Lars Westerbergs Blogg

Endast ord som har halt är viktiga. Det tänker jag på när jag läser Gert Glentows diktsamling från förra året ”medan vi väntar”.
Men låt mig ta det från början. Det var kulturnatt i Lund. Christina och några till skulle ordna en öppen scen i Allhelgonakyrkan där man kunde få läsa sina dikter. Och behövde en inledare.
Gert Glentow har jag känt sedan 70-talet. Jag hörde honom på ett uppläsning första gången, där han läste med några andra lundapoeter och jag köpte då hans bok Krosszonen. Sedan blev han en av de fem grundarna till Lunds lilla pennklubb, liksom paradoxalt nog jag själv. Nu var han helt uppenbart rätt man för att inleda poesiuppläsningen. Mycket tid har förflutit mellan 1978 och 2016.
Hans inledning gjorde starkt intryck. Men det är först genom att några veckor har levt med hans diktsamling, som orden kan sjunka in och ge eko.
Dikterna har en lugn och behärskad form och stark underliggande spänning. Det kunde kanske bli svårt, om det inte balanserades av en majkenjohanssonsk/karlvennbergsk ironi och skepsis. Det är en mycket existentiell dikt. Den gestaltar den behärskade skräck med vilken vi tvingas leva. Se hur exakt han beskriver kontrasten mellan ödsliga rymder och religionens längtan efter närhet och innerlighet.
 
Fast den bråddjupa tystnaden
och de omänskliga avstånden
talar sitt tydliga språk.
Till de familjära stjärnbilderna
räknas ju resvägen i generationer.
 
Och det var länge sedan
någon med anspråk på trovärdighet
sade att himmelriket är nära.
 
Sammanställningen ”familjära stjärnbilder” tycker jag är mycket bra. Mer familjärt än så blir det alltså inte.
Nå, ändå kan skalden i sin dikt ”Blygsam begäran” fundera om det inte kunde vara möjligt att fanns en allgod och allsmäktig instans. Men sedan formuleras med etsande skärpa teodicéproblemet. ”Vi önskar därför ett mera rättvis urval bland katastrofernas offer.
Dessutom upplever vi en obalans mellan nåd och onåd.”
 
Och dikten avslutas med ett barn som faller från ett höghus, räddningslöst. Samma förtvivlan som hos Ivan Karamasov.
Och tiden rör sig obevekligt mot döden. ”Försök att ta spjärn mot dagarna, försena varje timme. Men hur länge varar spelet från syrsorna, hur länge doftar kaprifolen? När vissnar mina sinnen för sommar? Nedräkningen har börjat, långt om länge”. Dikten heter Carpe diem. Så kan Carpe diem också formuleras. Inte bara som hos Horatius och i filmen Döda poeters sällskap. Utan också: ”Försök att ta spjärn mot dagarna, försena varje timme”.
Men evighetshoppet?
 
Tvivlet att det finns något bortom slutet
väcker alltid troendes djupa oro.
Evigt intet efter all strid och smärta
vore en fasa
 
I det längsta tror du dig komma undan.
Ensam, med din frisedel närmast hjärtat,
är du själv ett undantag. Regeln gäller
alla de andra.
 
Vad kan man alltså göra? Diktsamlingen inleds med ett citat av Bernard-Henri Lévy om konsten som ett skydd mot skräcken för döden och tomheten. Och därför slutar diktsamlingen:
 
Så återstår bara
Konsten
att forma frågorna
och att odla sin trädgård
med besvärjelser
 
Men den dikt jag tycker bäst om är den som citeras på baksidan.
 
Det sägs att varje nu
varar c:a tre sekunder
 
Sedan slukas det
av förflutenhet
 
Under dessa ögonblick
formas bilden av min värld
och i fullständig ovisshet
om nästa nu
extrapolerar jag trosvisst.
 
30 sept.16

Jag läser Maria Schottenius artikel i DN om manliga och kvinnliga bokcirklar (26 sept.). Om man inte är alltför manligt lättkränkt tror man på sanningen i iakttagelserna. Vilket inte är så konstigt eftersom vi är mer präglade av våra könsroller än vi kanhända inbillar oss. Man föds inte till kvinna. Men man blir det.
Jag har alltid avskytt skribenter som hellre vill imponera än kommunicera. Nu har jag fått ett nytt motsatspar att laborera med. Att förstå i stället för att prestera och konkurrera.
Varför har jag själv alltid varit inriktad på att förstå? Varför fungerar jag i det här fallet enligt ett kvinnligt mönster? Jag har alltid trott att det berott på min ensamhet. Kanske också på min mycket okvinnliga asocialitet. Det som är ensam har ingen att konkurrera med. Men kanske går det djupare ändå?
Den som är ensam har ingen att förstå tillsammans med. Det enkla svaret är förstås att förstå kan man göra på egen hand, att konkurrera på egen hand låter sig inte göras. Men det var ju att kommunicera som jag längtade efter. Jag hade lika gärna kunnat längta efter att få vara duktig.
Nu medger Maria Schottenius att det kan ge en fördjupad bild om man söker utvidga sina kunskaper inom det ämne som behandlas. Det kan också vara att fördjupa just förståelsen. Det kan nog vara så att den sköna gemenskapen som kvinnor har ibland kan ta loven av ambitionerna.
Som Maria Schottenius också konstaterar, konkurrensen kan ha positiva effekter. Alltså öka intensiteten i viljan att förstå. Det finns väl en risk med det kvinnliga förhållningssättet: att det blir viktigare att komma överens än att komma fram till sanning och klarhet. Där kan förstås det manliga förhållningssättet också skymma: att hellre vara duktig än att förstå.
Och där är den ensamme i en unik situation. Det enda som är viktigt är att förstå. Detta måste ha varit grundkänslan i min ensamma ungdom. Ensamheten invalidiserar naturligtvis också och gör det svårare att förstå medmänniskan. Litteraturen är en stor hjälp men kan inte helt kompensera bristen på mänsklig erfarenhet. Min utgångspunkt var att själen inte hade något kön och det gjorde mig blind för könsskillnader. Och vår tendens att utgå från oss själva kan göra att man inte förstår vidden av hur stora de individuella skillnaderna är. Jag ser fortfarande en felkälla här hos mig själv och andra.
I min ungdom kändes det som att leva med kniven på strupen. Och mina försök att förstå som ett långsamt famlande i ett mörker.
29 sept.16

När jag läste intervjun med Nina Björk i Dagens Nyheter i söndags (25 sept.) konstaterar jag att hon är intelligensaristokrat. Det kan låta kritiskt, men sanningen är att jag i så fall känner igen mig. ”Jag har haft väldigt höga trösklar för att acceptera någon och tycka att han duger åt mig, att inte fastna vid 'han är dum i huvudet' utan tänka 'du räcker' ”. Och om Rosa Luxenburg säger hon om den man Rosa älskade och som kunde varit lite mer givande. ”Men hon behövde väl en smart kille. Det kanske inte fanns så många”.
Tyvärr är det nog så att det finns män som älskar korkade kvinnor och kvinnor som känner moderlighet inför omogna män. Här kan uppstå mycken harmonisk kärlek men till priset av en viss förljugenhet.
Det där tangerar ju det tikkanska, witt-brattströmska problemet med att stå i bredd. Och det enda som löser dilemmat är att se på intelligensen på det kloka sätt som konstnären Harald Arvidsson lärde mig. Intelligensen är som ett landskap, sa han, och ett landskap kan aldrig beskrivas med en siffra. Man söker i kärleken det landskap som liknar ens eget, både när det gäller intelligensen och personligheten i övrigt, och det är nog enda sättet att sluta tävla och börja älska. Generositet mot andra är en ovärderlig egenskap.
Men det är inte lätt eftersom självhävdelsen är så stark hos människan. Det är inte lätt att se klart på sig själv, att acceptera sin egen brist. En massiv självöverskattning är i och för sig lika effektiv för att åstadkomma en generös medmänsklighet. Men förljugenhet har andra problem.
Själv hatar jag dumheten. Och jag trivs inte i en lättkränkt värld där man tror att alla människors lika värde, betyder alla arguments lika värde, alla värderingars lika värde. Fast avund, missunnsamhet, futtighet, tarvlighet, låghet är kanske värre än dumhet. Den sura, missunnsamma blicken. Kanske är dumheten rent av harmlös om det inte förvandlas till dumdryghet. Det är kanske ännu ett aristokratiskt drag att jag brukar citera Ibsen: ”Det fodras både kraft och allvar för en synd”. Det är den låga horisonten, den mänskliga ynkligheten, frånvaron av höjd och rymd, som gör mig beklämd.
Men högst av alla egenskaper sätter jag godheten. Och om du skrattar, kära läsare, åt att en man, som kan vara så sofistikerat och ondsint elak, säger sig ha denna värdering, så har du min välsignelse. Humor är nämligen den egenskap jag sätter näst högst.
28 sept. 16

Det är lite kul att se när ledarskribenter reagerar som pavlovska hundar. Att beskyllas för att vara inhuman är inte roligt för en invandringskritisk ledarskribent. Mycket riktigt är det de tidningar som gjort sig kända som ”liberala” avvikare som är uppe ur startblocken. Göteborgs – Posten och Kristianstadsbladet. I den senare är det politiska redaktören Carolin Dahlman själv som tar till orda, medan Alice Teodorescu lämnar över ordet till Alexandra Boscanin (20 sept.)
Boscanin påstår rent av att de som stämplar invandringskritiska som mindre humana är intellektuellt ohederliga. Men det är att missbruka ordet intellektuellt ohederlig på ett intellektuellt ohederligt vis.
Boscanin menar att den som vill ha en restriktiv invandrarpolitik värnar om de fattiga medborgare som lever på marginalen. Nu är gruppegoism alltid mindre human än altruism. Men kan man verkligen tala om gruppegoism när man värnar om det svenska samhället?
I viss mån. Sverige är en demokrati med allmän och lika rösträtt. Därför har vi i någon mening den regering vi förtjänar. Men det är ett faktum att Sverige är ett ojämlikt samhälle, vissa har det bättre än andra. Gemensamma offer och ansträngningar kommer därför inte att drabba alla lika hårt.
Men då handlar det inte om huruvida vi skall ha en generös invandrarpolitik, utan om hur migrationspolitiken skall finansieras. Att bara vara restriktiv är gruppegoism och därför mindre humant. Om man inte tänker sig att man skulle göra något åt den grundläggande ojämlikheten så borde man åtminstone se till att de som redan lever på marginalen inte blir drabbade. Skär man ner på infrastrukturen i stället för att höja skatterna drabbar det de svagaste grupperna. Och även om man låter skatterna jämlikt drabba alla grupper, på det vanliga proportionella sättet, så är det klart att de som är nära botten drabbas hårdast. Små försämringar drabbar den hårdast som har svårt att klara några försämringar alls. Men man borde naturligtvis hitta lösningar. De rika borde öppna sina hjärtan mer än de fattiga. Detta kan dock inte hindra att blod är tjockare än vatten. Att vara krigstraumatiserad är värre än att leva på att hitta rätt rabattkuponger. Så hemskt är det. Att avvisa den som flyr för sitt liv kan aldrig vara humant.
Vem är det egentligen som är ”intellektuellt ohederlig”. Jo, den som identifierar Sverige med de bäst ställda i två tredjedelssamhället. Och dessa skulle då i sin tur ha valet att vara human mot flyktingarna eller att vara human mot den sämre tredjedelen. Men frågan är vad röstberättigade svenskar vill offra. Oginheten mot den sämre tredjedelen har alltid varit inhuman. Att låta den bära den verkligt tunga delen av offret förvandlar inte humanitet till egoism, men gör det betydligt ynkligare som human handling. Att offra något själv är alltid humant, att låta andra bära den faktiskt största delen av offret, är inte lika illa som att inte offra alls. Men de korten kan man vilja blanda bort genom att utnyttja en nationell ojämlikhet som man aldrig ha velat göra något åt.
Det blir så synd om våra fattiga om vi hjälper flyktingar. Intellektuellt ohederlig, någon?
27 sept.16

Karin Phil har ännu en okunnig och naiv ledarkolumn i Expressen (21 sept.). Hon varnar för missbruket av ordet fascist och det kan man i och för sig gott göra. Dessutom får man vara försiktigt med historiska paralleller. Det är sant, men rädslan för historiska paralleller kan också göra en blind för det uppenbara. En lätt maskering, en ny kapprock och man ser inte längre några likheter.
”Fascism är alltså något annat än att vara allmänt nationalromantisk, konservativ och negativt inställd till invandring”, säger Karin Pihl. ”Det är också något annat än att vara rasist – till skillnad från nazismen har inte fascismen i grunden något rasbiologiskt inslag”.
Om det senare skall vara sant måste man nog tycka på ”i grunden”. Judeförföljelser förekom i viss utsträckning i Mussolinis Italien - fascismens hemland! - under påverkan från nazismen. Med det är riktigt att när man säger att Sverigedemokraterna har fascistiska rötter så är det en eufemism. Nazistiska är mera korrekt.
Negativt inställd till invandring kan man vara antingen av cynisk egoism eller av främlingsfientlighet. Och mycket tyder på att främlingsfientligheten är grunden för motståndet mot invandring. Det sägs att en land på sikt tjänar på invandring. Helt utan en viss främlingsfientlighet skulle motståndet mot invandring inte få någon glöd. Och vem kan frita Sverigedemokraterna från främlingsfientlighet? Man söker maskera den, tar officiellt avstånd från den, men det är tydligt att man exploaterar den.
Men är kanske inte främlingsfientlighet något annat än rasism? Ja, Karin Pihl menar det. Kulturrasism måste helt avfärdas: ”eftersom själva kärnan i den rasistiska världsbilden är att det är 'rasen' som fastställer människans natur inte kulturella omständigheter”.
Denna unga ledarskribent kommer alltså att gå till historien som den enda som fascistledaren Per Engdahl lyckades lura. Han förstod genast efter andra världskriget att rasbiologin var körd. Skulle man kunna fortsätta med antisemitism och annan rasism måste man övergå till att angripa kulturer. Det är kulturen som gör juden till undermänniska.
Ingen har låtit lura sig av föraktet för främmande kulturer, som medför samma människoförakt. Men begreppet ”kulturrasism” medför vissa problem som jag många gånger diskuterat. Per Engdahl var en smart person. Men att avfärda begreppet, som Karin Phil, gör är ändå anmärkningsvärt på en svensk ledarsida 2016.
”Vad skall vi kalla Svenska Motståndsrörelsen när alla begrepp har urvattnats? Supermegafascistnazister?” frågar Karin Phil.
Men det är inget konstigt i att rasismen kan vara mer eller mindre brutal. Och det är de mer salongsfäiga och verserade som är de verkligt farliga. Så var det också under andra världskriget. Inte ens Hitler trodde på Lindholm såsom någon lämplig Quisling. Det var bättre med Riksföreningen Sverige- Tyskland eller tysksympatisörerna i de demokratiska partierna. Jag har hört Per Engdahl själv berätta att han fick erbjudandet att bli en Quisling, vilket han avisade av nationalistiska skäl. Han är dock inget sanningsvittne, det kan hända att han skröt.
Så det behöver inte heller vara ett problem för oss att det finns brutalare och uppriktigare rasister än Sverigedemokraterna. Likheterna tycks ändå påfallande.
Att rasism och nazism är starkt känsloladdade ord är sant. Det är hela tiden viktigt att söka det sakliga innehållet. Det är idéer och praktik som en gång skapat känsloinnehållet. Så starkt att människor som aldrig satt sig in i nationalsocialismen vet att den är ond. Och rädslan för att vara ond, eller stämpla någon som ond, kan göra en skygg för att undersöka idésamband. Att ledarskribenter på en av våra största tidningar aktivt bidrar till okunnighet är däremot inget mindre än en skandal.
26 sept. 16
 
Datorn osäker. Bloggandet kan bli stört de kommande dagarna.