artikel. Hon kom från sin skönhetsvård – lyx och fåfänga! - och gav sin vana trogen ingenting till tiggarna. Då är det lätt att man spontant känner sig dålig. Ser man dessutom andra som ger kan det kännas som en förebråelse. Vad är då naturligare än att man i självförsvar tycker sig se självbelåtenhet hos den glade givaren.
Sådant är ju tacksamt att driva med. Och det gjorde alla så till den grad att det kom att likna mobbing. Det var säkert inte avsiktligt. Men minst lika typiskt för mobbing, som det man säger, är att man aldrig slutar. Det blev en smula paradoxalt, någon sorts godhetsmobbing.
Om tiggeriet finns naturligtvis mycket att säga. Det är inte troligt att tiggarna tillhör den absolut nedersta kretsen av jordens fördömda. Om man i stället för att ge till tiggare ökar sina månatliga utbetalningar till behövande, så är det ett respektabelt val. Men, som jag tidigare varit inne på, jag tror det kan ha ett värde med denna direkta mänskliga konfrontation. Det är utmärkt med ett humant samhälle som utövar opersonlig godhet. Men det kan ha ett värde med personlig medmänsklighet. Där skiljer jag mig från dem som minns mörkare tider där välgörenhet var förknippat med tacksamhetstvång. Dagens tiggare utbrister ofta i en ström av tacksamhetsbetygelser men jag tror att de gör det av taktiska skäl, för att vara artiga och för att de tycker att det är lite kul.
Att givarna skulle vara självgoda, håller jag för otroligt eller åtminstone ytterst sällsynt. Hur skulle de kunna vara det, när mängden av tiggare gör att man ändå måste gå förbi de flesta? Jag tror de flesta känner en lätt skam när de ger. Det gör i alla fall jag. Och finner denna skam alltför egocentrisk för att bry sig om. Och så är det antagligen med självgodheten också. Om man till äventyrs skulle upptäcka den hos sig själv.
Men hur kommer man runt att påstå att man själv är god? Ett är som Fredrik Virtanen i Aftonbladet (17 dec. 16) påstå att man inte alls drivs av medmänsklighet utan av solidaritet. Men att byta ut ett ord lönar föga. Visst kan man på något abstrakt plan säga att medmänsklighet alltid lönar sig ur egoistisk synpunkt. Jag tror inte det är sant, men saken är så abstrakt, att man inte med säkerhet kan påstå att det är lögn. Fredrik Virtanen kan vara solidarisk med välfärdssamhället, mena att det som är bra för alla är bra för den enskilde. Men att han skulle kämpa samma kamp som flyktingar och tiggare kan jag inte se. Man kommer nog inte runt medmänskligheten. Även om den tvingar en att på ett joltigt och ovetenskapligt sätt ta parti för medmänniskan.
11 jan. 17

Äldre inlägg

Nyare inlägg