Visar inlägg från augusti 2016

Tillbaka till bloggens startsida

Historien och minnet

Jag sysslar mycket med minnet. Det finns naturligtvis här en parallell till historievetenskapen. Historien, säger moderna historiker, är en rekonstruktion. Så är det förstås, en smula mer komplicerat än att berätta hur det egentligen var. Enskilda fakta bildar inte automatiskt linjer eller mönster. Man måste först välja vad man vill undersöka, krig och kungar, det vill säga den politiska historien, eller hur vanligt folk hade det. Men också när man valt ämne måste man fundera på vilka händelser som är relevanta, som ger mening och mönster. Det blir alltså ett urval av fakta man uppehåller sig vid. Och det man inte kan veta rekonstruerar man. ”Så måste det ha varit, så var det rimligen”. Den vetenskaplige historikern måste förstås här styras av sin vilja till vetenskaplighet. Privat styrs vi nog ofta av en rädsla för tomrum.
Människor har mer eller mindre dåligt minne när det gäller deras privata liv. Den som ingenting minns måste nästan helt förlita sig på konstruktion, den som har färre luckor är bättre ställd. Jag har ofta diskuterat hur man förhåller sig till andras minnen. Det handlar naturligtvis mycket om uppgiftslämnarens trovärdighet. Minnesgoda människor, de som man genom kontroll vet att de ofta minns rätt, har naturligtvis större trovärdighet än notoriskt förvirrade. Men att minnas mycket och oftast rätt är inte detsamma som att vara ofelbar. Var och en tror naturligtvis främst på sin egen konstruktion. Vetenskapshistorikerna talar om vetenskapens naturliga konservatism. Man är misstänksam mot nya rön som kullkastar alltför mycket. Ju mer man måste ändra i det vetenskapliga korsordet, dess mindre benägen blir man att tro på nya lösningar. Så är det säkert också med den personliga minneskonstruktionen. Strider det någon berättar alltför mycket med det man tror sig veta, dess mindre benägen är man att tro på dessa minnen.
Jag har nyligen läst en bok, Elizabeth Bowens ”Flickorna”, som av naturliga skäl intresserat mig mycket. Och som jag skrivit tidigare om på min blogg. Det handlar om tre kvinnor som varit mycket nära kamrater i 11-årsåldern men inte haft någon kontakt sedan dess. Jag tänker på mitt förhållande till en kvinnlig kusin, Harriet, som dog tidigt och som jag aldrig träffade i vuxen ålder. När jag såg ett fotografi på henne från barndomen kom jag på mig med att längta efter henne. Mycket starkt, faktiskt. Och började då fundera på vad jag längtade efter. Om vi båda varit i 60-årsåldern hade det inte varit samma sak. Hon hade då inte rimligen varit samma människa och inte jag heller. Och skulle den 11-åriga flickan ha återuppstått så måste det finnas en 11-årig pojke som möter henne på nytt. Nå, två vuxna har åtminstone minnena gemensamt.
Men det man inte minns är på något sätt icke-existerande. Bland mina syskon är det den yngre av mina systrar som minns bäst. Hon har å andra sidan en mycket selektiv perception. Man blir oenig med henne redan om det som just utspelats. Minnesförvanskningar märker man sällan hos henne. Men det hon valde att se som ovidkommande när det utspelade sig, kan hon naturligtvis inte minnas. Det som intresserade henne minns hon däremot mycket bra.
Eftersom det är jag som minns mest och som sysslar mest med minnet är det naturligtvis jag som är i den situationen att jag måste bevisa min trovärdighet. Och objektivt kan jag inte se något skäl till att man skulle tro på mig. Vanligen minnesgod är ett ganska svagt skäl, när också det bästa minne är så osäkert.
Men det som slår mig när jag läser Flickorna är att när barndomskamrater åter träffas i vuxen ålder så handlar inte allt om de gemensamma minnena. Det finns också drag i karaktären som överlever hela livet. Hur beständig den mänskliga karaktären är genom åren kan man naturligtvis ha olika åsikter om. Man är den man är redan som 5-åring, minns jag att Strindberg påstod. Så grundläggande karaktärsdrag kan ju visa sig bestående under åren, oberoende av minnet. Som vuxen har man rimligtvis en mera skärpt förmåga att analysera människor än man hade som barn. Därför kan mötet med en gammal barndomskamrat få en att se saker som man inte såg som barn.
24 aug 16

Liberalt inbördeskrig

Kawa Zolfagary ställer en väsentlig fråga i Dagens Etc. (19 aug.) : Var finns liberalerna? Varför tiger liberalerna om de reaktionära tendenserna i samtiden: konservatismen, intoleransen, invandrarpolitiken?
Det är bra att han ropar, det pågår utan tvivel en förgiftning av opinionen. Men när det gäller opinionsläget är han ute och reser. Det pågår, som jag brukar påpeka, ett fullt liberalt inbördeskrig eller skall vi säga ett inbördeskrig bland dem som går under skylten ”liberaler”. De ledande liberala publicisterna håller god vakthållning mot förgiftande samhällstendenser. Ledarsidorna på Dagens Nyheter, Upsala Nya och Sydsvenskan har ännu inte fallit till föga och har i det fallet stöd av sina kultursidor. Också den liberala landsortspressen utmärker sig, med få undantag, positivt. Rötan har främst drabbat Expressen och Göteborgs – Posten. Och det är oklart om dessa ledarsidor har något nämnvärt stöd från sina kultursidor. Den som vill ha ett test kan undersöka vilka tidningar som ropar ”äntligen” till regeringsballongen om förslag att förbjuda tiggeri. (20 aug). Och vilka som skarp kritiserar det. Notera att i det fallet klarar sig Skånska Dagbladet ( den förträfflige Yngve Sunesson) bättre än Sydsvenskan.
Man kan tycka att situationen är illa nog och det är den faktiskt. Vi lever i en tid av ideologisk upplösning och triangulering. Det förändrar inte det faktum att liberaler alltid borde försvara liberalismen. Expressen och Göteborgs – Posten är en stor del av det liberala opinionen.
Sorglig just nu är Carolin Dahlman, politisk redaktör för Kristianstadsbladet. Men hon får mothugg. Anders Johansson Heinö (8 aug.) skrev en kolumn på ledarsidan i Borås Tidning där han belyste hennes liberala intolerans. Visserligen månar han mest om friheten att tjäna pengar och ter sig inte så alldeles liberal i andra avseenden. Men dock. När Carolin Dahlman i torsdags (18 aug.) pläderade för hårdare tag mot kriminella lyfte man i läsaröversikten på fredagen (Anders Mårtensson, 19 aug.) fram det beröm från reaktionära läsare hon fått och en av dem försummade inte att påpeka att detta hade Sverigedemokraterna sagt hela tiden. Mårtensson lyfter endast fram berömmande ord men avsiktligt eller inte blir det förödande för Carolin Dahlman.
23 aug.16

Spel som ovan

Den allmänna turbulensen på mitt eget kommentarfält har fått mig att tänka till. Man kunde tycka att jag borde lämna dagsdebatten därhän och koncentrera mig på annat. Men jag kan inte komma fram till något annat än att jag nog bör fortsätta på samma sätt. Man kan tycka att en gammal man kunde ha bättre att sysselsätta sig med än efemära dagskommentarer. Men sanningen är att debatten alltid har roat mig och att jag inte har ett tillräckligt rikt inre liv numera för att avstå från detta. Jag ser det som värdefullt att kunna förekomma varje vardag. Med tanke på min begränsade läsekrets är det för all del grandios illusoriskt när jag känner mig nöjd över att i arla morgonen lyckats kommentera en artikel som varit publicerad samma dag. Bortsett från det faktum att den mycket väl kan ha funnits på nätet dagen innan, har inte alla mina läsare samma morgontidningar som jag (Dagens Nyheter och Sydsvenskan) och i snabbhet och genomslag kan man aldrig tävla med de stora nätkommunikatörerna, twitterflöde och facebook. Skall man ha något funktion är det väl med långsam eftertanke. Och med pedagogiska utredningar till tjänst för den som inte följt debatten och inte förstått den. Jag är borta från den offentliga debatten nu. Och jag riskerar alltid att bli alltför andfådd, en fantomsmärta från min tid i hetluften. Men det där med pedagogik är svårt. Vill man inte bli oläslig får man acceptera vissa oklarheter.
Jag påpekade tidigt den olösta paradoxen med begreppet ”kulturell rasism”. Den svenske fascisten Per Engdahl och hans förebilder på kontinenten gav efter kriget upp rasbiologin. I stället skulle man fortsätta i samma stil men motivera avskyn för det främmande och judiska med ett kulturförakt. Det är mycket listigt tänkt, ty det gör den nya rasismen mycket svårare att handskas med. Ty det finns ju drag i alla kulturer som är negativa, som bör kritiseras. Och hur går det med religionen? Som är en så viktig del i nästan alla kulturer? Skall all religionskritik stämplas som rasism? Denna paradox påpekade jag tidigt. Ingen har på allvar diskuterat den och försökt lösa den. Inte heller kan man utan vidare acceptera ett skoningslös förakt för främmande kulturer. Jag tycker detta har stor relevans för kommentarer som nyligen influtit på mitt kommentarfält. Själv har jag alltid bevarat den paradoxen i minnet.
Däremot kan man lugnt fördöma dem som inte accepterar individens rätt att klä sig eller att hälsa som hen vill. Det är ren intolerans och där har jag stöd av samtliga någorlunda klarsynta liberala debattörer. Och det blir motsägelsefullt om intoleransen bara infinner sig om beteendet motiveras religiöst eller kulturellt. Handlar det om bacillskräck, solrädsla eller i största allmänhet om en vilja att kroppsligt gömma sig, är man kanske mera tolerant. Jag förstår inte när man mumlar att det är mera komplicerat än så.
Detta med badtider förefaller mig också konstigt. Jag förstår inte varför man inte skulle kunna ha några timmar i veckan för den som önskar bada könssegregerat. Vad är poängen med att tvinga alla att delta i gemensamt bad? På de flesta tidpunkter är det ju öppet för alla, obekvämt är det bara för den som måste passa en separat tid. Anpassningen till den nya kulturen kommer så småningom när bekvämligheten segrar över viljan att vara annorlunda. Tills man har vant sig får man annars välja att inte simma alls.
Från det ena till det andra. Jag ser att Crister Sturmark solidariserat sig med kampanjen Mitt kors. Då blir det möjligt att se kampanjen som en solidaritetshandling med människor som förföljs för sin religion. Det handlar inte bara om att markera en kristen identitet. Vilket man naturligtvis också får göra, ingen kräver att Antje skall smussla undan biskopskorset. Vad en kristen identitet innebär, bör innebära, kan man naturligtvis diskutera. Vilket jag gjorde förra veckan.
22 aug 16

Bowen och andra

Elizabeth Bowens Flickorna gav mig många tankar. Av personliga skäl hade jag lätt att identifiera mig med innehållet. Boken handlar nämligen om tre kvinnor, skolkamrater i en liten stad, som stått varandra nära när de var 11 år gamla, och nu träffas för första gången åter i vuxen ålder. Jag samlar varje månad tre män som jag kände när jag var mellan 18 och 20. Då är man ju nästan vuxen men det är ändå rätt tidigt i livet. Och en av dem har jag stått nära, intensivt nära, under perioder av mitt vuxenliv.
Än mer liknar det mitt förhållande till en kamrat från tidiga barndomen, som jag kände från det jag var sju och fram till jag var 18. Han var under denna period min bäste och ende vän. Vi umgicks varje dag och efter min avflyttning, vid 14, en månad varje sommar. Någon vuxenkontakt har vi knappast haft innan vi blev pensionärer. Men nu träffas vi årligen.
Sådan ger upphov till reflektioner om karaktärens beständighet och om minnets betydelse. Det man glömt finns ju egentligen inte och det är olika hur betydelsefullt man tycker att det förflutna är. Hos Elizabeth Bowen är det uppenbart att 11-åringarna har bevarat sina karaktärsdrag och också närheten till varandra.
Samma spel som i barndomen, samma attraktion och repulsion. Och hon är en mästare i de psykologiska antydningarnas konst. Det märks att hon främst är känd som novellist och jag läste samtidigt hennes novellsamling ”Älskaren som var en demon och andra noveller”. Det var vad som fanns på mitt bibliotek och hon var naturligtvis magasinerad. Men jag rekommenderar henne varmt. Katherine Mansfield står fortfarande för mig som den yppersta av novellister, tätt följd av Alice Munro. Men Elizabeth Bowen hävdar sig väl. Flannery O'Conner är naturligtvis suverän i sin svärta och sin skoningslöshet. Men det är mer som Dostojevskij än Tjechov.
Innan jag kom så långt läste jag irländska socialrealister. Ann Enrights ”Sammankomsten” tycke jag var oerhört spännande och Roddy Doyles ”Kvinnan som gick in i dörrar” står inte långt efter. Medan Neil Jordens ”Det förgångna” var mer habil. Man kan tycka var man vill om socialrealism men som sådant kunde de två förstnämnda knappast vara bättre.
19 aug. 16

Irländsk resa

De stora irländska författarna skydde Irland. Jonathan Swift, Bernhard Shaw, Oscar Wilde, James Joyce. Ändå är de mycket irländska. Joyce skildrade en dag i det Dublin han lämnat så detaljerat att man skulle kunna rekonstruera staden om den blev totalförstörd. Enligt vad han själv påstod. Och domprostens kolossala bitterhet hämtade sin näring ur den irländska situationen. Irland var också den provins där han verkade.
Så står jag i St Patrick framför hans epitafium och läser mitt älsklingscitat. ”där våldsam förtrytelse inte längre kan sönderslita hans hjärta”. Det är det raseri ur vilket stor satir uppstår. Något har gått förlorad i lättkränkthet och modern pjåskighet. Jag tror Swifts svärta är för stor för vår tid, ja, för alla tider.
Men Swift såg till att ett epitafium sattes upp för hans betjänt liksom för en av de två kvinnor som stod honom nära. Och jag tänker på Merete Mazzarellas recension av Crister Enander, som inflöt i Sydsvenskan under min bortovaro. Jag tror den förfärlige Enanders lojaliteter ligger någon annanstans. Precis som salig domprostens.
I Merrion Square sitter en färgstark staty av Oscar Wilde och ler sitt sneda leende. Kongenialare än de flesta kungliga ryttarstatyer. Han födde i huset mitt emot parken. Den kvickaste av alla dessa kvicka irländare med skärvan i ögat. Statyn andas en uppmuntrande suveränitet precis som den verklige Wilde. Den suveräniteten blev givetvis inte ostraffad. Wilde blev fängslad och inspärrad. Till sist återstod bara ropen från djupet. Och själv tycker man sig få Swifts bitterhet bekräftad.
George Bernhard Shaw står staty på National Gallery och inbjuder oss med ett citat. I huset där han föddes är hans museum nerlagd, liksom Wildes. Där bodde han till tidigt pubertet, om man nu kan tänka sig att puritanen Shaw hade en dylik. Hans nästa boplats är sannolikt riven. Medan ett hotell ståtar med hans sista boplats i Dublin. Så snart han blev vuxen flyttade han till England.
Men Joyce finns överallt i Dublin. Vi besöker muséet i Buck Mulligans torn och Christina badar i havet. Joyce bodde där bara en kort tid men de första kapitlen i Ulysses utspelas där. Förebilden till Buck Mulligan hette Oliver St John Gogarty och skrämde i väg Joyce genom att på natten skjuta med revolver på kastrullerna på hyllan ovanför Joyce säng. Det var effektivt, Joyce avvek omedelbart. Men han tog med sig miljön till världslitteraturen.
Ulysses har jag läst i sin helhet men jag trodde att jag helt glömt den. Så brukar det nämligen vara med all litteratur jag läst efter min 60-årsdag. Men när jag läser en innehållsredogörelse i Jolos ”I Dublins vackra stad” märker jag att jag minns alltihop. I tornet bodde också en student som kunde tala gaeliska. Och Joyce driver med hans försök att tala det ursprungliga och folkliga språket med en representant för folket. Som givetvis ingenting begriper. Folkets kultur, redan då. Men på muséet står det att Joyce beundrade hans förmåga att tala oxfordengelska. Tala om att bli beundrad för fel saker.
Vi besöker naturligtvis också Glasnevin, kyrkogården, och ser graven där Joyces föräldrar ligger. Även Leopold Bloom, huvudpersonen i Ulysses, blev medförd till en begravning, där den inre monologen blandar yttre intryck med inre associationer. Bland annat ser han en man som bär en mackintosh, ett slags regnrock. Eftersom det är ett klädesplagg uppkallat efter en person, ger det naturligtvis upphov till lustiga missförstånd. Det hade kanske glatt Joyce att moderna människor associerar till något tredje. Det skapar nya möjligheter till missförstånd.
Joyces staty finns också längst huvudstråket. Och ser precis så kongenialt kufisk ut som man tänker sig Joyce. Och en förtvivlad och regnig dag står vi oväntat och av en slump framför den affär där Bloom köpte den tvål han har i fickan under begravningen. Sådant kan vara uppmuntrande dagar när allt annat misslyckas. Bloom hade det inte heller så kul.
Apropå gaeliska så blir två gånger vår svenska tagen för detta språk. Även en svensk turist kan tydligen skapa en air av mystik omkring sig. Det går nog bara på Irland.
18 aug.16

Äldre inlägg

Nyare inlägg