Lars Westerbergs Blogg

Så är det siste april, igen. För mig är det som en andra nyårsdag och viktigare än den första. En dag mitt i vintern blir ett år ett annat och det märks ingen skillnad. Annat än att det känns ovant att tänka år 16 i stället för år 15. Men siste april öppnar porten till en ny sommar. Egentligen är denna tid från 1 maj till 1 september årets viktigaste tid. Alla andra årstider är bara transportsträckor mer eller mindre uthärdliga. Den som har en svensk naturkänsla kan visserligen glädja sig åt livets återvändande under den tidiga våren och åt höstens vissnande och stilla vemod.
Det finns höstmänniskor som avskyr vårens oro och vårmänniskor som finner uppvaknandet bättre än den stundtals heta sommaren. Jag som är kroniskt frusen fruktar inte tropikhettan. Och någon lagom – människa är jag inte. Människor som bara trivs när det är lagom varm tycks mig ha en preciös inställning till ödet.
Förra sommaren jagade jag en bortsprungen katt. Min kärlek till husdjur är inte stor, men det var sonens och svärdotterns katt och den hade rymt medan vi var kattvakter. Och jag har respekt för den kärlek en sann kattägare känner för sina kattvänner. Därför skar det mig i hjärtat att ha blivit saker till detta. Så jag och många andra familjemedlemmar jagade katt den sommaren. Stundtals med förtvivlans mod och sviktande hopp. Och ändå minns jag mina promenader på Fäladen med saknad, eftersom det var sommar. Att vaka tidiga morgnar och sätta ut kattfällan där katten senast varit synlig. Och bära hem den i skymningen. Jag höll på med min lundabok då, så jag läste Bengt Lidforss.
Jag minns våren 71 när jag var svårt förälskad. Jag brukade lyssna på studentsångarna siste april och rektorstalet på universitets trappa. Demonstrerade gjorde jag förstås inte, men jag minns mig ha hört Lennart Geijer och Barbro Backberger. Backberger talade för VPK och jag minns att hon viskade med Bo Rothstein. Och Geijer var på den tiden ännu endast känd som en hygglig justitieminister. Och själv kommer jag aldrig att minnas honom som något annat. Jag minns dock att jag fann honom lite tråkig.
Och min förälskelse tog sig inget annat uttryck än att hon ständigt var i mina tankar. Det var ingenting som hände. Det var bara ett soundtrack till mina sittningar på balkonger och i parker. Jag minns att jag skrev en lapp på min dörr ”Sitter i Botan och läser morgontidningar” för att vid middagstid byta lappen till ”Sitter i Botan och läser kvällstidningar”. Det påminner lite om Tjechov.
29 april 16

Jag har denna vår varit svårt förälskad. Och det har varit en besvarad förälskelse. Så det är kanske min mest förtrollande lundavår.
När Christina fick den galna idén att vi skulle skriva om vårt förhållande var vi båda medvetna om vilken risk vi tog. Detta kunde bli slutet på en fantastisk kärlekssaga. Alla vet att gammal bitterhet gör bäst i att glömmas. ”Riv ej upp det gömdas barmhärtiga sigill”, som skalden säger.
Om vi verkligen skulle vara ärliga, vad riskerade vi inte då? Många påfrestningar har detta äktenskap varit utsatt för men tydligen stått rycken eftersom det hållit i 35 år i år. Men detta kunde bli den yttersta påfrestningen.
Och så blir det denna uppflammande passion i stället. Det är svårt att säga vad det kan bero på. Mitt vanliga påstående att jag är bäst som text är ytligt sett en självironi. Men djupare sett ett försök från min sida att trösta mig för mina mänskliga tillkortakommanden. Jag har alltid varit mycket intensiv i min kommunikationsvilja. Både muntligt och skriftligt. Men min skygghet för att tala med okända försvinner när jag skriver.
Christinas sätt att skriva liknar inte mitt. Jag går alltid och tänker och söker formuleringar och när de kommer sätter jag mig ner och skriver. Att sitta och stirra på ett vitt papper har jag inte nerver till. Christina däremot skriver långsamt och tänker inte på det som skall skrivas förrän hon sätter sig för att skriva. Möjligen har det gjort att hon därför kommunicerar med en större eftertanke i skrift än den hon behöver underkasta sig vid våra dagliga samtal.
Nå, vårt vågsamma projekt har alltså skapat lust i stället för befarad katastrof. Man kan invända att det som kan fungera som terapi knappast kan fungera som litteratur. Där tvingas jag naturligtvis lägga ner min röst. Det kan bara bedömas utifrån.
Allt nog, när vi skrivit färdigt uppstod naturligtvis abstinenssymptom. Så vi började med ett nytt projekt, som enbart är en lek. Vi skrev om samma sak fast hundra år tidigare. Nu är det 1878 vi möts och förhållandena är lite annorlunda. Christina bor hemma i Vänersborg, outbildad och omyndig och jag är nybliven adjunkt vid Skara läroverk. I övrigt försöker vi i möjligaste mån vara oss själva. Jag engageras inte på samma sätt men märker hur autentiskt 1800-tals språket känns i min mun. Mitt språk är normalt litterärt och ålderdomligt. Det är mycket lättare för mig att försöka illudera 1800-tals språk än det skulle vara att försöka imitera nutida svenska. Och även om masken distanserar så märker jag att en del därigenom också kan bli tydligare. Kanske blev respekten för verkligheten ibland så stor att det hämmade mina uttryck. Att vara uppriktig, att skriva som det är, blir mindre tvingande när det gäller en rollfigur. Och på något paradoxalt sätt blir det därigenom lättare att leva ut sina konstigheter.
28 april 16

Lena Anderssons senaste spalt i DN (16 april) om att skatt är den sanna girigheten har givit en del ringar på vattnet. Det är ett spalt som för imponerande skarpsinniga resonemang på basis av det som skribenten upplever som självklart. Och det självklara är god marknadsliberal ideologi. Skall man alltså angripa Lena Andersson får man angripa dessa förutsättningar som finns redan hos klassiska liberala lärofäder.
Roland Paulsen i DN (18 april) använder det gamla debattricket att låtsas att han tror att Lena Andersson är ironisk. Det är ju alltid kul. Men tyvärr är det många läsare som inte förstått Paulsens ironi.
Åsa Linderborg i AB och Eva-Lotta Hultén i Göteborgs – Posten (20 april) är dock försiktigtvis helt oironiska i sin polemik. Eva - Lotta Hultén påstår till och med att Lena Andersson är en dålig tänkare. Och avslöjar därmed att hon inte kan skilja dåliga idéer från dåligt tänkande. Vilket om något är exempel på dåligt tänkande.
Men Lena Andersson har också fått stöd. David Eberhard i Göteborgs- Posten (25 april) har upptäckt att vänstern och högern använder begreppet rättvisa på olika sätt. Och det är ju högern som har den sundare semantiken, tycks han mena. Förtjänstmoral är rättvisare än solidaritetsmoral, slår han fast. Men det ena sättet att prata är naturligtvis inte mer objektivt eller naturligt än det andra. Här kan man nog tala om dåligt tänkande.
Vad är det då för fel på marknadsliberalernas utgångspunkter? Ja, det är konstigt att tala om egendom som något heligt, lika okränkbar som en kroppsdel. Allt som har med ekonomi att göra är ju underkastat godtyckliga mänskliga överenskommelser. Hur kan man tala om rätten till sitt arbete när alla löner och priser är godtyckliga? Du betalas ju inte för hur mycket du arbetar (vad ”mycket” här nu skall betyda) utan efter godtyckliga värderingar. Och säljer du en vara, värdefull eller värdelös, så handlar det bara om vad någon är beredd att betala. Hur kan sådant som inkomst och egendom då betraktas som heligheter? Det är en helt annan sak med individens frihet och integritet.
Förtjänstmoralen faller ju på att vi utan förtjänst har fötts in i ett högindustrialiserat välfärdssamhälle. Man kan låtsas att detta samhälle inte existerar och att man inte har någon nytta av det, men man kan inte existera utan det. Det är bara korkat att låtsas att man kan ställa sig utanför det. Man har rimligen inte några okränkbara rättigheter, förutom andlig frihet och personlig integritet. I övrigt, varför skulle den ena mänskliga överenskommelsen vara bättre än den andra?
27 april 16

Det förs en underlig advokatyr om samtyckslagen. De som påpekar att den inte löser alla problem har naturligtvis rätt. Det är inte lätt att bevisa något när offer och förövare varit ensamma och ord kanske står mot ord. Men nog har situationen blivit åtskilligt klarare om det fordras ett explicit ”ja”. Vilket prat att det skulle försämra offrets situation, att hennes kroppsspråk och klädedräkt skulle bli fokuserade. Om det finns ett uttalat ja eller saknas ett dylikt, torde det vara ointressant hur man är klädd och hur man uppträder. Det är bara ordet som räknas.
Och det är naturligtvis bra för alla inblandade. Den som säger ja tar aktivt det fulla ansvaret för sina handlingar. Man kan inte efteråt komma och säga att man inte menade vad man sa. Att motparten missförstod. Ett uttalat ja eller nej gör situationen tydlig. Och det måste respekteras och kan i efterhand inte ändras. Ångra det, kan man naturligtvis. Men man kan inte i efterhand göra sig ansvarsfri.
Tvetydighet och manipulation kan väl inte helt elimineras genom samtyckslagen. Men nog ökar den tydligheten. Varför säger då Thomas Bodström i Expressen (21 april) och Alice Teodorescu i Göteborgs – Posten (20 april), Marcus Svensson i Smålandsposten (20 april) och Hallandspostens ledarsida (21 april) något annat?
26 april 16

Det är hemskt att se förmörkelsen sprida sig bland svenska opinionsbildare. Att intoleransen mot främmande konventioner är så stark. Det allvarligaste i detta är att den västerländska frihetens försvarare avslöjar sg som personer som vill upphöja sina godtyckliga konventioner – och alla konventioner är godtyckliga! - till allmän lag. ”Vad det inte det vi sa?” kan alla som inte vill anpassa sig till demokrati och frihet med rätta säga. ”Det handlar inte om individens frihet och människans jämlikhet. Det handlar om makt och godtycke. Att ni i kraften av er majoritetsposition anser att vi skall följa era konventioner, som objektivt är lika godtyckliga som våra. Är det så frihetens försvarare agerar, då ger vi inte mycket för er frihet! När ni grundlös tvingar på oss era seder och bruk. Fast ingenting är likgiltigare än hur man hälsar, bara man gör det på ett icke – kränkande sätt.”
Icke kränkande? Att en man vägrar ta en kvinna i hand, det måste väl varje feminist reagera mot? Vad avslöjar det inte om kvinnoförakt och särartstänkande?
Men vänta nu. Kvinnor , som ansluter sig till samma seder och ideologi, vill inte ta en man i handen. Är det en fråga om mansförakt eller om kvinnor som internaliserat patriarkal ideologi? Och fast de tror att de följer sin fria vilja, har ett självförakt som är oacceptabelt för svenska feminister.
I så fall tänker svenska feminister både paternalistiskt och auktoritärt. De anser sig veta bättre än individen själv vad som är bra för henne. De förbehåller sig rätten att välja för andra.
Men handslagsvägran handlar inte om särartstänkande utan om sexuell prydhet. Det är också därför som slöjan finns. Det är intressant för än gammal sexualradikal, som hört feminister predika att man måste respektera deras prydhet, att se dem ge sig på de som är ännu prydare. Vad är ögats våldtäkt mot händernas beröring? Egentligen, systrar, om ni bortser från er vanetänkande? Återigen: det är svårt att respektera människor som kräver respekt för sina godtyckliga tabun men så föga respekterar andras.
Rachel Chukri (Sydsvenskan), Magnus Persson (Östersunds – Posten), Borås Tidning, samtliga den 21 april. Jonas Gardell (Expressen) 22 april. Allesammans opinionsbildare som borde veta bättre och tänka längre. Och som blir den västerländska frihetens trojanska häst.
När det är så viktigt att få främlingar att tro på våra demokratiska principer. Om de inte kan gilla dem, åtminstone tvingas erkänna att det är något annat än maktvilja och egenintresse som driver oss. Och så begår dessa opinionsbildare detta förräderi.
Alice Teodorescu i Göteborgs – Posten och Tove Lifvendahl i Svenska Dagbladet resonerar på liknande sätt (23 april). Alice Teodorescu talar om vägran att skaka hand som ett avsteg från gemensamma normer. Utan att närmare precisera dessa normers status. Det är som sagt livsviktigt att skilja bärande demokratiska värderingar från godtyckliga konventioner. Även om båda sakerna kan kallas ”gemensamma normer”. Och Tove Lifvendahl inpräntar att vi alla styrs av konventioner. ”Det kan man ha överseende med”, är hennes enda kommentar till detta. Det kan man kanske men då bör man också ha överseende med att andra styrs av andra konventioner. Tolerans är nämligen däremot inte något godtycklig konvention. Utan något som det är varje demokrats plikt att underkasta sig. Och det gäller även vissa ledarskribenter.
Nu framträder Dagens Nyheter och Sydsvenskan som lysande undantag i denna bedrövliga opinionsbildning. Så varför förbanna mörkret när ljuset finns?
Särartstänkande är starkt hos alla kultur – och moralkonservativa. Nyligen sökte Dagens rosiga chefredaktör, Felicia Ferreira (22 april), återupprätta särartsfeinismen. Är kultur- och moralkonservatism en tillräckligt diskrediterande hållning för att motivera ett uteslutande ur den demokratiska gemenskapen? Jag tycker inte det, så liberal jag är. Eller just därför.
25 april 16