Lars Westerbergs Blogg

Igår skrev jag om de suckar den svenska debatten avpressar mig. Lars Åberg fortsätter med sitt tal om kulturkrockar och värdekonflikter (GP 20 maj). Andra högerdebattörer anklagar vänstern för relativism när det gäller att värdera olika kulturer. Men det är idioti att försvara svensk kultur. Vår lojalitet skall helt och hållet gälla demokratin, jämlikheten, friheten och humaniteten. Men allt detta är ju integrerat i svensk kultur, invänder måhända någon. Visst, men det är de demokratiska värderingarna som skall försvaras. Inte varje liten godtycklig konvention eller svensk vana kan återföras på dessa. Det är just när de demokratiska värderingarna utmanas som man bör vara beredd av gå i fält. Mot annat finns det ingen anledning att reagera, utan man kan visa obegränsad tolerans mot främmande kulturmönster. Det är de demokratiska värderingarna som är universella, allt annat är faktiskt relativt. Tolerans är själv en demokratisk grundvärdering, vilket gör intolerans mot något annat än intoleransen antidemokratiskt.
Länge trodde jag att det var en gigantiskt uppgift att förklara detta för personer ovana vid demokrati. Men det verkar som om de som länge levt i demokratin har lika svårt att förstå det! Det är en deprimerande insikt.
Det finns lagar mot gravt inhumana och förtryckande handlingar. De skall naturligtvis tillämpas. Den som inte tänker och värderar demokratiskt bör i stället verbalt kritiseras.
Jag minns med saknad TV-programmet Halal-TV. Med tre kvinnliga muslimer som programledare. Det var en lysande idé. Och jag trodde att detta skulle vara inledningen till en hård och öppen debatt. Värderingskonflikter skulle komma upp i ljuset. Tyvärr bekajades programledarna av ambitionen att motverka islamofoba föreställningar. Man skulle alltså framstå som vanliga. Då fokuserade man hellre på vanligheten än på värdekonflikterna. För erkänner man värdekonflikterna så framstår man som ovanlig. Jag vet att man i en fråga sökte stöd hos en svensk kvinnlig katolik. Man förstår tanken, moralkonservatismen finns redan i Sverige, den är också inhemsk. Det är ju helt sant. Fråga en sverigedemokrat!
Så man fick en känsla av ett visst undvikande. Programledarna var säkert uppriktiga när de framställde sig som vanliga, också Sverige präglar sina nya medborgare. Jag fick en känsla att programledarna inte riktigt var medvetna om de oförenligheter de bar på.
Nå, detta var förstås bara inledningen på den stora debatten om islams värderingar. En inommuslimsk debatt och en debatt mellan muslimer och icke – muslimer. Men det blev i stället tyst. En tystnad där misstron gror. Det är möjligt att muslimer är alltför upptagna av att försvara sig mot rasism för att föra denna intressanta debatt. Jag inser naturligtvis att smärtsamma generationskonflikter också lägger en hämsko på debatten. Det är svårt att föra debatt om man befinner sig i ett tvåfrontskrig.
27 maj 16
 
Bloggen gör uppehåll två dagar för resa till Motala. Nästa blogg onsdagen 1 juni.

Jag känner en allt starkare frustration över den svenska debatten. Det beror naturligtvis på att jag är helt marginaliserad. Den kränkta narcissismen i detta kunde jag leva med, den sticker inte upp huvudet så ofta att den allvarligt bekymrar mig. Dessutom har jag förmodligen alltid varit marginaliserad. Aldrig varit mer central än att man vid behov har kunnat blunda med öronen.
Vad det handlar om är att den svenska debatten trampar vatten. Alla resonemang jag vederlagt upprepas naturligtvis på nytt och på nytt. Och varför skulle de inte göra det? Min egen argumentation stannar ju hos en liten krets.
Alice Teodorescu säger (debatt i Göteborg, refererad på ledarplats i Borås Tidning 22 maj) att det som förhindrade att man konstruktivt kunde behandla flyktingfrågan var att man gjorde den till en moralisk fråga. Men naturligtvis: den var - och är! - en moralisk fråga. I huvudsak en moralisk fråga. En högerdebattör som Lars Calmfors i DN har också erkänt det. Det handlar om hur mycket man är beredd att offra för medmänsklighet och humanitet. Det är den största delen av problemet. Den självkritik som Aftonbladets ledarsida har gjort handlar nog i stället om att man tidigare enbart såg det som en moralisk fråga. Det handlar ju också om praktiska möjligheter.
26 maj 12

Det finns väl risk för att Malin Ullgren i Dagens Nyheter idag (25 maj) generaliserar otillåtet. Hon tecknar bilden av gamla 68-or som blivit högerpopulister. Vi vet alla hur den typiske nät-högerpopulisten ser ut. Den som förenar invandrarfientlighet med antifeminism. Naturligtvis finns det gamla 68-or som slutar som högerpopulister. Men frågan är om de gamla 68-orna är överrepresenterade bland högerpopulisterna. Eller om de flesta, eller ens särskilt många, 68-or har slutat som högerpopulister.
Det är nog alltid rimligt att spekulera i den psykologiska bakgrunden till högerpopulism. Och man kan tänka sig att nätet blivit ett andningshål för människor som blivit ensamma eller förblivit ensamma. Det har både tid och en bitterhet som behöver uttryckas. Både oläkt skilsmässa och låg pension kan vara förklaringar. ”Var plåga har sitt skri för sig blott hälsan tiger still”. Missnöjet är säkert överrepresenterat på nätet.
Hur kan de svänga så totalt? Frågar Malin Ullgren och det är ju en fråga som jag ofta ställt mig. Men det hon refererar till är specifika fall. Jag rekommenderar David Brolins bok ”Omvändelser” där han behandlar ett antal svenska intellektuella. Och där man faktiskt förstår tankeutvecklingen.
Sedan bör det påpekas att en av sekterna, den maoistiska, var vänsterpopulitisk. Nationalistisk och skeptisk till feminismen. När det begav sig påpekade jag alltid dess likheter med högerpopulismen. Populism som populism, steget där kan inte ha varit långt. Förundran må gälla den övriga vänstern. Fast jag tvivlar på hur starkt 70-talets vänsterfeminism lyckades nå in till männen i vänstern. Många nöjde sig säkert med att huka, någon djup omvändelse var det inte fråga om. Vill man bli en ledande kamrat, tänker man redan hierarkiskt.
Men visst är det förunderligt att man kan byta livshållning. Jag minns en tapper socialdemokrat som i en debatt med vänstern sa: ”En dag kommer ni att ångra det här”. Alla skattade, också jag. Detta var ändå för lågt, vad man än kunde tro om dessa trosvissa, det fanns inget skäl att tro att de skulle ändra sig.
Att vara antiauktoritär är för mig en liberal idé. Och min fråga är då: ”Hur antiauktoritär var vänstern när det begav sig?” Själv fann jag de flesta vänsterfraktioner rimligt antiauktoritära. Men det gick kanske inte så djupt som hos oss liberaler.
25 maj 16

Jag har så smått påbörjat läsningen av en feministisk klassiker, Doris Lessings ”Den femte sanningen”. Den kom så tidigt som 1962, så tidigt att den kanske skall kallas förfeministisk, ty den från den tid då feminism ofta ännu kallades kvinnosak. Jag minns att en kvinnlig studentkamrat citerade ur den i brev till mig. De senaste åren har jag jagat för att fylla igen mina bildningsluckor. Och det här är väl en bildningslucka som det är nödvändigt att fylla igen.
I min blogg om Magda Omersphaic tog jag upp en skillnad mellan män och kvinnor som jag tyckte mig ha noterat. Som kanske är intressantare än de reflektioner jag gjorde igår. Naturligtvis är den i lika hög grad miljöorsakad som alla andra könsskillnader, utom de rent biologiska. Det jag pekade på var nämligen exklusiviteten i det kvinnliga valet. Att lusten tycks uteslutande kopplat till person.
Jag läser en kommentar hos Doris Lessing som kanske ger bakgrunden. En av hennes hjältinnor säger till den patriarkale man de diskuterar med: ”Men vi (kvinnor) har åtminstone mer vett än att vi använder ord som fysiskt och emotionellt som om de inte hade något samband med varandra”.
Jag minns att möjligheten att skilja fysiskt från emotionellt var en grundbult i mitt tänkande som ung sexualradikal. Det tycks mig absolut nödvändigt att vara öppen för möjligheten att göra denna åtskillnad. Varför? Helt enkelt av hänsyn till de missgynnade. För de för vilka sexualiteten av en eller annan anledning är blockerad och stängd är det hemskt att tro att man därför är utestängd från ett känslomässigt samspel med medmänniskorna. Och den som är utestängd från kärleken borde i alla fall få glädja sig åt sin sexualitet. Hårdhudad motståndare till pornografi och prostitution kan man vara, men då borde man också i konsekvensens namn vara motståndare till onani. Nämligen om motståndet baserar sig på omöjligheten och olämpligheten att skilja sexualitet från kärlek. Att betrakta onanin som en surrogatsexualitet tycks mig vara ett minoritetsförakt som vore otänkbart mot någon annan grupp.
Nå, det mera anspråkslösa förmodandet är att när både lust och kärlek finns är kopplingen naturlig. Så trodde jag en gång i min ensamhet. Nu är jag inte alls lika säker på det. Jag är inte säker på att lust har så mycket med kärlek att göra. En stor kärlek låter sig kommuniceras på många sätt, inte förnämligast genom om kroppen. Snarare bör det formuleras så att den kan kommuniceras till och med genom kroppen. Så pass mycket grek är jag. Den moderna kroppskulten, som också är en sundhetskult och de kristna försöken att heliggöra kroppen är mig djupt främmande. Så hjälp mig Zeus och Platon!
Naturligtvis är det inte dessa argument som framförs av motståndarna till prostitution och pornografi. Man talar i stället om att människors inte kan köpas och säljas. Men det är nu inte människor som säljs utan sexuella tjänster. Och en sexuell tjänst är inte en människa. Bakom måste alltså ligga en sexualsyn som betraktar sexualiteten som oundgängligen kopplat till vitala delar av människans identitet.
Att detta känns naturligt för den som inte fötts som kvinna men blivit det är knappast något argument. Allra minst om det uttalas med lessingsk arrogans.
24 maj 16

Jag kom att tänka på det här med toleransgränser, med anledning av några bloggkommentarer. Vi kan se idag hur de få kvarvarande rökarna närmast förföljs och den passiva rökningens problem överdrivs utan all måtta. Tro en man som varit icke-rökare i hela sitt liv. Under 50-talet när alla var rökare var det aldrig någon som uppmärksammande de passiva rökarna, de ansågs kunna stå ut. I dag är den rökande minoriteten utsatt för majoritetens diktat. Den som tror att tolerans enbart handlar om principer och inte om makt, får sig en tankeställare.
Hur skall man avväga frihet mot hänsyn? Och kan man enas om vad som är ett rimligt hänsynstagande? Svaret kan knappast bli annat än nej.
Människor är ofta subjektiva och inkonsekventa. Den enkla inkonsekvensen avslöjas lätt. Den som Tage Danielsson driver med i Grallimatik. Jag lånar, du knycker, han/hon stjäl. En dylik subjektivism genomskådas lätt. Men att den som är rökare och samtidigt råkar vara nykterist tenderar att ha vidare toleransramar när det gäller nikotin än alkohol, är bara alltför typiskt. Det omvända kan gälla icke-rökaren, som inte är nykterist. Man är kort sagt tolerantare mot egna laster. Den subjektivismen blir inte bättre av att vederbörande tror att hen är rationell och ägnar mycket kraft åt att bevisa det.
Det är alltså svårt för den enskilde att vara konsekvent. Hur mycket svårare då att enas. När det gäller bullerstörningar sätter den ena gränsen vid en viskning, den andra vid en jordbävning. Och alla positioner däremellan är möjliga. Indignationen när någon överträtt just mina gränser bör mildras när man håller detta i minnet.
Men framför allt: vi kommer inte att kunna enas. När det gäller krocken mellan frihet och hänsyn, föredrar en del den språkliga ohederligheten att kalla hänsynen för frihet. När omvärlden inte tar tillräcklig hänsyn mot mig minskar den min frihet. Men det är hederligare och språkligt klarare att säga att man faktiskt i vissa fall föredrar hänsyn framför frihet.
Jag tror inte alls att man behöver enas, i synnerhet som det sannolikt är omöjligt. Jag respekterar dina gränser om du respekterar mina. Men medvetandet om att gränssättningen är subjektivt torde ha en indignationsdämpande effekt. Vilket också gäller den indignation man tenderar att känna när man tycker sig förebrådd för en småsak.
23 maj 16