Lars Westerbergs Blogg

Så läser jag färdigt Bengt Kristensson Ugglas bok om den bekante lundateologen Gustaf Wingren. Det är en ganska svårläst bok, den är späckad med teologiska termer. Kerygma, perikoper, homiletisk, antropoklasm, patristisk, för att bara nämna ett litet antal. Värre är att det är svårt att sammanfatta Gustaf Wingrens tankar. Återkommande teman kan man dock se.
Jag är i hög grad samtida med Gustaf Wingren. Min syster blev prästvigd som den nionde kvinnan i Sverige 1964. Gustaf Wingren var hela livet närmast rabiat i kampen för kvinnliga präster. 1951 hade han efterträtt Anders Nygren som professor i systematisk teologi. 1960 prästvigs de första kvinnorna. Men motståndet har under 50-talet varit kompakt, både från kyrkomöte och teologiska bibeltolkare, exegeter.
Från början står alltså Wingren tämligen ensam. Men han släpper aldrig kampen. Han avsäger sig prästämbetet 1974 som en protest mot att kyrkan inte tillräckligt kraftfull ingripit mot kvinnoprästmotståndare i Växjö stift. Och hans forne elev dåvarande ärkebiskopen Olof Sundby ligger därefter inte väl till. ”Be den djäveln dra åt helvete” säger Gustaf Wingren till Greta Hofsten när Olof Sundby ringer.
Så stridbar var han, närmast grälsjuk. På 70-talet var han och Greta Hofsten den kristna lundavänsterns uppburna hedersledamöter. Man kan dock tydligt se att han är trogen sina motiv. Och alltså i polemik med de flesta andra teologer.
För mig ter han sig som djupt förankrad i den kristna traditionen. Kristendomens sanningar tar han på något sätt för givna. Det är inom systemet han är radikal. Han bejakar tidens förändringar, kristendomen är alltid kontextberoende, måste alltid tolkas på nytt. Det gör att han undgår fällan att mästra samtiden utifrån Bibeln. Det är naturligtvis helt rätt och i linje med vad de radikalaste teologerna säger idag. Han har också en vacker folkkyrkotanke och en luthersk respekt för det profana livet. Vilket leder till den radikala konsekvensen att kyrkan skall leva för medmänniskorna. Inte genom att stänga in sig och odla ett vi-och-dom. Utan genom att gå ut i världen och vardagen och vara de som bär en kristusinspirerad medmänsklighet.
Där är han i linje med allt som är rimligt och humant i dagens teologi. Vad är det då jag är främmande för hos Gustaf Wingren? Jo, utgångspunkterna är Luther, Irenaeus och Bibeln. Bibeln denna bristfälliga skrift, författad för 2000 år sedan av vanliga människor. Kan man bygga en teologi på Bibeln? Krävs det inte ett djupare ifrågasättande än att den måste tolkas historiskt-kritiskt? Som litteratur har den naturligtvis bestående värde och det är nu ingen liten sak. Hur många är Bibelns faktiska sanningar? Hur kan människans famlade försök för 2000 år sedan att beskriva och förstå Gud, tillmätas så stor vikt?
Vad skall man säga om Gustaf Wingrens maoism? Han var en konservativ, närmast opolitisk människa och tyckte närmast illa om 68. Men så mötte han Greta Hofsten i början av 70-talet, som såg att hans teologi kunde vara utmärkt för den samhällsengagerade kristne. Det var ju alldeles sant, hans teologi gick att förena med ett vänsterengagemang. Gustaf Wingren förblev främst intresserad av teologi. Men det var ju i vardagen, verkligheten, som teologin skulle praktiseras. Av vardagen och verkligheten hade han aldrig förstått mycket. Hans teologi förblev det viktiga, med den kompromissade han aldrig.
Vilket ledde till att han kritiserade en norsk avhandlingsförfattare för vilken politiken bestämde teologin. Men Gustaf Wingrens bild av verkligheten kom att präglas av maoisternas arbetarromantik. Ett småleende är nog Gustaf och Greta värda.
Mina egna minnen av Gustaf Wingren? Jag såg honom debattera mot Herbert Tingsten på 60-talet och Wingren kom helt till korta. Jag hörde honom hösten 77 på Micklagård där han var ganska styv i korken. Jag hade skrivit till honom och bett honom medverka i Liberal Debatt och fått ett rasande Nej till svar. Länge trodde jag att det berodde på att jag i min enfald kallat honom liberalteolog, okunnig om att det i teologiska kretsar var ett skällsord. Men när jag läst den här boken, tänker jag att det också kan ha varit ett politiskt raseri. Min inställning till maoisterna var kanske känd. Det var den hösten jag drivits bort från Dackekuriren och Per Lindström hade ännu inte ringt mig.
23 nov. 16

Man läser mycket dumheter i pressen dessa dagar. Man kunde ha nog med att delta i pressens liberala inbördeskrig. Men Åsa Linderborgs artikel i Aftonbladet igår (21 nov.) är ett under av motsägelsefullhet och felslagenhet.
Hennes avslutning är däremot bra.”På 1930-talet valde samhällseliten att satsa på den auktoritära högern i stället för att söka samarbete med arbetarrörelsen, eftersom klassintresset aldrig ljuger.” Det låter som om hon trodde det var determinerat. Men det finns ett fritt val. Det liberala inbördeskriget handlar om att satsa på den auktoritära högern eller konsekvent bekämpa den. Gissa var jag står?
Däremot kan man ju undra vilken arbetarrörelse liberalerna borde samarbeta med? Enligt Linderborgs egen analys har socialdemokratin näst mest skuld till högerpopulismens framväxt. Var finns då våra allierade?
Identitetsvänstern är inte heller bra, men har mindre skuld, menar hon. Det håller jag fullständigt med om, jag tror inte de har någon skuld alls till just detta. Dessa akademiska pratmakare har ingen betydelse alls. Men antirasismen, feminismen och rätten att älska vem man vill, bör vi inte ge upp, betonar Linderborg kraftfullt och helt riktigt. Men det kan nog utmana de moralkonservativa. Hälften av arbetarklassen har moralkonservativa drag, medger Linderborg. Vi kan alltså inte förlita oss på socialdemokratin och inte på den moralkonservativa halvan av arbetarklassen. Var finns våra allierade?
Nå, Linderborg kan förstå att inte alla människor är socialister, säger hon. Däremot måste man inse att klasskampen är det centrala. Linderborg tycks här förutsätta att man kan tro på klasskampen utan socialism. Och det är inte heller helt lätt att se klasskampens centrala roll mot bakgrund av hennes egen analys.
Och här kommer vi in på det svåra problemet om fascismens orsaker. När Linderborg talar om orsaker tycks hon mena de samhälleliga betingelser ur vilket fascismen kan uppstå. Och främst sätter hon då kapitalismen, marknadsekonomin. Det är alltså marknadsliberalerna som har den allra största skulden till högerpopulismens segertåg. De lever i en hallelujabubbla om hur mycket bättre allt har blivit. Men det har alltså inte blivit bättre, måste man väl tolka Linderborg. Det har blivit så mycket sämre att människor svarat med högerpopulism.
”Det är kapitalismen som är fienden”, säger Linderborg. ”Folk är inte homofober för att de är 'onda' ”. På den punkten skiljer sig min analys från hennes. När hon talar om orsaker menar hon de omständigheter som människor reagerar på. Men ingen är helt styrd av omständigheterna. Människor väljer, har alltid ett val, och är ansvariga för sina val. Det är därför som hälften av arbetarklassen är moralkonservativ. Men den andra hälften inte.
Man måste ”försvara både asylrätten och kollektivavtalet”, betonar Åsa Linderborg. Men handlar det inte här om motstridiga intressen? Här finns ett stort moraliskt problem, som man kanske inte bör blunda för.
22 nov.16

Förra veckan blev jag oerhört häpen. Det var i torsdags då Göteborgs – Posten hade en stor ledare. Den var inte skriven av de vanliga ledarskribenterna utan av en statsvetare från Lund, Björn Östbring, och den hyllade socialdemokratin (17 nov.). Hur kunde detta vara möjligt?
Så småningom klarnade det. Det hela utmynnade nämligen i en hyllning till nationalismen. Det var så socialdemokratin på 30-talet hade besegrat nationalsocialisterna. Genom att själva bli nationalister. Egendomligt nog hade jag läst samma tanke dagen förut i Sydsvenskan. Där kolumnisten Per Grankvist (16 nov.) varierar detta tankekomplex. ”Vi behöver mer, inte mindre, nationalism”.
Ja, vad säger man? I många år har min huvudkritik av den svenska samlingsregeringen under andra världskriget, varit dess skamlösa realpolitik. Sverige betydde allt, demokratin betydde bara något genom att associeras med Sverige. Därför var andra länders demokrati något man kunde strunta i, något ansvar för demokratin i Europa hade man inte. Gagnade det Sverige att stå väl med diktaturen så gjorde man det, växlade krigslyckan så höll man sig väl med dem som tycktes segra. När det lutade åt en annan segrare kunde man lättare ansluta sig till ”demokratins stora, kämpande armé”, för att tala med Per Albin. Sverige var ”fredsegoister” sa man och det var alldeles sant. Det finns mycket riktigt ingen anledning att kritisera Sverige för detta, om det hade stannat vid fredsegoism. Men det var egoism över hela linjen, allt som Sverige tjänade på var bra. J -et i judepassen, vår skamliga flyktingpolitik, vår järnmalmsexport till Tyskland, permittenttrafiken till Norge, allt kan förklaras som välförstått egenintresse. Så hemsk är det.
Det är alltså den politiken som nu framställs som förebildlig. Att opinionen förändrades behöver inte bara ha berott på den förändrade krigslyckan. Det var inte populärt i Sverige att Tyskland gav sig på Danmark och Norge. Varför är övergrepp mot skandinaver så mycket värre än andra övergrepp, kan man fråga sig? Kan det ha någonting med en förlängd nationalism att göra? Det fanns ju så starka band mellan den svenska och den tyska nationen. Sverige var det rasrenaste landet i världen. Inte kunde Tyskland, av rent rasbiologiska skäl, behandla Sverige illa? Och så var man ändå så hänsynslös mot norrmännen.
Det fanns inte tillräckligt starka skäl att ockupera Sverige. Hade man Norge, hade man en språngbräda till England. Sverige tjänade ju på järnmalmsexporten, hade man kontroll över Narvik, kunde den inte stoppas. Ändå var det nog en dumhet att inte ockupera Sverige. Sveriges politik mot Tyskland kunde ju förändras om det låg i deras nationella intresse. Det var ju också precis vad som skedde.
Jag ber om ursäkt för denna lilla historiska exposé. Men jag ler snett vid tanken på att det enda som kan få svenskarna till hängivna demokrater är om man kopplar demokrati med nationalism. Ty nationalismen har börjat växa igen. Vi är visserligen långt från punschen och flaggorna, ”fall julesnö och susa djupa mo”, ”driv oss samman med gisselslag” och ”ur skuggan av min dal jag ägnar dig en sång”. Det går inte hem hos en vulgariserad nation, där ”djävla hora” tycks vara ett tilltal som sprider sig. Pekoral högstämdhet fungerar inte, det kräver en del låghet för att få kraft i tasksparkarna, som nyligen framhållits av en ledande moderat. Men gruppegoism och konformism och intolerans, är stabila impulser. Full märkbara också när reptilhjärnan är den enda del av hjärnan som fungerar.
Den som vädjar till det sämsta hos människan vädjar visserligen sällan förgäves. Men det är ett val man gör och det får vissa konsekvenser.
21 nov.16

Jacques Werup var en sagoprins. Han såg livets elände lika klart som någon av oss. När jag lät mina elever på KomVux i Malmö läsa hans dikter tyckte de att han var alltför pessimistisk. Men jag minns honom med ett leende. Värmen, generositeten. Vem liknar Jacques Werup? Ingen.
Jag mötte honom innan han debuterat. Vi läste ett betyg i praktisk filosofi och han ville låna mina anteckningar. Att det var mig han sökte var ingen slump, jag var den lille ambitiöse eleven och professorns favorit. Så Jacques besökte mig på Smålandsgården.
Det var våren 69 och jag hade Lars Gustafssons dikter liggande på bordet. Jacques blev eld och lågor. Jag sa att jag i Gustafsson funnit en författare som förstod att göra poesi av den svindel som mötet med den analytiska filosofin hade åsamkat mig. Jacques rekommenderade mig då varmt Willy Kyrklund. Han berättade om att han nästan var klar med sina juridikstudier men att han beslutat att avbryta dem. Jag uttryckte min förvåning. Och Jacques missförstod den och sa, med tydlig förhoppning om att bli förstådd, att något så själsdödande kunde man inte stå ut med. Det höll jag omedelbart med om, jag hade bara menat att man lika gärna kunde bli jur. kand. när man var nästan klar. Att man sedan struntade i att använda sig av sin examen var en annan femma.
Jag minns att han sa att han var vänster och jag gungade irriterat i gungstolen och sa att jag var liberal. Men jag uppskattade att han inte var kritisk till ämnet och professorn. Det fanns så mycket förhävelse hos protestgeneration, ett auktoritetsuppror som ibland bara var kunskapsförakt och antiintellektualism.
Han berättade om sina litterära planer och jag tänkte att han kanske var en ung lundaförfattare. Kunde det vara Åke Lejonhuvud? Jag frågade vad han hette. ”Jacques”, sa han. ”Schack?”, frågade jag, ytterligt förvånad. ”Ja, lite franskt så där”.
Sedan debuterade han med en dikt i BLM. Det lär ha blivit refuserad av Lundagård, där Fredrik Braconier var redaktör. Man kan ju tycka att den förmätne studenttidningsredaktören då borde ha förstått att han gjort bort sig. Han hade ju kunnat skylla på att han var statsvetare och gediget illitterat. Men han ansåg sig också på detta område veta bäst. Mera av stuntviktighet än av lundensisk excentricitet.
Nästa gång jag träffade Jacques var hösten 72 när vi av en slump kom att träffas på Sveriges Radio på Djäknegatan. Vi skulle läsa in varsitt Obs-inlägg och jag uttryckte min glädje över att hans inlägg och hans härliga skånska. Vi pratade lite grann efteråt och Jacques talade lite beklagande om mitt studentrum som han tydligen funnit torftigt. Det var uppenbart att han var främmande för mitt diogenesideal.
Sedan såg jag honom inte mer men hälsade alltid när jag råkade möta honom i Lund.
Men något år efter det vi båda fyllt femtio möttes vi på Bredgatan. Jag brukar inte hänga mig på kändisar men den här gången ville han prata. Talade om bådas vår kamp mot stockholmsfixeringen. Och han talade också om krämpor som kom med åren. Det förvånade mig för själv hade jag inga. Jag passade på att tacka honom för allt han hunnit ge under åren. Man får passa på när man träffar människor och sådant bör sägas innan sjukdom och död ger orden en underlig klang. Bara för att det är sant.
Nu tjugo år senare är det lika sant. Jacques Werup liknade ju ingen annan.
18 nov.16

Åsne Seierstads bok om Två systrar som just nu recenseras är en verkligt memento för mig. Därför att jag brukar hävda att islamofascismen egentligen är politisk, religionen kommer bara in för att stötta och förstärka. Mycket stark fromhet leder inte i sig till något ödesdigert. Men i det här fallet tycks det börja i religionen.
Jag tycker illa om Elisabeth Hjorths försök att kritisera Åsne Seierstad för att hon bortser från den norska rasismen (Sydsvenskan 15 nov.) Det verkar mera som att värna en gammal vänsterföreställning att muslimerna är ett förtryck grupp och att det därför finns något förklarligt i extremismen. Rasismen finns och skall inte underskattas. En av mina kommentatorer beskyllde mig grundlöst för att vara naiv. Han utgick från att när någon påstod att hon besvärats mer av rasismen än av det patriarkala familjeförtrycket, så for hon men osanning, vilket naiva personer som jag förbisåg. Det var ett rätt skojigt exempel på hur han demonstrerade sin egen etnocentrism genom att misstänka motsidan för samma åkomma. Det enda man vet om andra människors utsagor är att de antingen är sanna eller falska. Jag är fullt på det klara med att man kan vilja skydda sin familj genom att bagatellisera dess problem. Men det är lika dumt att förneka att det finns en livaktig svensk rasism, som kan kännas än mer besvärande. Det hjälper inte att man påstår att rasismen inte är officiell politik eller att man har föreställningen – med rätt eller orätt – att den är mycket marginell. Rasismen finns och rasisterna är tillräckligt många för att förbittra livet för rasifierade personer. Det är svårtänkbart att man någon längre tid skulle undgå att märka av rasismen om man tillhör en utsatt grupp. Rasismens omfattning kan man diskutera, inte dess existens eller förbittrande effekter.
Men som förklaring till extremismen fungerar den dåligt. Men jag tänker på den insikt som gör Karin Boyes ”Kallocain” till en bättre bok än Orwells 1984. Nämligen den religiösa dimensionen i fascismen. Det finns ett typiskt religiöst drag inbyggd i fascismen. Människor vill inte ha det bra, människor vill offra sig för en stor sak. Det är ett djupt och intensivt behov av mening. Nu är det naturligtvis skillnad om man offrar sig genom hjälpverksamhet, radikal medmänsklighet, om man lever blott för att minska medmänniskans lidande. Eller om man offrar sig i en aggressiv och fientlig kamp. Islamofascismen tillfredsställer offerbehovet men också mycket annat som inte fås genom helgonliv. Hat, svart-vitt-seende, aggression, självhävdelse. Som också är fullt mänskliga behov.
17 nov.16