Visar inlägg från januari 2017

Tillbaka till bloggens startsida

Om att åldras

Åsa Beckman frågar sig i DN (20 jan.) varför ingen beskrivit åldrandet. Det är ju något som alla som lever tillräckligt länge skall igenom och andra mänskligt existentiella situationer tycks henne mer välbeskrivna. Hon känner sig därför oförberedd, hon har aldrig riktigt mött det i litteraturen.
Det har nog sina skäl. Ålderdomen är mera en samling symptom än ett tillstånd. Och den ser alltså mycket annorlunda ut från individ till individ. Dessutom, drabbas man av en allvarlig sjukdom, vilket inte är ovanligt på äldre dagar, kommer det naturliga åldrandet i skuggan.
Jag skrev en gång om detta att komma i otakt med tiden. Att ha andra erfarenheter och andra intressen än samtiden. Jag fann detta vara ett bra sätt att höja sig över det konkreta, privata. Och jag gratulerade mig till att ha undvikit det vanliga åldersgnället. Stannar man i en förfluten tid blir samtiden ointresserad av vad man har att säga. Det tycktes mig vara en intressant problematik, i stället för det vanliga gubbgnället.
Bland det värsta i livet är att leva med och acceptera förluster. Viktiga medmänniskor dör, annat som var ens glädje tas ifrån en. Då gäller det att göra det bästa möjliga av sitt liv, ta vara på det man har kvar. Men åldrandet handlar om en gradvis reducering. Det är mindre dramatiskt, men kan när det gått tillräckligt långt resultera i något som verkligen är en förlust.
Det tid som Åsa Beckman vill ha beskriven är tiden mellan 50 och 70. Den har jag redan passerat och den nio år yngre hustrun är överens med mig om att tiden efter 60 markerar en gräns. Men hon är fortfarande kvar på sitt arbete och jag skulle tro att pensioneringen för många är en nytändning. Att själv styra sitt liv kan vara vitaliserande och föryngrande.
Vilka är då ålderssymptomen? Tre saker drabbas: syn, hörsel och närminne. Det senare är kusligt i en tid när man talar mycket om senilitet och alzheimer. Hur glömsk och tankspridd är det normalt att vara? Här är gränsen flytande till det psykopatologiska. Det är nästan oundvikligt att inte se det naturliga åldrande som begynnande tecken på något värre. Så drastisk är reduktionen.
Självklara namn är plötsligt borta. Man upphör inte att veta vem William Shakespeare var, men namnet eller nästan lika självklara namn, kan plötsligt vara borta.
Nu är fokusering något svåranalyserat. Att man inte har mindfullness och är fokuserad på det närvarande, kan bero på att man är fokuserad på något annat. Skriver artiklar i huvudet t.ex. Tillstånd av tankeflykt torde vara mycket mer irriterande, men stör inte lika intensivt koncentrationen på nuet. Återstår att förklara varför glömskan, t.ex. att man glömmer sina varor på bandet, när man har handlat, är så mycket större än för tjugo år sedan.
Och så är det det här med tröttheten. Och sömnigheten. Själv är jag så sömnig att jag ibland misstänker narkolepsi. Många människor, inte bara åldringar, har sömnproblem. Det är jag själv tacksam för att jag inte har. En och annan vaknatt hör till livet, i synnerhet om man har något bekymmersamt att tänka på. Men att som regel sova gott om natten är en nåd att stilla bedja om. Då är det bättre att somna i förtid om kvällarna och ta sig en och annan lur på dagarna. Min praktiska läggning säger mig att har man bara någon stund på dagen då man är klarvaken och skärpt, så räcker det. I mitt fall har också skillnaden mellan årstider ökat. Den har alltid varit stor, ”jag lever blott om sommaren” har varit mitt mantra. Men numera känns åldrandet mycket starkare på vinterhalvåret.
Sexualiteten är säkert kopplad till människans vitalitet. Den spelar allt mindre roll i mitt fantasiliv men jag känner fortfarande lust. Och hur är det med fantasilivet? Utan fantasi har den inåtvände inget liv. Som med allt annat, det pågår en reducering, men det lönar sig att söka motverka den. Utan fantasi blir livet alltför tråkigt. Det gäller att bevara sin andliga spänst.
24 jan.17

Tidens slingringar

Alla har sin vals att dra, det är bara alltför uppenbart. När Anna Kinberg Batra gjorde sitt utspel och öppnade för sverigedemokraterna och splittrade alliansen, var väl pressreaktionerna inte alldeles förutsägbara. Smålandsposten jublade (Fredrik Haage) och Kristianstadsbladet (20 jan.) . Att Haage jublade var knappast förvånande, han är så mycket knök (konservativ höger) att han var med i den högerextrema tidskriften Salt tills den blev förintelseförnekare. Kristianstadsbladet har ju utmärkt sig i det liberala inbördeskriget och det enda anmärkningsvärda är att det inte var Carolin Dahlman, som basar för Kristianstadsbladets ledarsida, som jublade, utan Petter Birgersson som basar för systertidningarna Ystads och Trelleborgs Allehanda. Birgerssons artikel fanns i alla tre tidningarna. En vacker insats av tre liberala tidningar att ställa sig till höger om Jan Björklund.
Men det mest anmärkningsvärda är att Svenska Dagbladet är tyst på ledarplats, åtminstone i papperstidningen. Först på tredje dagen tar den politiska redaktören, Tove Lifvendahl, bladet från munnen och talar om att det går troll i ord så fort SD är inblandat. (22 jan.). I själva verket är ingenting förändrat i förhållande till SD, menar Lifvendahl. Varför tog det tre dagar att komma fram till detta krokiga tänkande, om man inte förutsätter långa interna diskussioner och åtskilligt grubbel?
Expressen var mot Kinbergs Batras förslag utan att alls beröra förhållandet till sverigedemokraterna (20 jan.). Men Karin Pihl, dagen efter (21jan.), har däremot ett engagerat försvar för politiskt cynism, som inte tycks gå ihop för den som kräver konsekvens.
Ty politik handlar om makt, menar Pihl. Det är blåögt att kräva moral och ideologisk trohet av politiker. Har Kinberg Batra svikit idag kommer Annie Lööf att göra det i morgon. Och man skall inte vara en sådan idealist att man tror att sverigedemokraterna skulle åka ur riksdagen bara för att liberaler polemiserar mot dem. Nej, ju mer man tänker i termer av gott och ont, d.v.s. ställer moraliska krav på politiken, dess mer svävar man i det blå och kommer att bli gravt besviken.
Nåja. Man behöver inte vara optimist för att man kräver anständighet. Hörde vi inte Esaias Tegners röst nyligen vid årsskiftet. ”Erövrar det onda all världen till slut så kan du det rätta dock vilja”. Och Karin Pihl slutar med att säga att hon inte menar att man skall sluta kämpa för det man tror på, antifascism, antirasism och antisexism. Så det finns tydligen en gräns för cynismen. Frågan är bara var den går i Karin Pihls fall. Om man ibland skall kämpa för det man tror på, varför då inte alltid?
En som alltid har kämpat för vad han tror på är Mikael Wiehe. Hans begravningstal i Sydsvenskan till den dödade pojken, Ahmed Obaid, torde bli klassiskt. (17 jan.). Det är inte säkert att Wiehe menar att alla mord i ett kapitalistisk land beror på kapitalismen, men i varje fall tror han att detta mord måste göra det. Därför: vad tjänar våra tårar till, när vi misslyckats med att avskaffa kapitalismen? Den lilla antikapitalistiska minoriteten borde visserligen vara ursäktad, om man nu inte tänker sig en våldsam revolution. Att på demokratisk väg ändra förhållandena torde vara svårt om man befinner sig i minoritet. Men tydligen anser Wiehe att skuldkänslor är mer på sin plats än sorg. Man kan visserligen tycka att man kan behålla gammal god retorik även när de tankar som skapat den har vederlagts av historien. Men då blir det förstås något som skaver.
23 jan. 17

Dagspress i förändring

Det är inte ovanligt, hos en äldre generation, att vara starkt identifierad med sin dagstidning. När jag skrev i Lundagård skrev jag om dragkampen mellan Sydsvenskan och Dagens Nyheter bland studenterna. Själv hade jag tre husorgan, förutom de nämnda även Aftonbladet. Kanske hade jag redan vid den här tiden börjat läsa alla tidningar. Men Christina och hennes kamrater som var varma anhängare till DN fann denna lilla bild från studentkorridorerna intressant. Under hela den tid jag känt Christina har hon varit en trogen tidningsläsare och läser varje dag DN från första sidan till den sista. Och hon har hela tiden älskat den. Hennes före detta skrev en gång en sonett till henne, som bara hade det felet att den gjorde henne till Svenska Dagbladet-läsare. Det misstaget hade aldrig jag kunnat göra, men det är tvivel underkastat om jag kunnat skriva en så pass god sonett.
Men både Christina och jag har haft en barndom med Svenska Dagbladet. Men bytte så fort vi kom till Lund. Men hon är nio år yngre än jag så vi har inte riktigt samma barndomstid.
Under senare häften av 60-talet var Svenska Dagbladet en tidning för gamla herrar. Helt utanför debatten, helt förlegad. Medan DN regerades av den glansfulle Olof Lagercrantz, alltmer radikal i den starka vänstervinden. Man kunde älska Aftonbladets kultursida för dess enhetlighet och deras intellektuella ironier och dess ledarsida för dess lundensiska respektlöshet. DN var mera rikslikaren, omöjligt att bortse från med de tunga artiklarna. Men förutom av Olof Lagercrantz, som lyste, var den svår att bli upphetsad av.
Så där såg det ut till mitten av 70-talet, då Buster von Platen gjorde Svenska Dagbladet till ett vasst alternativ till Dagens Nyheter. Äntligen en opposition mot vänstern som påminde om den i dansk press. Jag kände stark sympati för Svenska Dagbladet som utmanade rikslikaren. Periodvis har jag alltså tyckt bättre om Svenska Dagbladet. Stundtals har de haft mycket vassa ledarskribenter och kulturchefer med ambitioner. Mats Svegfors och Mats Johansson på ledarsidan. Lars Lönnroth och Peter Luthersson på kultursidan.
I DN kämpade Arne Ruth bra, men Svante Nycander och Hans Bergström gjorde ingen människa glad. Och nyliberalismen och privatiseringsvurmen härskade i slutet av 80-talet till idiotins gräns.
Till komikens höjder nådde Clas-Göran Kjellander, när han förslog att man själv skulle fylla i gropar i vägbanan. Den ledarskribenten trodde på individen och ville inte vara inlärt hjälplös. Det gällde att ta personliga initiativ för att öka privatiseringen.
Idag är DN ett suveränt debattorgan. Sällan har den varit så läsvärd. Svenska Dagbladet har nog inte sin bästa tid. Överhuvud har ju standarden höjts på ledarsidorna, man skriver friare och roligare och i mycket är förtjänsten kvinnornas. Kultursidorna har det mer besvärligt. Debatt, litteratur och populärkultur trängs. Det är på gott och ont mer som de gamla kvällstidningarna. Mer vasst och stimulerande än djupt.
20 jan. 17

Om Tom Sawyer

Det är märkligt med böcker man läste som barn. Något stannar i minnet. Men på gamla bokupplevelser kan man kontrollera sitt minnes tillförlitlighet. Och de gäller speciellt de böcker man läste när den egna fantasin var som livligast. Lars Gustavsson försåg vid något tillfälle Jules Vernes Resan till jordens medelpunkt med en typisk larsgustavssons detalj. Det handlade något om att kommunicera i underjorden genom att knacka i väggarna. En bild av det man kan höra men inte nå. Men eftersom jag minns det dåligt kan man inte utesluta att jag i min tur förvränger i enlighet med min natur.
Själv har jag nyligen läst om Tom Sawyers äventyr och fortsätter nu med Huckleberry Finn. Vad mindes jag från Tom Sawyer? Ja, episoden när han målar plank, därför att den är så ofta relaterad. Han får sina kamrater att överta arbetet därför att han lyckas intala dem att det är något roligt. En unik och åtråvärd möjlighet. Jag minns också att det fanns ett kort stycke om hans kärlek till en flicka, Becky Thatcher. Annars handlade det mest om pojklekar i vildmarken. Men Toms förälskelse och hans försök att hävda sig och göra intryck tyckte jag mycket om. Och så mindes jag den kusliga Indian - Joe, det blodtörstiga halvblodet. Som Tom och Huck råkar möta på en kyrkogård. Och hur Tom sedan går vilse i en grotta – med Becky Thatcher eller hela hennes familj, eller med en större grupp? - och att det på något sätt är för att fly undan Indian – Joes förföljelse.
Hur vad det då när jag kontrollerar det? Ja, Becky Thatcher - episoden är inte en detalj som en romantiskt liten pojke fäste sig vid. Utan mycket central. Kärlekssagans turer med ömsesidiga försök att dra till sig uppmärksamheten och låtsad likgiltighet och försök att väcka svartsjuka är genomgående. Det är snarast pojkäventyren som är perifera.
Och episoden med Indian – Joe och grottan? Ja, Tom Sawyer och Huck Finn befinner sig mitt i natten på kyrkogården med en död katt. Den skall man kasta efter djävlar som kommer för att hämta en fördömd själ. Detta för att katten skall ha full effekt vid vårtborttagning. Då råkar de stöta på gravplundrare. En av plundrarna är läkare och skall förmodligen stjäla kroppen för medicinskt bruk. Att detta är syftet sägs inte rent ut och det vittnar om ett stort förtroende för de unga läsarnas fattningsgåvor. Men kanske var det lättare att förstå på Mark Twains tid. Att det förekom vet jag från ett besök på ett medicinhistorisk museum i Edinburgh.
Nå, medicinaren åtföljs av två betalda, kriminella medhjälpare. Av vilken den ene är den farlige Indian – Joe och den andre en fördrucken och förfallen stackars man. Det blir bråk om betalningen och medicinaren kommer i strid med sina medhjälpare. Han slår ner den fördruckne och knivhuggs till döds av Indian – Joe. Varefter Indian-Joe placerar den blodiga kniven i sin avsvimmande kumpans hand. Huck och Tom bevittnar alltså ett mord och fel person kommer att utpekas som den skyldige.
Vännernas skräck efter detta är naturligtvis stor. Men Tom Sawyer vittnar ändå vid rättegången. Och Indian – Joe flyr så fort han hört Toms vittnesmål.
Men hur vad det med grottan? Jo Becky Thatcher ordnar en stor utflykt med många barn. Och där leker man också i grottan men håller sig till de utforskade delarna nära utgången. Endast Tom drar i väg med Becky och kommer vilse. Och sedan skildras deras hopplösa kamp för att hitta ut. När Tom vid ett tillfälle letar på egen hand är han nära att hamna i famnen på Indian – Joe. Han ser hans hand sticka fram. Och han förstår att grottan är en av Indian – Joes gömställen. Nå Tom hittar slutligen ett ställe där de kan ta sig ut och transporteras hem.
Det visar sig sedan att Becky Thatcher far därefter stänger igen ingången till grottan såsom en alldeles för farlig lekplats. Tom som vet att Indian – Joe befinner sig i grottan får grottan öppnad på nytt. Och man finner Indian – Joe död vid ingången. Efter fruktlösa försök att ta sig ut.
Det slår mig att detta att se Indian – Joes hand i grottan är en mycket sofistikerad skräckdetalj. Man jagas inte av det kusliga, men det finns där.
19 jan.17

Parodisk debattutveckling

Den svenska debatten om Katerina Janouch uttalanden i tjeckisk TV blir alltmer intrikat och rör sig ut mot periferin. Borta är frågan om vad hon faktiskt sa och i stället har vi det interna poängplockandet publicister emellan. Dagens Nyheter och Expressen frågade nämligen Janouch förläggare om vad förläggaren tyckte om Janouch uttalande. Detta är angiveri menade PJ Anders Linder i sin blogg och får kraftfullt stöd från Fredrik Haage i Smålandsposten: ”man sände också iväg personal att krama ut ett avståndstagande från hennes förläggare”. (17 jan.)
Mot detta reagerar Björn Wiman i Dagens Nyheter (15 jan.) och jämför med Trumps angrepp mot den fria pressen. Patrik Kronqvist på Expressens ledarsida anser då att detta är att gå för långt (17 jan.)
Det är lite osäkert om Kronqvist anser att det var fel att fråga förläggaren. Expressen gjorde ju detsamma, vilket förtar en del av udden i Kronqvists polemik. Kronqvist får nöja sig med att våldsamt höja rösten mot Wimans alltför höga röstläge. Att jämföra normal mediekritik med Donald Trump är att på ett upprörande sätt vara alltför upprörd.
Själv betvivlar jag att man i Haages mening försökt få förläggaren att ta avstånd från Janouch. Men jag tycker inte ens man skulle frågat. Det kan knappast vara en förläggarens uppgift att beivra aldrig så galna författaråsikter.
Däremot kan man knappast hindra en bokhandlare från att bojkotta vilka böcker hen vill. Det är inte censur.
Men vad skall man säga om Janouch uttalanden? Det borde vara det centrala. Jodå, hon har fått stöd av Mattias Bred i Göteborgs – Posten (13 jan.). Åsiktskorridoren flyttar utomlands menar han, det är en snäv nationalism att man inte får kritisera Sverige i utländska medier. Men det får man naturligtvis. Men det finns konspirationsteorier och föreställningar som bottnar i uppenbara fördomar. Det är inte helt lätt att vederlägga uppenbara fördomar, man får ofta nöja sig med att de faller på sin egen orimlighet. Hur bevisar man att attacken mot tvillingtornen inte var en judisk eller pentagonstyrd operation. Eller att jordens makthavare inte dirigeras från yttre rymden. Man får nöja sig med hur troligt det låter att alltfler svenskar beväpnar sig i rädsla för invandrarkriminella. Och detta sägs inför en publik som inte rimligen kan bedöma sanningshalten i detta. Men måhända har vissa fördomar som här får stöd.
18 jan.17

Äldre inlägg

Nyare inlägg