Lars Westerbergs Blogg

Det skrivs en del tänkvärda artiklar som försöker förstå populisterna. Jag refererade och bemötte Åsa Linderborgs artikel i Aftonbladet (21 nov.) förra veckan. Sedan dess noterar jag P.O. Tidholms artikel i Dagens Nyheter (24 nov.) om den bortglömda landsorten. Och framför allt David Nymans lysande artikel i Sydsvenskan (26 nov.) som delar mycket av sina utgångspunkter med Tidholm och direkt refererar till Linderborg.
Dock bör det först sägas att hur mycket empati man än slösar på dessa marginaliserade medborgare så är det värre att lämna sin kultur och sina vanor för att komma till ett mycket främmande land. Att kanske leva under ett ständigt utvisningshot. Att förstå något djupt främmande. Var finns tryggheten i detta när man ens trygghet redan har blivit undergrävd i hemlandet? Det förmodligen därför man flyttar på sig. Det är inget litet beslut.
Jag minns 68. När de intellektuella förstod att det fanns en värld. Att världens välstånd var orättvist fördelat. Man ansåg sig leva i ett tryggt välfärdsland. Men utanför idyllen brann världen.
Det var allvarligt nog. Men det var tidernas mest optimistiska generation. Man hade en lösning: världsrevolutionen. Det skulle inte bli så roligt för en del, en revolution är ingen thebjudning. Men Maos anda skulle råda över världen och det skulle skipas rättvisa. Och för den som hade rätt klasståndpunkt var framtiden ljus.
Men själv kunde jag tänka dystopiska tankar. Vad händer när väldens fattiga massor utmanar den rika världen? Vad får vi då? Månne en världsfascism?
Det David Nyman beskriver tycks vara dem som aldrig vidgade perspektivet 68. Man var i Sverige ganska omhuldad av vänstern. Man var ju ändå de som var längst ner i riket. Men världen var ännu på avstånd. Det är först när den kommer hit som det inträffar ett rollbyte. Ett rollbyte utan identitetsbyte, enligt David Nymans säkerligen riktiga beskrivning. Nu är det några andra som är underst. Sådant kan vara svårt att inse till och med för den intellektuella vänstern. Jag refererade en insändare ur Flamman här i min blogg. Där någon ville ha ett tiggeriförbud med hänvisning till sina proletära rötter. Man var ju så stolt över sina rötter, sin proletära mormor. Hade man sådana rötter måste man vilja förbjuda tiggeri. Man hade ju själv en proletär identitet. Se min bloggpost 27 juni 2014.
Så det kan faktiskt vara ett stort problem att förstå och acceptera förändring. Människor söker alltid förklaringar och accepterar hellre vilken förklaring som helst än att lämna något oförklarat. Den som ser möjligheter, hopp och framtid har en starkt drivkraft att förstå. Det var så demokratin byggdes underifrån.
Men var finns det nu för drivkrafter att förstå? Råttfångaren från Hameln spelar på sin flöjt: det är invandrarnas fel! Invandrare som omhuldas av denna överhet som glömt oss.
30 nov.

Anna Kinberg Batra ber alltså om ursäkt för Fredrik Reinfeldt- linjen (Aftonbladet 22 nov.). Tänk på alla som var mot Reinfeldt-linjen, hur övergivna och överkörda måste de inte ha känt sig? Det känner Kinberg Batra starkt och ber dem uppriktigt om ursäkt. Det är väl ändå något nytt. Att det inte är roligt att vara i minoritet förstår ju vem som helst. Att tillhöra ett parti och vara mot partilinjen. Men att man när partilinjen ändras skall ha en ursäkt, det måste vara något nytt. Man tar numera stor hänsyn till känslor. Det är som partiledardebatterna, man försöker göra ett sympatiskt intryck, snarare än att leverera vassa och i sak förödande argument.
Det är ju inte enbart dåligt att den fixeringen vid att vinna debatter, som jag minns från 50-talet, har försvunnit. Men kanske det också kan vara en fara med att betrakta politik enbart som psykologi.
Men vad skall vi säga i sak om att Kinberg Batra backar? Överge inte liberalismen, manar Blekinge Läns Tidning moderaterna. Jag är inte så säker på att det är liberalismen man överger, snarare en sorts humanism. Jag minns en tid när de flesta partier var intressepartier, inte idépartier. Idéer och moral har fått större utrymme. Den där Tan-Gal konflikten ligger helt på idéplanet. ”Att öppna era hjärtan” var väl en moralisk appell. Att låta det ekonomiska intresset vika för en moralisk princip.
Bland de liberal-konservativa har det varit konservatismen som varit idépolitik. Detta håller vi på även om vi inte tjänar på det ekonomiskt. Liberalismen har kommit in av intresseskäl. Hur djupt går den då? Det är ju därför man övergivit nationalismen och inte hållit fast vid en försvarspolitik av ideella skäl (Sveriges ära, nationalism och historiska minnen).
Kostar försvaret för mycket rustar vi ner om den säkerhetspolitiska situationen tillåter. Ändras den säkerhetspolitiska situationen rustar vi upp igen. Det var aldrig pacifism det handlade om.
Vad händer nu? Ja, man anklagar genast Kinberg Batra för att fiska efter sverigedemokraternas röster. Och Jimmie Åkesson tror att ursäkten gällde honom (Aftonbladet 24 nov.) Han ställer ju helt upp på det som borde vara moderaternas och socialdemokraternas gemensamma valslogan: Stängda hjärtan - utan rasism! Också Jimmie Åkesson är helt mot rasismen, han är bara nationell egoist som alla andra. Det är upp till var och en att bedöma hur trovärdigt det är. Och hur trovärdigt det är hos moderaterna och socialdemokraterna.
Annars vrider och vänder skribenter på sig för att förstå populister. Vi kan inte tala om ondska, vi måste vara empatiska och förstående. Jag undrar varför man inte vill tala om ondska? Man behöver ju inte tro att det finns renodlat onda människor, det räcker ju att man tror på gott och ont. Om ondska och godhet finns hos alla människor, de renodlade blir mest en tankekonstruktion, så är det fullt möjligt att ondskan vinner terräng. Det låter så moraliserande och ovetenskapligt att tala om ondska men kan man undvika att göra det? När man talar om karaktärsstörning, menar man då något annat än det gamle kallade ondska? Det anses ju inte vara mentalsjukdom. Så vad kan det då vara om inte en moralisk åkomma? Och att hänsynslöst offra sina medmänniskor för ett välförstått egenintresse vad är det annat än ont? Om man är fullt fri och handlar av fritt val.
29 nov. 16

Läser man Lena Anderssons lördagsartikel i DN (26 nov.) blir man lite betänksam, minst sagt. Hon anser det värre att statsrådet efter valet av Trump ifrågasatt den manliga rösträtten än att en moderat politiker kallat henne hora. Det tycks mig vara att överträffa en fyrkantig tid i fyrkantighet. Det är ju så uppenbart att ministern inte menar vad hon säger. Ingen människa kan tro något sådant.
Det är förstås lite sorgligt att man får skämta med vissa grupper på ett sätt som det är tabu att skämta med andra. Hade jag sagt att med tanke på hur kvinnorna röstade denna gången så undrar jag om det var en riktigt bra idé att ge dem rösträtt 1921, så hade jag förstås fått på skallen. Det finns en humorlöshet och dimensionslöshet som sprider sig. Men det blir inte bättre av att man blir lika fyrkantig själv. Man måste kunna tolka ett yttrande för vad det är.
Den som använder ordet ”hora” avser däremot att kränka. Naturligtvis får ordet sin laddning av och förutsätter en puritansk sexualsyn. Värst drabbas naturligtvis prostituerade av detta. Att Lena Andersson finner det absurt att sexualarbetarna skulle protestera, vittnar bara om att också för henne finns det grupper som man har rätt att kränka.
Nå, Lena Andersson kommer naturligtvis att avfärdas av alla som inte är poängplockare. Där poängplockarna kan vara kränkta män som kräver rättvisa, eller borgerligt sinnade som vill vända kanonerna mot regeringen. Alla vi andra, aldrig så borgerliga eller manliga, kommer att välja mer rimliga semantiska tolkningar.
Men jag undrar hur vi hamnade i denna dimensionslösa värld. Där mest kränkt vinner. Det är en princip som vunnit i alla åsiktsriktningar. Ingen skall få föraktas av någon, ingen skall få tycka illa om någon. Man får visserligen inte använda n-ordet men man får inte heller kalla en rasist för en rasist.
Ingen förstår heller skämt och ironi, eller dubbeltydigheter. Det är också en form av fördumning.
Jag vet inte. Men jag tycker det har kommit något beklämmande över samtiden.
28 nov.16

Så är det första advent. Det är ju bra, det. Då kan vi tända ett litet ljus och pröva om det hjälper.
Under min tid på Obs hävdade jag alltid att påsken var det stora kristna högtiden, inte julen. Det sa jag varje jul, som vanligt hemfallen åt truismer. Men på den tiden var också de intellektuella religiöst oskyldiga och okunniga. Så det kunde ju gälla som anspråkslös folkbildning.
Sedan har jag kommit att uppvärdera julens religiösa betydelse. Allt hänger ju samman. Utan Betlehem inget Golgata.
Men julen är viktigare än så. ”Jesus är vägen till Gud och den enda vägen till frälsning”, ropar kristna traditionalister nervöst, slagna av den hemska insikten att muslimerna tror på samma Gud som de kristna. Det traditionalisterna säger är förstås obegripligt om man tolkar det bokstavligt. Den som redan tror på Gud behöver ingen väg till Gud. Och frälsning? Det finns en del kristna och muslimska paradisföreställningar. De tycks variera inom och mellan religionerna. Religionens bästa försäljningsargument verkar inte helt lätt att tro på och ju konkretare man tänker sig det hela, dess mer komiskt blir det. Att vara god och kärleksfull är en honnett ambition hos envar, kristen, ateist och muslim. Om det är frälst från synden det gäller att bli.
Men också ateisten slås av att det är en fantastisk tanke att Gud har blivit människa. Den som kommit på en så bra tanke borde inte använda den för att avskilja sig från andra. Det handlar nog inte så mycket om att få en korrekt gudsbild. Mer som att något blir tydligare och begripligare. Hur kan man förstå en Gud som saknar mänskligt ansikte? Heliga män är goda förebilder, profeten t.ex. Men att gud är människa är något annat. Är detta sant, är det ingen liten sak att det föds ett barn i Betlehem.
Vad gör man medan man väntar på en ankomst. Man tänker på Maria, Jesu moder, fjärde advent. Eller på hans föregångare Johannes Döparen, tredje advent. Men första advent, erinrar sig den åldrade hedningen, handlar det om Jesu intåg i Jerusalem. ”Nu begynner vårt jubelår”, står det i julpsalmen, men det som begynner första advent är början till slutet. Så knyts början och slutet ihop. Intåget var sista gången man hade ett jordisk hopp. Sedan börjar ett mörkare och kusligare drama.
Och andra advent? Det handlar om gudsriket, den rättvisa som slutligen skipas. Moderna kristna vänder sig mot domsföreställningar. Det verkar vara alltför mycket straff- och hämndföreställningar inblandade. Men det har förstås en ironisk poäng att ingen på förhand kan veta vem som kommer att drabbas av havets och vågornas dån. Det gäller att ha tillit till Guds intelligens. Möjligen är den större än bibelförfattarnas.
Och den som inte kan få religionens tröst får trösta sig med tomtar och julklappar och inte minst TV:s julkalender. Det brukar inte vara så dåligt. I år är julkalendern gjort av författarna till ”Tjuvarnas jul” och den minns vi som utomordentlig. Så det är inte så illa. Vi gamla hedningar är så förnöjsamma.
25 nov.16

Det är spännande och lustfyllt att läsa dramatik. Sannolikt motsvarar dramatisk framställning något djupt i min personlighet. Intensiteten, koncentrationen på väsentligheter. Också naturligtvis mångtydigheten vilket den oskicklige prosaförfattaren i sämsta fall kan trolla bort eller begränsa. Ändå har teatern spelat en förhållandevis blygsam roll i mitt liv. Periodvis har jag gått mycket på teater. Och jag är uppväxt med TV-teater. Strindberg har min första seriösa litterära upplevelse. Och det var dramatikern jag beundrade. ”Varför blev det så här?”, kan jag fråga mig. Varför hamnade jag i långa natur- och miljöbeskrivningar? Varför blev jag denne tungus som läser långsamt med noggrant aktgivande på stil och språk? Kanske motsvarar det också något i min personlighet. Men det känns lite tråkigt när man tänker på det.
Nu har jag emellertid haft anledning att läsa I lodjurets timma av Per Olov Enquist. En pojke är intagen på en anstalt. Han är deltagare i ett experiment där man undersöker huruvida patienternas tillstånd förbättras om de får ta hand om ett husdjur. När dramat börjar har experimentet redan havererat för pojkens del. Han har dödat den katt han blivit anförtrodd. Och i ett bråk om själva katten knivskurit en medpatient. Och han uppsöks nu av den unga kvinnliga psykologen som har ansvar för projektet. Som stöd har hon en medelålders kvinnlig präst.
Dramat är mycket laddat. Där pojken, knuten, gåtfull och vrång, spelar ut sin verklighetsuppfattning mot de båda kvinnorna. Det visar sig att själva experimentet har haft en destruktiv effekt. Man har haft en grupp som tilldelats husdjur och en kontrollgrupp som inte fått något husdjur. Detta har skapat stor avund bland patienterna och upplevts som en orättvisa. Kontrollgruppen känner sig också missgynnad när det gäller uppmärksamhet. Det är de andra som får något och de får dessutom uppmärksamhet.
Den avundsjuke medpatienten kastar vid ett rasttillfälle katten över muren ut i vildmarken. Den förblir därefter försvunnen. Pojken intalas av en annan patient att katten dukat under för vilddjuren och pojkens sorg är gränslös. Det är det som får honom att sticka en kniv i magen på medfången, som kastat ut katten. Men på ett gåtfullt sätt letar sig katten tillbaka till sin anförtrodda husse. Pojken ser det som att katten återuppstått. Hans handlingar har gjort att man beslutar att avbryta experimentet och ta katten ifrån honom. Det är då pojken dödar katten. Det är avsett som ett led i ett dubbelsjälvmord. En flykt från en påtvingad skilsmässa. Och han är övertygad om att de kommer att återförenas. Det är i själva verket katten som hämtar honom till en bättre värld.
Det är alltså lätt att se att katten har en religiös funktion för pojken. För pojken är han Kristus. Något som lyssnar utan att döma och utan att skapa skuld. Enligt en radikal nådateologi. Gud förlåter, människan behöver inte prestera, inte ens erkänna sin skuld. Och katten dör och återuppstår. Tydligare kan kristusparallellen inte bli.
Den tolkningen förefaller rimlig och lämnar öppet för läsaren huruvida det finns någon religiös verklighet. Är gud/katten ett projicerat önsketänkande eller motsvarar det en verklighet? Författaren tar inte ställning till detta. Däremot är det uppenbart att han är kritisk mot ett alltför fyrkantigt instrumentellt förnuft och att han menar ett det finns en mystik dimension i tillvaron. Pojken har mördat två personer och det är väl inte troligt att han odelat kan ha sin författares sympati. Men han hävdar en existentiell dimension av verkligheten som blir en sorts frihetsförsvar mot förmyndarmänniskor. Och i bakgrunden finns en djup och ursprunglig förtvivlan. Författaren har i sin självbiografi ”Ett annat liv” berättat att han skrev dramat under en starkt depressiv krisperiod.
24 nov.16