Visar inlägg från april 2016

Tillbaka till bloggens startsida

Horace tårar

Jag funderar mycket på Horace Engdahls hemlighet. Och liksom andra skribenter kan jag liksom inte låta bli, fast jag härmed kränker hans integritet. Horace Engdahl har nämligen berättat att han under sin barndom alltid brast i gråt när han hörde en viss schlager. Men han vill inte avslöja vilken schlager det var.
Sådant sätter naturligtvis fart på spekulationerna. Och hans hemlighet är inte så väl bevarad som han tror. Antalet sentimentala schlager under 50-talet är inte stort, i varje fall inte om man nöjer sig med de verkliga tårdryparna.
Alltså: Fiskarflickans sång. Gardera för all del med ”En sliten grimma”. Men jag betvivlar att, ens en vid pass åttaårig, Horace hade accepterat raden: ”varför jag tårar bär?” Bara för att det skall rimma på: ”min ponny borta är”.
”Vildandens sång” är alldeles för tidig, ”Regniga natt” för sen. ”Aldrig mera kan livet bli glatt”, hade han nog inte heller svalt.
”I en säng på lasarettet” är också tidig. Men spelades flitigt i önskeprogrammen hela 50-talet, groteskt nog speciellt i önskeprogrammet för sjukskrivna (”I stället för blommor” som sedan fick heta ”Besökstid”). Det är en bra låt med en klart sentimental stegring. Den tuberkulösa lilla flickan vill komma hem till jul. Men det går inte, i stället dör hon. Det är maximalt sorgligt.
Även Alpens ros spelades ofta. Den är inte så sorglig och lever mest på sin hemska konkretion. ”Uti dalen ligger blott hans kläder och så hans rysligt sönderslagna kropp”, heter det om mannen som föll ner från alpen. Det har jag ofta begrundat, tvingad som jag varit av en oförskräckt hustru till vågsamma alpvandringar. Skall Kunos öde bli mitt? Skall jag falla ner från alpen med utropet: ”Min gud jag faller, låt mig inte dö!”
Så Fiskarflickans sång ligger bäst till. Det handlar om brevet hon får när hennes älskade har förlist: ”Hon läste gång på gång de grymma orden”. Tyvärr har jag glömt texten, Owe Törnqvists parodi ”Albin och Pia” har tagit över i minnet. Men man kunde inte tänka sig en sorgligare schlager.
15 april 16

Synd och död

Jag var inne på begreppet frälsning när jag refererade till en central debatt i tidningen Dagen. Vad är det som kristendomen anser sig kunna frälsa oss från? Döden och synden. Två skilda områden där de kristna traditionalisterna anser att man behöver befrias.
Låt oss ta döden. Hur mycket längtar människor efter det eviga livet, hur viktigt tycks det? Ja, många gör motstånd mot tanken att jaget skall försvinna och medvetandet slockna. Starkare är längtan efter återförening efter döden med dem man älskat under jordelivet. Man tänker på Ingmar Bergmans saknad de sista åren efter sin döda hustru.
Vad erbjuder kristendomen här? Ja, vilka som blir saliga, som kommer att leva vidare, tycks vara en svår fråga. Det tycks vara svårt att få garantier för ett liv efter detta. Men tro och tillit ger goda utsikter. Frånvaro av tro tycks dock utesluta alla möjligheter. Det tycks dock som om de kristna menar att man verkligen dör. Sedan uppväcks man vid tidens slut och då blir det klart var man hamnar. Man har alltså chans att möta mormor igen. Men så länge man själv lever är mormor verkligen död. Hon sitter inte i sin himmel och blickar ner på en och oroar sig för en. Vilket är en vanlig föreställning i protestantisk folktro.
Dock kan man inte säga att Bibeln är särskilt klar eller lägger stor vikt vid vad som händer efter döden.
Hur är det då med synden? Vill man bli av med den? Behöver man hjälp att bekämpa sin egen ondska, vill man bli av med skulden? Få metafysisk förlåtelse när försoningen med dem som man gjort ont är omöjlig? Ja, kanske kan det finnas ett sådant behov. En sorts skuldavlastning. Det katolska bikten lär ha en psykoterapeutisk effekt.
Moderna kristna talar inte gärna om sådana saker. De yttersta tingen tycks ovissa. Skuld är ett belastat begrepp. Ett rimligt skuldmedvetande slår lätt över i falska skuldkänslor. Från min ungdoms ateistiska debatter minns jag tanken att kristendomen erbjuder befrielse från den skuldkänsla den själv har skapat.
En sak tycks dock säker. Har den troende inga garantier för salighet och frälsning kan den som inte tror på Jesus aldrig komma ifråga. Detta är traditionalisternas hållning. Moderna kristna borde grubbla över hur rimligt det är att exkludera någon bara på grund av ett försanthållande. Här behövs en teologi rörande ateister. Inte för att ateisterna behöver den omsorgen. Men för att absurditeten i detta borde slå anständiga kristna.
14 april 16

Centralare debatt

Jag skrev igår om debatten i tidningen Dagen. Hur borde de kristna se på muslimer? Här uppstår en ny klyfta mellan traditionalister och modernister. Och nu gällde det plötsligt mycket centrala kristna frågor.
Religionerna måste samsas, främlingsfientligheten bekämpas, religionsfriheten försvaras. Om detta är alla redliga kristna överens. Men hur hårt skall man våga hävda den kristna identiteten? Att kristendomen, trots allt, är den bästa religionen, den uppenbarade sanningen. Det är det man diskuterar.
Från början var traditionalisternas försvarslinje att muslimerna trodde på en annan gud än de kristna. Den blivande ärkebiskopen blev svårt kritiserad för att hon hävdat det självklara att muslimer och kristna tror på samma gud. Religionshistoriskt är det så, det behöver man inte diskutera. Tidningen Dagen gjorde en enkät bland blivande präster och kom till det chockerande resultatet att ungefär hälften ansåg att kristna och muslimer trodde på samma gud. Som jag tidigare konstaterat är detta chockerande, men av motsatt skäl. Vilket språkbruk är rimligare än att judar och muslimer tror på fadern men inte på sonen. Om de därigenom tror på en annan gud undrar man vilken gud som Jesus refererar till. Till min glädje såg jag att samma insikt slagit en traditionalistisk insändarskribent i Dagen.
Nu har man hyfsat den debatten och hävdar i stället att Jesus är den enda vägen till Gud. Med den underliga formuleringen avser man att tro på Jesus är enda möjligheten för att bli frälst, befriad. Och detta måste mänskligheten bli.
Men vill den det? Och vad är det egentligen den skall bli befriad ifrån? Den frågan skall jag behandla i morgon.
13 april 16

Debattbakgrund

Nu rasar religionsdebatten i tidningen Dagen. Och nu rör den sig om väsentligheter. Länge var det homofobin som måste försvaras. Man insåg i och för sig att detta inte var någon central fråga. Men traditionalisterna måste ändå hålla fast vid homofobin för att Bibelns auktoritet inte skulle försvagas. Tidigare, före Ecce Homo, var homofobin i kristna kretsar rätt allmän. Svenska Kyrkan plågades visserligen av frågan men utredde och ansåg inte tiden mogen för ett klart ställningstagande mot homofobin. Och när man utrett klart så uttalade sig biskopsmötet mot homosexualitet. Det var så sent som 1992. Så kom Ecce Homo och man måste ta ställning. Antingen svika de homosexuella eller utmana en reaktionär opinion. Då vågade man äntligen utmana den reaktionära opinionen. Och sedan gick det fort.
Och de bibeltrogna stod ensamma i tidsvinden. De homofoba känslorna hade försvunnit men Bibeln måste försvaras. Till sist slutade man tala om saken.
Men så kom muslimerna. En stor konkurrerande religion fanns plötsligt inom landet. Och det skapade en helt ny debattsituation. Jag återkommer till den laddade debatten i morgon.
12 april 16

Kulturmanseko

När jag läser Ann Heberleins kommentar till Horace Engdahl (Sydsvenskan 10 april) tänker jag på hur grå sanningen är och hur oskrymtat förnuftet. Medan allt som tangerar våra fördomar och rädslor väcker intresse. Det gäller att försiktigt kittla reptilhjärnan. Då kan man få en upphetsad läsekrets.
Könsakten är alltså en arena för maktkamp, enligt Heberlein. Där kvinnan är dömd att förlora på grund av sin kroppskonstitution. När hon hittar samma tanke hos Horace Engdahl faller hon nästan ur stolen. Hur fort faller inte människan till föga, vill man utbrista.
En på biologi byggd metafysik kan upplevas som sann om den harmonierar med väl inarbetade fördomar. Men det finns ingen könskamp annat än den som bottnar i egoistiska intressen. Och vad kan man inte hitta på för att ursäkta sin vilja till dominans. Eller sin vilja till underkastelse. Som är den andra polen av ett ojämlikt tänkande.
Sedan är det ju så att det som bekräftar en negativ självbild alltid har attraktion. ”Jag går här och sätter näsan i vädret, men kanske behöver jag underkuvas. Jag är nog inte värd bättre.” Säkert kan sådana föreställningar, förvärvade hart när med modersmjölken, sedan under resten av livet förknippas med lusten och sexualiteten.
11 april 16

Äldre inlägg

Nyare inlägg