Lars Westerbergs Blogg

Hur var 2016? 2016 var året då besvärliga kärleksrelationer dominerade litteraturen. Det är naturligtvis ett tidlöst tema, själv läste jag en svensk roman från 1983, I höstens spröda ljus av Mats Gellerfelt, och det var lika smärtsamt då. Men det här året var det Ebba och Horace som skrev varsin bok om en havererad relation. Men det kom flera. Geir Gulliksens ”Berättelse om ett äktenskap” verkade vara en originell variation på temat. Också välviljan kan ha sina fallgropar och kan förtjäna att misstros.
Och själv skrev jag en refuserad äktenskapsdialog tillsammans med hustrun. Det var årets höjdpunkt. Det började som ett skämt, kunde vi skriva en lycklig bok om ett långt äktenskap som en motvikt till Ebba och Horace. Vi sa till varandra att vi tog en betydande risk. Det som skulle skildra århundradets kärlekslycka kunde bli århundradets kärlekshaveri. Börjar man ta upp gamla tvisteämnen står grälen snart i högan sky. Århundradets kärlekslycka varar kanske bara så längre man inte börjar prata om den.
Men det blev en fantastisk upplevelse. Gamla minnen återupplivades och kärleksglöden slog ut i full låga. När vi skrivit färdig och ett förlag fick bedöma det, refuserades det. Det var förstås personer som var proffs och de bedömde att det inte hade tillräckligt allmänintresse. Eftersom man aldrig kan eller bör värdera sitt eget verk och en sådan här, skall vi säga, intim text, naturligtvis är speciellt svårbedömd, får man acceptera förlagets dictum. Det centrala är ju inte att boken kommer ut utan att den absolut är värd att komma ut. Och så många tveklösa refuser tyder på motsatsen.
Välvilliga vänner har föreslagit oss att ge ut den på eget förlag eller att låta den cirkulera i vän- och familjekretsen. Men vänners nyfikenhet, hur välvillig den än är och jag har bara justa vänner, talar naturligtvis för tystnad. Det intressanta är om den har ett värde förutom för den vänskapliga nyfikenheten. Och det hade den uppenbarligen inte.
Ändå var det fantastiskt att skriva den. Christina är verkligen min bästa vän, sällan har ordet livskamrat varit mer på sin plats. Och den erotiska besattheten från min sida har visat sig bestå. Alla som läste mig i studentpressen minns min frustrerade erotik. När bejakelsen inte hindrades blev den av naturliga skäl livslång.
Det är möjligt att vi hade lite olika uppfattningar om hur boken skulle skrivas. Det enda som kunde kompensera att skildringen med nödvändighet blev ”En kos dagbok” var en rasande uppriktighet. Därav min stående ironiska kommentar ”En kos dagbok - hänsynslöst uppriktig.”
Därför var det ett omdöme från förlaget som sårade mig något, nämligen ”artig”. Att min närmast fanatiska kärlek kunde förväxlas med artighet, smärtar mig. Men det är kanske sant när det gäller Christina. Jag tror att hon hela tiden, tänkte på mig, att hon var noga med att inte såra mig. Hon är uppriktigare när hon grälar.
Dessutom var hon inställd på att det hela inte skulle lukta litteratur, utan vara spontant och uppriktigt. Hon har fört dagbok under hela vårt äktenskap. En fantastisk källmaterial, som jag ser det, långt närmare sanningen än det man minns i efterhand. Hon citerade en del och det som stod förvånade henne och förbluffade och upprörde mig. Hon var dock alltför restriktiv med att citera. Jag tror att hon citerade så sparsamt därför att det var för lättköpt att bara skriva av. Men jag menar att hon borde ha levererat långa citat som vi sedan kunde reflekterat över.
Och här finns nog en skillnad i hållning. Christina ville inte tynga texten, jag ville nog just det. Om läsaren tycker det är rimligt underhållande ända till slutet men ändå lämnar boken med ett ”jaså”, så är det inte bra. Borrar man som en besatt så riskerar man att göra texten oläslig. Men det kan också hända att man lyckas skriva något verkligt intressant. Knausgård har ju visat att det som borde vara trivialiteter kan laddas med intresse.
Varför blev jag bestört? Christinas redan från början ådagalagda ambivalens inför mig. Det borde inte förvånat mig. Inför mig kan man knappast vara annat ambivalent. I bästa fall, får man tillägga. Helt negativ kan man naturligtvis vara. Kvinnor är ofta ambivalenta, förälskelsen är en sorts uppror mot det egna jaget. Det upproret går dock alltid över. En vanligt problem är att den karl man då har kvar kommer att te sig som en främmande element.
30 dec.16

Hör man till den konservativa högern får man lätt bekymmer med historien. Det gör Per Gudmundssons svar på Ola Larsmos avslöjanden om Gunnar Unger, ”Det visste jag inte”, aningen intressantare än om det bara handlat om Unger. (22 dec.).
Men låt oss ta det från början. Per Gudmundsson är alltså ledarskribent på Svenska Dagbladet och skrev en hyllningsartikel till en av sina föregångare, Gunnar Unger. Om jag förstått saken rätt skulle den ha publicerats i papperstidningen samma dag som Larsmos artikel stod i DN, men drogs in på grund av Larsmos kritik. Annars verkar det konstigt att Larsmo polemiserar mot något som bara finns i nätupplagan och utan att ange detta.
Vem var då Gunnar Unger? Kåsör på Svenska Dagbladets marginalsida redan på 50-talet. När det blev populärt med vassa och personliga artiklar på ledarsidan, det behövdes sådant som blev läst och inte bara var trist och officiöst, flyttades han till ledarsidan och fick signaturen Sagittarius. Enligt Wikipedia förekom Gunnar Unger på ledarsidan redan på 50-talet under denna signatur men om jag minns rätt fanns han den tiden bara varje lördag med sina mörkblå kåserier på marginalsidan. På ledarsidan kan han ju ha medverkat anonymt. ”Gunnar Dummer” kallade hans kollega på marginalsidan, Kar de Mumma, honom. Minns jag rätt lanserades signaturen Sagittarius långt efter det att signaturen Sander i DN redan var ett välkänt begrepp.
Nå, jag minns att Sagittarius ansågs rolig och vass och att läsarna uppskattade hans mörkblå åsikter.
I efterhand ser man en profilerad högerkraft, som inte blev nazist eller fascist. Då är det lätt att hylla honom, om man inte undersökt saken närmare.
Men högern under nazisttiden är inte mycket att förlita sig på. Var hans motstånd mot judisk invandring mer än det stängda hjärtat och hans tyskvänlighet mer än det vanliga medlöperiet? Det är svårt att säga. Den där hållningen, som det på den tiden hade varit extremt att kalla nazism, men som det numera är kränkande att jämföra med. Högerns ungdomsförbund utvandrade 1934 till nazismen. Tänkte de som stannade kvar i den demokratiska högern så mycket annorlunda?
Vad fanns det för skäl att välja Gösta Bagge i stället för Elmo Lindholm? Ja, ett var ju att man inte blir utdefinierad. Vägen till makt fanns i de demokratiska partierna. En förutsättning för att man skall kunna sitta i Statens informationsstyrelse och med trovärdighet censurera antinazistisk press är ju att man formellt är demokrat och neutral. Då är det inte bra om man avslöjas som medförfattare till en pamflett som varnar för den anglosaxiska propagandan. Som Larsmo påpekar att Unger råkade ut för. Då är man inte riktigt neutral.
Och det är min poäng. Det är ideer som är det väsentliga och hur de liknar varandra. Inte den enskilda människans skuld. Hur kan man hylla mentaliteter och åsikter och sluta göra det när man får höra att de hade nazistisk bakgrund? Själv fann jag det inte särskilt intressant när jag fick höra att nobelpristagaren Konrad Lorentz varit nazist. Jag hade då länge funnit hans biologism betänklig. Ursprungligen var det min tanke att skriva min fyrabetygsuppsats i teoretisk filosofi om detta. Var Lorentz personligen stod fann jag mindre intressant.
Nazismen är inte något isolerad företeelse. Ett auktoritärt 30-talstänkande är avskyvärt vem som än försvarar det. Censuren mot den antinazistiska pressen stod samlingsregeringen bakom. Här finns en problematik som inte är begränsad till den demokratiska högern.
29 dec.16

Det är inte roligt när en debatt som var någorlunda rak hamnar i krumbukter för att sluta i ren pressmetafysik. Det kan ha sina problem att leva i en tid när liberalismen har fått så gott rykte att även antiliberala ideer måste lanseras som liberalism. Knappt har man börjat diskutera liberalismen förrän någon hävdar att antiliberalismen också är en form av liberalism.
En ung högerintelligens rotar i Jönköpings – Posten fram den bortglömda nationalliberalismen, som visar att man kan vara på nationalist och liberal samtidigt (Lars Anders Johansson, 22 dec.). Det var Heidenstams liberalism. Vad är en nationalliberal? Jo, naturligtvis en nationalist som är socialt progressiv. Precis som nationalsocialisten. Men nationalsocialisten är kanske inte socialist och nationalliberalen kanske inte liberal. Det tar tid innan den konservativa revolutionen hamnar hos högern. Alla som revolterade mot den gamla högern ansågs till en början som vänster.
Vänstern finner det liberala inbördeskriget var ett tecken på liberalismens kris (Erik Haking i Flamman 22 dec., Katrine Marcal i Aftonbladet, 25 dec.). Sviker några liberaler liberalismen så är liberalismen i kris. Annars skulle man väl se det som ett sundhetstecken att den liberala pressen reagerar mot urartningsfenomen.
Jan Björklund har sedan länge lanserat konservativa ideer som liberalism. Den borgerliga partiledare som verkligen utmärkte sig för humanitet var den liberalkonservative Fredrik Reinfeldt. Humanitet brukar vara vanligare bland liberaler än bland konservativa och i den meningen var Reinfeldt mer liberal än liberalerna. Nu har moderaterna som bekant svängt.
Vad har då hänt i den liberala pressen? Ja, Göteborgs-Posten fick en vass liberalkonservativ chef för ledarredaktionen. Det har en lång period varit så att det inte varit så stor skillnad på liberaler och liberalkonservativa, den senare hållningen utesluter inte anställning varje sig på liberala ledarsidor eller moderata. Alice Teodorescu var emellertid tidig med att stå i opposition mot den reinfeldtska humaniteten. En liberalkonservatism som alltmer börjar betona konservatismen borde vara mindre användbar i liberal press. Om någon väljer någon i förlitande på hennes liberalism och hon själv finner att tiden kräver mer konservatism, vem har då svikit?
Enklare är fallet Expressen. Den som är först med att svänga är PM Nilsson. Men han svänger först när han kommit till Dagens Industri. Jag läste om detta med förundran. Men snart följde hans gamla ledarsida på Expressen efter, numera med Anna Dahlberg som chef. Ann Charlotte Marteus deklarerade öppet att hon ändrat mening i linje med chefen. Det torde vara svårt att förneka att någonting har hänt. Självklart har gamla humanister som Strömstedt och Harrie anledning att rotera i sina gravar.
Per Svenssons analys i Dagens Nyheter leder in på fel spår (22 dec.). Det fanns en viss ansvarslös populism småfolkspopulism hos den gamla expressenandan. Man tänkte med hjärtat och försvarande trängda individer. Ann Charlotte Marteus kan med rätta hävda att Expressens nuvarande populism är mer ansvarsfull (22 dec.) Per Svensson ser också moralism i att se motsättningen mellan fungerande välfärdssamhället och flyktingmotagande. Men det är väl bra att erkänna att motsättningen finns. Om det inte kostade något skulle vi inte behöva öppna våra hjärtan. Att Expressen anser det som ett självklart val att i första hand måna om svenska medborgare är inte moralism. Det är moralisk blindhet. (se också Lasse Granestrand i DN idag, 28 dec.)
”Förlåt att vi hade rätt” skrev Anna Dahlberg. Vad vi hade vunnit på att begränsa vår solidaritet redan innan det var nödvändigt är för mig inte fullt klart.
Och så hamnar det till sist i den kära pressmetafysiken. ”Det sitter i väggarna på den här tidningen.” Men det sitter aldrig någonting i väggarna, det kan på sin höjd handla om vaga och föränderliga traditioner. Aftonbladet har naturligtvis inte ansvar för onkel Fritz (Lönnegren) och andra världskrigets Kreugerpress. Dagens Nyheters var samlingsregeringens språkrör och kommendörkapten Dehlgren är inte mycket lik Herbert Tingsten. Buster von Platen förändrade i grunden Svenska Dagbladet och den har varit en modern tidning sedan dess. Dagens Nyheter var mycket nyliberalt under 80-talet. En tidning med lång historia kan inte berömma sig av någon enhetlig linje
Thomas Mattsson stora hyllning till den egna tidningen på juldagen är sådan pressmetafysik (Exptressen 25 dec.). Att hävda att ingenting har hänt vore en uppenbar lögn. Expressen är inte ensam ansvarig för att konservatism numera lanseras som liberalism. Och deras populism har blivit ansvarsfullare. Det tristaste är sveket mot humaniteten. Men humanitet och liberalism är kanske inte någon nödvändig kombination.
28 dec.16

Så är det lillejulafton som vi säger i Skåne. Dan före dan. Det är väl klent med trivseln i år när tomtar på loftet har intagit Vita huset. Så vi får glädja oss som vi kan. Vad säger Fakiren (Axel Wallengren) och Alfred Vestlund (Nils Hasselskog) om julen? En hel del, visar det sig. Fakrien ger exempel på några lämpliga julklappasrim som han vällustigt analyserar för en förtrollad allmänhet. Och Nils Hasselskog diktar nya ord med julanknytning till välkända sånger. Tänk att sjunga till melodi av Du gamla, du fria:
 
Om jul är det härligt, singdudelidej,
vid stilla kamin i skymning kulen,
små pussar med glöggsmak det saknas då ej.
Ack jag vill leva, jag vill dö om julen.
 
Eller varför inte förändra den gamla studentsången ”Våren är kommen. På sina kransar ängarna binda” till ”Julen är kommen, på sina medar, slädarna slinta”:
 
Se vi fönstren under gardinen,
rullas så väna hemscener opp.
Husfadern samlar rörd kring kaminen
maka och barn till gåvor och ”dopp”
Papperen slitas
knutar uppbitas,
ögon, som tåras,
flerstädes spåras
Mången en julpuss hjärtligt går runt.
Granträ' t sig vrider, spelar mekaniskt:
Nu är det jul igen, igen!.....
Julen är inne, på sina skinkor
njuta nu allom fridfullt och glatt,
medan på vakt vid dörrarnas klinkor
tomtbissar stå i midvinternatt.
 
För traditionalister måste dock dikten Julafton vara en höjdpunkt. Sällan har historiemedvetandet tagit sig bättre uttryck:
 
Julafton! Finns något ord med en klang och en rytm som julafton,
första ordet oss far lärde å gungande fot,
liksom han lärt sig det själv å foten
av gungande farfar,
farfar av farfarsfar, alltifrån stenåldershös ....
 
Allt går igen och är ingenting nytt utan blott atavismer:
kärven, vi fåglarna ge, haft Gustaf Vasa till far. Julgranens glitter och guld är en avglans av storväldets pompa.
Konstnärbilagorna mång gå till Christina
bakut,
korsords- och takefördriv haft i
upplysningstiden sin amma.............
 
Nog är det en jul med historiens vingslag i nationella traditioner
 
Fakiren är mera konkret och ger verkligen råd till julklappsversskrivaren. Men till den verkligt briljanta julklassversen! Om annat är ingen fråga.
 
Har du t-ex. en rödhårig ogift helmoster, bör du åt henne köpa en flaska hårfärgstinktur och skriva några passande julklappsverser på omslaget, såsom t.ex.:
 
Länge, gamla tabernakel,
har du gått som ett spektakel,
utan man, med rosigt hår
detta du av Amor får.
 
”En mycket vacker dikt gjorde jag en gång då jag såsom julklapp gav en gammal, gammal vän
ett ångtröskverk” säger Fakiren.:
 
Hedersbroder! Du har alltid
önskat dig ett ångtröskverk
därför en utur din samtid
skänker dig denna maskin.
 
Fakiren framhåller sedan versens förtjänster. Det ligger en vänlighet i inledningsordet som är rent av upprörande. Att mottagaren verkligen önskat sig ett ångtröskverk betyder något. Han har verkligen trånat efter detta, inte bara slappt tänkt: Den som hade ett ångtröskverk ändå.
Men det finaste med versen är att Fakiren här avstår från rimmet. För att i stället få fram rytmen, ”skänker dig denna maskin”. Tatata-tatata-ta. Hör man inte hur ångtröskverket redan är igång. ”Jo, man märker det och man märker det med glädje”, säger Fakiren och tillägger: ”Och det var inte min skull att ångtröskverket inte var lika bra som verserna”.
Detta i stället för att lättvindigt gripa ett rim ur högen på ångtröskverk. T.ex. tångfnösksärk, ett nattlinne vävt av tång och fnöske. Man skall aldrig göra det enkelt för sig.
23 dec.16
 
God Jul, kära bloggläsare! Nästa blogg blir andra mellandagen, onsdagen 28 dec. Så får vi se hur vi gör med helgen i övrigt.

Carl Rudbeck har skrivit en kolumn på Sydsvenskans ledarsida (19 dec.) om islam som förtjänar att kommenteras. Tyvärr slutar den just när det börjar bli verkligt intressant.
Rudbeck framhåller att kristendom och islam skiljer sig från varandra i fundamentala avseenden. Koranen är guds ord medan Bibeln är en samling kanske gudomligt inspirerande texter. Vilken slutsats kan man dra av det? Ja, att det måste vara svårare att vara bokstavstroende som kristen än som muslim. Det finns alltså bra argument mot bokstavstroende kristna som man inte kan använda mot muslimer. Att Bibeln är Guds ord, är dock inte någon ovanlig kristen formulering.
Men den stora likheten finns i att språkets mångtydigheter gäller för båda religionerna. Det är stora och mångtydiga böcker, motsägelsefulla skulle man rent av kunna säga, där man kan finna belägg för mångahanda.
Muhammed skapade en stat medan det är otänkbart att förknippa Jesus med världslig makt, säger Rudbeck. Ja visst, religionernas historia är inte analog. Profeten ville skapa en religion som kunde hålla samman araberna. Det gällde alltså för honom att övertyga araberna om den nya religionens förträfflighet. Jesus var inte ens religionsstiftare. Han var en judisk dissident som anknöt till judiska messiasförväntningar. Han var alltså i samma situation som profeten, i den meningen att han måste lyckas övertyga sina landsmän om sin mission. Antingen gällde det att han blev han erkänd som Messias eller också var hans anspråk hädiska. Han blev som bekant korsfäst. Och den kristna minoriteten förföljdes därefter. Det var först sedan kristendomen blivit romersk statsreligion som den fick makt. Därefter har den inte utmärkt sig för fredlighet.
De gamla araberna vördade sina förfäder. Det anstötliga med profeten var att han inte retroaktivt kunde lova förfäder, som alltså inte kunnat bli muslimer, frälsning. Han blev därför fördriven från Mekka. Och i Medina samlade han sedan den motmakt som kunde erövra Mekka.
Vilken slutsats kan man dra av det? Att religion och makt inte är någon lyckad kombination. Kristendomen hade lyckan att inte omedelbart bli en maktfaktor.
Finns det något i islams väsen som utesluter att islam och demokrati är förenliga? Det var frågor som jag började ställa mig vid tiden för Rushdie-affären, då jag först började intressera mig för islam. Jag tyckte inte att jag fick något svar på frågan från islamologer. På egen hand kom jag så småningom till resultatet att empiriskt sett har de stora världsreligionerna överlevt genom sin anpasslighet till skilda tider och stater. Det som till äventyrs är tidlöst är mycket okonkret.
Det finns alltså goda skäl att tro på en moderniserad euroislam. Upplysningen och friheten är starka och attraktiva värderingar. Den har mycket förvandlat kristendomen. Det är nyttigt för moderna kristna att studera den medeltida kristendomen och fråga sig hur naturlig och självklar dagens kristendomstolkning egentligen är. Om kristendomen är så självklart demokratisk varför insåg man inte det på medeltiden?
Det är riktigt att islam förekommer som statsideologi i auktoritära arabiska stater. Kristendomen hade samma funktion i vårt land till långt fram i tiden. Det förefaller otänkbart att kristendomen eller någon annan religion på nytt skulle kunna fungera som statsreligion i nationer som sekulariserats av upplysningen.
Vad alla invandrare märker är ju de förändringseffekter som den nya miljön skapar. Det är svårt att låta bli att anpassa sig. Den muslimska radikalismen är i väst ett Baader-Meinhof- fenomen. Och det finns naturligtvis terrorstater och internationella terrorgrupper som man kan anknyta till. Precis som Baader- Meinhoff kunde förlita sig på och förhålla sig till östblocket.
Att tro att Islam är en monolit är ogörligt med tanke på de inommuslimska strider vi ser.
Jag är också övertygad om att ett frihetligt och tolerant land är attraktivt för den som kommer dit. Får man följa sina regler slås man till sist av att de är obekväma. Finns det könsseparerade badtider vänjer man sig vid och bada som alla andra och till sist blir det för obekvämt att alltid passa rätt tid. Måste man däremot avstå från att bada för att kunna följa sina regler har man lättare att separera sig.
22 dec.16