Visar inlägg från oktober 2016

Tillbaka till bloggens startsida

Då och nu

I min barndom fanns det ingen nationalism. Men själv var jag ett litet barn som förläst mig på svensk historia. Med litet barn menar jag verkligen litet. I den svenska folkskolan började man läsa historia i femte klass då man hunnit bli elva år. Jag älskade historia långt tidigare. Från den jag var sju, åtta var det mitt favoritämne.
En liten nationalist och historikerromantiker alltså. Löjlig i allas ögon, utom i mina egna. Lika intresserad av detta som ointresserad av den verklighet i vilken jag levde.
Mina kunskaper var främst inriktade på Sverige, det var krig och kungar. Intresset började med Gustav Vasa och slutade när krigen och kungarna inte längre betydde något. Ett statskupp för att återinföra det kungliga enväldet tedde sig som lösningen på de flesta problem. Jag levde med Svenska bilder och Fänrik Stål. Jag värmde mig ofta med att sjunga nationalsången. Och alla de svenska nationalistiska sånger som man lärde sig sjunga i den svenska folkskolan.
Hur stämmer det med att det inte fanns någon nationalism? Carl Grimbergs ”Svenska folkets underbara öden” fanns hemma i svarta band, som en möjlig fördjupning. Läroböckerna för folkskolan hade samma nationalromantiska historiesyn, Grimberg var en av medförfattarna. Och de s.k. stamsångerna sjöngs. Alla små skolbarn visste att man borde gå i kyrkan och man borde vörda flaggan. Men samtidigt fanns samma insikt som ryms i Albert Engström-anekdoten. ”Ni får inte skratta åt det heliga, hur löjligt det än är!” Sådant visste varje barn.
Så det barn som verkligen togs dessa saker på allvar framstod som löjligt.
Men om folket var tämligen resistent mot överhetens indoktrineringsförsökt, levde naturligtvis intoleransen och konformismen. Endast den löjlige viftade med flaggor men ve den som avvek från svenska vanor och konventioner! Den formen av inskränkthet tycktes mig redan då motbjudande. Kanske bar jag med mig en romantisk individualism när jag sedan mötte Strindberg och revolt och radikalism kom att prägla min hållning. Nästan genast blev jag liberal. Anarkismen var väl det enda alternativet.
Denna livshistoria är intressant i vår tid och i ljuset av Sverigedemokraterna. Folkdräkter och historieromantik ter sig fortfarande som löjliga företeelser. Medan ”de skall anpassa sig till oss”, ”Du skall göra som Svensson gör, ty att jämt vara den som stör, kan aldrig löna sig i längden” har en stark känslomässig appell.
Ann Heberlein skrev en artikel i lördags på Göteborgs- Postens ledarsida (22 okt.) där hon tycker att man inte får spela basket i slöja. Detta strider nämligen mot reglerna. Att den förnuftiga motiveringen för reglerna inte längre gäller om man förser slöjan med annan typ av fastsättning påverkar henne inte. Det är mycket svenskt. Regler skall följas också i de fall när det inte är rationellt. Vi väntar på grönt ljus också när det inte kommer några bilar.
Intressant är också Heberleins resonemang om att man mycket väl kan vara muslim även om man tar av slöjan. Det är naturligtvis sant. Som P.H. sjöng i Danmark under kriget. ”Man binder os på mund och hånd, men man kan ikke binde ånd.” Hindrar man människor från att uttrycka eller i extrema fall till och med utöva sin religion så lever den i hjärtat. Och vad är då problemet?
24 okt.16

Slapstick

Är Chaplin roligare än Helan och Halvan? Och hur roligt är det egentligen med gamla filmers slapstickhumor?
Ja, i min barndom på 50-talet var det en ständigt förekommande muntration. Kanske var det inte samma höjdpunkt som när Tarzan-filmer eller någon kringresande cirkus nådde den lilla staden. Men näst intill.
Nu kan man undra om pajkastning, spruckna kalsonger och olyckliga fall ner i målarpytsar egentligen är så roligt. Men onekligen kan det snabba och oväntade ibland ha stor komisk effekt.
Från barndomen minns jag två minnesvärda höjdpunkter. Buster Keaton är som vanligt jagad och springer in i en grotta. Dock vänder han och springer omedelbart ut igen, man förstår att han haft vissa invändningar mot grottan. Lätt att tänka sig, vad kan inte dölja sig i en grotta?
Mycket riktigt. Ur grottan kommer, skrämmande nog, ett stort lejon. Det är synnerligen chockartat. Med sedan kommer det ännu ett lejon. Och så ett till och slutligen väller det ut en hel rad av lejon, det ena efter det andra. Det blir någon sorts visuell chockeffekt som är obetalbart komisk.
Det andra episoden handlar om någon som kommit på ett föryngringsmedel. Det är synnerligen effektivt, den som prövar det blir åtskilliga år yngre. Tillverkningen går tydligen prima och tillverkaren har en hel bassäng av mirakelmedlet. Vilket naturligtvis gör det upplagt för att hjälten, troligen Helan eller Halvan, kan falla ner i bassängen och försvinna. Man avvaktar spänt vad en sådan kraftig dos kan åstadkomma. Han blir nog inte bara kraftigt föryngrad, han måste bli försatt till rena barnstadiet. Men så kommer det upp en apa. Det är ändå en kreativ komisk tanke. Filmen såg jag när jag var ett mycket litet barn så det är väl inte troligt att jag återberättar episoden alldeles korrekt.
När jag gick lärarhögskolan och hade praktikperiod på grundskolan tänkte jag att jag skulle ta upp några vanliga tecknade serier. Blondie var en amerikansk familjeserie som skämtade om vardagsvärlden. Men när jag tänkte efter såg jag att den hade den många inslag som förenade den med slapstick-världen. Dagobert Krikelin hade alltid bråttom till jobbet. Morgonkaffet illustrerades med att det rann i en zickzackbåge ner i munnen. Sedan hann han nätt och jämt med bussen och fick hänga rätt ut i luften hållande sig med en hand i bussens bakersta stolpe. På kontoret hade han ofta brottningsmatch med sin chef, direktör Dittling, när denne av en eller annan anledning var missnöjd med Dagoberts arbetsprestationer. ”Ni är fockad, Krikelin”, var bara inledningen. Impulskontrollen var inte den bästa på det kontoret, över denna vardagliga serie vilade en hysterisk stämning.
Det mest besynnerliga var dock när Dagobert tog sig ett bad i lugn och ro i hemmets stilla famn. Då hade Blondie träff med sina medsystrar i sin kvinnoförening och de passade naturligtvis på att titta in i badrummet med nyfikna näsor. Jag förstår inte varför inte Dagobert valde den enkla metoden att låsa dörren utan i stället klättrade ut genom badrumsfönstret med en handduk om höfterna. Än en gång fick han hänga obekvämt i en hand rak ut i luften. Den andra handen måste hålla fast handduken.
Det slog mig alltså att den drastiska slapstickhumorn genomsyrade också det som skulle skildra amerikansk vardag. Och jag misstänker att Mark Twains vilda västern-humor fanns någonstans i början av stamträdet. Att jag hade kunnat exemplifiera med vilken populärkulturell yttring som helst. Där Blondie nog inte var det mest typiska exemplet.
21 okt.16

Hiltons problem

”Varför i själva fan säger inte karln något? Vad är det han går och ruvar på? Hur svårt kan det vara att ringa och säga ' JA TACK' när det inte bara rör sig om en sketen medalj, utan om åtta miljoner kronor?” säger Johan Hilton i Dagens Nyheter igår (19 okt.) om Bob Dylans tystnad inför nobelpriset.
Och jag som finner Dylans hållning så befriande. En människa med integritet som inte förnekar att han fått nobelpriset – det är givetvis ingen skam – men inte deltar i den journalistiska, mediala upphetsningen. Man kan inte tävla i litteratur. Somliga finner Bob Dylan storslagen, andra inte. Varför skulle just omdömet från ett gäng självhögtidliga svenska kulturpersonligheter väga särskilt tungt?
Och för övrigt: pengar och medaljer. Jag tycker det är bra att någon struntar i ära och pengar. Det är det rätta högmodet. Det är den som pöser med pengar och medaljer som har det felaktiga högmodet. Jag tycker det är bra att någon inte säljer sin integritet för att bli allmänt omtyckt.
Hiltons diskuterar sedan den manliga tystnaden och självtillräckligheten, men den är en annan sak. Det finns en manlig cowboyhjälte - mentalitet som givetvis bara är barnslig och larvig. Den starke, tigande mannen. I själva verket är det sunt att gråta öppet och att prestigelöst visa svaghet. Att förneka det man känner är känsloförakt eller värre: hyckleri. Modet att trotsa sitt öde ligger bortom detta. Tårar förändrar ingenting men är psykologiskt ärligare. Därför gråt och försök bära ditt öde! Och hys medlidande med och intresse för plågade medmänniskor.
Jag förstår vad Dylan-mannen står för hos många kvinnor. Att möta män som är alltför entusiastiska över något. Som kräver att få dela med sig: detta, detta, detta, borde du se! Åh, vad jag skulle berika ditt liv om jag lärde dig att se detta. Och så är det vissa personer som blir föremål för mångas kult. Har den ena pojkvännen efter den andra samma husgud, så blir det ökenlikt. Ivriga föräldrar vet hur förödande det är att trycka på sina barn sin favoritlitteratur. Samma sak med lärare. Självupptagna predikanter har svårt att nå framgång. Hur förhåller man sig så att ens entusiasm smittar i stället för att stöta bort.
”Vad är det han gör och ruvar på?”. Man skall nog akta sig för att projicera något på den som är tyst. Tystnad är tystnad och tystnad och kan kännas befriande. Man behöver inte alltid kräva förklaringar som ett nervöst barn. Man får respektera andras integritet. Man får leva med mångtydigheten.
20 okt.16

Mina kommentatorer

Ibland frågar jag mig om jag har någon sorts ansvar för mina kommentatorer. När jag kommer in på ämnet Islam kan jag få upp till ett tjugotal långa kommentarer, levererade av två personer. Ingen av dem ger mig hopp om meningsfulla diskussioner och därför brukar jag lämna dem därhän. Själv skjuter jag in mig på offentliga debattörer vilkas dumheter det kan vara poäng att punktera. Jag har aldrig tyckt det vara meningsfullt att i oträngt mål vara otrevlig privat.
Tjafs som inte når längre än till köksbordskanten bör kunna få förekomma ostört. Säkert fyller det en psykologisk funktion hos den som pratar. Men nätet är ju ett mellanting mellan privat och offentligt.
Problemet är att jag är alltför svårbegriplig för många. En av mina kommentatorer är så svårbegriplig att få förstår honom. Somliga förstår vad jag säger men inte hans invändningar. Andra förstår inte ens mina poänger och måste därför lämna diskussionen därhän. ”De är tydligen oense”, tvingas denna läsare konstatera. ”Och sanningen ligger väl någonstans mittemellan”, kanske hen tillägger för att nu tycka något.
Den andre kommentatorn däremot är ganska enkel. Han förstår aldrig mina poänger och svarar därför med egna utläggningar på temat Islam. Den som i likhet med denna kommentator missar mina poänger kan tro att han levererar motargument. Han beskyller mig för att vara abstrakt och tappat ha kontakten med verkligheten. Att min polemiska metod är - och alltid har varit - att peka på inkonsekvenser och motsägelser hos de debattörer jag angriper, har han tydligen missat. Ibland parar jag det med indignation över de värderingar de uttrycker (och värderingar är något annat än verklighetsbeskrivning) samt - och det är det närmaste jag kommer verkligheten – angriper att någon generaliserar på basis av för få fall. Det är därför att jag tycker att jag är en truismernas mästare. Min tvärsäkerhet har sin grund i att aldrig yttra mig om en flytande och osäker verklighet. Till och med svaga motskäl kan få mig att avstå från att yttra mig.
När det gäller våra kära invandrare gäller det att förklara för dem att viktiga demokratiska principer inte är ett uttryck för etnocentriskt förtryck. Utan viktiga frihets- och jämlikhetstankar som gäller oss alla. De gäller inte för att ”ni skall anpassa er till oss”, utan för att de skapar rättvisa och frihet för en var. Då blir jag naturligtvis rasande när svenska demokrater förfaller till etnocentrism och bevisar att invandrarnas fördomar är riktiga. Hur skall de kunna leva upp till demokratiska principer när inte ens de förmenta demokraterna kan göra det?
Tillåter man att en man vägrar skaka hand med en kvinna för att han har bacillskräck men blir indignerad över att hans val är kultur- och religionsbaserat, vem är man då? Som om varje uttryck av en ideologi vore av djävulen, även de uppenbart harmlösa. Det finns problem med kultur- och moralkonservatismens slutna och auktoritära miljöer. Det inre förtryck som kan förekomma där är inte lätt att handskas med. Större fromhet betyder inte mer benägenhet för terrorism men uttrycken kan ibland vara de samma. Det kan var omöjligt att se om något är ett exempel på ökad fromhet eller på en politisk radikalisering (som den ene av mina kommentatorer riktig framhåller). Nu är de potentiella terroristerna framför allt män och jag är inte säker på att de ber oftare än andra muslimer. Eller än de gjort tidigare.
Mina två udda kommentatorer diskuterar därför med varandra. Det har sina poänger. Kurt Olsson i diskussion med Erasmus Montanus. ”Lelle, Erasmus, jag förstår dig precis”, säger Kurt Olsson. Det är rätt gulligt och mycket roligt.
När deras talträngdhet gör diskussionen svårt att följa, skäller Kurt Olsson på mig. ”Det förstår du la, lelle Westerberg, att vi inte kan ha det så här!”. Det är ungefär som att springa ner en gubbe och ropa ”Stå inte i vägen, gubbdjävel”. Det gör mig inte djupt indignerad. Tvärtom det är en bufflighet så hutlös att den blir roande.
19 okt.16

Ullgren och hatet

Malin Ullgren förvånar sig i DN (12 okt.) över det stora kvinnohatet. Det kan man verkligen göra. Man kan ju hoppas att det inte är fullt så allmänt som det förefaller. Nätet har ju den egenheten att inte bara låta många komma till tals. Utan också att låta den enskilde komma till tals så mycket hen någonsin vill. Störning är en viktig drivkraft och har man den kan man skriva oändligt mycket i alla sammanhang. Det gör att de störda blir mycket synliga. ”Blott hälsan tiger still, därför man talar ej om mig, som vore jag ej till”, säger Geijers odalbonde.
Men ändå: Varför hatar vissa män kvinnor? Malin Ullgren har ett par hypoteser. En aggressiv och frustrerad sexualitet. Ett dåligt modersförhållande. Jag tror att det förra är vanligare. Det är minst lika vanligt för en man att ha ett dåligt fadersförhållande, åtminstone fram till och med min generation var det vanligare. Men där kan man ju inte generalisera till ett manshat med mindre än att man hamnar i självhat. Och det är så pass självdestruktivt att de flesta undviker det. Men en svår vrede mot sin mor kan man generalisera till att gälla alla kvinnor. Och vad kan vara anledning till ett modershat? Maktspråk, manipulation och den opålitlighet som följer med ambivalens. Jag gissar att det är det värsta. Att ha en mor som ibland är kärleksfull, ibland stöter bort. Ett barn söker så innerligt kärlek att det älskar också en dysfunktionell förälder. Men om det hela tiden känner sig lurad till kärlek, som följs av svek?
Men jag tror alltså mer på den sexuella förklaringen. Rädslan för och känslan av att ha blivit ratad, att inte duga. Sedan är vissa människor aggressivare än andra och då har deras sexualitet ett större inslag aggressivitet än hos andra. Därför är unga kvinnor utsatta. De väcker åtrå och de väcker lust och hos de rädda, kåta och frustrerade, ett vilt raseri, en vilja att förnedra.
”Jag vet att kvinnohat existerar”, säger Malin Ullgren. Ja, det är ju helt uppenbart. Hon kommer inte att stamma mer när hon talar om kvinnohat. Finns ingen anledning, man måste våga kalla en katt för en katt. Vad stödet för Trump bevisar är att detta hat är skrämmande vanligt.
18 okt.16

Äldre inlägg

Nyare inlägg