Visar inlägg från juli 2016

Tillbaka till bloggens startsida

Pihl i det blå

Karin Pihl i Expressen gick igår (21 juli) till angrepp mot Martin Modéus. Sällan har det kränkta susförnuftet talat så distinkt. ”Känslor, är inte argument, präster” är rubriken och det är alldeles sant. Men kanske inte riktigt adekvat som replik.
Vad Martin Modéus gör är att belysa vår existentiella situation genom att höja blicken. Och när jag säger så misstänker jag starkt att uttrycket ”existentiell situation” inte är fullt begripligt för Karin Pihl. Jag tror inte att hon får någon association överhuvudtaget när hon hör den formuleringen.
Det är aningen problematiskt. Ledarskribenter är nämligen vår tids predikanter. Inte genom att vara särskilt känslosamma men genom att de har motsvarande auktoritet och vägledande funktion som det gamla prästerskapet. I den meningen är de andliga ledare, jag menar ideologiska förkunnare. Idag är en enkel ledarskribent på Expressen långt inflytelserikare än någon biskop, hur anspråkslöst dessa ledarskribenter än kallar sig vanliga dödliga. De är kompetenta lösare av våra praktiska problem. Men det är aningen hemskt att de aldrig ställt sig frågan vad det är att vara människa. Det har jag tänkt på långt innan jag läste Karin Pihl. Någonting tycks ha gått förlorat här.
Nå, Lars Calmfors, som nog tycks Karin Pihl begriplig, har erkänt att migrationspolitiken handlar om moraliska val. Och för att göra ett moraliskt val måste man använda både sitt förnuft och sin känsla. Det tjänar ingenting till med något känsloförakt, har man inte förstått det, har man inte förstått vad värderingar är. Och nu menar Calmfors att valet handlar om hur mycket altruism vi orkar med. Naturligtvis kan man ropa på förnuft och argument men man kommer inte så långt med det. Valet kan aldrig bli något rent förnuftigt. Så långt kan nog Karin Pihl och kollegorna på ledarsidorna hjälpligt hänga med.
Det är i det läget som biskopen yttrar sig.
Det där med att inse sitt vals konsekvenser är svårt, i synnerhet som det aktualiserar det obehagliga ordet skuld. Och ord som ”nåd” och ”hopp” torde än en gång utmana ledarskribentförnuftet. Det är inte mycket att säga om det. ”Religion är inte argument, präster”
Nej minsann. Och det är inte heller avsett att vara det.
Men varför måste man bli så förargad bara för att man påminns om att det finns dimensioner som man inte har förmågan att se. Man kan ju inte begripa allt.
22 juli 16
 
Bloggen försenad på grund av driftsstörningar på nätet.

Förskräckande litteratur

Jag läser Aase Bergs försvar av sin recension av Nikanor Teratologen och jag kommer att tänka på så mycket annat.
Det är alltså en hyllad författare, som avslöjats som antisemit på nätet. Hans haussade böcker var uppenbart en gestaltning av inhumanitet och fördomar. Och nu frågar sig allvarliga män, hur tänkte recensenterna?
Saken är naturligtvis intrikat. Det är ganska enkelt med stora nazistiska konstnärer som Leni Riefenstahl och Louis- Ferdinand Céline. Där är det bara att erkänna deras storhet, fundera över sambandet mellan form och innehåll och fundera på hur ideologin färgar framställningen. Fascistiska idéer är också motsägelsefulla, folkligt och förakt för massorna, småborgerlig moral och övermänniskomoral, lydnad och självhävdelse. Och då kan du ju vara lämpligt att fundera kring vad för sorts fascist författaren är.
Det är värre när man inte vet något om författaren och får den mänskliga ondskan och fördomsfullheten gestaltad. Men man bör åtminstone ställa frågor om författarhållningen. Vi lever i ett humant och civiliserat land. (Jag menar väl egentligen att vi har ett så humant och civiliserat offentligt samtalsklimat, vilket möjligen är något annat.) Eftersom det är så, utgår man som kritiker lätt från att författaren egentligen inte menar att sympatisera med sina gestalter. Han vill provocera eller gestalta en obehaglig verklighet. Men man bör som kritiker naturligtvis ge sig i kast med innehållet. Jag har inget minne av hur recensenterna lät, men det framgick ganska klart att det var en innehållsligt obehaglig bok. Mycket mer kan man väl inte begära av dem. Avstånd kan man ju ta själv.
Men det jag tänker på är Aase Bergs hållning. Hon vill inte be om ursäkt. Dessa gräsligheter kan knappast vara någon reklam för nationalsocialismen, menar hon. Det är jag inte så säker på. Många tilltalas av en ondska som inte döljer sig. Själva cynismen känns som en befrielse. Äntligen hyckleriet besegrat! Men man får nog inte hata hyckleriet så mycket att man bejakar sin inre varg. Det finns ett samband mellan vilja, förnuft och känsla. Man är inte ett hjälplöst offer för sina dåliga sidor. De gamla antika moralfilosoferna hade rätt. Körsvennen kan tygla sin vagn.
”Jag tänker inte hindra skönlitteraturen från att gestalta fascism från fascismens håll”, skriver Aase Berg. Nej, hindra, men man kan och bör ju förhålla sig kritisk till fascismen. Nietzsche var ingen småborgare. Småborgaren i fascisten vill ha en tvättad litteratur. Men bevare oss för nietzscheanerna utom och inom nationalsocialismen!
21 juli 16

Exklusiva krusbär?

Debatten om ”svenska värderingar” fortsätter trots att rimligtvis allt är sagt. Vi behöver inte precisera begreppet, menar ledarskribenten Håkan Boström på Göteborgs – Posten (13 juli). Vi vet mycket väl vad som menas med svenska värderingar. Inte alls, menar Hanne Kjöller i DN (15 juli), det är som en gas som högern släppt ut. Precis som vänstern släppte ut uttrycket ”strukturell rasism”. Starkt suggererande men svårt – kanske omöjligt – att konkretisera. Jag föreslog när det begav sig att man i stället skulle tala om ”omedveten rasism”. Knappast bättre, invänder den kritiske, det omedvetna finns inte. Det som inte finns i någons medvetande, kan inte sägas ha någon existens. Men tänk er en person som menar sig vara färgblind. Och också är det då hen inte kan upptäcka minsta spår av ovilja mot invandrare hos sig själv. Men så visar det sig att hen har en tendens att välja bort invandrare, när hen skall välja medarbetare. Uppmärksammar man hen på det, så blir hen förvånad, men hen hittar genast andra skäl till sitt beteende. Det kan man tro på i det enskilda fallet, men om det visar sig vara ett mönster bland de förment färgblinda?
Eller varför tenderar man att tro att den som sågar upp ett cykellås har tappat sin nyckel om hen uppfattas som svensk, men är en cykeltjuv om hen inte gör det. Mönstret kan vara tydligt även om den enskilde alltid har möjlighet till bortförklaringar.
Och visst vet man vad som gäller i Sverige utan att precisera det. Det som är nödvändigt är, som jag brukar hävda, att skilja viktiga principer som man menar bör vara universella, jämlikhet, jämställdhet, individens frihet et.c. , även om de de facto inte är det, från ytliga vanor och beteenden, klädedräkt, hälsningsbeteenden, bordsskick. Där en svensk medborgare inte bara ha rätt att avvika, utan i enlighet med svenska värderingar måste garanteras rätten att få göra det. Majoritetsförtryck kan aldrig ursäktas.
Sedan är det naturligtvis den nationalistiska aspekten. Varför kalla något för svenska värderingar som inte är exklusivt svenskt? Som snarare är västerländskt, demokratiskt, upplyst. Varför allt detta flaggviftande?
Kanske kan man se nationalstaten som ett decentraliserat världsmedborgarskap? Och behovet av gemenskap inom denna subgrupp, som något legitimt? Det rimligaste försvaret för nationalismen går ut på att vi behöver något att samlas kring i det här invandrarlandet. Vi som har hamnat här, vad har vi gemensamt? En gemenskap som inte exkluderar oss som bara blivit kvar här.
Nationalismen har en sorglig historia, det kan man inte bortse från. Den som hävdar att det finns en svensk kultur, brukar påpeka att det är denna sammansmältning av utländska impulser med det inhemska, som blivit rådande just i Sverige. Men det som dominerar är upplysningen och moderniteten. I denna ingår fördomsfriheten och internationalismen. Försöker man använda detta som slagträ mot kultur- och moralkonservativa invandrare hamnar man i självmotsägelse.
20 juli 16

Ett kristet rop

En biskop i Linköping skriver ett inlägg i Dagens Nyheter (idag 19 juli). Hur väl tolkar han inte vår moraliska och existentiella situation. Är det ett kristet inlägg eller skulle det kunna vara skrivet av vilken klarsynt agnostiker som helst? Det finns egentligen bara ett kristet ord i texten men ett avgörande. Det är ordet nåd.
Vad det handlar om är alltså sorgen över stängda gränser. Och om människans förmåga att vänja sig. ”För ett år sedan slöt det svenska folket upp kring en av det mest generösa flyktingpolitikerna i EU. Nu är vi minst generösa. Vad gör det med oss? Först gråter vi, sedan vänjer vi oss.”
Skribenten, Martin Modéus, citerar Svenska Dagbladets ledarskribent som ironiskt talar om ”vår tids gråterskor”. Men Martin Modéus tycker att det har en poäng att vi gråter. Det håller sorgen vid liv och påminner oss om vårt moraliska svek.
Själv tror jag dock att vi som privilegierade alltid har levt med huvudet i sanden. Vi visste om krigen och orättvisorna. Men så kom televisionen och vietnamkriget och det blev svårare att blunda. Sedan vande vi oss vid att se krigen och övervåldet. Vi visste om tiggarna. Vi for ut i världen och såg och förträngde denna korta semesterupplevelse. Sedan kom de hit och vi blev mycket upprörda.
Nu har vi väl vant oss. Det har alltså varit korta glimtar av moralisk klarsyn. Precis som familjen Marmeladov i Dostojevskijs Brott och straff har vi hela tiden levt på den utnyttjade Sonja.
Vad återstår? Att bevara vår klarsyn. Därför behövs gråten och det kristna ropet ”Kyrie elesion” (Herre, förbarma dig) känns kusligt relevant.
Alla som läst mig vet att jag numera ofta behandlar teologiska frågor. Ofta har det handlat om kritik av traditionalister och fundamentalister. Men biskopens inlägg är också kristendom. Han beskriver vår förtvivlan och nödvändigheten av klarsyn. I det är han som vilken tänkande och kännande människa som helst. Vad är det vi ateister inte kan dela med honom? Som vanligt: hoppet.
19 juli 16

Sist om synden

Elisabet Sandlund är sist ut bland Dagens ledarskribenter att skriva om synden (15 juli). Man anar ju det värsta, hon är den minst progressiva av ledarskribenterna på Dagen, den enda som inte är det minsta uppdaterad. Men det blir inte så katastrofalt, snarast lite rörande. Hon kämpar för att syndabekännelsen skall få vara kvar i gudstjänsten. Det kan man ha förståelse för. Vill människor ha metafysisk förlåtelse så vore det grymt att neka dem. Det behovet är ju ett starkt skäl för att tro på Gud. Nu kanske det anses att moderna människor tycker det är o.k. med förlåtelse men blir nedstämda av att det finns något att förlåta. Men, förlåt mig, det är faktiskt meningslöst att vilja bli förlåten, om det inte finns något att förlåta.
Så långt kan man alltså hålla med Elisabet Sandberg och hon talar av egen erfarenhet. Hon har nämligen själv blivit förlåten. Och vad har hon blivit förlåten för? Jo, att hon varit ateist.
Här har vi ett originellt syndamedvetande. Att bli förlåten för ett felaktigt försanthållande? En allvis och allgod gud skulle anse att detta var något att förlåta? Kanske tog sig hennes ateism skadliga uttryck så att hon andades hat och mordlust mot de kristna? Annars, vem skadade hon med sin ateism? Tvärtom är det väl hög tid att svara på frågan om det inte är moraliskt förkastligt att kräva ett visst försanthållande av människor. ”Om du inte kan tro, kunde du åtminstone försöka tro”, sa de gamle. Men det vore ju att försöka önsketänka och kan inte leda till något annat än intellektuellt bedrägeri.
Att man misstar sig i moralfrågor och på så sätt skadar sina medmänniskor är däremot en allvarlig historia. T.ex. att man syndastämplar oförvitliga människor.
Tänk på det du, Elisabet Sandlund, vid nästa syndabekännelse.
18 juli 16

Äldre inlägg

Nyare inlägg