Lars Westerbergs Blogg

”Kalla mig inte islamofob”, skrev Carolin Dahlman på Kristianstadsbladets ledarsida i lördags. (27 aug.). Medan systertidningarna i Ystad och Trelleborg fördrog att publicera Mattias Karlssons angrepp på det franska burkiniförbudet. Även Carolin Dahlman tar avstånd från detta förbud men det är en bisak i en artikel av självförsvar. Där hon försvarar sig för den kritik hon rönt från liberalt håll, senast från Sakine Madon (se Expressen 27 aug.) som annars inte gjort sig känd för att vara okritisk mot den moral- och kulturkonservatism som är förknippad med ortodox Islam. Tidigare har jag berättat om Andreas Johanssons Heinös kritik.
Det är glädjande att de sant liberala rösterna inte har tystnat utan att de fortsätter att tala med stor klarhet. Att de antiliberala krafterna tvingas huka. Även om de skulle vara politiska redaktörer på liberala tidningar.
Vad har då Dahlman att säga till sitt försvar. ”Nej, jag kommer inte att slåss för friheten att välja ofrihet”. Med andra ord friheten skall tvingas på människor vare sig de vill eller inte. Carolin Dahlman vet bättre vad som är bra för hennes medmänniskor än vad de vet själva. Därför skall Carolin Dahlman bestämma till allas bästa. Hon vet ju bäst. Ty det stör henne att man måste stänga dörren när hennes muslimska meddebattör skulle sminkas för TV-sändning. Liksom det stör henne att några lägger större energi på att försvara människans rätt att klä sig som hen vill än att diskutera syftet med ett dylikt klädval.
Naturligtvis finns det en problematik här. Kultur- och moralkonservatism förtjänar att diskuteras även när den är fritt vald. Men något annat än en öppen debatt kan man nog inte tillgripa. Och något annat än frihetens inneboende attraktion bör man nog inte förlita sig på. Men stödja dem som vill göra uppror.
Och det är viktigt att tala om moral- och kulturkonservatism när det är detta man vill angripa. En religion är så mycket annat och har så många andra syften och funktioner. Minst av allt har det något att göra med människors etniska ursprung. Stör man sig visar man bara sin alldeles egna odemokratiska intolerans. Dahlman kan inte alls förstå varför hon möts av fula anklagelser och hotfulla tonfall. Det är ju hon själv som är utsatt för intolerans därför att hon inte får rusa fram till slöjbärerskor för att upplysa dem om sitt eget bästa.
31 aug.

En sommardag på Clemenstorget i Lund lyckas jag komma över Olle Holmbergs bok om Tristan Lindström för fem kronor. Det är en länge eftersökt bok. Jag har läst den ett par, tre gånger men jag har alltså inte ägt den. Jag finner den lysande. Och jag funderar på varför jag finner den lysande.
Men vem var Sigfrid Lindström, kallad Tristan? Han var en betydelsefull person bland 20-talets lundensiska författare och kulturpersonligheter. Det är en stor krets som känner varandra väl. Hur relationerna exakt såg ut är en fråga för knappologer. Endast en av de klassiska lundensarna stod utanför, Fritjof Nilsson Piraten. ”Jag kände inte några författare i min ungdom, jag umgicks bara med intellektuella”, lär han ha sagt.
Men annars kände de tydligen varandra allihop. Ivar Harrie och Hjalmar Gullberg stod varandra nära, Tristan blev snart tredje mannen i triumviratet. Frans G. Bengtsson, litteraturhistorikern Göran Lindblad, Algot Werin, Olle Holmberg, historikern Ingvar Andersson, Gabriel Jönsson, Karl Ragnar Gierow, den blivande biblioteksmannen Bengt Hjelmquist –
kanske har jag ändå glömt någon? Det är egentligen inte en litterär krets utan många sammankopplade. Hur man förhöll sig till den mäktige litteraturprofessorn och inflytelserike kritikern Fredrik Böök förblir mer oklart. Jag tycker mig märka en viss spänning i förhållandet mellan honom och kretsen. Det samma gäller deras förhållande till Bööks trognaste lärjunge, Knut Hagberg.
Men nu var det alltså Tristan det var fråga om. Han skrev tre korta prosaböcker och en diktsamling. Som diktare dyker han då och då upp i antologierna. Min son stötte under sin skoltid på hans dikt Ikaros, så där hade han tur i en skola som som har svårt att hinna med de centralaste författarskap. Frågan är alltså: Hur stor är Tristan utomlunds? Skall man översätta till uppsvenska föreställningsvärldar, kan man väl säga att Tristan var en författarnas författare. Han är mer uppskattad i vänkretsen än allmänt läst.
Han har alltså inte någon stor produktion. Hans samlade verk ryms i en pocketvolym som kom ut 1965. Det konstiga är nu att Olle Holmbergs biografi har gjort större intryck på mig än Tristans eget verk.
Tristan var en melankolisk man med föga tro på sig själv. Han uppgivenhet var stor, han var på något sätt en född förlorare. Asketisk, ironisk, melankolisk kom har att framstå som ett muntrare gängs samvete. Han tar sin grundexamen, han är alltför stillsamt sorgsen för att genom ett vilt och oroligt liv hindras från en anspråkslös pliktuppfyllelse. Men han duger senare varken till lärare, bibliotekarie eller journalist. Han blir sjuk och dör. Försörjande sig som korrekturläsare, översättare och kåsör så länge det varar.
Vad han egentligen har för åkomma är det ingen som vet. Men ett eller två decennier är han helt arbetsoförmögen. Det liknar en livslång depression. Några korta år av förbättring mot slutet av livet kan tyda på bipolaritet. Hur det är kopplat till det fysiska, och vad som är orsak och verkan, är oklart.
Varför kallar han sig Tristan? Den romantiske hjälten och älskaren. Han känner sig som Don Quijote, namnet är ironiskt. Och passande. Eftersom han upplever sig som en trist figur.
Vad är problemet med honom som författare? Kan man skriva stor litteratur om melankolin är grundstämningen? Kan en blodlös skugga skriva stor dikt? Hjalmar Söderberg kunde ju. Sorgen gestaltad med kristallisk klarhet. Stilen har spänst och koncentration hos Söderberg. Men om energin inte räcker till detta? Om livets töcknighet färgar gestaltningen, hur välskrivet och genomarbetat det än är.
Man får alltså känslan av att Olle Holmbergs biografi ger mer rättvisa åt Tristan Lindström än hans eget verk kunde göra. Det är inte enbart Holmbergs förtjänst. Hans känsliga analyser öppnar visserligen verket för mig, han tillför en del till Tristans skenbara enkelhet. Det är mångtydigare och gåtfullare än det ser ut, har en del Pär Lagerkvist-kvaliteter.
Men framför allt citerar Olle Holmberg tjugotvå sidor av outgivna Tristan aforismer från ungdomen. Och de är alltså bättre än någon Tristan gav ut av trycket. Och dessa Tristans egna ord är det bästa i denna lysande biografi.
30 aug 16

Det är glädjande att se att både Ivar Arpi i Svenska Dagbladet som Adam Cwejman i Göteborgs-Posten (25 aug.) reagerar på den nitiska intoleransen hos Nices poliser när det gäller att upprätthålla burkiniförbudet. Där går tydligen gränsen också för de mest hängivna anhängarna av den sekulära staten och laïcité. Religionsfobin kan bli för nitisk och intolerant. Och varför skall detta klappjakt på religiösa uttryck överhuvudtaget finnas? Är det inte bättre att vi tolererar varandra?
Själv har jag alltid strävat efter ett samhälle med vidgade toleransramar. De som idag framhåller enhetlighet och konformism som viktiga värden för att samhället skall hålla ihop står naturligtvis i kontrast till detta. Men det går utmärkt att leva i ett tolerant samhälle där man accepterar varandras olikheter. Om blott vissa demokratiska, liberala och humana värden inte kränks. Det är så lätt för främlingen som kommer hit att tro att det bara handlar om makt och majoritetens förtryck av minoriteten. I bästa fall kan vi lära hen inse att det handlar om värden som vi tycker bör vara universella och lika för alla människor. Det är därför det inre motståndet, inifrån vår egen kultur, mot denna demokratiska tanke, är så upprörande. Nej, det handlar inte om att försvara värden som vi anser vara universella, menar dessa personer. Det gäller att försvara enhetligheten.
Ledarskribenterna i den svenska demokratiska pressen säger det gång på gång. En människa har rätt att klä sig och hälsa som hon vill. Detta är grundprincipen. Jag var bland de första som påpekade det i Obs. Det skall inte tolkas som att jag har påverkat opinionen. Det skall tolkas som att jag bara säger självklarheter (truismernas mästare). Då är det inte konstigt att andra säger samma sak.
Det handlar inte om religionsfrihet. Ett bygdeoriginal i min barndom gick klädd i säckväv. Det hade varit lika fel att hindra honom från detta som att förbjuda de muslimska kvinnorna från att bära slöja. Kollektivet beslutar om kollektiva angelägenheter men har ingen rätt att besluta om det som blott rör individen. Det är antidemokratiskt när kollektivet överskrider sina demokratiska befogenheter. Det är en förbrytelse mot värden som västerländska demokrater anser bör vara universella. Om individen avviker av religiösa skäl eller av andra skäl har inte med saken att göra.
29 aug.16

Igår hade jag en stor och oväntad litterär upplevelse. Shakespeares Troilus och Cressida. Det känns som en nåd att vid 71 års ålder möta ett okänt mästerverk. Det har länge slagit mig att min shakespeareläsning varit ytterst begränsad. Jag känner till en handfull pjäser, de samma som andra känner till och inga andra. Och som jag ibland återvänder till, till Hamlet återvänder jag gång på gång. När jag räknar efter blir denna handfull vid pass tolv stycken, men det är ju en ganska ringa del av Shakespeares produktion. Och jag som läst så gott som allt som översatts av Dostojevskij på svenska. Inte brukar jag vara så slarvig när det gäller mina favoritförfattare. Och så har jag förbisett möjligheten att möta Shakespeare för första gången.
Och hur det var när jag mötte Hamlet och Romeo och Julia för första gången, minns jag knappast. När man av en slump möter ett shakespearedrama på film eller på scen kan man bli oväntat medryckt av språket, som en påminnelse om något man glömt. Ser man Hamlet för första gången kan man ju tycka att den yttre handlingen är spännande. Men man har väl känslan av att varje ny kontakt är en resa där man upptäcker mer och mer. Kanske kommer man till slut till en punkt där en förnyad läsning mest innebär bekräftelse. Det är mera som en påminnelse till sig själv. Hamlet tillgriper jag ofta vid nedstämdhet, för att inte missbruka ordet depression. Som man i puberteten ofta använder poesi som känslobekräftelse.
Och jag vet faktiskt inte hur jag skulle reagera på andra för mig okända dramer. Kanske är detta drama inte bara okänt utan också ovanligt bra. Det handlar om kärlekssvek. Det är Othellos kval, men här är inte svartsjukan grundlös. Det är oerhört intensivt och plågsamt när sveket avslöjas. Jag sitter naiv och försvarslös. Själv har jag aldrig varit med om något sådant, jag har egentligen inte så mycket erfarenhet. Mitt problem var hela tiden kvinnornas bortvändhet, att aldrig nå fram till medmänniskan. Det är kanske inte så förvånande att jag sluppit detta. Min totala brist på attraktion lockar inte de ytliga. Ambivalens, självhävdelse, maktvilja finns nog hos alla människor. Och ambivalens behöver inte vara en inre egenskap utan kan bero på att valet är svårt. Och ett alltför nitiskt bekämpande av den egna ambivalensen sker naturligtvis till priset att man stänger sig för många möjligheter.
Nå, handlingen är förlagd till trojanska kriget. Känner man storyn genom Iliaden eller någon återberättelse kan man notera vissa avvikelser. Achilles beteende, att han vägrar delta i striderna, förklaras endast med hans högmod, hans konflikt med Agamemnon nämns inte och gör att det hänger lite i luften. Hos Homeros handlar det om en konflikt om ett kvinnorov, överbefälhavaren berövar Achilles hans krigsbyte.
Och Hectors död blir hos Shakespeare möjlig genom att Hector blir offer för sin egen ädelhet. Achilles, som är mindre nogräknad, aktar inte för rov.
I övrigt är handlingen den välbekanta med kärlekssagan som ett inskott. Troilus är ännu ett syskon till Hector, Paris och Kassandra. Cressida en sköna Helena-kopia, dotter till en trojansk överlöpare. Det är därför hon skickas över till grekerna, till sin far som kräver henne tillbaka. Därav den nödtvungna skilsmässan från Troilus med nya frestelser i en ny omgivning.
Krigets brutalitet och meningslöshet skildras med stort äckel. Det är väl dramats andra tema. Euripides Trojanskorna kan läsas av den som vill veta något om krigets följder.
26 aug. 16

Erik Helmersson på Dagens Nyheters ledarsida har kommit ut som pappafeminist. Det är inte fel att lära av sina erfarenheter, tycks han mena. Somar al Nahar i Aftonbladet (23 aug.) tar det som ett erkännande av identitetspolitiken. Och det kan man väl säga. Att vi lär och formas av våra erfarenheter är identitetspolitikens sunda kärna och ingenting man rätt gärna kan förneka. Det är först när man gör sina egna erfarenheter till något unikt och omöjligt att ifrågasätta som man är ute och reser. ”Eftersom du inte har mina erfarenheter kan du inte kritisera mig. Den personliga upplevelsen kan aldrig ifrågasättas. Jag kräver obetingad respekt för det du inte kan förstå.”
Men rimligheten i ens reaktioner kan alltid ifrågasättas. Den mänskliga kommunikationen har det problemet, det mellanmänskliga samspelet den smärtan. Hur gör man jagets reaktioner begripliga för icke-jaget?
Ida Ölmedals ursprungliga kritik av pappafeministerna hade en bättre poäng. Varför saknades inlevelsen tidigare fast kunskaper och möjligheter fanns. Även om man aldrig i en mening kan komma utanför jaget kan man komma ganska långt med inlevelse. Och det finns väl skäl att misstänka ett drag av paternalism i pappafeminismen, en gammal mansroll av beskyddande. Själv brukade jag alltid påpeka det fördomsfulla när feminister som var motståndare till porr och prostitution använde argumentet: ”Vad skulle du säga om din dotter eller syster prostituerade sig?” I stället för att fråga: ”Kan du tänka dig att själv vara prostituerad?”
Ida Ölmedal försvarade i går i Expressen på ett bra sätt sin hållning och resonerar på likartat sätt som ovan (24 aug). Däremot ger hon inte ett rättvisande referat av identitetsdebatten. Hon tycks mena att ingen hävdat något mer än den sunda kärnan, att vi lär och formas av våra erfarenheter. Men snarare är det så att ingen betvivlat detta. Däremot har man tillbakavisat alla försök att göra sig oemotsägbar med hänvisning till sin identitet. I tidningen Etc. har det bland kolumnisterna varit en vanlig hållning och inte bara där.
25 aug. 16