Visar inlägg från juli 2016

Tillbaka till bloggens startsida

Om Shaw

Eftersom jag planerar att resa till Dublin ägnar jag mig en del åt irländsk litteratur. Jag kommer då att tänka på Bernhard Shaw, som det var mycket längesedan jag ägnade en tanke. Ändå mötte jag honom då jag var mellan fjorton och femton år. Då sändes Bernhard Shaws pjäser av radioteatern och jag lyssnade och fascinerades och roades. När jag minns Shaw minns jag också mig själv, en ung man som var mindre kritisk än nu och med inte fullt så fasta värderingar och mer öppen, nyfiken, lätt entusiasmera och i behov av stimulans. Jag samlade ännu intryck, jag visste mig inte vara färdig. Den rolige och egensinnige Shaw fascinerade. Här fanns en del att lära och påverkas av.
När jag nu möter honom på nytt slås jag av hans fördomsfrihet. Han är bara sju år yngre än Strindberg men hans kvinnosyn verkar opåverkad av tiden. Han ser på människor med humor och ironi och ingenting inre tycks hindra honom från att se klart på den yttre verkligheten. Det är där han gör sina iakttagelser, han skapar trovärdiga individer, som han bedömer med oväld, hans sympatier påverkas aldrig av klass eller kön. Metafysiskt kan han vara förvirrad och offer för knäppa idéer, men aldrig när det gäller människor. Men naturligtvis är han rolig, underhållande, angelägen om sina vassa poänger. Det kan bli karikatyr ibland. Men det är som att kräva sinne för tragik av Molière. Här finns endast den tragik som uppstår av människors komiska låsthet.
Pygmalion är ett tidigt porträtt av en kulturman. Higgins är inte utan sin charm, men övertygad om sin betydelse. My fair Lady gör inte mycket våld på Shaw men frågan är om inte higginsbilden är något sentimentaliserad. Han blir lite för mänsklig i sin knölaktighet, gör det lättare för publiken att förlåta honom, därför att den genomskådar honom och ser hans svaghet. Pygmalions Higgins är svårare att förlåta och han kryper heller aldrig till Canossa. Eliza reser sig, men Higgins böjs inte. Och klassamhället består och det kan ingen bortse från. De som var vinnare från början, kan i en mening aldrig förlora.
Jag funderar på Shaw och den av 68-vänstern älskade Bertold Brecht. Shaw är egentligen lika egocentrisk, egensinnig och på sätt och vis också cynisk som Brecht. Men ändå en sådan skillnad.
Shaw är lätthet, frihet från pedagogiska pekpinnar, mer grundläggande antiauktoritär. Shaw är idealist utan att var självrättfärdig, Brecht självrättfärdig utan att vara idealist. Shaws pjäser är inga lärostycken, Shaw är ingen magister som lär dig genomskåda på det rätta sättet. Långt mer än Brecht stimulerar han åskådaren till eget tänkande.
Längtar jag tillbaka till den unge man jag förlorat. I någon mån, ja. Ännu medan jag skrev i Lundagård kunde jag hänföras av de nya franska filosoferna och göra kopplingar till de franska filmer jag såg på biograferna. Det viktiga var inte att kritisera ner utan att se öppningar, nya tolkningsmöjligheter. Konsten att vara intellektuellt road är en stor tillgång för en skribent.
15 juli 16

Kultursyn

Leif Nyléns död påminner mig om en fråga där jag vacklat hela livet. Och det är frågan om förhållandet till populärkulturen. Är jag kulturdemokrat eller kulturaristokrat? På den punkten har jag inte varit så bestämd.
Som liberal har jag alltid avskytt auktoritär barnuppfostran. Jag är uppvuxen med tecknade serier. Jag är född 45 och den stora serietidningslavinen kommer efter kriget. Mina sex år äldre syskon köpte samtliga serietidningar efterhand som de kom på marknaden. Stålmannen och Kalle Anka & Co i slutet av 40-talet. Mitt tidigaste minne är när jag var hos tandläkaren 1950 och belönades med att få köpa det andra numret av den nylanserade serietidningen Fantomen. Sedan var det min tidning och jag köpte den i många år. Diplomet från Fantomenklubben prydde väggen. Jag var ett ensamt och fantasifullt barn, dessa serietidningar var mina första litterära impulser. Jag levde i två världar. Dels i Vaggeryd, dels i Metropolis, Gotham City och Ankeborg. Redan då var läsupplevelserna lika viktiga som livsupplevelserna.
Jag kan alltså inte minnas dessa år, tiden när jag var mellan fem och sju år, utan att minnas dessa figurer. Utan tvekan var det de som befolkade min själ. Kanske är det ovanligt att ett barn så helt upptas av det fiktiva. Kanske förklarar det något av min självdistans och overklighetsupplevelse. Kanske inte.
Med förskräckelse hörde vi berättas om barn som inte fick läsa serier. En veterinär gav sin son pengar till böcker om han lät bli serierna. En grannpojke fick fly till oss för att tillfredsställa sitt seriebehov.
Allvarliga män talade om seriernas skadeverkningar.
Senare gillade jag schlagers och så småningom rock. Som gymnasist insåg jag att populärkulturen var till för att parodieras. Allvaret och sorgen fyllde mitt liv. Endast Mad och Blå Tummens absurda humor var svart nog.
Men jag var lite intresserad när
Serieakademien bildades. Och jag föreslog en studiecirkel om tecknade serier som lämpligt för Liberala Studentklubben. Jag tror att det uppfattades som en infantil önskan.
Som analytisk filosof tyckte jag att det låg något i talet om kulturdemokrati. Estetik handlar ju bara om värderingar.
Kulturaristokrat blev jag under trycket från marxisterna. Jag föraktade deras socialrealism och deras tal om folkets kultur. Påbjuden optimism och samhällsnytta var något för kommunister och nationalsocialister. Under de här åren kände jag mig som en främling i tiden. Den borgerliga finkulturen blev en tillflyktsort.
Även om värderingar bara är värderingar så handlar det inte bara om ett godtyckligt gillande. Att en analytiskt filosof gillar logiska resonemang mer än ologiska, tycks mig vara en rätt självklar värdering.
Det är väl o.k. att gilla ytliga saker. Det behöver man inte skämmas för. Det är när man propsar på att yta är lika viktigt som djup, som man går mot all mänsklig erfarenhet. Jag tror det är där dilemmat finns för alla som vill vidga kulturbegreppet.
14 juli 16

Om Leif Nylén

Jag ser i tidningen att Leif Nylén är död. Och här sitter jag, hans inte mycket yngre samtida och skriver dåliga bloggar.
Han hyllas naturligtvis allmänt. Johan Svedjedal i DN talar om hans öppenhet. Och Per Svensson i Sydsvenskan talar om hans bekännelse till konsten. ”Tidens orm förberedde sig att ringla från Marshall McLuhan till Karl Marx:” skriver Svedjedal. Precis, Leif Nylén var mycket känslig för vad som rörde sig i tiden. Det är lite fascinerande med dessa antiauktoritära och liberala människor som är antiauktoritära och liberala nog att anpassa sig till en auktoritär och antiliberal tid. En viss indignation har jag nog alltid känt över detta. ”Staten och kapitalet” har alltid förefallit mig vara en auktoritär katederföreläsning i dogmatisk marxism. Med feta kapitalister och piskor som viner.
Nå, var och en ansvarar för sin hållning, kan man ju tycka. Blå tåget var ju bara en av tidens många röster.
Men vart skulle en ung, kulturintresserad liberal vända sig under 60-talet sista år? För ledarskribenter kunde man inte ha någon aktning, de var ju anställda för att ha en viss åsikt. Dessutom var de vid denna tid oftast anonyma. Viket gjorde deras röster officiösa snarare än personliga. Det var alltså på kultursidorna som de fria, intellektuella opinionerna artikulerade sig. Uppgörelsen med de konservativa 30-tals värderingarna, var ännu inte helt slutförd. De hade visserligen ifrågasatts under 50-talet, men var långt ifrån besegrade. Det tar tid att vädra ut, det tar tid innan insikter når in. Därför var det inte bra med en likriktning av den intellektuella opinionen. I synnerhet inte om det var en kollektivistisk, auktoritär likriktning. Därför var alla liberala röster som tystnade ett svårt bakslag. Än värre om de artikulerade sig för att stödja det segrande, nu dominerande, paradigmet.
Jag minns dock att jag hörde Leif Nylén prata om Beatles och Stones i Litterära Studentklubben i Lund hösten 65. Att detta kunde vara en fråga för intellektuella var nytt för mig. Jag hade slutat vara popintresserad när jag blev gymnasist 62. Nu fick jag blicken riktad åt ett nytt håll. Och kanske är detta det viktigaste. Inte var man själv säger utan de impulser man kan ge åt andra. Endast den tyste är invändningsfri.
13 juli 16

Sverige, fosterland

Nu reagerar allt fler publicister mot politikernas bruk av uttrycket ”svenska värderingar”. Jag skrev om det redan i min blogg den 22 juni. Vad som har hänt är att uttrycket missbrukas allt flitigare av politikerna och att alltfler kommentatorer kommer med de givna invändningarna mot detta. Varför kalla dessa förhoppningsvis goda värderingar svenska, frågar t.ex. Jonas Gardell i Expressen i går (11 juli). De är ju inte alls exklusivt svenska, utan värderingar som omfattas av hela den civiliserade världen.
Varför inte då i stället tala om humanitära, demokratiska, egalitära, västerländska värden, om det är det man menar.
Tja, man avstår väl från att tala om svenska värderingar om man vill undvika en osund och obefogad nationalism. Och använder det om man vill uttrycka en osund och obefogad nationalism. Om man med svenska värderingar bara vill avse de värderingar som råder i Sverige, oberoende av hur vanliga de är på andra håll, kan det väl inte vara direkt språkligt fel?
Nå, lite kul kan det vara att se vilka som kritiserar det överdriva bruket av uttrycket. Och vilka som inte gör det. Henrik L. Barvå i Nya Wärmlands Tidningen gör det inte (9 juli). ”Det här är en ny typ av nationalistisk retorik i den svenska debatten och den är faktiskt välkommen”, skriver han, trogen sin kulturkonservatism. Anna Dahlberg i Expressen däremot är kritisk (8 juli). Petter Larsson i Aftonbladet (9 juli) anser detta hycklande av en av högerpopulismens främsta medlöpare i riket. Men själv ser jag det mer som en tillnyktring. Här går gränsen också för Anna Dahlberg!
Nå, är inte allt detta rätt harmlöst? Om man kan knäcka sverigedemokraterna genom att tala väl om Sverige, varför inte?
Sverige är ju faktiskt demokratiskt, sekulärt och jämställt och det är ju bra.
Inte så alldeles harmlöst, dock. Som Barvå påpekar har sverigedemokraterna flera värderingar som inte är så alldeles vanliga i Sverige. Vilket avslöjas vid större språklig klarhet.
Och som jag skrev i min blogg 22 juni med anknytning till resonemang jag fört tidigare. Man måste kunna skilja viktiga principer från godtyckliga konventioner. Annars tror man lätt att man har rätt att tvinga på människor godtyckliga konventioner bara för att de råkar vara vanliga. Individens frihet att avvika är däremot en viktig princip att värna. En grundläggande demokratisk frihetsprincip.
12 juli 16

Dagens synder

Synden intresserar mig mycket. Vad är synd och hur skall man förhålla sig till den? Det är förvisso ett religiöst begrepp men kanske finns det profana motsvarigheter? Låtom oss fundera.
Tidningen Dagen funderar på ledarplats. Fyra ledarskribenter får leverera varsin betraktelse och tidningen har hunnit med tre av dem. Jag tycker det är prisvärt att en kristen tidning funderar kring trosfrågor och det sägs också en del bra saker. Men låt mig återgå till min ursprungliga fråga.
Det som finns i det kristna tänkandet är kopplingen mellan moral och metafysik. Människan begår omoraliska handlingar, ”syndar”. Människan ångrar sig och får förlåtelse från Gud och i bästa fall även från dem man förorättat. Människan bättrar sig. Detta är det ideala kristna mönstret.
Hur är det för den ateistiske? På samma sätt, minus Gud. Man inser att man gjort fel. Man ber om förlåtelse och söker försoning med dem man förorättat. Man bättrar sig.
Vad tillför religionen? Bortsett från sanningsfrågan, om Gud verkligen finns, kan det ha en terapeutisk effekt att få metafysisk förlåtelse? Det finns ju fall där man inte får eller kan få förlåtelse från dem man förorättat. Kanske känner man sig mindre oförlåten om man kan känna att man fått någon sorts metafysik förlåtelse.
Det finns en lite moraliserande ton hos ledarskribenterna. ”Individualismen är den förhärskande livsnormen och få vill släppa in en 'övernaturlig' eller gudomlig belysning av sitt liv.” säger ledarskribenten Felicia Ferreira och man anar en viss harm.
Det tycks också finnas vissa fördomar mot sekulariserade nutidsmänniskor och allsköns liberalteologer. En allmänt utbredd slapphet, enligt ledarskribenterna.
”Men nutidens alltför undfallande eller abstrakta förhållningssätt till synd som i praktiken ofta innebär att den förnekas eller i alla fall förminskas genom att inte ses som så allvarlig – framför allt inte i jämförelse med vad många andra ju gör – är även den problematisk” , säger Carl – Henrik Jaktlund. Och Joel Halldorf: ”men den liberala form av så kallad personlig tro utan moraliska konsekvenser som vi fått i stället lämnar också mycket övrigt att önska”.
Visst finns det ansvarslösa och slappa människor lite överallt och i alla läger. Men bilden av en förslappad nutid och en liberal teologi som genom sitt tänkande för människorna vilse är en intressant fundamentalitisk/traditionalisk kristen hallucination.
Joel Halldorf har en viktig poäng. Han vänder sig mot att vissa syndaföreställningar med tiden bleknar bort utan att de blivit föremål för teologisk omprövning. Ändrar man åsikt bör man erkänna att man haft fel och förklara varför man hade fel. Det gäller både individer och kyrkor och församlingar. Däri har Joel Halldorf rätt. Misstag kan ju alla göra. Men det ökar trovärdigheten att man erkänner dem och förklarar varför man tänker annorlunda nu.
Men frågan är sedan om konkreta regler, syndakataloger, är så bra hur man än reviderar dem. Om inte just det som Jaktlund kallar ett abstrakt förhållningssätt till synden har sin poäng. Moralfrågor är nämligen komplicerade. Och en attityd av kärleksfullhet, empati, generositet och medmänsklighet, klokhet och insikt, är värd mycket mer än pliktmässig regeluppfyllelse.
Och sedan återstår striden om vad som är god moral. Om inte fördömandet av homosexualiteten är en historisk förbrytelse av helt andra proportioner än de småsynder som fördömdes i de historiska syndakatalogerna. Som ofta egentligen inte alls var några synder utan harmlösa företeelser. Dagens ledarskribenter bör nog fundera på var synden finns och var den har varit störst i stället för att reflexmässigt avfärda nutiden.
11 juli 16

Äldre inlägg

Nyare inlägg