Visar inlägg från oktober 2016

Tillbaka till bloggens startsida

Om Nobelpriset

Vad har jag att säga om nobelpriset till Bob Dylan? Ingenting och därför bör jag tiga. Akademin tycker sig ha gjort ett busigt val, men är som vanligt bekräftande. Beatles innebar en aldrig anad nivåhöjning av popmusiken. Med Dylan kom hela den finkulturella modernismen in i sångtexterna och förenade sig med den amerikanska folksångstraditionen. Det är naturligtvis mycket bra och han har många goda efterföljare. Det är en smaksak om man finner Leonard Cohen bättre, men Dylan var onekligen tidigare. Mannen bakom det stora språnget.
Men min hjälplöshet när det gäller icke-skandinaviska språk gör mig rätt ointresserad av utländska poeter. Och jag tror inte riktigt det är möjligt att översätta lyrik. Tranströmer har jag älskat sedan min ungdom och med Karlfeldt och Heidenstam har jag haft bekymmer alltsedan den tiden. Men de märkliga icke-skandinaviska poeter som fått nobelpriset har jag alltså lämnat därhän.
Nu är engelska ett stort språk som de flesta behärskar. Men ett lexikon och en viss möda skulle jag nog åtminstone kunna få ett hum.
Men har jag inte hört Bob Dylan, min ungdoms främste protestsångare? Jodå, men jag har aldrig studerat texterna eller skärpt hörseln. Jag har aldrig tyckt att han varit så lätt att uppfatta rent auditivt. Mikael Wiehe förefaller distinktare. Därför har det mest blivit brus. Det vördnad jag trots allt känner bygger på andrahandskällor.
Nå, är det inte bra att akademin ger nobelpriset till denne banbrytare? Som lett den finkulturella modernismen till en progressiv och
musikfixerad ungdom. De som var unga på Dylans tid, nämligen. Och sedan alla senare generationer som har någon anknytning till denna musiktradition. Kan man älska Bob Dylan utan att inspireras att läsa Dylan Thomas och T.S. Eliot och Ezra Pound? Idealt borde det ha varit omöjligt. Hur det är reellt har jag ingen aning om.
Här har vi akademins misstag. Allt jag sagt är ju väl känt sedan decennier. Det behövs inte längre att populärkulturen sluts in i den finkulturella värmen. Det var framlidne Per Ögren som tyckte att populärkulturen kunde få vara med i radions Kulturnytt. Och det är därför som televisionens Kulturnyheterna numera till säkert över 50% handlar om populärkultur. Det är den finkulturella folkspillran som behöver akademins stöd. Denna utrotningshotade art borde värnas.
Men för egen del grubblar jag på vad det var för politiskt med Bob Dylan. Och då syftar jag ändå på hans politiska period. Och jag tänker att den amerikanska studentradikalismen inte alls var så radikal som den europeiska. Ändå var det ingen i Sverige som kallade Dylan för en borgerlig pajas som man kunde göra med Bo Widerberg. Men jag ser att Jan Guillou igår i Aftonbladet kallar honom flumpelle så nu kan det alltså äntligen sägas. Under min sista tid i Dackekuriren försvarade jag ”den gamla metafysiska aristokratmodernismen” (Göran Palms benämning) mot folkets kultur och proletär socialrealism. Varför såg jag aldrig att denna modernism fanns hos den vänster, som aldrig ifrågasatte Bob Dylan? Jag måste ha missat något väsentligt den gången. Så går det när man är alltför inåtvänd och befinner sig i baklås.
Så detta okunniga blogginlägg ropar efter någon som vet bättre. Fast en del bättre har redan skrivits. Av Hynek Pallas i DN för att bara ta ett exempel.
17 okt.16

Mitt liv som kuf

Jag tänker på det där med att vara skribent. När jag var ung trodde jag fullt och fast att det jag skrev måste intressera dem som kände mig personligen. Syskon, barndomskamrater, skolkamrater. Eftersom jag började skriva tidigt i mindre skala, först skoltidningen och sedan studentnationens tidning, har jag knappast några privata vänner från studenttiden som är äldre än mitt skrivande. Fast de första fyra åren i Dackekuriren trodde jag knappast att mitt skrivande kunde intressera någon. Enstaka, som var direkt berörda, tjänstemän i Smålands Nation, -tack Lennart och Cecilia Zadig!- tyckte att jag skötte min uppgift. Men de hade ju speciella skäl att läsa mig.
Men andra gamla bekanta? Det var ett stort misstag att tro att de skulle intressera sig bara för att de kände mig. Det är snarare tvärtom. Skriverier skapar ofta olust. Förutom att det triggar igång jantelagar hos svaga själar – varför han och inte jag? - så finns det ju inte mer skäl till att man framstår som begriplig eller värdefull för den som känner en än för den som inte känner en. Om någon jag kände blev framgångsrik på ett område jag inte förstår, skulle jag känna mig vördnadsfull, men egentligen inte så intresserad. Nu är dikt och debatt, som jag själv har sysslat med betydligt mer allmänintressanta materier. Men ändå. Den mänskliga kommunikationen är full av blindskär. Dessutom är det fullt logiskt möjligt att finna en skribent kvalificerat undermålig. Och den risken är ju lika stor om man känner sin läsare privat. Och skulle så vara fallet, så blir det för den stackars läsaren ett dilemma att både vara vänskapsfullt artig och dessutom ärlig.
Så det är klokt att vara försiktig. Och att förutsäga en människas reaktion kan vara svårt. Jag talar ju ofta om det subjektiva i all litteraturtillägnelse. A uppskattar författaren X men inte författaren Y som man själv tycker har stora likheter med X. Så gåtfullt är det ofta.
Så har man turen att bli uppskattad av några så kan man ju tacka sin lyckliga stjärna. Men av en ny och oförberedd läsare kan man vänta sig vilken reaktion som helst. Vare sig man känt personen i åratal eller ej.
Själv tror jag att det bästa och originellaste var det jag skrev i Lundagård. I radio var jag mer en kritiker bland andra. Att jag var frispråkig för min tid har blivit lite kusligt när frispråkigheten i vår tid har avancerat till slapphet och näthat. Efter oss Linda Skugge, så att säga. Outsider var jag förstås hela tiden. Och som DN:s chefredaktör Arne Ruth sa, det är i sin ordning. Westerberg har sin roll och jag har min. Outsiderpositionen är på gott och ont och det är makt- och ansvarspositionen också. I det avseendet var jag trogen min studenthållning, en gammal överliggare som ständigt eldade med skolslipsen. Som livsinsats kan det tyckas klent. Men det är gott nog för mig.
14 okt.16
 
Ett litet tips. Min vän Clas Rosvall har börjat blogga. Alla som älskar H och Lennart Hellsing har alltså ett gyllene tillfälle att ett tag ha lika roligt, som man hade när det begav sig.

Svensk tradition

Thomas Gür fick en helsida på Göteborgs-Postens ledarsida i söndags (9 okt.) där han pläderar för svenska värderingar. Det finns nämligen svenska värderingar, påstår Thomas Gür. Det finns visserligen inte några specifikt svenska värderingar, som Sverige är helt ensam om. Men kombinationen av de värderingar som råder i Sverige kan kallas för svenska värderingar.
Alldeles så. Demokratiska värderingar och en hel del annat upplyst och jämlikt är rådande i Sverige. Dessa värderingar är bra, men inte därför att de är svenska. Men de är bra och de är svenska. När man skall försvara dem bör man alltså visa att de har en principiell motivering som höjer dem till något mera generellt än att de råkar vara rådande i Sverige.
Men Thomas Gür lägger vikt vid historien. Historiska traditioner har stor påverkan. Och så talar han om kvinnans ställning i det gamla norden och hur tidigt vi avskaffade slaveriet.
Det tycks mig komiskt. Har något varit rådande i, säg 50-100 år, så är det tillräckligt för att prägla en kulturmiljö. Om rötterna sträcker sig ända till medeltiden är irrelevant. Han kunde ha tillagt att vi aldrig haft livegna bönder.
Men framför allt är ju historien en lång process och det blir godtyckligt vad man lyfter fram. Skall man förklara svensk mentalitet idag är nog klokare att tala om kyrkotukt och luhteransk ortodoxi och en tidig och kraftig sekularisering. Tidigt myndiga bönder som vet värdet av att komma överens. Vare sig den kommer uppifrån eller nerifrån så tycks konformismen vara det röda tråden. Den som i ingen historiskt situation överges.
Men smartare och bättre underbyggda analyser skulle kunna ges. Men till och med mina taffliga hugskott tycks mig överträffa en ledarsida i Göteborgs-Posten en söndag i oktober.
13 okt. 16

Åter P.G. Wodehose

Jag fortsätter min omläsning av P. G. Wodehouse. Efter Guldklimpen från 1912 och Det våras på Blandings från 1915 håller jag på med Flicka i fara från 1919. Sedan är jag klar med den produktion från 1910-talet som jag förfogar över.
I det våras på Blandings är vi alltså på det klassiska Blandings Castle med sitt vanliga persongalleri. Lord Emsworth är redan åldrad och tankspridd. Men han balanseras ännu inte av en stark och dominerande syster. Den lady Ann som förekommer drar sig i stället undan med huvudvärk och spelar ingen större roll i boken. Det gör att Lord Emsworth ännu inte kan vara riktigt den världsfrånvände och hunsade gestalt han är i det senare böckerna. Här är han tillräckligt handlingskraftig för att skjuta med gevär på förmenta inbrottstjuvar och hans son Freddie Threepwood har en viss respekt för honom. Freddie är en typisk wodehousehjälte, den ytlige och lite korkade ädlingen. Det finns gott om sådana hos Wodehouse. Bertie Wooster är förstås den mest kände. När Wodehouse har en sympatisk huvudperson som hjälte brukar han inte heller vara någon intellektuell utan ofta en person som gjort sig mest berömd för sina idrottsprestationer i Eton och Oxford. Det är en typ han ofta skildrar men namn och karaktär i övrigt kan växla.
Så Lord Emsworth är ännu inte riktigt Lord Emsworth i denna tidiga Wodehouse. Han har ännu inte skaffat sig den prisbelöna grisen Dronningen av Blandings och ännu inte blivit besatt av svinskötsel. Det är i stället trädgården han ägnar sitt huvudsakliga intresse. Tankspridd är han alltså redan nu, med stark komisk effekt, men rollgestalten har ännu inte funnit sin fulla egenart.
Här förekommer också sekreteraren ”den duglige Baxter”. Han skall återkomma, avskedas och återanställas, i senare Wodehouseböcker. Han är en djupt obehaglig figur, med blänkande glasögon, skarpsinnig och misstänksam och övernitisk. Betjänten Beach finns också redan på plats. Hans karaktärsdrag är i den här romanen mycket prononcerade, starkt självhögtidlig och intresserad av att tala om sina krämpor. Jag minns honom inte som någon mer utpräglad karaktär i de senare wodehouseböckerna men jag skall vara observant på hur han utvecklas. Bland de många släktingar som nämns finns också en Algernon Wooster. Jag får för mig att han kommer att återkomma längre fram som någon sorts kusin till Bertie Wooster.
Det besynnerliga förnamnet, Algernon, känner jag igen från Bigglesböckerna, kapten W.E. Jones klassiska pojkböcker. Biggles bästa vän kallas Algy. Och till yttermera visso finns det en farsartad figur i Biggles krets som heter Bertie. Han är adelsman, bär monokel, som han tappar när han blir häpen och säger ”Ja visst ja, min dumma åsna” och ”gamle gosse”. Jag undrar om det kan föreligga någon påverkan eller om de fatalistiska (för att tala grönköpingska) namnlikheterna beror på att man hette så i den brittiska aristokratin.
Flicka i fara utspelar sig på ett alternativt Blandings, slottet Belpher. Här finns den starka systern som styr sin hygglige och välvillige broder, som mest är intresserad av sin trädgård. Det skulle kunna vara Blandings och får väl betraktas som en förövning. Just nyss hade jag obetalbart roligt åt en äventyrlig syster i den unga generationen som försökte smita från slottet till sin hemlige älskare. Och förföljdes av sin broder, en hedersproblematik i den brittiska aristokratin.
Lyckligtvis såg hon honom fast han försökte gå i diket, där bara huvudet stack upp. Hade de så djupa dikten i England? Han angreps också av en hund som fann detta uppstickande huvud irriterande. Så den intelligenta systern avvek från den rätta vägen till synden och knackade i stället på i prästgården. Där hon begärde att få hjälp mot luffaren som förföljde henne. Och en nitisk pastorsadjunkt gick ut och talade brodern till rätta, den som har gått i ett dike ser nämligen inte ut som en ädling, talet om att han var bror föll på sin egen orimlighet. Och lurade därefter in den förföljande brodern i en skrubb i prästgården och låste in honom. Och lät försiktigtvis sedan en smed från byn öppna dörren när det blev dags att släppa ut honom.
Och så väntar jag förstås på det första mötet med Bertie Wooster och Jeeves i kommande böcker.
12 okt.16

Liberaler

Jag tycker alla som förtalar liberaler borde jämföra Alice Teodorescu i Göteborgs-Posten med Ola Nordebo i Västerbottens- Kuriren. Teodorescu talar om att alliansens bildades för att bryta den socialdemokratiska makthegemonin och allianspartierna är därför skyldiga sina väljare att rösta mot en socialistisk regering. Att bryta blockpolitiken bara för att stoppa SD är alltså ett svek.
SD är visserligen inte ett parti som andra, medger Teodorescu. ”Men finns det ett egenvärde i att det inte heller på sikt, skulle kunna bli det, precis som Vänsterpartiet blivit det trots att det än idag finns företrädare som kallar sig för kommunister, oavsett sin avskyvärda historia”. Säger alltså Alice Teodorescu och man tager sig åt huvudet.
Det är över femtio år sedan Vänsterpartiet var moskvatroget. Vad man sedan, fram till kommunismens kollaps, kan förebrå det var att deras avståndstagande från Moskva inte var tillräckligt radikalt.
Vad är det stora skillnaden mellan kommunism och nazism? Att nazismen är ond redan i teorin. Den kommunistiska praktiken kan, åtminstone under de stalinistiska och maoistiska excesserna, vara kusligt lik nationalsocialismens praktik. Men det kan, åtminstone teoretiskt sett, finnas en kommunism med mänskligt ansikte. Nationalsocialismens ansikte är aldrig mänskligt, kan logiskt sett inte vara det. Då är det inte nationalsocialism.
Om någon kallar sig kommunist så bör hen få precisera sig. Det räcker inte för att diskreditera någon. Ingen i SD kallar sig nazist. Men partiet värderingar som inte är acceptabla. Hela partiets idé och attraktionskraft bygger ju på dess främlingsfientlighet. Hur skulle de kunna ge upp det?
Och vem kan tro på partiets allvarliga vilja att bli salongsfäigt. Har man en känsla av extremister som omprövar och blir eftertänksammare? Har man inte snarare än känsla av en fasad som hela tiden spricker. Rasistiska och främlingsfientliga människor existerar verkligen i vårt land och varför skulle de inte dras till SD i brist på framgångsrika partier med mer uttalade värderingar. Tror Alice Teodorescu verkligen uppriktigt att partiet blir godare av makt och inflytande? Är det inte snarare så att det då inte länge behöver hålla masken?
Så för demokrater som inser sitt ansvar blir det långt viktigare att stoppa SD än att bekämpa socialdemokratin eller alliansen.
Ola Nordebo, då? Allianssamarbetet har förlorat all idépolitisk relevans, säger han. ”Det finns ingen borgerlighet. Det finns inga alliansväljare. Varför skulle liberaler, som tror på ett öppet, tolerant, solidariskt samhälle, med fri press, värderingsburen utrikespolitik och fungerande rättsstat överväga att rösta på ett alliansblock om det största partiet kanske vill regera med stöd av Sd och i sin retorik ägnar alltmer kraft åt att avhumanisera människor i nöd”.
Det är enormt befriande att det finns liberaler som Ola Nordebo! Jag drar ett djupt och befriat andetag. Jag lämnar detta som prov till läsekretsen på två ledare som publicerades samma dag, lördagen 8 oktober. Så får liberalismens vänner och fiender fundera på vad det innebär att var liberal.
11 okt.16

Äldre inlägg

Nyare inlägg