Lars Westerbergs Blogg

Jag skrev förra fredagen om den litteratur som kunde röra till tårar. Och menade att dikten hade lättare än prosan för att göra det. Men också dikten kan fylla en med sorg på ett mer komplicerat sätt. Jag grät inte när jag läste Eyvind Johnsons Hans Nådes tid. Men den fyllde mig med en djup livssorg.
Det är väl på samma sätt med lyriken. Inte alla diktare vädjar direkt till de starka känslorna. Utan förmedlar något mer komplicerat. Tomas Tranströmer, Bertil Pettersson, Werner Aspenström, Johannes Edfeldt kanske, varför inte Gunnar Ekelöf?. För att nämna några exempel på diktare som kommunicerar mer komplicerade känslor.
Men var är det som får mig själv att gråta? Inte så mycket – längre. Men jag minns att jag som skolelev ofta rördes till tårar av mina favoritdiktare. Vad kan det ha varit? Gustaf Fröding säkert. ”Skalden Wennerbom” och ”Tersites”.
När man når mer mogen ålder är dikter också förknippade med minnen. Bengt Nermans diktsamling ”När jag härom natten......”, utkommen 1966 och skriven av en stark deprimerad författare, nådde mig under min kristermin och mötte alltså en lika deprimerad läsare. Dessa nollställda dödsdikter fick i mig sin idealiske läsare. Titeldikten handlar om att författaren vaknar under natten och finner att han själv ligger död bredvid honom. Och han poängterar: ”blev jag inte rädd”.
Alla dikterna går på detta tema. ”Kall kall är världen all, Kall kall är västan, Kall kall är världen all, kall är nära nästan”. Diktsamlingen slutar: ”Ett namn och några dikter. Ingenting annat. Allt det andra bedrar dig, förråder dig, förvandlas och försvinner”.
Så kommer dikten ibland i rätt situation. När jag senare på 70-talet var en överårig student, som gick på Cabaré Cabarix på Smålands Nation, hade jag ofta Johannes Edfeldts dikt ”Ålderdomen” i bakhuvudet. Ur den då nyutkomna ”Brev från en ateljé”.”Ålderdomen majestätisk? Sällan! Mest ett avskrap, som de önskar väck, de som fångar livets köttben mellan friska käkar. - Sänkt i nattens säck sömnlös under vinterns stjärnljus, flutet i eoner, stingande och starkt, mal en gamling tankarna på slutet: Hjärnslag? Cancer? Eller hjärtinfarkt?” Så gammal var jag på den tiden.
Men vilka dikter kan fortfarande röra mig till tårar? Jo, ett säkert antologistycke, Hjalmar Gullbergs dikt vid Karin Boyes död, Död amason. Det spelar ingen roll att man Gunnar Ekelöf- Sällskapets senaste utgåva citerar Ekelöf när han säger att Karin Boye inte var någon god människa, utan infantil och tävlande. Det spelar inte heller någon roll att den politiska koppling Gullberg gör till världspolitiken förmodligen saknar grund. Ingen tar livet av sig av annat än privata skäl och Karin Boyes privatliv var, när hon efterlystes från Alingsås, synnerligen komplicerat. Det är en sådan stark och tragisk och heroisk dikt.
Men än starkare berör mig en dansk dikt, som därför är okänd i Sverige. Halfdan Rasmussens ”Ingen er helt allene”. ”Saarede och forladte vandrer vi ensomt om”, skriver poeten. Men ensamheten delas av många, vi är aldrig ensamma om vår ensamhet. Det finns en gemenskap i ensamheten och olyckan. Jag citerar den sjätte och sista strofen i sin helhet. ”Ingen er helt alene. Ingen er helt forladt. Syngene menneskehjerter synger mot dit i nat. Standser du ved en korsvej, kalder du paa din bror, hörer du livets ekko i din forladthets ord.”
20 maj 16

Ann Heberlein sjunger med änglarna (Sydsvenskan 17 maj). Om det nu är änglar hon sjunger med. I varje fall ställer hon sig bakom en opinion som just nu är ganska högljudd.
Kritiken mot Svenska Kyrkan växer från kristet traditionellt håll. Förslaget till ny kyrkohandbok kritiseras, men bakom kritiken döljs djupare motsättningar. Det talas om oklarheter och utslätning. Biskop Åke Bonnier som debatterat i Dagen blir ett exempel på kyrkans vilsenhet. Han vädjar till en allmänmänsklig andlighet som inte tilltalar hardcore kristna. Enligt Heberlein.
Ja, det är naturligtvis inte lätt att vara folkkyrka i vår tid. Hasse Alfredsson säger ju i sin klassiska monolog Ringaren att här i församlingen sköter stadskyrkan bokföringen medan frikyrkorna ägnar sig åt det religiösa. Och frikyrkorna är fortfarande en plats för profilerade kristna. Medan Svenska kyrkan skall samla den som gärna vill tro att de är kristna och att de räcker till för Gud trots sin brist på tydlighet. Också Heberlein menar att det skall vara högt i tak. Vad hon reagerar mot är, så vitt jag förstår, den rena utslätningen. Men då är väl knappast Åke Bonnier något bra exempel.
Och jag blir alltid irriterad över den kristna försvarspositionen. I stället för att fundera över, ”vad innebär det att vara kristen på 2000-talet?” , så finner man svaret självklart. Vad som är kristendom vet vi alla, vi har Bibeln och traditionen, det gäller bara att enas om detta och hålla fast vid detta. Vänder människor ryggen till får de väl göra det, då vet de åtminstone vad de vänder ryggen till. Vem kan leva på vattvälling? Vi får sluta skarorna i enighet. Då behåller vi våra gamla medlemmar och vinner dem som behöver tro. Sak samma om dem vi vinner är människor med ett behov av en svartvit värld. Som längtar efter auktoritet och enkelhet. Kort sagt, efter religion i dålig mening.
Jag tror också på klarhet och tydlighet. Men vi har en rätt annorlunda värld än bibelns författare och kyrkofäderna. Att verkligen förstå dem är kanske inte ens möjligt. Nå, en återgång är en sak. Att respektera en levande tradition är en annan. Kanske borde man tänka mer kritiskt över sin tradition och ägna sig mindre åt skenfäktningar. Jag har pekat på ett flertal teologiska problem för vår tid.
Att vilja förändra formerna är naturligtvis vällovligt. Nackdelen är förstås att ökad valfrihet och individualisering minskar enhetlighet och igenkänning. Säkerligen behövs både undervisning, tillbedjan och uppbyggelse. Vilket ges i den traditionella gudstjänsten men skulle kunna ges också på annat sätt. Den som kommer utifrån känner inte igen sig. Man kan lockas av det främmande, men det kan också stöta bort. Att ha svar på människors faktiska existentiella frågor är viktigare än att hitta frågor som passar till de traditionella svaren.
19 maj 16

Det är vår. Och en kolumnist i Expressen, Magda Omersphaic, beklagar sig över vardagssexismen (14 maj). Hon har nämligen legat och solat och blivit störd av tre män. Det hela verkar inte så farligt. Männen tittar och hon försöker ignorera dem. Men en av dem kommer ändå fram och frågar om hon vill sitta med dem på bänken. Och när hon säger att hon tycker det är obehagligt ber de om ursäkt. Men när hon sedan går frågar de om hon kommer tillbaka i morgon. Möjligen är detta en obehaglig fråga när hon redan har avvisat på ett så tydligt sätt. Och ett nekande svar följs av ett ”Nähe, det var ju synd”.
Som trakasseri är det rätt måttligt. I sin artikel kallar hon dem för as och arslen, vilket kan tyckas vara väl hårda ord. Men kanske har det en poäng att trakasseriet är måttligt. Det är just det vardagliga i det hela som skall framhävas. Obehagligt utan att vara extremt.
Skribenten framhåller också att det är helt i sin ordning att söka ögonkontakt, prata med främlingar och fråga om telefonnummer. Ja, det är väl dilemmat. Man vill gärna bli uppraggad av rätt sorts killar. Men onödigt uppmärksammad av personer som kunde vara ens far, vill man inte bli. Och olyckligtvis är det vanligen de som är mest intresserade. Deras chanser är nämligen små. De vågor nog inte riktigt ta kontakt för de vet att deras chanser är små. De hoppas på sin höjd att bli tolererade.
Och där finns väl en tolkningsfråga. Att ignorera skall tolkas som ett avvisande, enligt skribenten. Jag tror att för kvinnor betyder ignorerande en klar önskan om att få vara i fred. Inte som ett ”jag bryr mig inte.”
Och här tror jag det finns en könsskillnad. När jag på 70-talet såg Volker Schlöndorfs ”Katharina Blums förlorade heder” fick jag en insikt. Samma beteende kunde tolkas som sexuell trakasseri och välkommen invit. Beroende av kvinnans val. Det selektiva i den kvinnliga sexualiteten visar sig här. Inte lust som lust. Utan lust till någon som annars blir olust. Aldrig, jag har inte lust till honom, men det är ändå trevligt att han känner lust till mig. Utan, eftersom jag inte har lust till honom så är hans lust olustig.
Det gäller att hålla karlarna på avstånd. Men skulle en kvinna vägra att skaka hand med en man så är det naturligtvis en helt annan sak. Då kränker hon inte mannen, ty en kvinna kan aldrig kränka en man. Men hon kränker sina medsystrar genom en patriarkalt motiverad prydhet. Vilket är något helt annan än en sund och rättfärdig feministisk prydhet.
18 maj 16

Stig Larsson och Björn Ranelid i samma debatt? Det kan aldrig fungera! Det var förmodligen därför som Ordkonst tussat samman dem på Kulturmejeriet i Lund i lördags. För säkerhets skull förstärkt med en litteraturvetaren Anne – Carlotte Östman, som förmodligen skulle representera normaliteten. Vilket hon gjorde med den äran. Är man inte en färgstark profil så kan man i stället vara vettig och insiktsfull. Diskussionen skulle handla om alienation, anonymitet och att ställa sig utanför sin litterära samtid, vilket den också gjorde. Detta med utgångspunkt av en nyutgåva av en minor classic, Emanuel Boves ”Mina vänner”.
Christina och jag var där och fann det ytterst underhållande. Linda Fagerström i Sydsvenskan (15 maj) som kommenterar samma debatt är däremot ytterst irriterad. Det må vara henne obetaget. Dessvärre formulerar hon sig på en central punkt så illa att den som inte själv var där missförstår henne. Hon säger att Per Wästberg fick representera allt det agg som Ranelid och Larsson känner mot kulturetablissemanget. Då tror man förstås att Per Wästberg fått sina fiskar varma. Men han hyllades i stället varmt av båda debattörerna. Som en kontrast mot den allmänna uselheten och som föremål för alla andras avund och lågsinthet.
Däremot var debattörerna inte ense om Svenska Akademiens uselhet, som Fagerström förenklar det till. Tvärtom såg Stig Larsson Akademien, som jag länge gjort och i viss mån fortfarande gör, som en motvikt mot medieetablissemanget. Medan Ranelid var kritisk mot båda maktgrupperna. Larsson kallade medieetablissemanget för pack. Ranelid instämde i sak. Men som den goda människa han är ville han inte använda ett så hårt ord.
Linda Fagerström retar sig särskilt på att Stig Larsson anser Kerstin Ekman överskattad. Själv skulle jag närmast vilja kalla henne underskattad. Och en ironisk poäng är att jag hos henne har läst den mest drabbande utskåpningen av just detta medieetablissemang. Under sex decennier dessutom. Det är förintande skarpsynt och drabbande och utan att enbart stödja sig på invektiv. Det är den förfärliga Babba Andersson i ”Grand Final i skojarbranschen”. Kerstin Ekmans sämre, icke-opportunistiska jag.
Där kan man tala om outsider.
Björn Ranelid är en god och välmenande människa. Hans självupptagenhet utesluter inte humor och generositet mot andra. Han kunde vara bitter men jag tror att godheten, till och med självgodheten, är sin egen belöning. Han framstår som en furst Mysjkin bland elaka kulturkritiker.
Stig Larsson däremot är medvetet obehaglig. Och liksom med Babba Andersson blir resultatet befriande. Man kan naturligtvis mobba honom och kalla honom för ”en föredetting som, likt ett skadad djur, kämpar för att åtminstone få lite uppmärksamhet” som Linda Fagerström gör. Men min uppmärksamhet fick han odelat. Han har skrivit lysande verk. Och inget kulturliv behöver Larssons obehaglighet bättre.
När han kom före debatten var hans första replik att det var underbart att komma till Lund. Jag gav honom en gillande blick. Då började han tala om de vackra flickorna i Lund, vars skönhet tydligen rankades som trea i världen. Då blev den gamle voyeuren rörd. Och jag tänkte att det var ju förträffligt att han inte råkade ut för en genusmedveten åhörare. Utan hade den stora turen att stöta på den svenska gylfradikalismens grand old man i Lund, mannen som givit gubbslemmet ett ansikte. Som kunde lyssna på honom med sympati och behållning.
17 maj 16

Vad skall man sansat säga om fallet Jan Lööw? Att det är gott att man är vaksam mot rasism. Att den som producerar rasistiska barn - eller vuxenböcker givetvis inte bör få göra detta opåtalat. Huruvida man skall återutge äldre böcker som är rasistiska, är en avvägningsfråga. Kvaliteterna får vägas mot invändningarna. Beträffande barnböcker finns ett annat problem. Det är ofta vuxna som väljer dem och de väljer på basis av en annan tid. Böcker man minns som bra håller kanske inte. När man läser dem på nytt och tänker på att de skall möta senare tiders barn finner man dem kanske föråldrade. Barnbokskanon kan inte glädja sig åt samma levande intresse som vuxenkanon. Också här gäller att man måste läsa klassikerna och brottas med dem.
Men nitiskheten och beskäftigheten är säkerligen kontraproduktiv. Det är ju inte frågan om rasism utan om ängslan för stereotypier och schabloner. Det finns nog en betydande risk som Gunilla Kindstrand påpekar i Mitt-medias tidningar att man avstår från att försöka teckna och berätta om barn från främmande länder. Risken att trampa fel är så stor.
Och det vore sannolikt värre. Det speglar tror jag ett svensk problem. Man är så rädd för konflikter, för att göra fel, att man undviker att närma sig människor och problem. ”Jag säger ingenting så har jag ingenting sagt.” Och att bli negligerad och behandlad som luft upplevs ofta som värre än att bli angripen.
Lilla hjärtat, Stina Wirséns barnbok, är ett bra exempel. Det var en obehaglig debatt. Den lilla svarta flickan betraktades som en schablon. Ändå såg min fru i affären en liten svart flicka som såg ut precis så. Det var inget nidporträtt utan ett vänligt porträtt av en möjlig människa. De främmande barnen borde alltså vara fler, oftare och i centrala positioner. Detta kan knappast åstadkommas genom att nitiskt slå ner på allt som på minsta sätt kan stöta någon. Vilken skada gör det inte om empati och respekt för minoriteter och avvikare i stället framstår som moralism, småsinne och översitteri mot skapande människor?
Tänk på Ture Sventon. Hur roligt är det inte att det i en klassisk svensk barnbok finns en figur som herr Omar. Åke Holmberg och Sven Hemmel skapade inte den gestalten för att svenskar med arabiskt ursprung skulle känna sig glada. Inte heller är han avsedd som ett realistiskt porträtt. Han är ett humoristiskt porträtt i en humoristisk barnbok. Det behövs fler herr Omar inte färre!
Och fantasi och brist på realism är en ofta använd tillgång i barnlitteraturen. Man berättar ibland sagor och det händer att man då tillgriper exotism. När världen krymper blir exotism inte längre möjlig. Fjärran länder är inte längre så fjärran. I äldre litteratur kunde man sätta in människor från världens avlägsna hörn som en del av sagan. Nu finns det inga avlägsna hörn längre och de exotiska människorna är dagiskamrater. Svenskar med annat ursprung. De har flyttat från sagan in i vardagen.
Och här finns en ny skapande uppgift. För den som gillar läget, och varför skulle man inte göra det, finns en stor skapande uppgift. Att skapa den litteratur som ännu inte finns och som många längtar efter. Här har förlagen en stor roll att spela som uppmuntrare. Det är bättre än att genom småsinne för förödmjuka skapande människor. Det är inte konstigt att människor blir rasande när de hör talas om sådant. Man får bara känslan av att sådana människor förtjänar ingen världslitteratur. Snart har de städat bort allt fantasisnusk.
16 maj 16