Visar inlägg från december 2016

Tillbaka till bloggens startsida

Höger och vänster

Naturligtvis funderar jag mycket på min blogg. Det finns dagar då jag tycker att det är absurt och att jag antagligen styrs av omedvetna illusioner. Belåtet konstaterar jag att jag lyckades kommentera något som stod i Dagens Nyheter redan samma dag. Vem bryr sig? Överhuvud vartill tjänar denna blogg? Vilket inflytande har den som varje dag läses av en grupp vänner, bekanta och släktingar? Och av några som hoppas kunna breda ut sig i kommentarfälten? Jag borde nöja mig med de större perspektiven. Strunta i de enskilda inläggen och fundera på hur det är att leva just nu.
Jag läser Nina Björk I DN (18 dec.) och tycker att hon är den intelligenta alternativet till mitt eget tänkande. Medan högerpopulismen, islamofobin och liknande bara är korkad. Att jag ägnar denna så gott som all min uppmärksamhet beror delvis på min stävan att bara säga trivialiteter. Men också på att jag finner den oerhört vämjelig.
Dock växer högerpopulismen och alltfler tycker att det ligger någonting i den. Jag tycker inte det är konstigt. Det har slagit mig att om något uttalat en åsikt, hur korkad den än är, är det alltid några som tar intryck, även om de aldrig spontant skulle sagt något lika korkat själva. Få människor har en genomtänkt och genomkänd livshållning, däremot lyssnar de hellre än tänker själva. Tänker man varje gång ad hoc när man skall kommentera ett inlägg, har man svårare att tänka radikalt på tvärs. Man sätter in in det som sägs i ett sammanhang utan det som sägs blir själva sammanhanget. Då blir man en av dem som flyter med tidens ström. Och den som förs av tidens vindar kommer tiden till sist att blåsa bort.
Att Mattias Hagberg och Alexander Voronov i Dagens Nyheter har pekat ut högerpopulismens bakblåsare har gjort debatten tydligare. Det gladde mig att Hagberg har beröm för en del goda liberaler i landsortspressen och att Voronov har uppfattat att Kristianstadsbladet är en belastad tidning. Att Expressen och GP försvarar sig efter sin förmåga är i sin ordning. Dock kan två så pass stora och inflytelserika ”liberala” tidningar som GP och Expressen inte kallas marginella. De är en stor del av den liberala offentligheten. Det är nästan jämt skägg i det liberala inbördeskriget.
Men varför har Nina Björk fel? Därför att hon tror att den materiella basen styr den ideologiska överbyggnaden. Att människor styrs av sina intressen. Människan är irrationellare än så, skulle jag vilja invända. Vilket jag närmast beklagar i en tid när dunkelt känslotänkande så till den grad triumferar.
Nå, kapitalismen uppmuntrar inte demokratiska värderingar, hävdar Nina Björk vidare. Den den bygger på konkurrens och ställer människa mot människa. Och det är kapitalismen som är vår reella värld. Det är inte vad som sägs utan hur det levs som är det avgörande.
Hon har rätt i mycket. Den ekonomiska makten fungerar inte demokratiskt. Den har stärkt sin maktposition gentemot politikerna. Globaliseringen och Sovjetunionens fall har skärpt kapitalets makt. Så länge det fanns ett motsystem, så fanns det ett behov av att ge kapitalismen ett mänskligt ansikte. Trots förtrycket i de socialistiska länderna gällde det att visa att man också skapade mer trygghet och välfärd än man gjorde i öst. Numera behöver man inte konkurrera på något område.
Själv tror jag inte att högerpopulismen kan förklaras som underklassens felslagna uppror mot överklassen. I varje fall inte helt och hållet. Det är lika mycket ett borgerligt inbördeskrig. Möjligen är det ett krig mellan borgerliga tänkare (idealister, ideologer) och de som bara är borgerliga.
Om kapitalismen gör människorna fientligt inställda till medmänniskorna så förklarar det inte rasismen. Bara en i störta allmänhet försvagad tillit. Ställer kapitalismen människor mot människor så ställer den inte raser mot raser, nationella mot främlingar.
Man har två skäl att försvara kapitalismen, säger Nina Björk. Dels respekt för den privata äganderätten. Dels att kapitalismen är ett effektivt system. Själv har jag som vänsterliberal ingen respekt för ekonomisk frihet. Men så vitt jag förstår har planekonomi alltid visat sig ineffektiv. Lösningen är att välja det system som fungerar. Och inte som marxister och nyliberaler välja av ideologiska skäl. Hur illa det sedan än går. Det är viktigt att skapa välstånd för de många. Och måna om de sämst ställda.
Ideologiproduktionen påverkar människor i alla samhällen och är inte något enkel spegling av det ekonomiska systemet. Det perfekta samhället existerar inte men ett någorlunda gott samhälle kan bäras av humana och demokratiska värderingar.
21 dec.16
Bloggen fortsätter fram till julafton. Sedan kommer besked om fortsatt jullov.

Filmbox

Så har det kommit en box med svensk film under andra världskriget. En box som innehåller filmer där man ändå på något sätt förhåller sig till kriget.
Den mångkunnige Mikael Tapper i Sydsvenskan (9 dec.) sätter in filmerna i sitt sammanhang och erinrar om andra filmer som hade kunnat vara med i urvalet.
Jo, man konstaterar att Hasse Ekman-filmen ”Första divisionen” saknas. Tapper tar däremot upp den. Själv har jag ofta återkommit till den, såsom varande symptomatisk. Hur gör man en strikt neutral film, som samtidigt stärker beredskapsandan mot främmande makt? Det blir mycket riktigt konstigt. Patriotismen får vara en underström, hotet måste vara opersonligt, förvandlas till olyckshändelser. Och då kommer det något besynnerligt över beredskapsandan.
Värre är det i Rolf Husbergs På liv och död (med manus av Hasse Ekman). Där gäller det verkligen att se upp för attentat från främmande makt. Men vilken främmande makt det rör sig om, får inte omtalas. Tyvärr går det inte heller att se tyskens skugga i den obenämnda fienden. Attentaten riktar sig nämligen mot svenska godståg i Norrland. Kan det röra sig om något annat än malmtransporterna till Nazityskland? Och så är det alltså de allierade som är attentatsmännen och förrädarna. Det sägs naturligtvis inte rent ut. Men neutralare än så kunde inte en svensk film bli, som värnar svenska intressen. Det var den politik samlingsregeringen förde.
Boxen innehåller också två filmer om ockupation av Gustaf Molander från 43 respektive 44. Där måste det väl ändå vara naturligt att tänka på nazisterna. Där finns också en film från 1944 av Weyler Hildebrand som har ockupationen av Norge som förlaga. Ockupanterna uppträder dock inte i autentiska naziuniformer. Så försiktigt var man ännu 44.
Både boxen och Tapper missar Hasse Ekman-filmen Excellensen från 44. Den utspelar sig visserligen på kontinenten men bygger på en pjäs av Bertil Malmberg och med manus av Sven Stolpe. Och den är klart antinazistisk.
Och det är inte utan ett snett leende man ser Hasse Ekman driva med nazisterna i ”Lilla Märta kommer tillbaka” från 48. Nu kan det tydligen äntligen sägas. Slut med tassandet.
15 dec.16
 
Ingen blogg i morgon på grund av resa till Motala. Nästa blogg onsdagen 21 dec. Då kommer också besked om jullov.

Kjaerstad får stöd

Debatten fortsätter. Jan Kjaerstads stora artikel i Dagens Nyheter, där han framhåller att författare och konstnärer inte är befriade från det allmänmänskliga kravet på hänsyn, har nu fått instämmanden av Malin Ullgren (DN 7 dec.) Det är underligt att se hur undfallande dagens kulturutövare är. Det skrapas med foten. Förlåt att jag sysslar med någonting så onyttigt som litteratur. Men tro inte att jag förhäver mig. Litteraturen är inte något religiöst, som man måste vörda och dyrka. Det gäller att göra sig av med det där synsättet att se litteraturen som något utomvärldsligt. Den kan väl ha sitt värde men den får absolut inte göra människor ledsna. Där går gränsen.
Men man behöver inte tro på eviga värden för att inse att det verk som lever i tvåhundra år är viktigare än det som bleknar efter tio. Det är ju en rent kvantitativ bedömning. Man behöver inte räkna med några eviga värden, om man inte vill.
Dante placerade sina fiender i helvetet också sådana som ännu var vid liv. Hur kändes det inte för dem att utmålas som så onda att de borde dömas till eviga straff? Ännu anar ingen hur kränkt en medeltidsmänniska kunde bli. Men förmodligen har Divina Commedia en viss verkshöjd. Det hindrar förstås inte att det moraliska dilemmat finns kvar. Det är bara det att det finns ingen entydig lösning.
Malin Ullgren framhåller att på nätet kan man möta en betydande hänsynslöshet. Är det ett skäl till att litteraturen borde vara aktsammare? Det dagliga tjattret kan vänja människor vid att finna en viss samtalston normal. Och dessutom finns det ju här väl tillvaratagna möjligheter att utöva direkt mobbing. Jag är dock inte säker på att därav följer slutsatsen det att den sobra kulturen borde föregå med gott exempel. Uppfostrande på det sättet är det kanske inte litteraturens uppgift att vara. Det är kanske viktigare att vi inser att alla människor är subjektiva. Som läsare är det sannolikt viktigt att motläsa också den stora och insiktsväckande litteraturen.
Men visst, den som utlämnar sina medmänniskor ådrar sig skuld. Det är en olycka att råka ut för en hänsynslös författare. Sedan kan man fundera på vad det betyder att bli sårad av offentligheten. Att människor vet saker om en som man inte vill att de skall veta. Att de får en negativ bild av en som inte är rättvisande. Ja, det är en olycka bland livets många olyckor. När är det onödigt och när är det nödvändigt? Det kommer väl alltid att förbli en öppen fråga. Som får värderas från fall till fall.
I dag (14 dec.) skriver också Kerstin Ekman i Dagens Nyheter. Hon ställer sig på på Kjaerstads sida genom att rekommendera fantasi i stället för realism. Men litteratur är alltid realism och fantasi i blandning. Våra verklighetsbilder är alltid mer eller mindre subjektiva, omgestaltade av en skapande och förvanskande fantasi. Och en fantasi utan verklighetsinslag existerar inte heller. ”Skriver man om en synål är det alltid någon enögd djävel som känner igen sig”, som Piraten sa. Det är lätt och populärt att angripa Strindberg och Jan Myrdal – få har gjort det så mycket som jag – men Kerstin Ekman måste nog göra upp med Dante och Catullus också. Det är inte mycket att göra åt att icke-författare inte har samma möjligheter att skriva. Den fråga vi måste ställa är: Vore detta bättre oskrivet?
14 dec.16

Felslagna kommentarer

Mattias Hagbergs angrepp mot högerpopulismens bakblåsare tycks vara något som ingen kan förbigå med tystnad. Petter Hjörne går på söndagen in i debatten (11 dec.). Han säger ingenting i sak med försvarar sin ledarskribent Alice Teodorescu. Hon är inte alls rekryterad för sin klickvänlighet utan för sin briljans. Nå, hon är väl både briljant och klickvänlig, vad som har motiverat hennes rekrytering är alltså ovetbart. Hon är liberalkonservativ vilket inte låter omöjligt för en ledarskribent i en liberal tidning. Även Harry Hjörne var liberal framhåller barnbarnet Petter Hjörne. Det finns det ingen anledning att betvivla. Och som jag påpekade i min blogg i förrgår, tycks ingen ideologi ha skyddad en från att behandla högerpopulister med respekt. Även nazister skulle få annonsera. Så Teodorescu vansläktas inte.
Att hon gör som många liberalkonservativa nu flyttar tyngdpunkten till det konservativa benet är inte heller något svek. Kanske inte fullt lämpligt i en liberal tidning. Men som Isobel Hadley – Kamptz påpekar i Dagens Nyheter (12 dec.). Att vara konservativ är en sak och att vara högerpopulismens bakblåsare en annan. Men för det senare kan man möjligen se en GP-tradition.
Åsa Linderborg i Aftonbladet har ett virrigt och felslaget inlägg (12 dec.). Hon försöker på ett inkonsekvent sätt komma åt liberalismen och Dagens Nyheter. Så klart har hon rätt i att ett journalistiskt grävarbete är något annat än ideologisk kritik. Men är det så förvillande att Hagberg gör båda sakerna? Känd sak är så god som vittnad, kan man tycka. Men belägger man inte, kommer de intellektuellt ohederliga att förneka.
Linderborg tycker att Hagberg skulle kritisera Hans Bergström. Jag minns att DN under 90-talet var fruktansvärt högerliberal, över det parodiskas gräns, och Hans Bergström är en sorglig figur. Men man kan knappast ta ansvar för sina föregångare. De finns ju aktuellare måltavlor i det liberala inbördeskriget. Hanne Kjöller är naturligtvis en av dem och hon har nu mycket riktigt hittat hem till Expressen, där hon försvarar Anna Dahlberg. Händelsen med de apatiska barnen och vänskapskorruptionen där, är mycket riktigt Kjöllers svartaste insats. Och den skedde på DN:s ledarsida.
Och så detta att försvara slöjan men angripa, att man inte tar motköningar i handen? Som Liderborg gör. Det ena symboliserar inte mer kulturkonservatism än det andra. En könsrollsyn blir inte reaktionärare av att man är pryd. Vi vet ju att det i slöjfallet som i hälsande-fallet hänger samman med heteronormativitet. Och mannens och kvinnans skildra roller. Men som liberal får man avstå från att tvinga på människor förnuft och frihet. Att man finner det förfärligt med könsöverskridande beröringar borde inte förfära den prydare delen av feministerna. Att det skulle handla om kvinnoförakt är ett missförstånd. Vilket man inte kan undgå att se, när kvinnor vägrar ta män i hand.
Så allt Åsa Linderborg säger är bara krampaktiga försök att komma åt liberalismen. Och vad Isobel Hadley- Kamptz ville ha i stället förstår jag inte heller (DN 12 dec.). Invändningarna verkar futtiga.
13 dec.16

Bakblåsares försvar

Hur gick det med Mattias Hagbergs tre stora artiklar på Dagens Nyheters kultursida om högerpopulismens bakblåsare? Alldeles lysande. Hans tredje artikel (9 dec.) som handlade om bloggare var för mig mycket upplysande. Man kan förundra sig över att människor som redan förekommer i offentligheten ändå tycker sig ha tid att blogga. Man kan undra vad de vinner på det? Snabba känslomässiga reaktioner i stället för genomtänkta och genomarbetade åsikter? Bidrar inte de många inläggen till debattens förflackning? Man skriver slarvigare och läsarna som får mycket att läsa, fler inlägg, fler röster, läser slarvigare. Dock ett ögonblick tänker jag efter denna parad av högerpopulister att jag kanske ändå har en positiv funktion att fylla. Tills jag slås av tanken att nätet är fullt av små westerbergare. De är förstås inte så klickvänliga och deras gammaldags humanism okontroversiell.
Nå svarar inte Expressen och Göteborgs - Posten? Jovisst. Alice Teodorescu är länge tyst men sedan svarar hon i sin lördagsspalt (10 dec.). Man förundrar sig över att hon ligger så lågt. Det hon vill visa är att det är bra att i tid varna för faror. Därför byter hon ut invandrarfrågan mot miljöfrågan. Tänk om någon varnade för miljöförstöringen och fick ovett för det. Den som inte har läst DN:s artiklar måste bli gravt vilseledd. Först i näst sista meningen från slutet säger hon: ”Det spelar ingen roll om året är 2116 och frågan rör klimatet – eller om det är år 2016 och frågan på allas läppar är hur Sverige skall hantera segregationen, de cementerade klassklyftorna, polisens, välfärdens och utbildningens förfall”. Lägg märke till att inte ens nu vågar hon nämna invandrar - och flyktingfrågan!
Tanken med hennes miljöliknelse är väl att med en mindre laddad fråga få fram vikten av att tänka hypotetiskt. Det är mycket riktigt det som ligger bakom bakblåsarnas triumferande: ”Vi fick rätt!”. Det var inte så att de förutsåg flyktingströmmen. De var bara noga med att framhålla att något sådant kunde man inte utesluta. Det kunde komma en tid när man skulle bli tvungen att diskutera volymer. Jag vill minnas att jag medgav att det kunde det naturligtvis, allt kan alltid hända. Men att börja diskutera volymer i förtid verkade konstigt.
Men jag förstår inte varför Alice Teodorescu tassar så. Har hon börjat fundera på livet efter Stampen? Är det en balansgång hon måste hålla? Henne miljömetafor är ju bara förvillande. Och om man som jag missar att hon börjar artikeln med att året är 2116 och av gammal vana läser 2016, blir man ännu mer förvillad. Mattias Hagberg nämns inte med namn, däremot tidningen han skriver i.
Anna Dahlberg däremot slår hårt (7 dec.). Hon talar för lag och ordning. De frihetsälskande sitter bara fast i ett pågående föräldrauppror. När hörde jag det senast? Jo, det var på 60-talet hos de äldre konservativa herrarna på Svenska Dagbladet. Då högern ännu var höger och 30-talet ännu inte glömt. Då gamla kämpar som Gunnar Unger, Knut Hagberg och Allan Hernelius och allt vad de hette, höll konservatismens fana högt och hade minnen från Bollhuset och den tid då ungdomsförbundet avvek till nazismen. Och kunde försvara Mussolini (Hagberg) och Salazar (Unger). De sa exakt detta om unga liberaler och andra radikaler, deras hållning var bara ett föräldrauppror mot lag och ordning. Men de hade en insikt som Anna Dahlberg saknar, de skulle hånskrattat om någon kallat dem liberaler. Liberalerna var ju just föremålet för angreppet.
Så Anna Dahlberg får gärna stå i den stora konservativa traditionen, från furst Bismarck och framåt. Men varför måste hon kalla sig liberal? Det är ju bara okunnighet.
”Ni måste förlåta att vi hade rätt”, är rubriken till Anna Dahlbergs artikel. Vad var det som var rätt? Att tänka hypotetiskt redan innan det behövdes? När sveken blir stora får man klamra sig fast vid det lilla. Om den högerpopulism, vars bakblåsare de varit, tar över helt, kanske de får mer rätt än de önskar. Att hålla på vinnande häst kan naturligtvis sägas vara att hålla på rätt häst. Somliga tycker att det gör dem duktiga nog.
12 dec.16

Äldre inlägg

Nyare inlägg