Lars Westerbergs Blogg

Bo Strömstedts död får mig att tänka tillbaka på min korta tid på Expressen 81-82. Det kan vara intressant att försöka se sig själv utifrån och fråga sig vad min uteblivna karriär berodde på. Att ställa sådana frågor är kanske att tala om rep i hängd mans hus. Men tanke på dagens brydsamma situation för frilansare. Men dock.
Nå, somliga går uppåt till Dagens Nyheter andra försvinner stilla. Är det mycket att grubbla på? Jodå, men om några faller ifrån så beror det förmodligen på någonting.
Jag kom alltså till Expressen efter tretton år i studentpressen. Jag tror helt enkelt att detta var förklaringen. En skribent som redan är färdig har inte samma förmåga till anpassning. Det är inte bra för tidningen och kultursidan som gärna vill färga sina skribenter. Och det är inte bra för skribenten som inte vill låta sig färgas. På den tiden funderade jag aldrig på om jag skulle bli publicerad. Utan om jag kunde skriva något som ingen annan skrev, skriva något bättre och roligare. Annars var det ju stängt taget ingen idé att skriva. Mitt skrivande hade hittills byggt på att läsarna var förtrogna med mig. Det blev bra eftersom de kände mig. Såg det jag sa som uttryck för en originell personlighet. Jag trodde jag skulle kunna bygga upp detta med expressenläsarna. Men offentligheten har inget tålamod och kvällspressoffentligheten allra minst. Varje dag knuffas en mängd röster om uppmärksamheten och en förströdd allmänhet tar till sig det mest iögonfallande. Så det förebådade nätverkligheten. Det slappaste och ytligaste hos människan premieras.
Var det jag skrev i Expressen uselt?
Jo, mycket ojämnt. Jag var en van skribent som visste vart jag var på väg, men jag var ovan vid att bedöma en större offentlighet. Povel Ramel brukade säga att han skrev det som roade honom själv. Det fungerar ofta men inte alltid. En del som man själv finner intressant är ointressant för andra.
Jag skrev en hel del notiser, vissa anonymt. Det hade jag inget emot. Dels var Aftonbladets anonyma Innerspalt en förebild för mig, dels hade anonymiteten på den tiden ett visst symbolvärde. Det var inte Lars Westerberg som skrev, utan Expressens kultursida. Och det var jag som gav röst åt kultursidan. Det tyckte jag var stort.
Ändå har jag i efterhand funderat på vad som kan ha varit tanken med anonymiteten. Man publicerade mitt namn när man inte gemensamt ville stå för det jag skrev? Eller ville Arne Ruth dölja för de andra medarbetarna att jag förekom så ofta? Det senare tror jag inte på. Det är svårt att dölja något på en tidningsredaktion. Och det tycktes mig slumpmässigt vad som hade mitt namn som underskrift.
Nå, mitt äventyr blev alltså kort. Arne Ruth var kulturchef och det var han som värvade mig. Bo Strömstedt var chefredaktör. Min avgång skedde vid kulturchefsbytet till Leif Zern. Om det var en allmän önskan att bli av med mig och att det var lämpligt att det skedde när en ny kulturchef, som kom från Dagens Nyheter, tillträdde, vet inte jag. Eller om det var fenomenet att nya kulturchefer vill rensa i den gamla medarbetarskaran för att få bättre plats för sina egna favoriter. Gunnar Bergdahl gjorde tappra försök att bli av med mig när han tillträtt som kulturchef på Helsingborgs Dagblad. Till sist resignerade han och betraktade mig med rätta som en bisarr särling som man fick uthärda. När han till sist gjorde sig av med mig skildes vi under ömsesidiga hedersbetygelser.
Vad hände med mig efter Expressen? Jag förekom i Obs i radio och från 84 regelbundet. Hösten 87 blev jag kulturkvast och det varade till och med våren 92. Där odlade jag verkligen min outsiderposition och jag var ju också verksam i ett annat medium än dagspressen. Det var före datorernas tid så det talade ordets position var inte stark. Dock kunde man ännu nå en viss uppmärksamhet om man vågade ta ut svängarna. I dagens värld är det snarare återhållsamheten som gör en speciell.
95 började jag förekomma glest som kolumnist på Sydsvenskans ledarsida. Det varade i tretton år. 94 var jag åter en lågmäld tidskriftsbevakare i Obs.
Är jag glad över min tid som offentlig skribent. Är jag nöjd? Ja, uppriktigt talat, ja. Jag vann inte hela världen men jag bevarade min själ. Jag lyckades verka i denna miljö med obruten integritet. Jag vet att det inte hade kunnat ske om inte hederliga personer hållit mig om ryggen. Jag delar hedern med dem.
30 juni 16

Så dör Bo Strömstedt under midsommarhelgen. Vi, hans läsare, förknippar honom med sommaren, luft och ljus och lätthet. Man har talat om hans musikaliska, poetiska stil. Man minns honom med ett leende och leendet är inte det minsta snett. I ett kulturliv där bitterheten och den swiftska misantropin är en tillgång, representerade han något helt annat. Det humana patoset fläckades aldrig av bitter illvilja. Det kunde lyfta ändå.
Det talas ibland om vår tids brist på stora och ledande kulturpersonligheter. Så är det och det är på gott och ont. Det är en viss fördel om rösterna är många och inga röster alltför dominerande. Men det är uppenbart att de legendariska tidningsmän man minns är kulturpersonligheter. Olof Lagercrantz, Karl Vennberg, Bo Strömstedt. Vem minns Olof Lagercrantz medredaktör Sven- Eric Larsson, Bo Strömstedts företrädare Per Wrigstad eller hans många efterträdare? Det måste vara en stilist för att göra intryck och få texterna i tidens frågor att lyfta. Så avgörande är förmågan att skriva. Det är något att minnas också för vår tid.
Bo Strömstedts kultursida är mycket prisad. Men den verkade under trycket av en populistisk ideologi. Den skulle härbärgera stjärnskribenterna men det skulle samtidigt vara något annat än det alltför anspråksfulla. Ledarsidan led under trycket av krav på den språkliga förenklingen. Idén om korta huvudsatser, drev man systematiskt och långt utöver gränsen till omedveten parodi. Också tankarna blev korta och korkade. Bo Strömstedt var ännu kulturchef och hade ingen skuld till detta. Men ibland kunde kultursidan publicera poänglösa notiser om vardagshändelser. Aftonbladets kultursida, som var lika fräck och respektlös, förföll aldrig till det. Och lysande skribenter som Lars Forsell och Bengt Anderberg blandades med trista folkpartipolitiker Per Ahlmark, Ola Ullsten, Olle Wästberg. Vad ville Expressens kultursida mer än spraka?
Några av Bo Strömstedts närmast vänner fick också en betydande makt. Björn Nilsson, Anders Ehnmark och Per Olov Enquist blev närmast oemotsägbara.
Jag tvivlar på att den maktställningen var nyttig för svensk debatt.
När Bo Strömstedt gick från kultursidan till ledarsidan höjde han nivån på båda ställena. Han efterträddes som kulturchef av den allvarlige Arne Ruth. Borta från kultursidan var trivialiteterna och folkpartipolitikerna, borta från ledarsidan de korta tankarna och den usla stilen. Strömstedt förvandlade sin lysande musikkritiker, Alf Thor, till utrikesredaktör. Plötsligt var Expressen något man lyssnade på.
Jag minns en julbetraktelse på kultursidan, skriven av Bo Strömstedt, troligen 67, som handlade om vietnamkriget. Jag läste den högt för min gamle far. Det gjorde naturligtvis inget intryck på honom. Min far var en riktig klasskämpe men naturligtvis inte på arbetarklassens sida. Han delade marxisternas förakt för mjäkig liberal humanism. Men jag tyckte betraktelsen var lysande. Det var något annat än Sara Lidmans gälla moralism eller FNL-arnas tråkiga redogörelser av krigsläget som jag var van vid från Aftonbladet. Det här borde nå alla som inte var förhärdade. Betydde något för den opinion som skulle vinnas.
29 juni 16

Nu har både statsministern och moderatledaren talat om ”svenska värderingar” och Ann Heberlein i Göteborgs- Posten jublar (18 juni). Slut med relativismen, de svenska värderingarna får en renässans, säger Heberlein. Äntligen får något nytt sägas.
Men vad är det som är nytt? Liberaler som Sofia Nerbrand i Västerbotten – Kuriren (16 juni) har ingen svårighet att genomskåda det hela. Naturligtvis skall man kämpa för demokratiska och västerländska värderingar men varför plötsligt kalla dem svenska, som om de vore exklusiva för Sverige? Yngve Sunesson i Skånska Dagbladet är inne på samma linje (16 juni). Det är inget fel på värderingarna, men varför kalla dem svenska?
Men har det någon betydelse att man talar om svenska värderingar, när man menar demokratiska och västerländska? Ty det är i det väsentliga detta man menar. Är det inte en helt oskyldig flirt med nationalismen? Det är i och för sig aldrig oskyldigt att flirta med nationalismen och i synnerhet inte i dessa tider. Men det är naturligtvis värre än så, det är att använda sig av fördunklande formuleringar. Det gör det svårare att skilja väsentliga värden från vanor och konventioner. Då kan man hävda att svenska värderingar är att en medborgare skall göra rätt för sig. Det menade Kinberg Batra och det behöver man varken vara svensk eller demokrat för att tycka. Att här i Sverige tar vi varann i hand när man hälsar, vilket statsministern lär ha påstått. Och så vidare. Alltför många svenskar är angelägna om en svensk konformism som ingen ostraffat får bryta med. Och har ganska dåliga begrepp om vad demokratin kräver av sina anhängare. Till exempel att man försvarar individens rätt att avvika om denna individ inte gör sin nästa förfång. Och till förfång räknas inte sådant som att utmana någons intolerans.
Nej då, de västerländska och demokratiska värderingarna har hela tiden stått i fokus. Men det har Ann Heberlein kanske inte observerat. Det är ett pedagogiskt problem hur man skall kunna förklara dem för människor som är ovana vid demokrati. Det som är nytt för mig är att det tydligen är ett problem att förklara dem även för människor som är vana vid demokrati.
22 juni 16
 
Ingen blogg i morgon. Midsommaruppehåll. Nästa blogginlägg onsdagen 29 juni 16

Horace Engdahls ”Den sista grisen”, består av trivialiteter, obegripligheter och vackert formulerade osanningar. Och en och annan pärla som lyser. Kort sagt, det är en ganska normal aforismsamling.
Ambitionen hos aforismen är att formulera en generell sanning som samtidigt avtäcker något oväntat. Horace Engdahls aforismer begränsas av sin subjektivitet. Nå, så säger de kanske något intressant om sin upphovsman, även om det inte är några generella sanningar.
Det tristaste är naturligtvis obegripligheten, det som är svårtolkat på fel sätt. Hur denna vank har uppkommit är lätt att förstå. ”Varför lägger jag inte ut texten? Varför blir jag inte mera utförlig? Därför att en makt starkare än min talförhet inskrider mot den: en negativ uttryckslust, som värnar om ordens fullständighet i stället för att framkalla en ström av språk. Ordens fullständighet förstörs i samma ögonblick som man säger mer än nödvändigt”. Heter det alltså i en aforism.
Det är väl därför vi får aforismer som: ”Ditt värde är lika med din förmåga att göra gott, om så bara genom att sluta göra ont.” Vad betyder det? Att det enda som är viktigt för en människa är att göra det goda eller åtminstone avstå från det onda? ”Individualitet är bara en form av otålighet”. ??? ”Avsky för lyx är en form av sexualskräck, maskerad till socialt samvete. Hos kvinnor uppstår denna disposition ur den korrekta iakttagelsen att det är deras kroppar som är den förnämsta lyxen”. Hur går den krokiga tankegången här? Sannolikt betyder lyx här njutning. Kroppen ger njutning åt andra och en själv i sexualiteten. Detta gäller exklusivt för kvinnokroppen, förutsatt att kvinnan med nödvändighet är objekt i en sexuell relation. Detta kan vara tanken och säger i så fall en hel del om Engdahls kvinnosyn. Men jag vet inte. Lyx och njutning är ju inte synonymer. Lyx är mer en beteckning för det som är onödigt.
Horace Engdahl bekänner sig till konservatismen. ”Vanan är himmelriket. Man vänjer sig till och med vid friheten och finner den nästan uthärdlig”. ”Jag älskar artiklar som efter en lång och dramatisk argumentation kommer fram till att allt är bra som det är. Det ger hopp om människan, eftersom människan övervinner sin begränsning, genom att inse att det inte kommer att bli stort bättre än så här, så länge hon är inblandad”. Här finns också ett principiellt försvar för familjen.
Hans moralism mot dem som hamnat i lyxfällan är rätt obehaglig. Han är som myran i La Fontaines fabel, tänker man. Vilket bekräftas av en senare aforism. Gräshoppan bara gnäller men myran är åtminstone rolig, säger han.
Det finns också en fixering vid manligt och kvinnlig hos Horace Engdahl. En traditionell könsrollssyn och en frän misogyni.
Halvsanningarna duggar också tätt. Den mycket citerade aforismen: ”Det mest imponerade med Kafka är att han kunde skriva Processen utan att vara gift” är en typisk halvsanning. Äktenskap kan ibland vara kafkatiska men det är sannerligen inte det enda som kan vara kafkatiskt. Som var och en vet. ”För att vara en god människa måste man först stå ut med sin egen lukt”. Och med alla andra egenheter, skulle man kunna tillägga. ”Fördomar kallas sådana iakttagelser om verkligheten som väcker obehag”. Aforismen konstaterar att fördomar är ett negativt värdeladdat ord. Och utgår felaktigt från att det saknar sakligt innehåll. Och den rationalistiska filosofins kritik av affekterna har mycket lite att göra med förnekande av sorgen över livets korthet.
Om 68 säger Horace Engdahl: ”Hade det varit allvar när 68:orna föreställde upprorsmakare, hade de aldrig fått spela den rollen. Starkare män hade ryckt ifrån dem megafonerna och sagt åt dem att gå hem till mamma.” Det beror på vad man menar med allvar. Hade de verkligen haft möjligheter att hota hade kanske starkare medel krävts. Nu räckte det, som bekant, med att man startade Timbro och att vänstern köptes upp av Moderna Tider så att den kunde göra ett snyggt återtåg.
Men var finns pärlorna i ”Den sista grisen”? Tag denna till exempel. ”Man säger att ensamheten är en skugga av döden men det är tvärtom, döden är en skugga av ensamheten och mindre fasansfull. Om någon minns dig med kärlek är döden inte så fasansfull”. Utläggningen om avund är bra, även om slutsatsen att det enda som hjälper mot avund är fantasilöshet är alltför pessimistisk. Man kan mycket väl föreställa sig hur det är att vara någon annan utan att på minsta sätt vilja vara det. Att konsten förr var en motvikt mot asketismen, nu en motvikt mot materialismen, är också en träffande iakttagelse. ”Hälsosamhället är genomsyrat av död, inte liv. Om vi vågade leva, skulle vi också våga dö”. ”Jag tackar Gud för det jag har underlåtit att prestera, för annars hade jag inte kommit fram till någonting.” ”Be Gud att du kan se din löjlighet ögonblicket innan någon annan gör det, inte för att hinna dölja den utan för att kvittera hånet med ett införstått leende”
Jag kan inte neka mig en sista poäng. Engdahl jämför en författare som inte får förstadagsrecension med att inte få en kallelse till Yttersta domen. ”Helevetsstraffen, ja, det förstås, men att inte ens bli kallad”. Då tänker jag på min avslutning på min och Per Lindströms bok ”Två Lund”. Där kan man se hur en lundensisk livshållning möter den problematiken.
21 juni 16

Så läser jag äntligen ”Århundradets kärlekskrig” av Ebba Witt – Brattström och ”Den sista grisen” av Horace Engdahl. Tillhör jag team-Horace eller team – Ebba? Båda böckerna är läsvärda och det finns inget större skäl att jämföra dem. Det ena är en punktroman, den andra korta texter av aforismkaraktär. Det bör behandlas var för sig och därför nöjer jag mig med ”Århundradets kärlekskrig” så här långt.
Recensenterna klagar på att det är svårt att se det som ren fiktion. Själv har jag ingen svårighet att se det som fiktion i den meningen att författaren inte behöver vara trogen verkligheten. Man kan förtydliga, förändra och hitta på efter behag. Alla författare hämtar naturligtvis sitt stoff ur verkligheten, sin tolkning av verkligheten. Jag ser det inte som ett brott med biografisk litteraturläsning, att man använder sig av det man vet om Strindberg för att tolka hans verk. På samma sätt vet jag en hel del om Ebba Witt – Brattström. Jag ser inget hinder för att det skulle få påverka min läsning.
Det som är speciellt den här gången är att man vet en hel del om förebilden till en romanperson. Är det en kunskap som man bör förtränga? Knappast, eftersom det man vet inte bygger på privata källor, vilket inte ens kunskap om författaren heller gör. Förebilden till romangestalten har skrivit en egen bok där han framträder i sin egen rätt. Eftersom punktromanen består av dialog, en välformulerad knivkastning, av snärtigt aforistisk karaktär, kan man ju jämföra med hur personen själv formulerar sig utanför romanen. Det är inte så stor skillnad.
”Århundradets kärlekskrig” är inte en historisk berättelse om ett äktenskap. Vi kommer in i det dramatiska slutskedet och vi får gissa oss till vad som tidigare hänt. Det har förstås ett grepp som har stora fördelar, ökar dramatiken, och gör läsaren mera medskapande. Det är en bättre bok än jag fått intryck av från recensionerna. Lösryckta är inte formuleringarna så märkvärdiga, sammantagna ger de nerv och vitalitet åt texten. Det är inte den enskilda formuleringen som är suverän utan den skärpa i formuleringarna som hela tiden driver texten.
Vad är det som sker? En kvinna är missnöjd med en man som från början varit nyfiken och öppen, nu stelnat till en ordensbehängd mumie. Det är den bild författaren vill ge. Läsaren däremot ser två fåfänga karriärister där den ene blir alltför framgångsrik. Det är snarare grundproblematiken. För att upptäcka detta behöver man inte känna till författaren, men det sätter en på spåret. Kanske hade hon kunnat tillåta honom att vara framgångsrik om hon bara hade fått ta åt sig äran av hans framgångar. Hon räddade ju honom från socialt haveri. Plockade upp honom ur rännstenen och gav honom ett liv. ”Jag var ditt marknadsföringen ess tills du fann en bättre scen i maktens centrum. Du måste förstå att jag känner mig dumpad”.
Där har vi grundkonflikten. Utan vidare möter vi en stark misogyn och uppblåst person i den man kvinnan älskat. Det är ju också sant. Möjligen har han rätt i att han varit sig i grunden lik. Att hon i början uppfattade honom som patriarkatets olydige son, tyder på projicering. Däremot kan han ju varit öppnare och mer kärleksfull till en början.
Många av hans repliker som man ha förfasat sig över kan dock tolkas mer välvilligt. ”Jag är en helt normal narcissist” kan ju vara en lätt ironisk formulering för att förneka att han är mer narcissist än alla andra. Och att alla människor behöver framgång och uppskattning. Det senare är ju helt sant. Och ”Jag kan inte krympa mig till rätt format ändå” behöver inte betyda ”till ditt lilla format” utan till det lilla cirkelfragment som två människor har gemensamt. Men det finns många direkt brutala formuleringar.
Det talas om ett svek från hans sida och det är oklart om det syftar på något mer än hans allmänna förfall som människa och livskamrat. Dessutom talas det om fysisk misshandel och om okontrollerade vredesutbrott. Från hennes sida är det också tydligt att hon känner ett sexualäckel. Hon klagar på att han går naken med sin stora mage och att han ägnar sig åt nätporr och han vill att hon säger pornografiska repliker för att han skall tända. Vilket är avtändande för henne.
För att inte knivkastningen skall bli alltför ensidig och hamna i monotoni är det också inlagt ett stycke där relationen tycks ta sig och båda ser ett hopp. Lite intressant är det att detta inträffar detta när mannen helt och hållet erkänner sig som skyldig. Det verkar lite för mycket av realiserad kvinnlig önskedröm. Om han bara erkände att jag hade rätt skulle jag kunna fortsätta att älska honom.
Ingen bör dock vilseledas av mitt referat. De uppenbart korkade och misogyna utbrotten duggar tätt från mannens sida. Att jag inte uppehållit mig vid dem beror på att de ligger i öppen dag.
Som sagt, en spänstig bok. Den kan man läsa med behållning även sedan recensenterna, kulturlivets frontsoldater på båda sidor i könskampen, har fått säga sitt.
20 juni 16