Lars Westerbergs Blogg

Expressens lokalutgåvor, Kvällsposten i Malmö och GT i Göteborg, finns det sällan någon anledning att bry sig om. Materialet är likartat med stockholmseditionen och uppträder någon gång en lokal skribent så brukar hen ersätta någon som finns huvudtidningen. Och man vill ju inte missa huvudtidningens osannolika ledarskribenter eller den centrala kulturredaktionens Karin Olsson eller Jens Liljestrand. Även om de senare vanligen är kloka och sällan får en att ta sig åt huvudet. Men en stjärna förfogar dock Kvällsposten över och det är Ola Wikander. Honom är det sorgligt att missa.
När han i söndags skrev om Lund och Oxford (29 jan.) var det naturligtvis oemotståndligt. Han berättar att han alltid varit fascinerad av Oxford.
Och nämner Dorothy Sayers och Brideshead Revisited. Och han har aldrig kunnat låta bli att jämföra med vår egen Alma Mater i Lund.
Nu har han åkt till Oxford och vistats där en vecka utan att oxfordromantiken krakelerat. Det kan bero på den begränsade tiden och att han rört sig i en begränsad del av Oxford. Reserverar han sig.
Själv känner jag på samma sätt för Oxford och mina litterära källor är desamma. Min kloke svåger har dock påpekat för mig att Lund snarare är Sveriges Cambridge än Sveriges Oxford. Om det nu har någon betydelse. Vid ett längre besök i Uppsala insåg jag att man kunde spegla sig i den staden också. All uselhets hemvist visade sig ha vissa drag gemensamma med Lund. Hemstaden spegelvänd, lik och olik.
Wikander talar om att hans bild av Oxford varit präglad av att den litteratur han läst speglar en förfluten tid. Och med detta har han alltså jämfört dagens Lund. Det finns dock en bot mot detta som gör jämförelsen mer relevant. Och det är lundatraditionen, lundalitteraturen. Att inte heller i Lund leva enbart i nuet. Att låta Lund vara både sitt nu och sitt förflutna. Liksom man kan låta Oxford vara det.
Wikander talar också om Lunds snett leende självironi. Ja, det är väl något som skiljer Lund från Uppsala. Som har en tendens till högtidlighet och självhögtidlighet. Redan Ola Hansson talade om ”uppsvensk fanfartomhet”.
De engelska universitetens förhållande till sig själva är väl svårare att bedöma. Brittisk humor är ju känd för att vara distanserad. Och Monty Python från Oxbridge har aldrig tycks mig främmande. Jag vill påpeka att Hasseåtage är en produkt av Luppsala.
Men det är något särskilt med att ha varit Sveriges andra universitet. Platta poesier från Lund och den akademiska bondbyn, det är utgångspunkten. Hur stolt man än blir över sina traditioner så är det bäst att ha med detta i traditionen också.
31 jan.17

Mark Twain skrev alltså Tom Sawyer och sedan skrev han Huckleberry Finn. Det är två ganska olika böcker. Tom Sawyer har stora förtjänster, den är vis och rolig, som de bästa av Mark Twains humoresker. Den visar en stor inlevelse i en fantasifull, romantisk, godhjärtad och ädel ung människa. Naturligtvis är Tom Sawyer en klassisk buspojke, litterärt sett kanske förebild för många senare. Och i likhet med Don Quijote är han litteraturförgiftad. Det är litteraturen som ger livet glans, därför är livets enda möjlighet att härma litteraturen. Det är ändå en sorts vishet.
Men historien om Huckleberry Finn har en annan hjälte. I Tom Sawyers äventyr, när vi först möter Huckleberry Finn, framstår han som avundad. Utan ansvarstagande föräldrar har han en frihet som ynglingar från mer eller mindre ansedda familjer inte har. Det ter sig som lyckan – för de andra.
Men i Huckleberry Finn framträder han med sin egen röst. Han är en underdog som i stället ser upp till Tom Sawyer. Själv är han ödmjuk, praktisk och oförvillad. Och han har en känsligt samvete, som han argumenterar mot med förnuft och utan Tom Sawyers teatrala åthävor. Den enkla godheten finns också hos honom, ädelheten är mera något som mer passar Tom Sawyer. Men en förrymd svart slav Jim, flyr han på en flotte neråt Mississippi. Huck flyr från sin tyranniske och alkoholiserade fader och möjligen också från civilisationen. Jim därför att han hört att han skall säljas. Det är om vänskapen mellan dem som denna bok handlar.
Det är en vänskap som hela tiden fördjupas. Huck försöker vid ett tillfälle driva med sin naive vän men lär sig inse det grymma i att bemöta uppriktig omtanke på detta sätt.
Boken är full av händelser och äventyr. Det står aldrig stilla och blir aldrig långtråkigt. Ändå är det som stannar i minnet det stilla livet på flotten, den fria, lugna färden utefter floden.
Det är ingen stor del av boken men själva dess bärande bakgrundsmusik.
Och samvetet? Huck har alltså stulit någons slav i och med att han inte återför Jim till sin ägare. Han förstår att han ådragit sig stor skuld. Men han kan inte svika sin kamrat. Så präglas alltid samvetet av våra föreställningar och konventioner. Moraliska bud är tidsbundna. Men någon gång kan humanitet segra också över regler som man verkligen tror på. Något har det också att göra med Huck Finns ödmjukhet. Han är en enkel människa, utan uppfostran. Man kan inte ställa samma moraliska krav på honom som på den välbeställde, resonerar han. Han får nöja sig med att handla så gott han kan.
Huck försöker be för att få förlåtelse för sin synd, men inser att han inte ber med uppriktigt hjärta. Då skriver han ett brev för att ange Jim. Det känns ett tag lite bättre. Men så kommer han att tänka på deras delade öden på flodfärden och på hur snäll mot honom Jim alltid har varit och river sönder brevet. Och får till sist tänka: ”Låt gå då, så må jag komma till helvetet.” Det är inget litet offer på vänskapens altare.
Tom Sawyer kommer in i handlingen på slutet av boken när Jim har blivit fasttagen. Tom Sawyer vet att Jim har blivit frigiven men han iscensätter ändå en lång och onödigt krånglig räddningsaktion. Det måste vara svårt, annars är det inte tillräckligt storslaget. Och det håller på att ta en ända med förskräckelse, själv blir han skjuten i benet. Jag vet många unga läsare som här retat sig oerhört på Tom Sawyer. Efter Jims och Hucks högst reella faror iscensätter Tom en massa låtsassvårigheter. Men Huck blir lättad. Tom Sawyer, av en ansedd och bildad familj, bör inte vara en sådan tjuv att han utan betänkligheter fritar en svart man. Kan Huck inte leva upp till denna moral bör Tom åtminstone göra det. När han får höra att Jim egentligen var frigiven och Tom vetat om det hela tiden, faller ju inte längre någon skugga över Tom Sawyer.
Men man kan också fundera på författarens hållning till sina hjältar. Det gode och enkle och uppriktige Huck Finn, som författaren följt med beundransvärd inlevelse boken igenom, står i kontrast till Tom Saywer, den krånglige och högmodigt grandiose. Det är kanske inte underligt att det blev en bättre bok andra gången. Kanske mognade och fördjupades författaren.
30 jan. 17

Hur gör man för att kommunicera? Hur når man fram till sina medmänniskor? Att skriva kan vara ett bra sätt att nå sina själsfränder.
Jag tror att det var min utgångspunkt när jag en gång började skriva i studentpressen. Det är antagligen utgångspunkten hos en som är mycket ensam. Att tala med sina närmaste är annars mer naturligt. Varför kunde jag inte göra detta?
I efterhand har jag tänkt att det mesta som händer oss är en slump. Man kan inte tala med alla om allting. Kanske kan man inte tala med någon om något? Jag funderade mycket på den mänskliga kommunikationens omöjlighet. Men i texter som når många, blir träffytan större. Kanske fanns det några därute.
Alltså skrev jag om mina problem. Mänsklig svaghet är alltid igenkännlig. Känner man inte igen just den svagheten, känner man igen själva svagheten. Det visade sig vara så. Jag fick stort gensvar från mina läsare.
Att rensa ett Augias - stall är något annat än att kommunicera. Det var snarare detta jag såg som min uppgift något decennium senare. Offentligheten är en värld av makt och positioner. Som slaven på triumfvagnen viskar man: Kom ihåg att du är dödlig!
Fast viskade jag någonsin? Det var snarare det väldiga vattenbruset när Hercules ledde in floden i Augias stall.
Jag tror att jag till sist blev offer för något. Det var knappast maktberusning. Men en alltför stark tro på möjligheten av framgångsrik argumentation. Prestige och positioner är ingenting som människor godvilligt släpper. Tvärtom man uppbådar all sin intelligens för att försvara sin sak. Därför får man som kritiker vara lätt på handen. ”Sanningen framstår isklar och främmande och, som det heter, hallucinatorisk”, heter det i en dikt av Lars Gustafsson. Det är vad man kan åstadkomma. Att alltför nitiskt försöka övertyga leder sällan till något.
I vår tid, som är en annan tid än 80- och 90-talet, är situationen annorlunda. Man måste räkna med nätet. För egen del är det ju där jag befinner mig. Själv finns jag bara i min blogg, jag är inte aktiv på något annat ställe. Jag finner det utmärkt med det vardagliga samtal som förs på facebook. Är det något jag gillar så är det gillande-knappen. Här kan människor få en enkel och anspråkslös bekräftelse på sin vardag och verklighet. Det tycks mig fylla ett behov och är mindre ytligt än det först kan tyckas. Någonstädes diskuterar också intellektuella med varandra. Det blir en alternativ offentlighet. Med samma förtjänster och lyten som i offentligheten. Allvaret och viljan att gå på djupet med tidens frågor. Man kan till och med kosta på sig att gå djupare. Det journalistiska kravet på enkelhet och begriplighet behöver inte topprida en. Man kan vara hur komplicerad som helst, nöja sig med att bli begripen av dem som är i stånd att följa ens tankegång. I detta ser jag en vinst eftersom det på inget sätt ersätter opinionsbildningen i den tryckta pressen. Men kan ge fördjupning för den som önskar. Men naturligtvis har all diskussion mellan intellektuella med pretentioner också samma lyten som den offentliga debatten. Samma prestige och positionerande, samma vilja att imponera snarare än att kommunicera.
27 jan. 17

Hur många älskar inte Ture Sventon? Det finns anledning att begrunda detta i temmeltider. Över Sverige vilade djupt 50-tal i Ture Sventons värld. Att semlor skulle saluföras före jul var otänkbart. Därför var Ture Sventon unik i sin semmelkärlek, han åt semlor året runt. Och endast ett konditori i Stockholm kunde förse honom med detta, konditori Rosa.
Ture Sventon är hjälte i Åke Holmbergs klassiska barnbokserie. Serien blev en fullträff. Dess hjälte är privatdetektiv. Han är en mycket pregnant personlighet, utrustad med ett flertal egenheter. En är att han inte kan säga s, Sture Svensson heter han egentligen, men det glömmer man strax. Därav temlor i stället för semlor och konditoriet kallas Rota.
Det är inte självklart hur man skall återge en läspning. I min barndom gick en tecknad serie i Svenska Dagbladet som hette Malin. Själv hade hon flätor och stor prickig hatt, medan hennes vän Fingal hade tintinfrisyr. Hans s-ljud markerades med f. ”Kära Fnälla”, var hans favorit replik. Sventon byter verkligen namn till Sventon. Man kan tänka sig att t-et är ett sätt att slippa säga s. Själv uttalar jag alltid regissör med g, vilket lär vara vanligt i finlandssvenskan. Detta för att undvika Åsa - Nisse syndromet och ha dubbelt sch-ljud.
Ture Sventon är alltså en deckarparodi eller snarare en lek med genrens klicheer som överdrivs till det absurdas gräns. Själv är Sventon en allvarlig man, han anar aldrig hur rolig han är. Hans motståndare är Ville Vessla, en liten illasinnad person, med blanka välputsade skor, som på grund av sin litenhet kan ta sig fram överallt. ”Ständigt denna Vessla!” utbrister herr Sventon.
När jag var barn läste jag på baksidan av en av böckerna att Åke Holmberg var barnens Wodehouse. Jag fann det inte omedelbart slående
men här finns naturligtvis en likhet. Ture Sventon är inte rolig på alldeles samma sätt. I mycket är det den allvarlige och förment skarpsinnige detektiven, som gör det roligt. Oförglömligt är när han klär ut sig till barn i sjömanskostym som den geniale Sven Hemmel har återgett i obetalbara illustrationer. Men annars är humorn dämpad, något hypomanisk stegring av Wodehouse - eller Hasse Alfredsson-typ förekommer inte. Sventon förblir allvarlig hur löjlig han än är. Han förlorar aldrig sin självaktning.
Men visst finns de smålustiga formuleringarna. Han tryckte ner kosacken i soffan så det knakade, om det nu var i soffan eller i kosacken som det knakade. ”Det är för tidigt att yttra sig om den saken ännu”, är en annan sventonism. Speglande en noggrann och försiktig läggning.
När han i ett stort svart lösskägg sitter och väntar på sitt första fall, beskrivs hans profil. ”Näsan var stor och smal, han liknade en hök (om man kan tänka sig en hök med helskägg).” En liknande formulering hittade jag just hos P.G. Wodehouses ”Mr Mulliner har ordet.” ”Hade det inte varit för hans höga hatt skulle han varit en nästan exakt kopia av en leopard på krigsstigen i Indiens djungler”. Accessoarerna gör liknelsen komisk.
26 jan.17

Vänstern har det inte lätt. Det förstod jag när jag läste Åsa Linderborg i Aftonbladet igår (24 jan.). Nåja, den försöker i alla fall.
Det gäller att förklara varför Donald Trump blev USA:s president. För att lyckas med det måste medierna frigöra sig från en liberal världsbild, menar alltså Linderborg. Vilka är det som skall frigöra sig? Aftonbladet? Att den liberala pressen skulle frigöra sig från en liberal världsbild verkar vara ett rätt förmätet önsketänkande från en socialist. Sanningen är ju den att med undantag för Dagens Etc och Flamman har Åsa Linderborg inte mycket att hoppas på. Men man kan ju alltid hävda att det i princip vore bra om liberalerna inte var så liberala.
Nå, vad är problemet med Trump? Jo, han är en produkt att de brister som nyliberalismen har skapat, enligt Linderborg. Detta måste man erkänna i stället för att moralisera. Industrier slås ut, människor förlorar sina arbeten. Alla har det inte så bra, många har skäl till missnöje. Det är Linderborgs analys. Men hur förklarar Åsa Linderborg att USA:s president heter Donald Trump och inte Bernie Sanders? Hur förklarar man det utan att moralisera.
Donald Trump är själv kapitalist, framhåller Åsa Linderborg. Kan det alltså vara så att Trumps anhängare inte bara består av en vilseförd arbetarklass utan också av långt ifrån vilseförda och välmående högerelement. Och vad är det som förenar alla hans anhängare? Om inte fördomarna, intoleransen, lögnerna och hatet? Man valde Trump och inte Bernie Sanders. Om huvudförklaringen är missnöje med kapitalismen varför väljer man då en kapitalist i stället för en socialist? Det kan man inte förklara om man alltför mycket frigör sig från den liberala världsbilden.
25 jan.17
 
Bloggen försenad idag på grund av bristande nätanslutning.