Visar inlägg från juni 2016

Tillbaka till bloggens startsida

Tankar om tiden

Hur undviker man, som debattör, närsynthet? Man kan naturligtvis undvika problemet, lämna debatten, och skriva om annat i stället. Men om man är kvar i debatten? Att i stället för att kommentera en viss debatt, ta ett större grepp och försöka sig på några reflektioner om tiden och opinionerna. En smula tentativt och essäistiskt.
Min inlägg är närmast föranlett av en kommentator som tycker sig ha svårt att förstå den marxistiska rebellrörelsen på 60-talet. Han antar att det beror på att han själv är alltför ung för att ha varit med på den tiden.
Men rebellrörelsen är nog inget som man kan förstå annat än som ett psykopatologisk fenomen. Behovet av svartvitt seende och behovet av hängivelse. Den bredare kulturströmningen kan man förstå, varför människor blev marxister och hade svårt att se de socialistiska staternas brott. Sedan finns det alltid några inom en kulturströmning som av psykopatologiska skäl väljer galenskapen. Det är någon form av gruppsykos.
Vad är vår tids intellektuella trend? Ja, det tycks mig vara den politiska hyperkorrektheten. I stället för att som marxisterna ställa ett alternativt tänkande och förhållningssätt mot det rådande är man feminist och antirasist som alla andra.
Men förment mer konsekvent. Identitetstänkandet bygger på att några är klarsyntare än majoriteten. Så kan man ha en funktion som överlägset avantgarde precis som marxisterna menade sig ha.
Men det är värt att komma ihåg att jag själv är en gammal man. När jag växte upp fanns det inte så många invandrare och transpersoner och homos var inte så synliga. Den som gått på dagis med kamrater med ursprung från hela världen får en större känsla för att var och en må förbli okränkt. Ingen bör stämplas som annorlunda. Påminnelser om en äldre tids rasism, i böcker från 50- och 60-talet, kan kännas plågsamt. Själv är jag uppvuxen i en tid när hänsynstagandet inte behövde vara så konkret.
Fast det bekymrar mig att alla måste vara lika. Att man inte kan vara stolt över sin avvikelse. Rätten att vara annorlunda är något att kämpa för. Kränktheten bygger ju på kravet att betraktas som vanlig. Du får inte i något avseende låtsas om att jag är annorlunda. Ju mer annorlunda du gör mig, dess mer kränker du mig.
Men en sak lärde jag mig under vietnamkriget. Att de som inte kunde uppröras över USA satt fast i det förflutna. Man hade upplevt andra världskriget men denna längre erfarenhet gjorde inte att man förstod världen bättre. Det får mig att tänka att det är bra med generationsskiften. Så att man inte bedömer nuet efter det förflutnas måttstock. Saknar man som ung det förflutnas erfarenhet och den distans som man får av att se tidens orm byta skinn många gånger. Så har man i stället en nu-upplevelse som de äldre saknar.
Så de hyperkorrekta skiljer sig från marxisterna, genom att inte vilja något radikalt annorlunda. Däremot ser man lätt att det är de intellektuella trenderna som triggar människor. Att man tillhör en grupp av rättänkare. Vi vet alla vad som är kontroversiellt på nätet. Ett tag är människor mycket indignerade över samma saker. För den som vill väcka uppmärksamhet räcker det inte med att göra övertramp, man måste göra övertramp i en fråga som just nu engagerar många människor.
Den som verkligen står för en motvärderingar är förstås de främlingsfientliga, sverigedemokraterna och dess sympatisörer. Och man ser ju lätt att det är hållningar som i uttunnad form sprider sig i allt vidare kretsar. Var man drar gränsen är olika. Det är en smula kusligt i synnerhet som det är ett internationellt fenomen. Svenska kultursidor är ännu inte drabbade är sådant. Men kultursidorna tenderar ju att bli alltmer marginaliserade. På ledarsidorna rasar emellertid striden. Än liknar inte DN, Sydsvenskan och Upsala Nya det som sägs i Göteborgs-Posten, Expressen och Svenska Dagbladet. Direkta vänstertidningar som Aftonbladet och Dagens Etc är naturligtvis också viktiga och ger röst åt en marginaliserad vänster.
17 juni 16

Den femte sanningen

Så har jag läst ut ”Den femte sanningen” av Doris Lessing. Det är en oerhört bra bok. Rik, oavbrutet intressant. Och jag slås av en nästan överväldigande känsla: ”Detta skulle jag läst när jag var ung”. Vad mycket jag skulle insett då. Den här boken skulle jag verkligen haft nytta av att föra dialog med.
”Hur skall man kunna leva som fri kvinna, när det inte finns några fria män?” Det är en slagordsmässig formulering, som ofta har citerats. Men en klokare omformulering vore: ”Hur skall man kunna leva i den nya världen, när man är så präglad av den gamla?”
Frågan avslöjar att problemet med frigörelsen inte enbart är männens. Det är även och framför allt kvinnornas. Den stora 70-talskritiken mot sexualliberalismen var ju att den gynnade männen, var kvinnofientlig. På det tidiga 60-talet när Lessings bok kom på svenska fanns samtidigt en uppgörelse med rätt enkla manliga fördomar. ”Jungfru tro och dubbelmoral” hette en svensk angrepp på mossiga manliga fördomar. Det fanns en tid när det var lätt att vara sexualliberal.
Den femte sanningen skrevs för ett halvsekel sedan. Mycket har hänt sedan dess. Man funderar på hur pass tidsbunden den är. Det intressanta är vad som står i vägen för den kvinnliga frigörelsen. Lessing är på vissa punkter uppenbart reaktionär i sina föreställningar om manligt och kvinnligt. Att mannen skall ta ansvar för kvinnans sexualitet, berätta något nytt för henne om henne själv genom erotiken, är väl ett sådant reaktionärt idégods. Sådant kritiserade redan Inge och Sten, 60-talets sexualupplysare i Expressen. Men starkare tycks hennes påverkan på eller samstämmighet med 70-talsfeminismen vara i en bärande bjälke i tankebyggnaden: Utan romantik, ingen sexualitet. Det är kanske tidsbundet och numera övergivet. Men det var starkt hos 70-talsfeminismen och det torde fortfarande majoritetslinjen hos heterofeminismen.
Därför kan man nog inte räkna med att denna föreställning kommer att dö och blekna bort. Att man är en god konstruktivist – man föds inte till kvinna utan man blir det – säger ingenting om vilka traditioner, miljöfaktorer man vill bejaka. Sexualsynen som skulle behöva debatteras spelar en stor underjordisk roll. 70-tals feministerna argumenterar aldrig för sin sexualsyn, den är för dem så sund och självklar att några argument inte behövs.
Nå, den kvinnogeneration som är Lessings och som präglades av Lessing torde allra minst vara i 60- årsåldern vid det här laget. Själv skulle hon varit 97 nu. Det finns alltså snarare skäl att förvåna sig över hennes modernitet än motsatsen. Men framför allt är det en ärlig, intelligent och djupborrande bok.
Och mycket mer skulle kunna sägas om den. Den är på 600 sidor. Den intrikata uppbyggnaden, växlingen mellan fyra anteckningsböcker, fiktion inom fiktionen, överraskande synvinkelskiften. Det här måste vara ett eldorado för litteraturvetare. Och jag förmodar att det skrivits mycket.
Det handlar också om politik, om kommunister och före detta kommunister. Med tanke på att den kom på svenska 1964 kan man förvåna sig över att den inte sågs som en stor föregångare under de progressiva åren 65-75. Men jag har inget minne av någon större hausse kring hennes namn när det begav sig.
16 juni 16

Aagårds försvar

”Allting går igen ur tidens grums och mögel”. Den 23 maj skrev Malin Ullgren en kolumn i DN som jag samma dag kommenterade i min blogg. Hon tyckte sig se många gamla 68-or bland främlingsfientliga och antifeminister på nätet. Jag ifrågasatte om 68-orna verkligen var överrepresenterade där, fast de naturligtvis fanns. Malin Ullgren undrade också över att man kunde ändra sig så totalt. Jag framhöll att en ledande sekt, maoisterna, var vänsterpopulister med många drag gemensamma med nationalsocialisterna, de kallade sig rent av nationella socialister. Per Svensson i Sydsvenskan var inne på samma linje som jag (4 juni). Och eftersom hans röst väger lite tyngre än min replikerar Martin Aagård i Aftonbladet på detta (13 juni).
Det har sitt värde, men sitt begränsade värde, att ställa gamla proggare till svars så här långt efteråt. Jag gjorde det redan när det begav sig. När vänstervågen sjönk tillbaka kunde många gamla maoister räddas över i borgerligheten. FinansTidningens kultursida var Svenska Dagbladets slasktratt på 90-talet, där kunde vulgariteter som var för grova för den anständiga tidningen publiceras. Det hade delvis att göra med den vulgaritet dessa gamla exmaoister hade förvärvat inom vänstern. Vi minns när Clarté kallade Tage Erlander för ett svin 1968. Den gamle studentkåsören från uppsalastudenternas Ergo var väl det värsta exemplet bland gänget i FinansTidningen.
Martin Aagårds försvar för de gamla proggarna är inte särskilt vattentätt. Maoisterna använde ordet arbetarklass det gör inte högerpopulisterna. Märk dock att att nazisterna i 30-talstyskland kallade sig för ett arbetarparti. Så i denna högerpopulism var det inte tabu att använda beteckningen arbetare. Däremot gillade man inte idén om klasskamp. Maoisterna föredrog dock termen folket. ”På lång sikt är det folket och inte reaktionärerna som är de verkligt starka.”
Nationalismen hos maoisterna tog sig inte bara uttryck i intresse för den svenska folkkulturen utan också i en militant försvarsvänlighet med Sovjetunionen som rött skynke. Främlingsfientligheten var inget starkt tema. Dock kunde Gnistans filmkritiker beklaga att Bergmans Ormens ägg inte hade tyska arbetare som hjältar. Utan i stället klassmässigt oreprensentativa figurer av obestämt ursprung.
Man behöver alltså inte bli förvånad över att finna en del gamla maoister bland högerpopulisterna. Martin Aagård har naturligtvis rätt i att det var marxismen som skilde dem från högerpopulismen. Det är intressant då vad som blir kvar när man lämnar marxismen. Feminismen, så som oförenlig med hederlig arbetarkultur, låg också illa till. Redan då.
Men Göran Rosenberg är ju en hedersman. Man kan ändra sig till det bättre. Men man behöver inte tro att någon förändrats till det sämre om hen förblivit trogen en stor del av sina värderingar.
Men det är andra spöken från det förflutna jag idag ser tydligare. Jag tänker på Sverige under andra världskriget. Hur lite man brydde sig om kampen för demokratin och hur mycket man satsade på svensk realpolitik. ”På rätt vi håller men helst på rätt häst”. Moderatledaren talar idag om svenska värderingar, vad det nu kan vara, i stället för demokratiska värderingar, som är ett långt mindre oklart begrepp. Men talet om svenska värderingar har naturligtvis ett syfte. Då kan man upphöja sitt eget vanebeteende och sina fördomar mot ovanliga beteenden till värderingar i paritet med jämlikhet, frihet och humanitet. Sättet att hälsa och sättet att klä sig har väl varit det som stått mest i fokus.
15 jan 16

Ungdomen undrar

Politiska Chefredaktören på Blekinge Läns Tidning, Sylvia Asklöf Fortell berättar om hur hon som sjuttonåring upplevde berlinmurens fall (4 juni). Och om hur vi unga försökte förstå hur 68-orna kunde vara så fruktansvärt blinda. Hur tänkte man?
Än en gång får jag lust att försöka förklara. Det blir naturligtvis obegripligt om man tror att marxister måste ha gillat Sovjetunionen och östeuropa. Det gemensamma för 68-marxisterna var annars att man betraktade Sovjetunionen som socialismens akhilleshäl. Sedan var de olika fraktionerna mer eller mindre fördömande. Maoisterna – när konflikten mellan Kina och Sovjet var uppenbar - var mer antisovjetiska än borgerlighetens yttersta höger. Andra menade att USA och Sovjet var lika goda kålsupare, åter andra att det fanns mer hopp om Sovjet än om USA eftersom systemet stödde sig på marxismen. I Sovjetunionen hade man åtminstone rätt i princip. Men praktiken var naturligtvis bedrövlig.
Blindheten hängde alltså samman med att man inte gärna ville granska akhilleshälen alltför noggrant. Däremot var man mycket upptagen med alla USA:s fel och brister. De positiva förebilderna viftade man däremot gärna med, Kina för en del, Cuba för andra. Var man maoist kunde man hänge sig åt ohämmad sovjetkritik. Var man det inte, var Sovjetunionen något som man helst inte ville låtsas om. Någon skyldighet att göra klart för sig själv hur uselt det var, kände man inte. Man försökte att inte uppehålla sig för mycket vid det. Hade man medgett att Sovjetunionen inte var något vankfritt ideal, tyckte man sig ha gjort sitt. Att fastställa graden av förtryck tog bara kraft från kritiken av kapitalismen.
Med vänsterpartiet är det naturligtvis speciellt. Hur pass mycket var det taktiskt att ta avstånd? Med tanke på den svenska folkopinionen å ena sidan och värdet i att inte bli helt uteslutna ur internationalen å den andra. Där handlar det inte om blindhet utan om taktik.
Vietnamkriget och ett nytt intresse för marxismens tänkande kom ungefär samtidigt. I början handlade det marxistiska tänkandet om att fina ett alternativ till sovjetmarxismen. Men engagemanget för Vietnam kom först. Protesterna mot kriget väckte stort raseri hos alla som älskade USA sedan andra världskriget. Demonstranterna fördömdes och stöttes ut. Vad tänkte de trängda? USA hade fel i Vietnam, kanske var denna hjälte en skurk? Och dess fiender som brukade betraktas som skurkar egentligen hjältar? Man fick behov av en motideologi, det fick bli marxismen. Och man behövde också stater som man kunde sätta förhoppningar till. Det fick bli de socialistiska staterna. Därför granskades inte vare sig ideologin eller staterna med normalt kritiska ögon. Det är min hypotes att ingendera hade hållit måttet om man kostat på sig en objektiv prövning. Men 68-orna var trängda idealister i behov av uppbackning.
Det är sant att man inte kunde få mycket kunskap om Kina vid den här tiden. Därför kunde en stat, som sannolikt var mycket värre än Sovjetunionen, glorifieras hejdlöst. Och utmålas som någon sorts överansträngda och välmenande scouter. Bara alltför moraliska i sin nit.
14 juni 16

Vidare öden

Jag var länge bunden till min ungdomskärlek. Det var också en paradoxal känsla av lojalitet. Även om hon avvisar mig skall jag förbli trogen min känsla. Det gjorde mig mindre öppen för andra möjligheter.
Jag var 22 år när hon var min obesvarade kärlek. Nästa stora kärlek drabbade mig fyra år senare. Hade jag då förändrats så mycket? Vad jag tänker är att jag fått ett starkare outsidermedvetande. Det hade jag visserligen haft från första början. Att inte bli som sina föräldrar, gifta sig och få barn, var naturligtvis centralt. Men hoppet var förstås att slå sig ihop med någon likasinnad. Att skapa nya livsmönster, att representera något nytt, är inte samma sak som att uppleva sig själv som avvikande. Kanske fann också min första kärlek denna antiborgerliga hållning prövande.
Själv älskade hon ”Sound of music”. Långt efteråt när jag såg denna film på TV, det var inte den typen av film jag brukade välja, började jag ana nya saker. Själv kände min första kärlek stundtals en lust att gå i kloster, att avstå från man och barn. Och drömmen var väl att möta en man som kunde övertyga henne om att ett mera traditionellt kvinnoliv var lyckligare.
Men hon var också ung och i någon mån upprorisk. En viss förståelse kunde jag ändå räkna med.
Men under de kommande fyra åren skärptes mitt outsidermedvetande. Jag tänkte att jag var en hippie, en dropout. Men utan yttre åthävor, stillsam och försiktig. Jag drack inte, rökte inte, haschade inte, levde ofrivilligt kyskt. Men grundinställningen var densamma.
Jag vet inte vad min nya kärlek såg. Men mycket antagligen. Mitt rums oreda och förfall. Till och med Jaques Werup som besökte mig när han läste ett betyg i praktisk filosofi och ännu inte hade debuterat, fann rummet torftigt och beklämmande. Men framför allt var det väl jag själv som inte dög åt min nya förälskelse.
Det finns många likheter mellan henne och Christina. Hon älskade att resa och gick då på konstmuséer. Hon var ganska okänslig för sin hemstad men älskade platsen där hon brukade tillbringa somrarna. Hon var sparsam och pliktmedveten. Sparsamheten kom jag först sent underfund med. Eftersom hon sa sig vara feminist vågade jag aldrig bjuda henne på bio. Jag förslog henne ofta att följa med på bio och hade jag gått ut med att jag tänkte bjuda henne hade jag kanske haft större chanser. Men jag minns att hon beklagade att jag inte försökt få med henne på Pasolinis ”Canterbury Tales”. Jag förstod att hon kunnat unna sig detta biobesök eftersom verket ingick i de litteraturhistoriska studierna. Filmen kunde alltså motiveras ur nyttosynpunkt. Men då hade jag redan givit upp att få med henne på någon film. Trots att hon var mycket filmintresserad och liksom jag prenumererade på filmtidskriften Chaplin.
Eftersom vi båda läste litteraturhistoria trodde jag att vi hade mycket gemensamt. Den reflektion jag i efterhand gjorde var att det inte var så. Man kan söka så olika saker i litteraturen.
Hon var egentligen medicinare. Flykten till de estetiska ämnena var väl egentligen just det, en flykt. Jag tror den djupaste skiljelinjen gick i att hon planerade och tog ansvar för sin framtid, jag fördjupade mitt liv. Jag försökte få henne att berätta om sitt liv, men lyckades aldrig. Jag minns att hon retade sig på min tidningsläsning som just tycktes henne som lyxkonsumtion. ”Du vill ju inte ändra dig”, sa hon. Jag tror att det var detta hon syftade på. En individualist med radikalt andra livsmål.
En gång sa hon det dock som beröm. Det var när jag fann det groteskt att betrakta mig som en fadersfigur. ”Säg inte det”, sa hon ”du är ju inte den som ändrar dig från enda stunden till den andra.” Hon såg att denna opåverkbarhet inte bara gällde det som var fel i hennes ögon utan också det hon kunde betrakta som förtjänster.
När hon sa: ”Du har alla mina fel i kvadrat”, tror jag hon menade motsatsen. Det var min överdrivna rationalism, mitt hat mot spontanitet och romantik. Jag tror att det var drag hon tyckte illa om hon sig själv. Om hennes snusförnuft stängde vägen för förbehållslösa känslor, kan man förstå det. Mig bedömde hon nog fel.
Jag minns att jag skrev glödande brev till henne. Och hon tyckte det var fantastiskt att få sådana brev. Det erkännandet gav hon mig dock. Men jag tog hennes avslag ad notam. Jag såg mig om efter nya möjligheter.
13 juni 16

Äldre inlägg

Nyare inlägg