Lars Westerbergs Blogg

Så läser jag – äntligen – I höstens spröda ljus. Mats Gellerfelts roman från 1983. Det är en märkvärdigt bra bok. I början av läsningen förargar jag mig över att den möttes av sådan omild kritik, kanske mördade man ett stort författarskap i varande. Men sedan tänker jag att om man lyckas skriva en så vacker bok om olycklig kärlek så är det kanske stilenligt att man bara skriver en bok i livet. Efterklangen blir desto starkare.
Den sorterar alltså in sig i raden av klassiska kärleksskildringar från Hjalmar Söderberg till Lena Andersson. För det här är ingen Århundradets kärlekssaga eller kärlekskrig, ett långt livs knivkastning. Det handlar om en intensiv förälskelse som havererar. Skriven i en elegant fransk stil men med något naivt, skyddslöst, uppriktigt. Som faktiskt är bortom alla poser och masker. Det är en romantisk ung man som för pennan.
Tyvärr är denna unge intellektuell förläst på tidens idéer. Det är begynnande åttiotal med postmodernism och subjektets död och verklighetsdistans. Det leder till långa kvasiintellektuella utredningar. Det blir plågsammast när författaren själv talar om sitt verk, när boken realistiskt beskriver författarens och hans vänners diskussioner, kan man åtminstone tycka synd om den stackars flickan som tvingas åhöra detta. Men den här författarhållningen bryter sig också drastiskt mot författaren - hjältens krav på total och äkta kärlek.
Han är på en gång intellektuellt mindre naiv än gånga tider och samtidigt känslomässigt gammaldags distanslös. Konflikten kunde inte vara mer skärande.
Så det ligger en omöjlighet inbyggd i denna kärlek. Det är kravet på den totala gemenskapen, den kompromisslösa kärleken. Två skall bli ett. Inte fråga om två självständiga individer som möts och har en gemenskap med bevarad självständighet. Detta är för huvudpersonen för litet. Inte verklig kärlek.
Och då tillstöter problemen med maktanalys. På vems villkor skall denna totala gemenskap formas? Huvudpersonen, Erik Klockare, reflekterar inte över detta. Han är en omedveten imperialist. Den älskade, Kerstin, är inte alls någon självständig intellektuell, hon är den ljuva typen. Hon är naturligtvis imponerad av denna berömde och omtalade intellektuell, en i allo tjusig typ. Hon har tidigare mest umgåtts med reklamfolk och hemma har hon dominerats av sin mamma. Hon har tidigare sammanbott med en man som mest har haft henne i brist på bättre. Därav attraktionen i Eriks gödande uppvaktning och enorma hänförelse över henne. Och vackrare kärleksbrev kan förmodligen ingen skriva.
Så man drar en suck av lättnad över att Kerstin förstår sitt eget bästa, vill bo för sig själv och hitta sitt eget jag. Men för den ömtålige älskaren blir detta ett tecken på bristande kärlek och hängivenhet. Ett avståndstagande från honom.
Det finns annat som talar mot honom. Han är patologiskt svartsjuk. Också på sådant som tillhör det förflutna. En stark svartsjuka kan ju lätt bekräfta sig själv, det dödar kärlek och kan förmå den tåligaste att se åt annat håll. Och han dricker så mycket att man blir riktigt orolig. Och han gör det också när han är lycklig och harmonisk. Så varför super Jeppe? Ångest och hämningar som inte ens en stor förälskelse kan bota?
Det där sliter också på kärleken. Men huvudproblemet är väl att Erik inte dras till självständiga och skarpsinniga kvinnor utan till sådana som är älskliga och kärleksfulla. Och är man själv en framstående intellektuell så uppstår det lätt en brist i maktbalansen. Då måste man lämna mycket frihet och rymd att andas. Och detta förhindrar ett så kvävande och totalitärt kärleksideal. Den totala gemenskapen.
Att kärleken är självupplevd behöver man inte tveka om. Erik Klockare är Mats Gellerfelt. För säkerhets skull förkommer också en person med namnet Mats Gellerfelt, som har samma erfarenheter som Erik Klockare. Och han finns i ytterligare några versioner, Mattias Gallén och som kritiker M.G. Och Arvid och Stan är väl Johan Günther och Stellan Skarsgård. Som också förekommer med sina verkliga namn och samma antecedentia som romanpersonerna. Det enda som inte stämmer är att Erik redan givit ut flera romaner och skriver i Dagens Nyheter, inte i Svenska Dagbladet.
Men det är alltså en stor roman. I ett mycket hett ämne. Strikta feminister kanske retar sig på det manliga perspektivet. Men det kan, som jag visat, blottläggas genom analys. Och det är vackert och smärtsamt som i den verkligt stora litteraturen.
31 okt.16

Fredrik Ekelund skriver i Sydsvenskan idag om fenomenet Jan Myrdal. Och om hur han bröt med Jan Myrdal. Ja, alla intellektuella har brutit med Jan Myrdal förr eller senare. Det är mest frågan om när som är intressant. Motsättningen mellan Jan Myrdal och Karl Vennberg- Sara Lidman- falangen uppstod tidigt. Jan Myrdal var en tid kolumnist i Aftonbladet. Det var när han lämnade den posten som de två falangerna blev tydliga. Den som läste Aftonbladets kultursida de åren kunde glädja sig åt ett roande krypskytte. Och som ett exempel på det svenska kulturlivets besynnerliga personalunioner tillhörde också Lars Gustafsson Vennbergs fiender. Och Gustafsson skrev mycket riktigt en bok, ”Den onödiga samtiden”, tillsammans med Myrdal.
Nå, så länge vietnamkriget pågick var i alla fall Jan Myrdal den store ledaren för den ena vänstersekten. Inte längre älskad av alla men lika älskad som förr av sina anhängare. Ett rollbyte ägde rum först med 80-talets ingång då Myrdal skrev i Svenska Dagbladet och tillsammans med Sven Fagerberg, Lars Gustafsson och Sven Delblanc bildade de fyras gäng. Det var egentligen en uppgörelse med vänstern, som bådade högerliberalismens segertåg. Ett de svenska intellektuellas uppror som inte direkt kom från höger men i likhet med tidskriften Moderna Tider innebar en reträtt till andra positioner. Gänget var upplöst, det var bara att välja hur långt åt höger man ville gå.
Det var tydligt att Jan Myrdal inte länge var sektledare. Vad var han i stället? Han var som Strindberg, den store intellektuelle outsidern. Geniet som kämpande mot en oförstående samtid. Han beundrades fortfarande och ofta hejdlöst. Men av allt färre. Några började ana att han närmast var en vänsterns Sven Stolpe, en i grunden pinsam figur. Och nu sitter han i den högerextrema tidningen Nya Tider. Och alla intellektuella kan skriva artiklar på temat: ”när jag bröt med Jan Myrdal”.
Men vi som aldrig beundrade honom? Inte ens under den tid då Olof Lagercrantz sa: ”Jag hyser den största respekt för Jan Myrdal” och Rune Pär Olofsson menade att han för varje dag alltmer insåg hur nödvändig Jan Myrdal var. Jag läste som ung student Myrdals kolumner i Aftonbladet och tog mig år huvudet. Svenska intellektuella beundrade samfällt en dålig tänkare. Efteråt har jag förstått att ingen tänkte sig fram till marxismen, de behövde den känslomässigt och ägnade därefter sin betydande intelligens åt att försvara den. Men Jan Myrdals uselhet som tänkare borde ha varit uppenbar för envar.
Många har vittnat om hur trevlig och generös Jan Myrdal är privat. Det finns det ingen anledning att betvivla. Det är ett känt fenomen att sympatiska människor kan ha osympatiska åsikter och tvärtom. Så mångtydig är människan. ”Jag ligger inte med en högerman”, sa Gun Kessle. Därmed speglande det endimensionella hos den politiska människan. Och uttalandet har naturligtvis en viss parodisk verkan i ljuset av den senaste myrdaleskapaden.
28 okt.19

Malin Ullgren skrev något intressant i DN igår. (26 okt.). Ett ett exempel på att tidens frågor, tidens tolkningsparadigm, kan få en att uppvärdera sådant som länge ansetts förlegat. Dessutom är hennes artikel ett exempel på hur feminism lätt tippar över i kvinnochauvinism. Eller skall vi säga en sorts kvinnonarcissism. Kvinnor är egentligen vackrare än män och har vackrare röster. Vi är nog så att säga bäst av naturen.
Det är inte så intressant. Det är däremot hyllningen av en förmodernistisk estetik. Den gamla grosshandlarkonsten (d.ä. en konst som uppskattas av grosshandlare) av typ Anders Zorn och Liljefors brukar ju kritiseras inte bara för sin manschauvinism utan för sin banalitet. Men här har vi nu en ung feminist om pläderar för den enkla skönheten. Framför uttrycksfullhet och komplikation. Hon hänvisar också till det bland feminister vanliga försvaret för den duktiga flickan som länge orättvist har betraktas med förakt. Medan stökiga pojkar har betraktats som geniala. Och Malin Ullgren hänvisar mycket riktigt till sin upplevelse som sexåring. Och om detta kan man nog inte göra annat än reflektionen än att duktiga flickor bör se upp med sin beskäftighet.
Men annars är det ju intressant att ifrågasätta modernismen. Själv har jag alltid varit rädd för att hamna i tidens provinsialism. Varför är vår tid så mycket bättre än äldre tider, vad betyder det är något är förlegat? Hur kan en modernism förnya sig när det oväntade har blivit det förväntade. Och hur är det med originalitet som kvalitetskriterium? Det är kanske inte mycket att ifrågasätta. Men bör naturligtvis inte drivas så långt att vilken konstnärlig idé som helst accepteras bara för att den är originell. Den måste ha en poäng också och en betydande poäng.
Och hur är det med äkthet, när uttrycket blir ett med personligheten? Själv sätter jag Evert Taubes egna insjungningar av sina visor högre än andra mer skönsjungande exekutörer. Låt vara att han har en son, som sjunger både vackert och kongenialt. Med det kan handla om att andra värden väger tyngre för mig än den rena estetiken. Och Bob Dylans äkthet behöver man knappast betvivla. Om man värdesätter detta.
Men det intressanta är att någon från feministiska utgångspunkter kan komma att ifrågasätta drag i den samtida estetiken. Såvida Malin Ullgrens estetik är konsekvent och könsöverskridande. Så hon inte resonerar omvänt när det gäller en äkta och originell kvinna som ställs mot konventionellt skönsjungande män.
27 okt.16

Det är mycket man kan ha åsikter om i dessa dagar. Bland annat Carl Johan von Seths åsikt att framtiden inte är nyvänsterns (DN 25 okt.). Socialdemokraterna bör inte influeras av idealism och försöka ta väljare från miljöpartiet och feministisk initiativ. Utan i stället koncentrera sig på att återta väljare från sverigedemokraterna. Det är mer i enlighet med socialdemokratins materialistiska traditioner. Får jag föreslå ”Stängda hjärtan utan rasism” som en lämplig valslogan. Man får dock se upp så att inte moderaterna snor den.
Den gamla Skp:aren Margareta Zetterström angriper Jan Myrdal för att han medverkar i Nya tider, den nazistiska publikation som väckte sådan uppmärksamhet genom sin närvaro på bokmässan i Göteborg. Särskilt angriper Zetterström Jan Myrdals människosyn. Också i det fallet har Jan Myrdal varit sina mått trogen. Någon duvohjärtad mes har han aldrig varit. Vi ömsinta liberaler häpnade tidigt över att Jan Myrdal med viss belåtenhet konstaterade att alla förrädare borde skoningslöst avrättas. Men vi ansåg det väl rätt normalt bland en viss typ av kaserngårdsmarxister. Det är bara i efterhand som man har haft lättare att förlåta kamrat Stalins stödtrupper än man har att förlåta Hitlers. Mentaliteten var väl tämligen snarlik. Och det var ju bland dem Jan Myrdal började sin politiska bana
Men det intressanta är Margareta Zetterströms språkbruk. Det är ett tecken på att vänsterliberalismen erövrat vänstern, kaserngårdsmarxismen är det ingen som ens längre minns. Hönstern har segrat, Jan Myrdal, så hemskt är det!
Sedan förstår jag Sara Danius raseri över Per Wästbergs bristande impulskontroll. Han har nämligen kritiserat Bob Dylans tystnad. Skall man ha någon trovärdighet som snillen får man försöka hålla på sin upphöjdhet. Det inser Sara Danius.
Visst är det skönt när manlig självhögtidlighet punkteras av feministiska skribenter. Så får man försöka att undvika att anspråkslösheten hamnar i ytlighet, brist på ansvar och brist på allvar. Lättköpthet och tankelättja finns vid den andra polen. Det var väl detta Erik Helmersson i DN försökte varna för igår (25 okt.)
26 okt.16

Någon gång drabbas även jag av en ny tanke. Många uppfattar det som skryt när jag skriver att detta och detta har jag hävdat i decennier. Men är snarare ett erkännande av hur mycket av det jag säger som är upprepning och låsthet.
Men jag läser en ledare i Flamman (Jonas Wikström 13 okt.) som får mig att ompröva. Det handlar om hur man skall förhålla sig till sverigedemokraternas väljare. Dessa människor är naturligtvis inte omöjliga att påverka, framhåller Wikström. Om jag skall utveckla ledarskribentens tankegång så är effektiva metoden inte att angripa främlingsfientligheten. Det ligger någonting i det, angrepp gör ofta att människor av ren prestige och ren självhävdelse framhärdar i sina idiotiska attityder. Taktiken skulle vara att visa att andra frågor är viktiga och relevanta för dessa väljare. Det finns det ju inget som hindrar dem från att inse. Det är kanske det bästa vi kan hoppas, fördomarna uppges inte men de blir mindre dominerande och styrande. Jag har tidigare talat om attraktionen med enkla lösningar och den psykologiskt tillfredsställande i att finna syndabockar. Det förblir naturligtvis så, men långt ifrån alla är så blockerade att det stänger ute andra resonemang. Att något annat tedde sig viktigare, var ett bättre eller åtminstone minst lika bra svar på missnöjet skulle minska fördomarnas samhällsinflytande. Hur mycket de än levde kvar i hjärtana. Samhället påverkar människor, inte bara tvärtom och debatten styr vad man upplever som viktigt. I det avseendet är vi alla påverkbara.
Kvar står naturligtvis den enskildes ohyggliga ansvar för sina ord och åsikter. Det kan inga taktiska funderingar utplåna.
Jag läser Bengt Kristensson Ugglas biografi över Gustaf Wingren och tänker på Greta Hofsten och de svenska maoisterna. Vi hade alla en falsk bild av dåtidens Kina. Maoisterna var naturligtvis mer lurade än vi andra men vanliga mediekonsumenter anade inte vidden av den kinesisk-maoistiska demonin. Vi uppfattade den som en variant som åtminstone var förskonad från en del av sovjetkommunismens lyten. Kanske blir de svenska maoisterna och folket i bild- folkfronten mera rättvist bedömda om man bortser från Kina och utrikespolitiken. Hur skall man med dessa uteslutningar bedöma dessa nationalistiska, traditionella, försvarsvänliga, arbetarklassromantiska människor? Man misstrodde dessutom feminism och sexualliberalism. Det ter sig väldigt mycket som en frikyrka utan Gud. Någon främlingsfientlighet fanns det inte, annat än i enstaka fall, när kärleken till svenska arbetare drevs för långt. Kritiken mot Israel var inte värre här än i den övriga vänstern och berodde naturligtvis på att Israel uppfattades som västerländskt och att tredje världen alltid hade rätt.
Moralismen var en bärande bjälke. FNL-rörelsen började med ett moraliskt ställningstagande och även efter det att marxism hade bildat grunden, var moraliska argument vanliga. Sara Lidmans retorik var genomsyrad av moralism. Det förefaller alltså på inget sätt konstigt att en kristen människa som Greta Hofsten hamnade här. Som liberal och upprorisk libertin stod jag naturligtvis i den allra skarpaste motsättning till dem. Men idag kan man väl kosta på sig att undra om de svenska maoisterna inte också var lite rörande.
25 okt.16