Visar inlägg från september 2016

Tillbaka till bloggens startsida

Två döda

Två kulturpersonligheter som på olika sätt berört mig har dött i sommar. Bengt Nerman och Mats Gellerfelt. Bengt Nerman har jag aldrig träffat. Men jag har skrivit om hans betydelse för mig i ett tidigare blogginlägg.
Han var en viktigt kulturpersonlighet, tidigare med att lansera en idé om kulturdemokrati än Göran Palm. Då kändes det nytt och spännande. Möjligen var sociologen Harald Swedner lika tidigt ute. Populärkulturens seger har sedan dess blivit allmängods.
Jag har ett vagt minne av att jag hörde Bengt Nerman på radio och berusades av han existentiella prosa. Men framför allt var det diktsamlingen ”När jag häromnatten”. En diktsamling ur det totala nolläget, depressiv, reducerad, cirklande kring döden. Och den drabbat mig just under min kristermin när mina stämningar och mitt existentiella läge var detsamma som författarens.
 
”Folk säger åt dig att du inte
kommunicerar. Och ändå
känner du papperet under din hand,
du skriver, du rör vid papperet.
14 rader högre upp har du börjat
och strax skall du sluta.
 
Varför gråter du?”
 
”Kall kall är världen all
Kall kall är västan
Kall kall är världen all
kall är nära nästan
Kall kall är handen din
kall är mjuka kinden
Kall kall är famnen min
kallare än vinden”
 
”Ett namn
och några dikter.
Ingenting annat.
Allt det andra
bedrar dig, förråder dig
förvandlas och försvinner.”
 
Och så kanske som någon sorts tröst för den mycket förfrämligade:
 
”Var är du nu?
Jag är på landet, på vinden.
Vad gör du där?
Lyssnar på mörkret, på vinden.
Då är du bra ensam?
Ja, då är jag bra
ensam.”
 
Jag tror aldrig en diktsamling har så mirakulöst träffat rätt läsare.
 
Men hur var det med Mats Gellerfelt? Han kom från ingenstans och gjorde succé som den nya tidens kritiker. Jag skrev på den tiden i Lundagård. Nu skulle det vara slut på vänsterns era, litteraturen och inte politiken skulle stå i centrum. Och Svenska Dagbladet hade fått fram en kritiker som skulle övertrumfa Dagens Nyheter. Och själv slog jag som vanligt åt alla håll och när jag kommit till Expressen hade jag en debatt med Gellerfelt i Obs. Sedan skulle jag också komma att debattera med honom på AF.
Det var nämligen så att man ordnat en studentafton för att man ville hedra mig när jag nu skulle lämna Lund. Vi diskuterade vilka som skulle vara mina motdebattörer och kom fram till Per Gahrton och Mats Gellerfelt. Mats föreföll lite osäker, när han kom till debatten, han var ju inte på hemmaplan och jag gjorde det lilla jag kunde för att det inte skulle kännas alltför förskräckligt. I själva debatten kom jag sedan rätt mycket till korta. Men jag avstod, för att inte ta tid från de andra debattörerna, från att replikera på en Skp-are som ansåg att jag var lättsinnig i sexualfrågan. Eftersom jag upplevde mig som fanatiker och neurotiker i den frågan var det konstigt att beskyllas för studentikost lättsinne. Men jag får väl se det som en seger för stil och tonfall.
Med Mats Gellerfelt hade jag därefter ingen kontakt. Jag angrep i Obs hårt en artikel har skrivit i satirtidningen Egget som jag ansåg var homofob.
1983 skrev han sin enda roman ”I höstens sköra ljus”. Kay Glans i Svenska Dagbladet ansåg den så lysande att alla som ville komma åt Mats Gellerfelt skulle förstummas. Ty han hade redan fiender överallt. Gamarna har inget att hämta, konstaterade Glans. Men Gellerfelt blev vällustigt sågad överallt, gamar aktar aldrig för rov. Den enda som avvek var Christina Bergil, som skrev i en kvällstidning i Göteborg. Hon stod naturligtvis utanför alla revirstrider så hennes omdöme var ogrumlat. Själv har jag inte läst boken. Men jag vet att jag förr eller senare kommer att göra det.
23 sept. 16

Religiösa friskolor

Själv har jag aldrig förstått vitsen med religiösa friskolor. Det är ju en fråga som seglat upp i samband med konflikten mellan Jan Björklund och Birgitta Ohlsson. Så vitt jag förstår är båda parter anhängare av religiösa friskolor, då de ökar mångfalden. Men Björklund vill dra in stödet till nya religiösa friskolor medan de som redan existerar lämnas i fred. Det är naturligtvis infamt att insinuera att han vill lämna de kristna friskolorna i fred, men gardera sig för uppkomsten av nya muslimska friskolor. Men det blir svårt att förstå åtgärden eftersom den inte är principiell.
Men varför alls religiösa friskolor? Den vanliga skolan är ju religiöst neutral och borde därför vara god nog åt alla. Ingen behöver av religiösa skäl undvika den svenska skolan. Att den försvarar demokrati och vetenskapligt grundade fakta skiljer den ju inte från friskolorna.
Men vad kan vitsen med de religiösa friskolorna vara annat än ideologisk indoktrinering? Om friskolorna inte är det minsta religiöst präglade blir de ju poänglösa. Och där håller jag med Anna Dahlberg i Expressen. Ingen kan eller bör hindra föräldrar från att uppfostra sina barn religiöst. Det är en stor frihetsförlust att man inte väljer sina föräldrar, men det är nu en gång så. Det enda en sekulär stat kan göra är att skapa neutrala frirum. Det är inte mycket. Men garanterar i alla fall att barnet möter andra människor och synsätt som inte är ideologiskt präglade. Det måste öka individens framtida valfrihet.
Man kan naturligtvis hävda med Clara Sandelind i Hallands-Posten (19 sept.) att den svenska skolan inte är så neutral som den låtsas. Och det är naturligtvis lätt hänt att en och annan åsikt hävdas. Men eftersom det inte finns någon påbjuden linje så jämnar det förmodligen ut sig. Och diskussioner på lektionerna ger kontakt med åsikter från många håll.
Den enda fördel jag kan se med religiösa friskolor är att man har lov och högtider mer anpassade efter familjernas religiösa traditioner. Och det kan ju vara praktiskt. Annars kan jag inte se att det befrämjar annat än inskränkthet. Man skall respektera föräldraauktoriteten. Men den bör ingalunda vara obegränsad.
22 sept.16

Fallet Per Wästberg

Vad har hänt med Per Wästberg? Han har levererat två besynnerliga artiklar, en i Svenska Dagbladet (31 aug.) och en i Expressen (14 sept.). Där han ondgör sig över burkinin. Det är hemskt att se en renommerad person så totalt intellektuellt kollapsa. Men det kan naturligtvis vara tröstande för mindre andar att dela sin tankeförvirring med någon så pass aktad person. Jubla månde Sverigedemokrater och deras bakblåsare!
Wästberg inleder båda artiklarna med att ta avstånd från burkiniförbudet. Varför han gör det förstår man inte, han ger inget som helst skäl. Artiklarna i övrigt ger däremot i stället starka skäl för förbudet. Burkinin är nämligen en uppmaning till könsdiskriminering.
I övrigt är argumentationen motsägelsefull. Burkinin är inget religiöst plagg, konstaterar han helt riktigt. Det radikala Islam förbjuder kvinnor att bada tillsammans med män överhuvudtaget. Man kunde då tycka att burkinin var en smart och oortodox anpassning till den moderna världen och skulle bidra till att splittra Islam. Slutsatsen som Wästberg gör är i stället att den är ett sätt att nästla sig in och splittra det sekulära samhället. Vari denna splittring består är omöjligt att förstå. Kanske mellan dem som kräver förbud och de som är mer toleranta. Det är desto konstigare som olika åsikter inte är något artfrämmande för det öppna samhället.
Per Wästberg talar varmt för den nationella enheten, vilket är underligt för en internationalist och liberal. Poängen med att bevara denna nationella enhet är att man därigenom kan åstadkomma mer frihet och alltså mångfald för muslimerna. Enade vi stå men helst mot splittrade motståndare! Att han ser muslimerna som motståndare framgår inte explicit, men ligger i luften. I varje fall är frihet och mångfald bra för muslimerna men inte för de västerländska nationerna.
Och hur är det med könsdiskrimineringen? ”Det andra könet är orent och skambelagt”, skriver Wästberg. Men det handlar inte om kvinnoförakt i någon enkel mening. Däremot om en reaktionär könsrollssyn. Och framför allt om en sexualsyn som är starkt moralkonservativ. Att börja frigöra sig genom att bada i burkini tillsammans med män är väl snarast ett första steg mot frihet. Burkinin ser ut som en fantomendräkt. Den döljer knappast de kvinnliga formerna, trots att man förblir påklädd. En ofrom handling är det inte heller, utom för direkta fanatiker.
Sedan varnar Wästberg för islamofascismen. Den vill lägga under sig världen. Det vill, som bekant, alla fascister.
Hur fri är en människa som väljer ofriheten? Det kan man naturligtvis fråga sig. Man skall hjälpa människor till frihet. Men den frihet som tvingas på människor motverkar sig själv. Du skall kommenteras av staten så slipper du bli kommenderad av din man. Det är en underlig tanke.
Nå, det där är självklart och inte så intressant. Men att en medlem av Svenska Akademien har så svårt att tänka, att han drar de strikt motsatta slutsatserna av det som följer ur hans premisser, är däremot intressant. Och det stärker mina fördomar om svenska författare.
21 sept.16

Frågor - någon?

Åsa Beckman i Dagens Nyheter har dragit igång en ny debatt om manligt och kvinnligt (senast 16 sept.). Kvinnor frågar alltid hur män har det, men män frågar aldrig tillbaka. I detta har många känt igen sig och andra har opponerat.
Finns det ett sådant mönster? Ja, otvivelaktigt. Ett mönster utesluter ju inte individuella undantag och det är väl dem, som de som opponerar, tar fasta på (Lisa Irenius i Svenska Dagbladet). Men jag tycker det är uppenbart att mönstret finns.
Och det är ju ett klassiskt manligt och kvinnligt mönster. De gamla flickböckerna fokuserade på relationer och pojkböckerna på handling. Jag brukar påpeka att denna psykologiska skolning bättre förbereder en för vuxenlivet.
Naturligtvis kan den manliga självupptagenheten vara mer eller mindre extrem. Den kräver i vissa fall inte några frågor för att sätta igång självupptagna monologer. Den motsvarande kvinnliga självupptagenhet kan vara än mer besvärande på grund av att den vanligen är insisterande. Den signalerar inte bara ”jag är väldens centrum” utan tillägger ett ”inte sant?” En självupptagenhet som genom sin större socialitet också kräver bekräftelse. Och då tvingas man hyckla eller på något sätt artikulera sin olust, vilket ofta betyder att vara oförskämt ärlig. Medan man med självupptagna män kan komma undan med hummanden.
Män som träffar varandra frågar i stor utsträckning inte alls. Man har på grund av sin bristande skolning, inte så mycket psykologisk fantasi. Det är därför som så många män säger att de har lättare för att prata med kvinnor. Att på ett intelligent sätt lyfta fram sin medmänniska är inte så lätt som man tror.
Det är också risk för att kvinnor blir offer för sin egen översocialitet. Män väntar sig inte denna artighet, utan inbillar sig att kvinnan faktiskt är intresserad av allt hon frågar om. Kvinnor kan alltså av artighet hyckla ett intresse för något som de finner så tråkigt att de nästan kräks (se Kristin Nord i Sydsvenskan 17 sept.) Och mannen, som med rätta alltid funnit sig själv dödtråkig, förleds att tro att han är intressantare än han anat. Empati och medmänsklig ömsinthet är bra och att sakna den är ett svårt handikapp. Det enda jag vill säga är att det finns fall när man driver artigheten för långt. Och därigenom plågar sig själv och vilseleder andra. Det är nyttigt att förstå när man tråkar ut en annan människa.
Sedan är det det där med djup och yta. Det är skillnad att vara en hopplös bordsgranne och att vara en hopplös äkta man. En mångårigt gift man slogs av insikten att han aldrig lärt känna sin hustru. Det måste väl ändå vara ett undantag åt andra hållet? Men när det gäller mer triviala ting? Det är klart att man har ett socialt ansvar för att umgänget skall flyta lätt. Men det är något helt annat att vara ointresserad av viktiga saker i de människors liv som är viktiga för en. Själv är jag utpräglat asocial. Ytlighet tråkar ut mig. Psykologi blir bara intressant om man går på djupet.
Därför har jag alltid undrat om man i det sociala umgänget inte är alltför försiktig. Det borde kunna gå att komma in på mänskligt viktiga saker. ”Berätta ditt livs historia”, förslog jag min bordsdam vid studentmiddagen. Jag tror inte hon tog mig på allvar. Det enda hon kunde säga om sig själv var att hon tyckte om att dansa. Jag ställde inga intresserade följdfrågor. Eftersom jag inte tyckte att det var intressant. Men annars undras det mig om man inte kunde få intressantare samtal om man vågade mer. Om man inte använde sin människokunskap och psykologiska fantasi bara åt att vara följsam.
Man kan tycka att i stället för att svära mellan tänderna över bristen på intresserade motfrågor kunde inse att man lär sig något nytt genom att tala om andra men ingenting genom att tala om sig själv. Men jag medger att det senare är en sanning med stor modifikation. Genom oväntade motfrågor som man aldrig ställt till sig själv kan man faktiskt lära något nytt.
Och vi har alla ett behov av bekräftelse. Jag tror den stora frustrationen drabbar intellektuella kvinnor. Jag tänker mig att det finns hjälplösa människor, kvinnor som män, för vilka det är befriande att bara behöva lyssna. Och kunna få en viss uppskattning för det. Själv välsignar jag ofta pratglada människor på större tillställningar, eftersom jag då inte behöver säga så mycket själv.
Jag ställde en gång en massa frågor till den flicka jag var förtjust i och hon värjde sig. ”Jag kan inte sitta här och vända ut och in på mig själv”, sa hon. Jag tror det handlade om att hon inte var intresserad av mig. Man kan tafsa också i andligt avseende. Fel man är fel, både sexuellt och psykologiskt. Och då är alla närmanden ovälkomna. Inte ens verbalt vill man dela med sig. Men man kan förstås fråga på olika sätt. Kanske var jag för fyrkantig.
20 sept.16

Liberal turbulens

Det känns lite konstigt. Jan Björlund sitter kvar som ledare för liberalerna trots att de flesta tänkande människor är starkt emot det. Något segrande parti är inte liberalerna under Björklund, om man inte räknar det som en seger att komma över fyra procent och vara med i alliansen med det hopp om statsrådsplatser det ger. Och vem säger att Liberalerna skulle få fler röster om man bytte linje?
Vare därmed hur som helst. Sverigedemokraterna attraherar många väljare, ingenting säger att den högerpopulism som partiet lanserar under beteckningen liberalism skulle vara svårsåldare än en mer klassisk liberalism. Säkert är att liberala ledarskribenter konstaterar att det är Birgitta Ohlsson som står för en klassisk socialliberalism och det gör inte Björklund. Man kallar vänligt Björklunds liberalism för krav-liberalism. Nu är auktoritär moralism oförenligt med den liberala traditionen men historiskt utmärkande för en annan tankeriktning, konservatismen. Men Björklunds kritiker använder artigt ordet liberalism, eftersom Björklund och partiet gör det. Denna artighet hindrar dem inte från att på ett korrekt sätt beskriva motsättningarna.
Men har inte Björklund också sina försvarare på sina håll? Jodå. Men då går man inte in på det ideologiska motsättningarna. Men man tycker det är bra med partidisciplin. ”Någon djävla ordning får det vara i ett parti”. Vi diskuterar inte partilinjen men vi tycker att den bör föras eftersom den är partilinjen. Ungefär så. Birgitta Ohlsson är en farlig revoltör. Och det är väl tänkvärt. Det trodde jag aldrig i min ungdom att den som försvarade Bertil Ohlin-linjen skulle anses som en farlig revoltör. Unga liberala radikaler tyckte på den tiden att han var en mumie. Mot Birgitta Ohlsson invänds också att hon har stöd från många människor utanför partisympatisörerna och utanför den liberala traditionen. Det behöver ju inte vara någon nackdel om man skall fungera som röstmagnet. Och det ligger ju inget konstigt i att att icke-liberaler kan finna liberalismen förnuftigare och humanare än högerpopulismen.
Liberalismen har i dag två varianter, socialliberalism och nyliberalism. De kan båda göra anspråk på att ha stöd hos lärofäder. Att kalla
auktoritär moralism för liberalism är ett språkligt bedrägeri. Det är ett bedrägeri som pågått länge, sedan 2002 har någon räknat ut. Och därmed har det stöd i språkbruket. Och gör att en ledarskribent på Ystads Allehanda som stöder Björklund, Petter Birgersson, kan finna det godtyckligt att just detta språkliga bedrägeri skulle vara sämre än andra användningar av termen. Varför skulle den gamla beteckningen för liberalism vara bättre än Björklundspartiets användning?
Det bästa försvaret hittills för krav-liberalismen levererades av Anna Dahlberg i Expressen igår (18 sept.). Att tycka att dagens migrationspolitik kan te sig inhuman och ogenerös, behöver naturligtvis inte innebära att man är för en oreglerad invandring. Och Anna Dahlberg har rätt i att en reglerad invandring inte i sig nödvändigtvis är antiliberal etc. Men hennes argumentation går i stort ut på att kravhållningen inte alltid är helt oförenlig med liberalismen. Att den tillhör den konservativa idétraditionen lyckas hon dock inte förneka.
Och Björklund sitter kvar. Man kan bara hoppas på en dundrande valförlust, så att Birgitta Ohlsson äntligen kan ta över. De andra två förträffliga, kompetenta kvinnor, Cecilia Malmström och Cecilia Wickström, som man lanserar som alternativ, har jag verkligen inget emot. Om det av oklar anledning finns något icke-ideologisk fobi mot just Birgitta Ohlsson.
Men det är inte säkert att Björklund gör någon valförlust, högerpopulismen har ju rätt bra vind i seglen och det är oklart hur stor valförlusten måste vara för att avkasta Björklund om alliansen fortfarande behöver honom. Det sämsta vore kanske om han avgår efter en valseger. Då blir det svårt att ändra partiets linje så radikalt som det behövs.
Jag har en gång skakat hand med Bertil Ohlin. Men jag visste inte att jag skulle komma att sakna honom så. Bertil Ohlin-revolutionärer i hela riket, förenen eder!
19 sept. 16

Äldre inlägg

Nyare inlägg