Lars Westerbergs Blogg

Jag kan inte låta bli att tycka att C.H. Hermansson vid sitt frånfälle behandlas lite ogeneröst på borgerliga ledarsidor. Det blir en kontrast till det ensidiga beröm som kom Thorbjörn Fälldin till del. Där kan man ju erinra om att Fälldin kom till makten lyft av en antikärnkraftsopinion. Och att han sedan kom att göra det han lovat att låta bli: att dagtinga med sitt samvete. Det kan man väl inte prisa vare sig man är för eller mot kärnkraft.
Nå, Hermansson då? Ja, borgerliga ledarskribenter tar vid hans död tillfället i akt att granska hela vänsterpartiets historia. Det är relevant på en punkt, den verkliga brytningen med Moskva kommer inte med Hermansson, utan först med moskvakommunismens fall, när hela systemet kollapsar. Men i övrigt är det väl Hermanssons insats som skall granskas, i förhållande till sina föregångare och sina efterföljare. En kommunistledare är naturligtvis en kommunistledare men hur förhöll han sig till andra kommunistledare?
Det är ingen tvekan om att han stod för en viktig förnyelse. Partiet hade tidigare slaviskt följt Moskva, nu vågade man protestera i viktiga frågor. Det var inte okontroversiellt och ledde ju till partiets splittring. De mest moskvatrogna bröt sig ur. Och det var naturligtvis oerhört betydelsefullt att till och med de svenska kommunisterna protesterade mot övergreppet i Prag. Det var som när T.G. Wickbom i Svenska Dagbladet protesterade mot vietnamkriget. När man inte ens har stöd av sina gamla sympatisörer, då är det riktigt illa.
Men hade inte partiet kvar sina gamla band till Moskva? Det hade det naturligtvis och det är möjligt att det gjorde protesten än verkningsfullare. Verkningsfullare bland svensk vänsteropinion menar jag, Moskva var väl ganska opåverkbart.
Det är sant att C.H. Hermansson verkade i en tid där de intellektuella var vänster. Tänkande människor kunde bli kommunister men inte av en sektliknande och blint partilojal typ. Det fanns alltså skäl att förändra partiet. Men stöder man en opinion så går man mot en annan. C.H. Hermansson valde de intellektuella och det intellektuella förhållningssättet.
Och det var som en intellektuell politiker han framstod bland sina partiledarkollegor och som sådan var han ensam. Inte ens Palme kunde göra honom äran stridig. Palme var mest en lysande retoriker medan Hermansson framstod som ideolog, en verklig samhällstänkare. För mig framstod han som unik bland partipolitiker.
Linjen mot Moskva var alltså en kritisk lojalitet. Ungefär som vi liberaler förhöll oss till USA. Med Moskva bör man inte förhålla sig lojalt alls, kan man tycka. Det var ju en förtryckarstat. Ett vänstersocialistisk parti utan minsta band till någon hade varit fullt möjligt. Så långt ville inte Hermansson eller hans efterföljare gå.
Man kan naturligtvis jämföra honom också med bokstavsvänstern. Maoisterna, Kfml och Skp, var naturligtvis mer dogmatiska. Och åtminstone Kina var mer stalinistiskt än Moskva.
De svenska maoisterna var oerhört kritiska mot Moskva men inte lika benägna att skylta med sin stalinism. Jag undrar om det var de som räknade fram att Stalin var till fem sjundedelar god. ”Kamrat Stalin var en stor revolutionär, men han gjorde vissa misstag”, minns jag också.
Men jag utesluter inte att det kan ha funnits riktningar inom vänstern som klarar sluträkningen med större heder än vad vänsterpartiet gör.
Hermansson var under sin väg till partiledarskapet en vanlig moskvatrogen kommunist. Han lär ha gått med i partiet under vinterkriget, då de flesta tänkande människor i stället gick ur. Det är ett faktum att han började som stalinist, solidarisk med övergreppen. Att antinazism var en av hans drivkrafter kan man som Mattias Bred i Göteborgs-Posten (28 juli) förundra sig över. Enligt Bred var kommunisterna det enda parti som inte fördömde ockupationen av Norge. Ändå var Hermansson säkert uppriktig, dödsfiendskapen mellan de båda diktatorerna gick djupare än alla nonaggressionspakter. Fast Hitler var nog mera konsekvent i sin avsky än Stalin. Den enda slutsats man kan dra är att antinazismen inte var Hermanssons enda motiv.
29 juli 16

Vi har fått en ny kategori i Sverige: Den kränkta ledarskribenten. Senast manifesterat att Carolin Dahlman i Kristianstadsbladet (26 juli). Tidigare har vi bara talat om kränkta etablissemangskritiker som härjar på nätet. Men nu har kränktheten nått delar av etablissemanget. Kränktheten är inte längre förbehållen bittra män med mindervärdeskomplex, populisternas bitterhet har spritt sig till eliten.
Vilka är det då som är bittra? Jo, de ledarskribenter som är är kritiska mot en alltför generös migrationspolitik. Vad är tacken för det de själva ser som en tillnyktring? Jo, man beskyller dem för att vara rasister, bruntonade och annat otrevligt. Man kan förstå deras bitterhet. Gruppegoism är inte detsamma som rasism, inte heller islamofobi är detsamma som rasism. Att sätta den egna gruppens intressen före andra gruppers är inte xenofobi. Frågan är hur det skall motiveras moraliskt. Just i flykting- och invandrarfrågor är det en smula svårt, därför att lidandet hos dem man avisar är så mycket större än de uppoffringar man kräver av den egna gruppen. Sådant måste också räknas in i den moraliska ekvationen. Att utsätta sig själv för stort lidande för att åstadkomma marginella förbättringar för medmänniskan, är visserligen altruistiskt. Men förefaller proportionslöst.
Att se en inneboende ondska i en viss religion är inte heller xenofobi. Ibland är det bara ett uttryck för en allmän religionsfobi. Blott ibland tar den sikte på just Islam. Men rasism är det knappast ens i det fallet. Visserligen är Islam en främmande religion, men de finns så många andra främmande religioner som kommer betydligt lindrigare undan. Förklaringen till islamofobin är en annan. Eftersom Islam just här och nu tas i tjänst av demoniska politiska intressen, terrorism över hela världen och brutal maktpolitik i Mellanöstern, så tror man lätt att det är något fel på själva religionen.
Sedan är det förstås islams auktoritära och moralkonservativa traditioner. Som vi konfronteras med bland våra invandrare. Man tror lätt som liberal att konservatismen är det fösta steget till fascism men det är något överdrivet. Det finns förstås paralleller, gruppchauvinism, auktoritär livshållning, traditionsbundenhet, en stark tveksamhet till överdriven individuell frihet. Steget är ändå långt.
Själv är jag, som sagt, övertygad om frihetens inneboende attraktion. Och om det felaktiga i att tvinga på människor friheten. Vem kan tro på friheten om den utbreds med tvång? Här finns förstås ett stort problem när det gäller individens frihet inom en grupp där majoriteten tänker kollektivt. Hur respekterar man valet av ett kollektivistiskt synsätt utan att det på något sätt går ut över individens frihet?
28 juli 16

Man kan inte säga att de kritiker som försöker försvara att de höjde Nikanor Teratologen till skyarna inger förtroende. Senast ut var Clemens Altgård igår i Skånska Dagbladet (26 juni). Den ende som besinnat sig är Per Svensson i Sydsvenskan (17 juli) som konstaterar att han vid en intervju med författaren var helt överens med denne. Man får inte vara naiv nog att tro att en författare står bakom vad hans roman uttrycker. Och sedan konstaterar Svensson sorgset att den här gången var det tydligen författaren som var naiv. Han är verkligen lika förfärlig som sina romaner.
Arg är därför Annika Borg i Barometern (25 juli) och speciellt arg är hon på Anders Johansson i Aftonbladet. Och Anders Johansson text, publicerad 20 juli, är verkligen något i hästväg. Han är mer oroad över den liberala chauvinism som tävlar om vem som har mest ”svenska värderingar” än av Teratologens antisemitism. Tanken är att små fördomar, som omfattas i samsyn, är värre än grova fördomar som ställer sig utanför allt och är bortom allt. Det är en rätt exotisk värdering.
Men annars är Johanssons artikel en provkarta på grumliga 80-talsvärderingar, den ideologi som drogade en helt generation litteraturteoretiker. Därför kan han angripa sin kritiker Magnus Ullén för att han inte ser dialektiken, dekonstruktionen, rörelsen i Teratologens romaner. ”Men en av de stora poängerna med litteratur är, för att uttrycka det enkelt, att det är ett tänkande som är lösgjort från sin upphovsman”, hävdar han vidare.
Det låter ju lite lustigt. Men kanske ligger det någon sanning i detta. Våra intentioner är ofta inte så klara innan vi givit våra tankar ord. Och då kan man ju förlägga intentionen till texten i stället. Och fiktionens karaktär av fiktion gör det möjligt för författaren att medvetet mena något annat än det hen säger. Påståendena vill blotta något, inte påstå något som delas av författaren. Just ett sådant uttalande av Teratologen lyfter Clemens Altgård fram.
Och vad skall man tro om det i ljuset av författarens antisemitiska flashbackverksamhet under signaturen Ezzelino? Att det är rent hyckleri, det stämmer ju också med vad han sa till Per Svensson? Altgård föreslår att Ezzelinos antisemitism inte heller skulle vara uppriktigt menad. Det kan röra sig om provokationer för provokationens egen skull. Ezzelino menar inte alls vad han säger. Det är knappast någon ursäkt, den som mobbar kan aldrig försvara sig med att han gjorde det på skoj, lika lite som den som sprider inhumana fördomar.
Det kan hända att det är en motsvarighet till Tourettes syndrom, författaren kan helt enkel inte låta bli att skriva något olämpligt. Att vara offer för en sådan tvångstanke kan man ju kalla för att driva ut demonerna. Men i så fall är det självbedrägeri. Den rimligaste tolkningen är väl att han är inhuman och antisemitisk. Och vad lär vi av en text som uttrycker detsamma?
27 juli 16

Alexandra Ivanov på Svenska Dagbladets ledarsida har en iakttagelse som jag många gånger gjort. ”Hela Sverige svänger” säger hon om migrationspolitiken (23 juli). En åsikt som nyss var illa sedd är numera påbjuden. En svensk konformism som dock kan svänga 180 grader till en ny konformism. Sådant kan förvilla en ung människa och det förvillade mig när jag var ung.
Jag mådde illa av den marxistiska vänsterkonformismen, men jag trodde att denna fanatism, att man hade så ringa fördrag med oliktänkande, också garanterade en oföränderlighet. Vad som än skulle hända, människor som var så tvärsäkra kunde naturligtvis inte ändra sig. Visst kunde man så småningom inse sina misstag, men de hållfasta insikterna skulle man inte överge. Men det var tvärsäkerheten och ofördragsamheten mot oliktänkande som skulle bli mer bestående än någon insikt.
Vad är det egentligen som går igen idag? Förnuft och humanitet verkar nu vara lika tabuerat som fördomar var förr. Johan Hakelius i Expressen (23 juli) förargas över alla som följer med strömmen och excellerar i självklara fördömanden av Donald Trump. Det finns en underlig dubbelhet i hans artikel. Att ta avstånd från Trump är dåligt eftersom alla vettiga människor gör det. Ändå sitter Hakelius och läser Prolätären och finner Frank Baudes fördomar vara befriande klarspråk. Det är nu inget konstigt att en konservativ känner igen sig hos en annan konservativ, att högerpopulister känner sig besläktade med vänsterpopulismen. Motsägelsefullheten ligger i att klaga över att människor tar avstånd från det som det är självklart att ta avstånd från. Men hur självklart är det att ta avstånd när man samtidigt hyllar det? Varför är Donald Trump värre än Frank Baude?
Men jag tänker på mina egna fördomar. I Aftonbladet skriver en Helena Trotzenfeldt (23 juli) om hur reinfeldtmoderater trakasseras inom sitt parti. Hur lätt är det inte att tänka att Reinfeldts anda av humanitet och liberalism hade dålig förankring inom högern. Att det där med öppna hjärtan står i bjärt kontrast till ruvande över penninghögen. Liberalismen var bara ett medel, som tjänade en tid, men aldrig nådde hjärtat. Jag får akta mig så att inte min bild av högern förvandlas till en karikatyr.
26 juli 16

Biskop Modéus väckte mitt gillande därför att det stod klart vad kyrkan har i politiken att göra. Högern tycker att kyrkan skall fokusera på kärnverksamheten vilket måste vara att odla en världsfrånvändhet. Jesus rike är ju inte av denna världen vad gör då kyrkan att göra i denna världen? Religiösa bör vara inåtvända. Men det är förstås ett missförstånd om vad kristendom är, och protestantisk kristendom i synnerhet. Men varför skall världen besväras av en massa politiska amatörer? De kristna har väl inte bättre begrepp om politik än alla andra politiska amatörer. Prata får de väl, om de inte kan låta bli, men varför skall vi lyssna?
Ja, det vore rätt olämpligt om kyrkan tog partipolitisk ställning och yttrade sig i vilka politiska frågor som helst. Det kristna perspektivet är universellt, inte snävt partitaktiskt. Men ibland har kyrkan ett perspektiv som saknas i partipolitiken. Moraliska ställningstaganden kan leda till skuld och gör det faktiskt ofta. Det blir nästan alltid någon som blir drabbad, hur man än väljer. Och ibland kan man välja fel, ibland blir det riktigt förskräckligt. Det kan bero på brister i det politiska perspektivet. Moralisk skuld är en imaginär storhet och inget som kan bli föremål för partipolitik. Och det finns ett kristet svar på hur man handskas med skuld. Det är ett svar som inte är giltigt för alla men som är relevant för alla. I den meningen att man kan välja kristendomen och de kristna svaren om man så önskar.
25 juli 16