Visar inlägg från april 2016

Tillbaka till bloggens startsida

Schlagertragik

Jag tänker på det jag skrev förra fredagen, om schlagern som lockade Horace Engdahl till tårar. En kommentator föreslog Ann-Caroline och har man hört det tror man inget annat. Det är något som hand i handske.
En tapper soldat hemförlovas från Rom. Men när han kommer hem till Lyon har flickan fått en annan vän. ”Ty lämnar man en flicka i alltför många dar, så räcker ej med minnen om det som en gång var.” Så hemskt är det.
Också denna översättning innehåller en stilistisk tveksamhet som jag reagerade mot redan som 10-åring. Horace var sju, betänk det. ”Där stod generalen i stramaste honnör”. Stängt taget kan man väl bara stå i stramaste givakt, honnör är något man gör. Det stöter inte så mycket. Man tänker sig förstås att generalen står i givakt och gör honnör. En honnör kan ju dessutom vara mer eller mindre korrekt och ordentligt utförd. Men mig förbluffade det som ett brott mot språkliga konventioner. Stå i honnör, inte bra. Men det måste ju rimma på eld upphör.
Varför jag inte kom att tänka på denna schlager var att kärlekssvek var ett vanligt tema i 50-talets schlagers. Därför kändes det knappast tragiskt nog. Ty som det står i en annan schlager: ”Flickehjärtan är ingenting att lita uppå, de klappar stundom för en, men lika ofta för två” (Mjölnarens Iréne).
Siw Malmkvist sjunger rent av muntert ”att även en flicka kan svika sitt ord”. ”Mi scusi, mi scusi, signor”. Men det får knappast någon att gråta. Utom den bedragne italienaren, förmodar man, från vilken den svenska flickan muntert smiter.
Men det allvarliga kriget och den ofrivilliga bortovaron ger naturligtvis en annan dimension. Jämförbar är väl endast filmmelodin till ”Målaren på Moulin Rouge”. ”Du gav mig en kyss, men aldrig ditt hjärta”. ”Nu förstår jag, fast det är svårt, att aldrig vi kan få varann, att ditt hjärta är alltför hårt för att min dröm skall bliva sann.” Men här måste man förstås känna till att hjälten är den dvärgväxte målaren Toulouse Lautrec. Det är alltså inte ett vanligt svek. Utan handlar om att bli dumpad och bedragen under grymma omständigheter.
Men i övrigt var det ett vanligt motiv att förbanna sin svekfulla moatjé. Jag tänkte alltså att endast döden kunde vara tragisk nog och kom in på fel spår.
Men jag kunde inte undgå att minnas en lämplig schlager för Horace och Ebba. Som pinades oss när Horace var fem. ”Tro du att jag förlorad är, nej, långt, långt därifrån, att jag älskat dig i lust och nöd får ej bli min bleka död”.
22 april 16

Beckmans ytlighet

”Nu får ni sluta snacka skit om dammiddagar”, skriver Åsa Beckman i Dagens Nyheter (16 april). Hon har så rätt. Men det gjorde man väl redan på 1980-talet? Jag minns att man då vräkte sitt förakt över TV-program som sysslade med kvinnliga ytligheter medan TV-program som ägnade sig åt manliga ytligheter undgick kritik. Det påtalade jag när det begav sig.
Men nu är problemet ett annat. Och det är ytlighetens seger på alla fronter, manlig eller kvinnlig. Det anses elitärt och vittna om förakt för ungdomens kultur att påpeka att världslitteraturen är bättre än välgjorda TV-serier och välskrivna deckare. Och kanske vittnar det också om kvinnoförakt. Jag såg nyligen Mike Nichols film ”I lust och nöd” och fann den rätt vissen. När jag googlade saken fann jag att manusförfattaren hade producerat manus till ”Sömnlös i Seattle” och ”När Harry mötte Sally” och ”Du har mail.” Filmer som jag naturligtvis aldrig sett men som jag läst om på kultursidorna. Det är den bildning som saluförs nuförtiden.
”Inget är för litet och obetydligt att prata om”, skriver Åsa Beckman. Och hon säger sig ha blivit alltmer ointresserad av idéer och teorier. Ja, inte bara hon, tycks det.
Men en allvarlig undran. Alla människor gör skillnad på det som är viktigt och berör dem på djupet och det som bara roar för stunden. Detta är inte en fråga för en elit utan för varje människa. Vad händer om allt blir lika viktigt? Är det inte ett outhärdligt tillstånd när allt blir lika viktigt eller oviktigt? Och är det inte detta som skiljer stor konst från trivia att den stora konsten kan bli viktig och beröra på djupet, ha en långtgående och förändrande funktion. Och det avgörande är inte hur många människor som trycker på gilla-knappen. Inget konstverk behöver vara viktigt för alla. Men om det inte är riktigt viktigt för någon, om ingen blir djupare berörd? Är det då inte rimligt att i stället kalla det god underhållning. Hur kul man än tycker att det är.
Jag vill nog hävda att man måste skilja på djupt och ytligt, på väsentligt och oväsentligt. Annars blir man ett monster som tycker det är lika tragiskt när såsens skär sig som att ens älskade dör. Och det offentliga samtalets förflackning är ett problem.
21 april 16

Maskerad moralfråga

Johan Hilton har ett tänkvärt inlägg i Dagens Nyheter idag (20 april). Det handlar om ett upprop av ett antal kändisar som blivit häcklat av den rätt rimliga anledningen att man inte är att ta på allvar bara för att man är känd. Man använder sin popularitet för att påverka i en fråga som man inte rimligen kan veta mera om än vilken människa som helst.
Sådana där kändisuttalanden förekommer lite då och då och bör naturligtvis tas för vad de är. Själva sakfrågan kan ju dock av den eftertänksamme bedömas oberoende av avsändaren.
Och sedan är förstås frågan hur mycket man kan lite på opinionsbildare generellt. Det man kan invända mot ledarskribenter är, som Jan Guillou påpekat (AB 17 april), att de inte är oberoende. Kort sagt, de är anställda och betalda för att försvara en viss åsikt. Det tycks kanske inte vara något problem. Man får inte en åsikt därför att man blivit anställd, man blir anställd därför att man har en viss åsikt. Det ser inte ut som ett gigantiskt problem. Men är det.
Som jag många gånger påpekat, åsiktspluralismen är inte större här i landet än att en person mycket väl kan vara semestervikarie på DN:s ledarsida en sommar och fast anställd på Svenska Dagbladets nästa. Detta är ytterst stötande. Det vittnar inte bara om åsiktskonformism utan om en ängslande brist på integritet hos skrået.
Och jag tycker vi ser det nu, när ledarskribenter från landsortspressen värvas till Göteborgs – Postens ledarsida. Människor som varit vettiga och självständiga lyckas inte förbli opåverkade av omgivningen. Långsamt ändras karaktären på deras skrivande och anpassningen begynner.
Det viktigaste i Johan Hiltons artikel är dock ett försvar för känslan. Och mer än så. Han påpekande att ställningstagande i migrationspolitik inte handlar om att förnuftet kolliderar med känslan. Utan om ett moraliskt val. Det handlar inte om att stå på förnuftets och kunskapens sida mot känslan utan om hur man väljer moraliskt.
Och faktiskt att maskera att frågan handlar om ett moraliskt val och inte om förnuft contra känsla går inte längre. Inte för den som läser sina ledarsidor. Bluffen är nämligen redan avslöjad. Efter Lars Calmfors kolumn i DN den 30 mars, borde den lögnen inte längre vara användbar hos ledarskribenter. ”Den grundläggande avvägningen är vilka förluster i vår egennytta vi är beredda till för att människor på flykt skall få det bättre”. Skriver Lars Calmfors som inte är någon kändis utan professor emeritus i internationell ekonomi. Och han tycker inte alls som kändisarna. Men det viktiga är att han avslöjar en propagandistiskt bluff. Det är inte en fråga om förnuft utan om moral.
20 april 16

Om Göran Palm

Så dog också Göran Palm. Lars Gustafsson, som hukade i utkanten av gänget, ansågs lite besynnerlig. Göran Palm, däremot, var en av gängets ledare, jämbördig med Jan Myrdal och Sara Lidman. ”Har du hunnit läsa boken?” , sa man i kulturkretsar och menade ”En orättvis betraktelse”. En synvända för ett helt kulturetablissemang. Andra kom lydigt travande efter Sven Delblanc, P.O. Enqvist, Peter Weiss, Sven Lindqvist, Karl Vennberg, Olof Lagercrantz. Tätklungans följare och beundrare.
Vad kommer att hända med Göran Palm? Vem vet? Vårt nu är lika efemärt som en gång 60-talets. Men visst är det märkligt med en generation som bröt radikalt med all tradition, som skulle skapa något alldeles nytt. Och skapade en parentes.
Kommer Sara Lidmans författarskap att bestå? När den hårda vänstervinden blåst över återvände hon till litteraturen, till ett episkt berättande. Jag tror att många anser att hennes sista stora verk, Jernbaneeposet, är det bästa hon skrivit. Bättre än allt hon skrev före 62. Räcker det? Sådant vet man inte. Hur kommer Sven Delblanc och P.O. Enquist och Kerstin Ekman att bestå? Låt framtiden döma.
Knepigare är förstås Myrdal. Hans självbiografiska böcker tillhör rimligen på ett bestående sätt nationallitteraturen. Det vågar man ändå gissa. Men alla dessa rapportböcker och Sven Lindqvists reseböcker. Är det inte bättre, kan man tycka, så här i efterhand, att låta tredje världen skriva sin egen litteratur? Kommer framtiden verkligen att hitta något hos de svenska författarna, som är bättre än den inhemska litteraturen. Har turisterna sett något bestående?
Göran Palm skall ha beröm för sin hedervärda hållning. Han började som nyenkel poet, en demokrat som skrev enkla och demokratiska dikter. Sedan turistade han hos arbetarklassen. Och skrev slutligen, när ingen längre fann honom angelägen, på blankvers en långdikt om Sverige. ”Göran Palm är så svensk så man skulle kunna ställa ut honom på Skansen”, skrev en gång Sven Delblanc.
19 april 16

Snubbeltankar

Jag är bekymrad över de förändringar i samtalstonen jag tycker mig märka. Därför är också små nyanser av intresse.
Ta t.ex. Henrik Bredbergs ledarkommentar i Sydsvenskan den 15:de april. Hela kommentaren andas ett förtroende för Svenssonmuslimer. Samtidigt som det finns en befogad rädsla för islamofascism och extremism. Ändå slinker följande formulering med. ”Alla skulle stå bakom en positiv bild av islam. Att hävda fakta – även vetenskapligt underbyggda fakta – som kunde få islam att framstå som farlig eller hotfull gick inte för sig”.
Men islam är ju inte farlig eller hotfull. Och det är rimligt att ha en positiv bild av islam, i så måtto att religionen i sig inte är farlig. Vilket förekomsten av Svenssonmuslimer bevisar.
Hur man än förklarar extremism och brutalt demokratihat så är det ingenting som med nödvändighet följer av själva religionen. Att världsreligioner som kristendom och islam innehåller en kärna kan man till nöds betvivla. Dess stora föränderlighet, dess skiftningar efter tid, samhälle och omständigheter, torde vara historiskt belagd.
Det finns en växande lust att demonisera islam. Att bli allt mindre noga med orden. Och att maskera sina etniska fördomar bakom sanningar om islamofascism och extremism. Det ena rimliga resonemanget efter det andra levereras, för att tanken i förbigående skall få slinta lite. Det gör mig så beklämd.
18 april 16

Äldre inlägg

Nyare inlägg